Etikett: debatt

Vem är outsider och vem etablissemang, vem folk och vem herre?

Av , , Bli först att kommentera 5

Vad konflikten mellan Lennart Holmlund och Inge-Bert Täljedal illustrerar om politik och samhällsdebatt i stort, om spänningen mellan den beslutande, exekutiva klassen och den agendasättande klassen, och vikten av en balans mellan dem, handlar den här lördagskrönikan.

Plus några rader om lite annat.

En tidigare krönika om just fenomenet Lennart Holmlund finns här: Är Holmlund bara Holmlund?

(Jag kommer inte att läsa kommentarer här de närmaste dagarna, men den som vill kommentera krönikan kan göra det här, där den också finns utlagd: http://www.vk.se/820965/nordebo-holmlund-och-taljedal-bryter-arm

—————————————————–

Holmlund och Täljedal bryter arm – bra!

Vem är Björn och vem är Benny? Vem är rebell och vem är makt? Vem är folk och vem är herre? Vem är hjärta och vem är smärta? Vem är fe och vem är fä? Vem är framåt och vem är bakåt? Vem är tuta och vem är köra? Vem är blick och vem är blunda? Vem är ego och vem är lego? Vem är outsider och vem är etablissemang?

I veckan kunde vi läsa att Inge-Bert Täljedal – tidigare rektor för Umeå universitet, tidigare ordförande i kulturnämnden och kommunfullmäktige, professor, kulturskribent, inflytelserik socialdemokrat och allmän umeprofil – lämnat det socialdemokratiska partiet i protest mot framför allt Lennart Holmlund och kommunens stadsplaneringspolitik. Han tycker att demokratiaspekten försummas och att det går för snabbt.

Konflikten mellan Holmlund och Täljedal är långt intressantare än enskilda stadsplaneringsärenden i Umeå. Den illustrerar något tänkvärt om politik och samhällsdebatt i stort.

Jag är ganska säker på, hur paradoxalt det än kan låta, att både Holmlund och Täljedal anser sig representera en mer folklig, orättvist behandlad opinion i Umeå. Båda drivs i den här debatten av ett slags outsiderskap, kanske till och med en outsidervrede. I konflikt med vad de upplever som ett etablissemang som vägrar att ta reson, som bara kör sitt race i uppblåst självgodhet.

***

Ett Holmlund-fan skulle möjligen formulera det så här: Holmlund är den vanliga umebons klarspråkige politiker som vågar stå upp mot finfolket i kultursfären, akademikretsarna, medierna. Mot alla de snobbiga, bakåtsträvande typerna där uppe i det jag strax ska återkomma till som den ”agendasättande klassen”. Den där alla tycker ungefär lika, fnissar och rasar ihop åt samma saker. Kotterierna som avgör vem som ska hyllas och hånas.

Holmlund är folklige rebellen som talar om att den gamle kejsaren är naken. Han utmanar de inrökta, konservativa salongerna. (Och får han kritik i VK är det bara ett utsökt bevis på att han säger sanningar.)

Ett Täljedal-fan skulle möjligen formulera det så här: Täljedal representerar en eftertänksam, intellektuell, principiellt resonerande röst i en stad där stadsplaneringsbeslut drivs igenom i demokratins gråzoner. Han vågar ge röst åt ett undertryckt folkligt missnöje i Umeå över de politiska makthavarna där uppe i det jag strax ska återkomma till som den ”beslutande och exekutiva klassen”. De som driver igenom sina redan förutbestämda agendor till vilket pris som helst. River och bygger utan att låta sig påverkas av några invändningar.

Täljedal är hederlige sanningssägaren som vägrar inrätta sig i övermaktens led. (Och får han kritik i VK är det bara ett utsökt bevis på att han säger sanningar.)

***

Så vem har rätt? Vem är egentligen outsider här och vem etablissemang? Båda har rätt och båda fel. För konflikten mellan Holmlund och Täljedal är en konflikt mellan ett slags etablissemang och ett annat slags etablissemang. Mellan ett slags outsiders och ett annat slags outsiders. Mellan vad jag skulle kalla den beslutande, exekutiva klassen som har den politiska och ekonomiska makten, och den agendasättande klassen, som har störst inflytande över debatten.

De överlappar varandra, men bryter ändå alltid arm med varandra. Däremellan står många kluvna, med viss sympati i båda riktningarna.

För om man nu i stadsplaneringsdebatten skulle vilja att det byggdes ungefär som i Holmlunds anda, men först efter den öppna, lugna demokratiska förankringsprocess som Täljedal efterlyser, hur ska man då ta ställning i konflikten?

Politik är en konstruktiv armbrytning mellan de perspektiven: att förverkliga resultat och att tänka efter ett varv till. Båda behövs. Den agendasättande klassen får inte ges vetorätt över folkvalda. Och beslutsfattare får inte bara för att de är folkvalda ges blank check att göra som den vill.

Politiska beslutsfattare måste ingärdas av motkrafter, oberoende medier, kritiska, ansvarsutkrävande medborgare, orädda debattörer, självständiga forskare, fria konstnärer, bromsande institutioner och uthålliga regelverk som sätter gränser, hävdar värderingar och upprätthåller diskussioner. Starka sådana motkrafter behövs till det kortsiktigt populära eller enkelspåriga. De är viktiga som vågar hävda värderingar, även när en makthavare kan hänvisa till stöd i en opinionsmätning eller ett val.

Men det omvända gäller också. Lennart Holmlunds popularitet i Umeå baseras, tror jag, mycket på människors misstro mot den agendasättande klassen, som inte upplevs som ”regeringsduglig”. Man söker politiker som vågar fatta beslut, hålla fast vid åsikter och stå för obekväma målkonflikter. Även när debatteliten drar efter andan och låtsas som om målkonflikter överhuvudtaget inte existerar. Rädslan för att den agendasättande klassen ska få för stor makt är stor.

Det är illa nog att de var för sig uppfattas som opålitliga. Uppstår ett läge där människor upplever att de politiska makthavarna och debatteliten dessutom går hand i hand ökar risken markant för populistiska proteströrelser. Då söker fler frustrerat efter röster som avviker. Avvikandet i sig blir attraktivt.

Förstår man inte den mekanismen blir man förbluffad när valresultat och mätningar visar på trender utanför den egna bubblan. Och dåligt rustad att granska och analysera dem.
För att förebygga ett lodrätt vi och dom, måste man i så många sammanhang som möjligt orka hålla kvar olika erfarenheter, samtalandes med varandra. Inte söka fula ut andra slentrianmässigt.

***

(Inom parentes: Om man bara är emot hat och hot som riktas mot meningsfränder, men flabbar och ursäktar när det riktas mot motståndare, om en extremism bekämpas hedervärt samtidigt som en annan bjuds till finrummen utan kritiska frågor – då undergrävs trovärdigheten i all kamp mot antidemokratiska rörelser. Då framstår allt som en godtycklig gegga av hyckleri och kålsupare. Populisternas drömläge.)

***

Vem är sosse och vem är sosse? Vem är liberal och vem är liberal? Vem är grön och vem är grön? Vem är röd och vem är röd? Vem är konservativ och vem är konservativ? Vem är Umeå och vem är Umeå?

Det vore olyckligt om Holmlund och Täljedal blev överens, för den spänningen behövs i lokaldemokratin. Och vilka partier de är med eller inte med i kvittar. Men det är viktigt att de fortsätter att snacka med varandra, ifrågasätta och irritera varandra, bryta arm. När de håller varandra i ömsesidigt schack, fungerar det bäst. Tillsammans med sina motsättningar är de bättre än var för sig på sitt håll.

———————————

 

Och så ett citat ur litteraturen att ta med sig inför helgen:

"Pasternak såg ut att vara högst 47-48 år. Han utandades en häpnadsväckande, gnistrande fräschör som en bukett nyss brutna syrenkvistar på vars blad trädgårdsdaggen alltjämt finns kvar. Han skimrade, hans händer var i oavbruten rörelse och hans förvånande barnaleende, som blottade de vita tänderna, lyste hela tiden upp hans rörliga ansikte. Han poserade en aning.

Men en gång hade han skrivit om Vsevolod Meyerhold:

"Även om det blott och bart är spel,
så är det sanning. Spela alltid så."

Och detta gällde också honom själv."

(Ur Olga Ivinskajas "I tidens våld. Mina år med Pasternak", som inte står Pasternaks egna verk efter i gripande scener, poesi och mänskligt djup.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , , ,

En stilla förhoppning inför valåret 2010

Av , , Bli först att kommentera 7

Slarva inte med orden, uppmanade Alf Henriksson i en av sina mest citerade dagsverser. 2009 var ett år när det slarvades mycket med orden i den politiska debatten.

När någon historiker i framtiden studerar larmrubrikerna i svenska tidningar kring svininfluensan, och sedan jämför dem med de faktiska konsekvenserna, kommer omdömet om rubrikerna knappast att bli milt.

När någon jämför intensiteten och Janteandan i angreppen på LO-ordföranden Vanja Lundby-Wedin med hur exempelvis idrottsstjärnor eller nöjesstjärnor sätts på piedestal och värderas utifrån löner och livsstil, kommer betänkligheten kring hur vi värderar olika typer av insatser i det offentliga livet – och hur vi ser på felsteg och ofullständighet hos människor som vågar ta formellt ansvar – att vara berättigat stor.

När någon studerar tonläget i den i alla avseenden viktiga sjukförsäkringsdebatten om hur regler tillämpats på ett oacceptabelt sätt, och sedan jämför det med de delvis obefintliga skillnaderna i konkreta politiska förslag angående lagstiftning och finansiering mellan partierna och regeringsalternativen, kommer förvåningen över just det partipolitiska tonläget att bli stor.

När någon går igenom följderna av den globala finanskrisen för tillväxt och välstånd kommer de att fastställas som allvarliga, men inte som den århundradets katastrof många ordval antytt var förestående.

När någon jämför de utfästelser om klimatpolitiken som gjordes från ledare världen över inför Köpenhamnsmötet och sedan jämför dem med de magra löften man lyckades enas om, lär kontrasten mellan ord och handling att upplevas förunderlig. Och en förklaring kan mycket väl bli att även argumentationen från oss som ropat på långtgående, bindande åtgärder, fastnade i ett så högt tonläge att det bidrog till en avtrubbning som gynnade dem som ville väcka misstro kring klimatfrågans relevans. Mönstret går igen, i debatt efter debatt.

Och under ytan lurar hela tiden de drevinstinkter som leder till ett sällsynt tidslöseri när perspektiven förskjuts från sånt som är svårt, komplext och angeläget att diskutera ingående, i ömsesidig polemik, utifrån olika perspektiv och erfarenheter, till förmån för skandaliseringar och poängsökeri.

2010 är ett valår i Sverige. Då väntar heta känslor och polemisk iver, som sig bör. Faran är dessvärre överhängande att det nästa år kommer att slarvas ännu mer, att de som excellerar i språkliga grovheter, horribla jämförelser, groteska överdrifter, skrämselpropaganda och besinningslösa utfall kommer att prägla det politiska samtalet långt mer än de förtjänar.

Över tid är i det avseendet de flesta demokratiska partier, och demokratiska ideologiska riktningar, ungefär lika goda kålsupare. I höst har oppositionen varit värst, men det har en hel del med oppositionsrollen att göra. Alliansen har i regeringsställning fått erfara att det som var enkelt att kritisera från oppositionsbänkarna är krångligare att hantera i ansvarsställning.

Om regeringen nu fått drevaktig kritik i frågor där oppositionen i stort tycker samma, kan vi minnas hur tongångarna gick kring exempelvis hanteringen av tsunamikatastrofen och Lars Danielsson under förra mandatperioden. Mönstren går igen även efter maktskiften. Gradvis eroderar det politiska språket. Faran som följer med det är inte språklig, utan har med värderingar, människosyn och möjligheten att värna principer att göra.

För när alla kraftuttryck, alla värdeord, alla invektiv som ifrågasätter inte motståndares förslag, utan deras motiv och avsikter, alla de längstgående adjektiven, redan är förbrukade i lägen där åsiktsskillnaderna i sak är små, värderingar överensstämmande, problemen hanterbara och hotbilderna relativt begränsade – vad återstår då att ta till när vi behöver ord att beskriva djupare problem, epokgörande hot, allvarliga konflikter och de svåraste lidandena i samhället?

För allt det senare finns ju, lokalt och globalt, mitt framför våra ögon, där människor far illa, ofta utanför alla etablerade system av skyddsnät och gemenskaper. Nästan alltid förpassas sådana svåra frågor om samhällets mörkare sidor till debattens välvilligt men bara sporadiskt besökta marginaler, eller utnyttjas för andra syften än att seriöst söka faktiska lösningar.

Det går att föra i sak fräna, kritiska debatter utan språkliga härdsmältor. Det är den distinktion som Herbert Wehner 1960 gjorde mellan att se på varandra som motståndare och att se på varandra som fiender inom en demokratisk gemenskap.

En stilla förhoppning inför 2010 är att fler bemödar sig om att inte slarva alltför mycket med orden när debatten hettar till; att vi lyckas vårda värdeorden något lite bättre, och sparar de skarpaste uttrycken för ögonblick när de verkligen behövs och betyder något.

Bli först att kommentera
Etiketter: ,