Etikett: politik

Det räcker inte med Reinfeldt och Löfven

Av , , Bli först att kommentera 6

Veckans lördagskrönika om tendensen att partier inte ens försöker ge sken av att vilja kommunicera ett budskap, utan istället direkt lägger kraften på att kommunicera ut en kommunikationsstrategi.

Dessutom lite om industrialismen som förändrande kraft förr och nu, om ett krisande partiväsende, om Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt som en typ av politiska ledare som behöver kompletteras av andra. Och så några hyllningsrader till det gamla utredningssverige.

Jag kommer inte att läsa kommentarer här över helgen, men den som vill kommentera krönikan kan göra det här: http://www.vk.se/833006/nordebo-racker-inte-med-reinfeldt-och-lofven

——————————————–

Det räcker inte med Reinfeldt och Löfven

***

Inom teatern skiljer man ibland mellan ”dialogen” och ”didaskalierna”. Dialogen är den text som är tänkt att framföras, alltså replikerna. Didaskalierna syftar på den bakgrundstext som inte är avsedd att framföras, alltså namn på pjäser, scenindelningar och anvisningar om kostymer, musik och scenografi.

Vi lever i en tid när dialogen i den politiska debatten håller på att trängas ut av didaskalierna.

Tendensen finns att partier inte ens försöker ge sken av att vilja kommunicera ett budskap, utan istället direkt lägger kraften på att kommunicera ut en kommunikationsstrategi. ”Vi vill berätta hur vi avser att lägga upp berättelsen om det som vi inte riktigt hunnit komma fram till ännu.” Sedan tar det snöpligt slut.

När partier talar vitt och brett om sina kommunikationsplaner, vilka scener man har, vilka kostymer och vilken scenografi man tänker använda för att vinna de och de väljarna, kan det framstå som ärligt.
I själva verket är det en infantilisering och banalisering av det politiska samtalet. För det följs sällan upp.

Nästan alla försök från partiernas sida att ”kommunicera ett budskap” avslöjar att man tänkt på allt, utom vad man faktiskt står för när allt annat skalas bort. På vinst och förlust, in i det sista, när det blåser.

Det är som när skådespelaren avbryter pjäsen för att istället berätta om hur det är tänkt att den aktuella scenen ska gestaltas: ”Här hoppas vi att ni ska bli gripna av Ofelias självmord, känna att vi har fångat även er smärta på ett relevant sätt och bli ivriga att skriva positiva recensioner om oss” – för att sedan låta ridån falla mitt framför näsan på en snopen Ofelia och en snopen publik, utan att vi får se själva scenen.

***

När industrialismen bröt fram på 1800-talet med omfattande samhällsförändringar som följd, uppstod en spänning mellan den globalisering industrierna främjade genom handel, innovationer och export och en bakåtblickande hembygdsnostalgi som sökte fast mark under fötterna. Bolmande framsteg och ljus över näsen, riva, bygga nytt och värna det som faller. Den svenska litteraturen de decennierna fångade de motstridiga känslorna. Internationalistiska och nationalistiska reflexer skavde mot varandra.

Det var också den epok som formade flera av de politiska rörelser som ännu i dag lever kvar i form av riksdagspartier. De hade olika förhållningssätt till kraven på demokrati, medborgerliga rättigheter, sociala reformer och omfördelning som industrialismen förde med sig. De skilde sig åt i sina analyser av tidens sociala, ekonomiska och kulturella samhällsmotsättningar. De representerade olika intressen. Men de förhöll sig alla till samma verklighet när de formades som politiska rörelser.

Kanske kan de gamla erfarenheterna komma det trötta partiväsendet till hjälp på sikt igen.

För i dag, på andra sidan en global finanskris, har industriperspektivet och den industribaserade realekonomin vunnit ny respekt igen. Plötsligt inger det som kallades – vi är många skyldiga där – för något gammalt, förbrukat och rökigt nytt hopp för både jobben, miljön och tillväxten.

Utmaningarna på energi- och klimatområdet har fått en del miljödebattörer att försona sig med både framstegstanken, marknadsekonomi och globalisering. Och de har fått en del industriföreträdare att inse att hållbarhet är en förutsättning för ekonomisk överlevnad. Fiendebilder löses upp.

Industrin som en gränsöverskridande progressiv kraft igen, men med insikten om gamla synder och förlöpningar mot miljö och människor med i bagaget? Det är en intressant möjlighet – men ingen självklarhet – som liberaler, socialdemokrater och gröna alla torde känna viss nyfikenhet inför. De kan nosa på tanken från olika håll. Så kan nya allianser smidas i mitten.

***

Det finns en till parallell mellan då och nu. Under 1800-talet var ordet ”politik” ett skällsord, något negativt i kontrast till föreställningen om en upphöjd stat och ämbetsmannaapparat obesudlad av de smutsiga särintressen som nya politiska rörelser utgjorde. Att vara politisk var något primitivt.

I dag finns det en liknande tendens. Hänvisningarna till allmänintresset är på modet, ett särintresse vill ingen vara, ideologisk är bara till hälften ett positivt ord.
Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Stefan Löfven symboliserar den nya tiden på både gott och ont.

Löfven, med sin fackliga bakgrund inom industrin och sin pragmatiska, gammelsossesyn på jobb, företagande och tillväxt – i kontrast till partivänstern som i dag tyvärr tycks tvinga fram en mer negativ syn på valfrihet i partiet – är en intressant S-ledare. För tio år sedan skulle han ha upplevts som förlegad: betongpamp! Nu kan hans bakgrund visa sig vara i takt med tiden, när industrianläggningarna och blommorna börjat förstå varandra lite bättre.

Men han är också ett barn av sin tid.

Både Reinfeldt och Löfven är politiker som många, på ömse sidor blockgränsen, känner sig trygga med i ledande ställning. Kompetenta, balanserade, nyktra och svåra att stressa i ett Europa med talrika exempel på motsatsen. Så långt allt väl.
Men de är en typ av politiska ledare som lämnar över till andra, och till de mindre partierna, att initiera ideologiska debatterna, att stå för principerna, att söka förändring redan innan ett problem blir akut.

***

Den akuta finanskrisen har visat på behovet av politiker med sans, låg puls och förmåga att skilja rök från eld Men många andra samhällsfrågor om välfärd, ekonomi och arbetsmarknad, i Sverige och Europa, kräver en vilja att fördjupa det politiska samtalet, erkänna målkonflikter, ta tag i mer komplexa och fortfarande försummade problem.

Då behövs också kantigare, mer fritänkande politikertyper som förmår ta grepp om en sakfråga och ruska om den, hitta nya infallvinklar.
De som tänker högt och skyndar före, som finns kvar som uthålliga, positiva krafter i samtal andra lämnat eller jagats bort från. De som går direkt på dialogen. Just de är en underskattad garant mot populism.

För om partier vill bli världsmästare på att lyssna in stämningar, hur ska vi kunna lita på deras ryggrad om en tillfällig opinion plötsligt kantrar åt fanders i en fråga?

***

Den nya inlyssningsmanin kommer förstås som en konsekvens av att partierna tappat medlemmar. De har förlorat många av sina kontaktytor till det omgivande samhället och måste kompensera den förlusten med att lämna sina egna rum och aktivistskaror för att ha en aning om vad som pågår utanför.

Inget enskilt parti är längre tillräckligt brett sammansatt för att kunna lita på att de egna instinkterna och perspektiven upplevs som verklighetsförankrade av omgivningen. Ingen partiledning – alla vill i slutändan vinna väljarnas förtroende – är helt bekväm med att bindas till interndemokratiskt fattade kongressbeslut.

Ett demokratiskt problem står då plötsligt mot ett annat demokratiskt problem. Partierna framstår som irrelevanta, kuriösa och navelskådande och förlorar därför sin viktiga funktion och trovärdighet i samhällsdebatten. Samtidigt blir partiernas interna demokrati ett spel för gallerierna, vars beslut ingen tar på riktigt allvar när de väl kommer i regeringsställning, vilket bekräftar fördomen om deras irrelevans.

Både problemen driver människor bort från partipolitiken, med ännu svårbedömda konsekvenser för en demokrati och samhällsdebatt som hittills varit utformad med breda folkrörelsepartier som norm.

***

De dagligt indignerade noshörningsflockar som drar genom debatten, behöver balanseras upp av lugna, breda, självmedvetna och i ordets bästa mening, tunga partier.

Då behövs både dem som vågar stå lugna när det stormar, och dem som vågar utmana lättjan i en vindstilla debatt.

Det gamla utredningssverige när det är som bäst: man bjuder in många, låter sig inte stressas, låter sig inte provoceras, men låter sig inte heller hindras från att tala klarspråk. Och så votering om det krävs! Det räcker inte med bara Reinfeldt och Löfven.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Vem är outsider och vem etablissemang, vem folk och vem herre?

Av , , Bli först att kommentera 5

Vad konflikten mellan Lennart Holmlund och Inge-Bert Täljedal illustrerar om politik och samhällsdebatt i stort, om spänningen mellan den beslutande, exekutiva klassen och den agendasättande klassen, och vikten av en balans mellan dem, handlar den här lördagskrönikan.

Plus några rader om lite annat.

En tidigare krönika om just fenomenet Lennart Holmlund finns här: Är Holmlund bara Holmlund?

(Jag kommer inte att läsa kommentarer här de närmaste dagarna, men den som vill kommentera krönikan kan göra det här, där den också finns utlagd: http://www.vk.se/820965/nordebo-holmlund-och-taljedal-bryter-arm

—————————————————–

Holmlund och Täljedal bryter arm – bra!

Vem är Björn och vem är Benny? Vem är rebell och vem är makt? Vem är folk och vem är herre? Vem är hjärta och vem är smärta? Vem är fe och vem är fä? Vem är framåt och vem är bakåt? Vem är tuta och vem är köra? Vem är blick och vem är blunda? Vem är ego och vem är lego? Vem är outsider och vem är etablissemang?

I veckan kunde vi läsa att Inge-Bert Täljedal – tidigare rektor för Umeå universitet, tidigare ordförande i kulturnämnden och kommunfullmäktige, professor, kulturskribent, inflytelserik socialdemokrat och allmän umeprofil – lämnat det socialdemokratiska partiet i protest mot framför allt Lennart Holmlund och kommunens stadsplaneringspolitik. Han tycker att demokratiaspekten försummas och att det går för snabbt.

Konflikten mellan Holmlund och Täljedal är långt intressantare än enskilda stadsplaneringsärenden i Umeå. Den illustrerar något tänkvärt om politik och samhällsdebatt i stort.

Jag är ganska säker på, hur paradoxalt det än kan låta, att både Holmlund och Täljedal anser sig representera en mer folklig, orättvist behandlad opinion i Umeå. Båda drivs i den här debatten av ett slags outsiderskap, kanske till och med en outsidervrede. I konflikt med vad de upplever som ett etablissemang som vägrar att ta reson, som bara kör sitt race i uppblåst självgodhet.

***

Ett Holmlund-fan skulle möjligen formulera det så här: Holmlund är den vanliga umebons klarspråkige politiker som vågar stå upp mot finfolket i kultursfären, akademikretsarna, medierna. Mot alla de snobbiga, bakåtsträvande typerna där uppe i det jag strax ska återkomma till som den ”agendasättande klassen”. Den där alla tycker ungefär lika, fnissar och rasar ihop åt samma saker. Kotterierna som avgör vem som ska hyllas och hånas.

Holmlund är folklige rebellen som talar om att den gamle kejsaren är naken. Han utmanar de inrökta, konservativa salongerna. (Och får han kritik i VK är det bara ett utsökt bevis på att han säger sanningar.)

Ett Täljedal-fan skulle möjligen formulera det så här: Täljedal representerar en eftertänksam, intellektuell, principiellt resonerande röst i en stad där stadsplaneringsbeslut drivs igenom i demokratins gråzoner. Han vågar ge röst åt ett undertryckt folkligt missnöje i Umeå över de politiska makthavarna där uppe i det jag strax ska återkomma till som den ”beslutande och exekutiva klassen”. De som driver igenom sina redan förutbestämda agendor till vilket pris som helst. River och bygger utan att låta sig påverkas av några invändningar.

Täljedal är hederlige sanningssägaren som vägrar inrätta sig i övermaktens led. (Och får han kritik i VK är det bara ett utsökt bevis på att han säger sanningar.)

***

Så vem har rätt? Vem är egentligen outsider här och vem etablissemang? Båda har rätt och båda fel. För konflikten mellan Holmlund och Täljedal är en konflikt mellan ett slags etablissemang och ett annat slags etablissemang. Mellan ett slags outsiders och ett annat slags outsiders. Mellan vad jag skulle kalla den beslutande, exekutiva klassen som har den politiska och ekonomiska makten, och den agendasättande klassen, som har störst inflytande över debatten.

De överlappar varandra, men bryter ändå alltid arm med varandra. Däremellan står många kluvna, med viss sympati i båda riktningarna.

För om man nu i stadsplaneringsdebatten skulle vilja att det byggdes ungefär som i Holmlunds anda, men först efter den öppna, lugna demokratiska förankringsprocess som Täljedal efterlyser, hur ska man då ta ställning i konflikten?

Politik är en konstruktiv armbrytning mellan de perspektiven: att förverkliga resultat och att tänka efter ett varv till. Båda behövs. Den agendasättande klassen får inte ges vetorätt över folkvalda. Och beslutsfattare får inte bara för att de är folkvalda ges blank check att göra som den vill.

Politiska beslutsfattare måste ingärdas av motkrafter, oberoende medier, kritiska, ansvarsutkrävande medborgare, orädda debattörer, självständiga forskare, fria konstnärer, bromsande institutioner och uthålliga regelverk som sätter gränser, hävdar värderingar och upprätthåller diskussioner. Starka sådana motkrafter behövs till det kortsiktigt populära eller enkelspåriga. De är viktiga som vågar hävda värderingar, även när en makthavare kan hänvisa till stöd i en opinionsmätning eller ett val.

Men det omvända gäller också. Lennart Holmlunds popularitet i Umeå baseras, tror jag, mycket på människors misstro mot den agendasättande klassen, som inte upplevs som ”regeringsduglig”. Man söker politiker som vågar fatta beslut, hålla fast vid åsikter och stå för obekväma målkonflikter. Även när debatteliten drar efter andan och låtsas som om målkonflikter överhuvudtaget inte existerar. Rädslan för att den agendasättande klassen ska få för stor makt är stor.

Det är illa nog att de var för sig uppfattas som opålitliga. Uppstår ett läge där människor upplever att de politiska makthavarna och debatteliten dessutom går hand i hand ökar risken markant för populistiska proteströrelser. Då söker fler frustrerat efter röster som avviker. Avvikandet i sig blir attraktivt.

Förstår man inte den mekanismen blir man förbluffad när valresultat och mätningar visar på trender utanför den egna bubblan. Och dåligt rustad att granska och analysera dem.
För att förebygga ett lodrätt vi och dom, måste man i så många sammanhang som möjligt orka hålla kvar olika erfarenheter, samtalandes med varandra. Inte söka fula ut andra slentrianmässigt.

***

(Inom parentes: Om man bara är emot hat och hot som riktas mot meningsfränder, men flabbar och ursäktar när det riktas mot motståndare, om en extremism bekämpas hedervärt samtidigt som en annan bjuds till finrummen utan kritiska frågor – då undergrävs trovärdigheten i all kamp mot antidemokratiska rörelser. Då framstår allt som en godtycklig gegga av hyckleri och kålsupare. Populisternas drömläge.)

***

Vem är sosse och vem är sosse? Vem är liberal och vem är liberal? Vem är grön och vem är grön? Vem är röd och vem är röd? Vem är konservativ och vem är konservativ? Vem är Umeå och vem är Umeå?

Det vore olyckligt om Holmlund och Täljedal blev överens, för den spänningen behövs i lokaldemokratin. Och vilka partier de är med eller inte med i kvittar. Men det är viktigt att de fortsätter att snacka med varandra, ifrågasätta och irritera varandra, bryta arm. När de håller varandra i ömsesidigt schack, fungerar det bäst. Tillsammans med sina motsättningar är de bättre än var för sig på sitt håll.

———————————

 

Och så ett citat ur litteraturen att ta med sig inför helgen:

"Pasternak såg ut att vara högst 47-48 år. Han utandades en häpnadsväckande, gnistrande fräschör som en bukett nyss brutna syrenkvistar på vars blad trädgårdsdaggen alltjämt finns kvar. Han skimrade, hans händer var i oavbruten rörelse och hans förvånande barnaleende, som blottade de vita tänderna, lyste hela tiden upp hans rörliga ansikte. Han poserade en aning.

Men en gång hade han skrivit om Vsevolod Meyerhold:

"Även om det blott och bart är spel,
så är det sanning. Spela alltid så."

Och detta gällde också honom själv."

(Ur Olga Ivinskajas "I tidens våld. Mina år med Pasternak", som inte står Pasternaks egna verk efter i gripande scener, poesi och mänskligt djup.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , , ,

När det kliar svårt i de politiska fingrarna

Av , , Bli först att kommentera 8

Vi har bidragit till tron att en politiker som kan redovisa störst ”aktivitet” – antal motioner, inlägg, tal, krav – har åstadkommit mer än andra. Den som kan peka på flest utspel vinner över dem som utövar inflytande där det betyder något. Den förlorar som vill sätta sig i en fråga, lyssna på olika sidor, hellre än att snabbt rusa till balkongen och ropa: ”se, jag gör något, säger något, kräver något!”.

Det föröder långsamt politiken. Att avstå från en politisk åtgärd, även om inte allt är perfekt, rationellt, tillrättalagt i människors liv, kan visa på större humanism och insikt, än att brumma igång ett formellt åtgärdsbatteri som lamslår och misstror.

Bland annat om det, nya måttstockar som behövs för vad som är effektiv och engagerad politik, och om regelbördan för företagen, handlar den här lördagskrönikan.

———————————-

När det kliar svårt i de politiska fingrarna

Regelbördan och byråkratin för företagen hör till det som visar vad en regering går för. Men oavsett löften i valrörelserna, och oavsett regeringar, verkar det som förgjort att få politiken att hålla fingrarna i styr.

Regler och byråkratiska moment kan var för sig synas motiverade och välmenande, eller harmlösa och obetydliga. Men den sammantagna effekten av alla småmoment skapar ett elände. Framför allt för mindre företag som saknar storkoncernernas administrativa resurser. Det är gyttjan av specialregler och redovisningskrav som kan vara tillräckliga för att avskräcka någon från att starta eller expandera en verksamhet.

Ett aktuellt exempel är det krav på månatliga kontrollrapporter från företag om anställdas löner och ersättningar som en utredning föreslagit och som regeringen förväntas föreslå senare i år, trots att nästan alla är negativa till förslaget, varnar för kostnaderna och den väldiga, onödiga byråkrati det kommer att innebära för många småföretag.

***

På måndag möts alliansens partiledare i Maramö för att som det heter forma ”en tydlig framtidsagenda och förslag på hur Sverige kan bli ännu bättre”. Håll inte andan. Sannolikheten för att alliansen i nuvarande skick och inre obalans – en stor, tre små, ömsesidig misstro – kommer att kunna presentera en ”tydlig framtidsagenda” tillsammans är försvinnande små. Det handlar i huvudsak om en nostalgisk badtunneuppföljare i brist på nya manus. De idéer som finns stannar inom de enskilda, vanligtvis de mindre, partiernas hägn, och vässas inför en valrörelse där de fyra kommer att ha sitt eget bästa för ögonen, i långt högre grad än 2006 och 2010.

Svensk politik förbereder sig på tiden efter den traditionella blockpolitiken, och det är bara att välkomna. Men just därför får nog mötet i Maramö mer drag av sista lurpassandet med det gamla gänget, än en historisk händelse som Högfors 2004.

***

Men varför kastar inte alliansen just det här kritiserade förslaget om månadsrapportering för företagen direkt i papperskorgen, som en signal om att man fortfarande förmår att samla sig till principiella ställningstaganden i en hjärtefråga? Svaret lyder kanske: därför att det är det svåraste som finns för politiker i dag – att avstå en åtgärd. Det kliar så i fingrarna. Alliansen kämpar med klådan.

Kanske är det även vårt fel, mediernas alltså, att det blivit som det blivit. Vi har bidragit till tron att en politiker som kan redovisa störst ”aktivitet” – antal motioner, inlägg, tal, krav – har åstadkommit mer än andra. Den som kan peka på flest utspel vinner över dem som utövar inflytande där det betyder något. Den förlorar som vill sätta sig i en fråga, lyssna på olika sidor, hellre än att snabbt rusa till balkongen och ropa: ”se, jag gör något, säger något, kräver något!”.

Det föröder långsamt politiken. För i ”jag gör något, säger något, kräver något!”-stämningen får tidsandan, trenderna och senaste hysterin mycket starkare genomslag än eftertanken, långsiktigheten och ansvarstagandet.
Trender växlar. Håll tidsandan i handen, och du blir svedd. Stimulera ”jag gör något, kräver något”-driften och du får en värld av övervakning, byråkrati, småaktigt felsökeri, larmretorik och åtgärder för åtgärdernas egen skull.

Så kommer snusförbuden, integritetskränkningarna, massvaccinationerna mot svininfluensa utan grund, de övertejpade konstverken och sopspionerna.

Helt panikslaget blir det när en teknisk utveckling skapar en ny, relativt oreglerad sfär för informationsutbyte och kommunikation mellan människor – som internet. Då skyndar de politiska och kommersiella aktörerna fram för att få läget ”under kontroll”.

Och misstolkar politiker tidsandan som främlingsfientlig börjar plötsligt människor med ”utländskt” utseende att plockas ut för id-kontroller, i en cynisk, eländig jakt på papperslösa. Exemplen är många på hur fel det blir när inbillad tidsanda möter tvångsmässig åtgärdssjuka.

Det betyder inte att politiken ska retirera. Men för riktigt stora, epokgörande reformer – låt säga på miljöområdet, eller för insatser mot ungdomsarbetslösheten eller för finansiering av den framtida välfärden i en ny demografisk verklighet – räcker sällan tålamodet och ärligheten i debatten. Bjuder en politiker eller ett parti i dag på ett uns mer komplext resonemang än goddag yxskaft utnyttjas det omedelbart för indignationsritualer även av dem som egentligen delar analysen.

Det är därför jag är så förtjust i den gamla svenska långsamma utredningstraditionen. Med låg puls, utan åthävor, åstadkommer den mer än ett decenniums samlade skott från höften-pressmeddelanden.

***

Det är nog dags att ta fram nya måttstockar för vad som utmärker effektiv och engagerad politik. Vända på pannkakan och låta den grädda på ny sida. Här är några utgångspunkter man skulle kunna ha:

* Att lägga ner en myndighet är nästan alltid mer motiverat än att skapa en till.

* Att ta bort ett byråkratiskt moment är nästan alltid bättre än att lägga till fler.

* Att inte slentrianmässigt kräva mer pengar som första utspel, utan fundera över hur resurserna som finns används, tyder på ett djupare och ärligare engagemang.

* Det är riksdagsledamoten som skriver en ”snälla gör ett reportage om mig”-motion som bör få den kritiska frågan, inte den som prioriterar annat.

* Att avstå från en politisk åtgärd, även om inte allt är perfekt, rationellt, tillrättalagt i människors liv, kan visa på större humanism och insikt, än att brumma igång ett formellt åtgärdsbatteri som lamslår och misstror.
 

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Så mycket bättre – när politiker sjunger varandras sånger

Av , , Bli först att kommentera 6

Om "Så mycket bättre", fast i politiken, handlar den här lite mer lättsamma torsdagskrönikan, med teckning av Niklas Eriksson på temat i morgondagens papperstidning.

——————————————————-

Vem är Laleh och vem är E-Type?

It’s not a wonder to me that he recorded my songs but rather that he recorded so few of them because they were all his.
(Bob Dylan om Jimi Hendrix)

För inbitna fans kan det låta som en hädelse – men många artisters låtar är faktiskt bättre när andra sjunger dem. När någon sliter, rycker och drar lite i dem, eller rensar upp i dem och kollar vad som finns bakom effekter och maner; tillför röst och hållning som inte fanns där från början, förvandlar dem utan att förgöra dem.

De mest osannolika kombinationer kan visa sig vara precis vad doktorn borde ha ordinerat. När Laleh tar sig an en E-Type-låt, behandlar den som något som är på blodigt allvar och skapar ett av årets ögonblick i tv. Eller när Martin Eriksson ger sig på Mikael Wiehes Titanic och förvandlar den till några minuters Volksbühne-karneval, och det känns som en lättnad att låten befrias från stelnat monumentgips.

Ibland kan en hel genre bli så söndersjungen att den av ren barmhärtighet borde stoppas i karantän ett tag. Och så plötsligt lyfter någon den ur ett gammalt sammanhang, in i ett nytt.

Sedan finns det många artister som är intressantare när de berikar andras material, än kämpar på med sitt eget, som inte riktigt håller måttet.

Ibland brukar politik liknas vid en Idol-tävling. Men politik påminner ofta mer om ”Så mycket bättre”. Redan etablerade artister som ömsesidigt, från vecka till vecka, tolkar varandras låtar, med nya betoningar, tempon och arrangemang. Den politiska historien består i huvudsak av begåvade covers.

Om det hade funnits en politikens motsvarighet till Så mycket bättre hade Per-Albin Hansson varit given i dess Hall of Fame. Hans folkhemsmetafor hade andra formulerat långt tidigare. Bildspråket var konservativt till sitt ursprung. Men Per-Albin Hansson tog över det, omtolkade det, förde det in i en ny tid och gjorde det till sitt.

Bertil Ohlins socialliberala slogan ”det glömda Sverige” tittade i sin tur bakom kulissen på folkhemsscenografin. Göran Perssons lansering av det gröna folkhemmet var ett försök att lyfta miljöpartiets perspektiv upp från lilla scenens enaktare till stora scenens bredare produktioner.

Miljöpartiet försöker nu, i det som inleddes under Maria Wetterstrand och Peter Eriksson, och som Åsa Romson och Gustav Fridolin knutit an till, hävda att de är bäst i klassen på gamla liberala slagdängor.

Folkpartiets och Jan Björklunds skolpolitik är medvetet genomströmmad av klassisk arbetarrörelseretorik.

Gudrun Schyman försökte byta kommunism mot feminism som profilfråga för vänsterpartiet – och snart tävlade alla rakt över det politiska fältet om att vara bäst på jämställdhet.

De nya moderaternas ord om arbetslinje, allmänintresset och ansvar för statsfinanserna är Reinfeldts och Borgs medvetna nytolkningar av gamla socialdemokratiska trumfkort.

Mönstret går igen i alla demokratier. Angela Merkel i Tyskland framhöll när hon blev förbundskansler socialdemokraten Willy Brandt som en förebild. USA:s president Barack Obama bekände under sin förra valkampanj respekt för Ronald Reagan. Tony Blairs framgångsformel i Storbritannien var att ta upp Margaret Thatchers populäraste teman och omtolka dem till Nya Labour.

Så där kan man hålla på i oändlighet, och betrakta hur politiker och partier nytolkar varandras teman, överger sin egna gamla och snappar upp nya, som i sin tur tas upp av andra. Det är i huvudsak positivt. Så utvecklas samhället successivt, byggt på erfarenheter. Då och då kommer gräsliga vantolkningar och dystra epoker – man kan subjektivt rangordna politiska epoker precis som musikaliska – men över tid blir det vanligtvis bättre än det var tidigare.

…Det går inte att översätta poesi, brukar man säga. Något, en atmosfär, en myriad av nyanser, går ohjälpligt förlorat när försök görs. Poesi kan bara nytolkas på andra språk, men egentligen handlar det då om ett nytt verk. Det ligger mycket i det. Politik är mer prosa i det avseendet.

En bra tolkning måste vara både respektfull och respektlös mot originalet. När ett parti eller en gruppering förlorar greppet om en genre eller ett speciellt tema, och andra tar över och tolkar dem bättre, utlöser det alltid bitterhet och sjövilda anklagelser från deras sida som trodde att de hade monopol på frågorna. Ensamrätten till en sakfråga, till en tolkning, blir viktigare än dess innehåll. Väljarna brukar inte vara nådiga mot sådana anspråk.

Partier/rörelser som ägnar mer energi åt att odla sina fiendebilder än sina kontakter med det omgivande samhället stagnerar oundvikligen. Partier/rörelser som söker sin identitet genom att definiera vilka som inte är välkomna att delta snarare än vilka som är välkomna får det svårt.

Ibland är den bästa politiska insatsen som en pågående jazzimprovisation, kompetent och med tydliga teman, återkommande rytmer, men särpräglad utan notställ och omöjlig att nytolka i efterhand. Ibland slutar sådana improvisationer bara i kaos.

Men det går inte i all evighet att bara omtolka gamla melodier. Då och då, förr eller senare, måste nytt material skapas, nya originalverk, som bryter ett mönster, som anger en ny riktning.

…En av teatervärldens klichéer är att en skådespelare måste ”bottna i sin roll”. Det måste inte skådespelaren alls. Han eller hon kan tänka på vad som måste handlas på Ica på vägen hem och ändå göra en lysande föreställning. För det finns ingen sann rolltolkning, som kan prickas av i facit. Men en politisk makthavare, som också fattar konkreta beslut, måste bottna någorlunda i vad han eller hon själv säger, för att den demokratiska debatten ska fungera. Det gäller, i politiken, både nytolkningar och originalverk.
De som uppfattas göra det, brukar få väljarnas förtroende.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Snorvalpar och fossiler i politiken? Ja tack!

Av , , 3 kommentarer 6

Om åldersfixering åt alla håll i politiken, och slöseri med erfarenheter i samhällslivet, handlar några funderingar i den här krönikan.

———————————————-

Snorvalpar och fossiler i politiken? Ja, tack!

Mossa eller napp? Dinosaurie eller småglin? Åldersfixering är ett otyg. Politiken är inget undantag.
Åldersfixering är ett resursslöseri när den med rosiga kinder vill pensionera redan 55-åringar som något slags fossiler, och ett resursslöseri när den med ärrade händer viftar undan 20-åringar som något slags snorvalpar.

Åldersfixering kan göra startsträckan för unga till inflytande, makt, och delaktighet groteskt lång. Den kan spärra ut vittnesmål från, insikter om och engagemang för nya sociala och kulturella verkligheter så länge att de nästan redan blivit historia innan någon yngre får chansen att injicera sina erfarenheter i debatt och beslut.
Åldersfixering kan visa ut äldre människor från banan precis när mognad, insikter, samlad kunskap, auktoritet att säga obekväma nej, oräddhet att stöta sig med trender och tålamod att tänka efter gör dem dugligare och värdefullare för en församling, arbetsplats eller organisation än någonsin.

Erfarenheter kan syfta på det man samlat på sig under ett liv, en växande samling minnen, perspektiv och kompetenser. Det är eftertänksamhetens, jämförelsernas, den historiska överblickens och de stora perspektivens erfarenheter.
De är inte snabba med första repliken. De hänger inte med i första nyhetsdygnet. Men de är ovärderliga för den som vill förstå samtiden och förutse framtiden när den inledande upphetsningen lagt sig.

Men erfarenheter kan också syfta på det man upplever i nuet. De kan vara samtida och ögonblickliga, formade av en speciell vardag här och nu. Sådana erfarenheter måste tas tillvara kontinuerligt och direkt i det politiska arbetet. Och först en större mängd människor tillsammans, i olika åldrar och från skiftande miljöer, i ömsesidigt, respektfullt utbyte av sådana erfarenheter, kan skapa sig en helhetsbild av samtiden och samhället. Mångfalden av åldrar får ett egenvärde.

Vi är skruttdåliga på att ta tillvara och värdera erfarenheter i Sverige. Inte minst inom politiken gäller det både det långa livets och det stressade nuets erfarenheter. Vingspannet på det svenska etablissemanget, politiskt och medialt, och den svenska offentliga debatten, är ofta onödigt litet; en tunna med pingvinvingar.

Även när det gäller en annan typ av erfarenheter är vi sorglöst slösaktiga i det politiska livet, och där har medierna störst skuld. Det handlar om erfarenheterna hos människor som trampat snett, som misslyckats, eller kanske bara försökt sig på något – som företagare, som nyskapare i sina organisationer – men landat i diket.
Går det åt fanders för några som råkar vara politiker har det länge varit en inre medielogik att de ska drevas, tvingas till avgång eller åtminstone skam så nyanslöst att varken de eller andra med högre ambitioner än att livet igenom vara robotar som aldrig någonsin riskerar något vågar sig in i politiken igen. Fiaskots, sårets, otillräcklighetens ödmjukhet och eftertanke får aldrig chansen att förädlas i ett medieklimat där den skenheliga drevjournalistiken fortfarande slår till regelbundet.

Inte ens motsatsen, framgångens erfarenhet hos en politiker, är riktigt accepterad. Då slår en spekulativ, misstänkliggörande jantelag till. Titta, den där är ju inte som folk, följer inte normen, avviker, sätt åt en´.
Det har redan börjat leda till en farlig utarmning av politiken, när människor måna om sin integritet tänker sig noga för innan de utsätter sig.

På tal om sega gubbar:
Det sägs att den åldrande Winston Churchill (81 år när han avgick) under sina sista år som premiärminister brukade reta utrikesministern, den tilltänkte, och otålige, efterträdaren Anthony Eden med påminnelsen om att William Gladstone minsann bildade sin sista regering vid 83 års ålder.
Konrad Adenauer, Västtysklands första förbundskansler efter kriget, valdes vid 73 års ålder, satt sedan kvar vid makten i 14 år och avgick först vid 87 års ålder, tämligen motvilligt.
Ronald Reagan ansågs symbolisera en ny tidsanda, såsom den nu var, och ett nytt decennium – en påminnelse som att det inte bara är unga som kan bryta ny mark – när han tillträdde som amerikansk president, 70 år gammal.

På tal om brådmogna spolingar:
Konturerna av en ny, gyllene generation i svensk politik, kan anas. Gustav Fridolin, 27 år, är på väg att bli språkrör för miljöpartiet. Annie Johansson, 27 år, tippas av många bli Maud Olofssons efterträdare i centerpartiet. Birgitta Ohlsson, 35 år, nämns återkommande som en önskvärd, framtida efterträdare till Jan Björklund i folkpartiet. Det skulle sänka medelåldern på partiledare rejält, vilket varken är bra eller dåligt, men också av skäl som har med personerna, inte deras ålder att göra, bädda för högklassiga debatter i riksdagen.

Andra partier kommer att satsa på lite äldre ledare. Förhoppningsvis blir vingspannet brett. Och vem som blir banbrytare, förstår sin tid bäst, kommer aldrig att gå att utläsa av passet.

3 kommentarer
Etiketter: ,

Vilka lyfts fram som hjältar?

Av , , 1 kommentar 7

Min lördagskrönika den här veckan handlar lite om hjälteideal:

———————————————————-

Vilka lyfts fram som hjältar i samhället?

Vilka lyfts fram som hjältar i ett samhälle? Vilka insatser hyllas, kring vilka personer skapar medier och folkmun snack och sus? Vilkas handlingar, liv och karriärer fängslar, romantiseras och presenteras som förebildliga i hyllningsreportage, hovporträtt, idolbilder och rubriker?

Veckorna när nobelpristagarna – banbrytande forskare, kvalificerade författare, modiga politiskt aktiva – meddelas känns ofta som en välbehövlig paus från en deprimerande vardag av ytliga, lätt vulgära och snuttifierande hjältebilder i samhällsdebatt och medier.

Plötsligt hyllas människor för epokgörande vetenskapliga upptäckter, för avancerade kulturinsatser, för långvariga politiska engagemang och risktaganden. Det är en veckas frist från jantelagens skepsis mot högre utbildning och plugghästar, från snuttifieringens olust inför det som inte går att sammanfatta i några få tecken och kommersialisera med grovhuggen marknadsföring, från politikerföraktets dryga nedlåtenhet mot människor som offrar tid och kraft på att arbeta med samhällsfrågor i organiserad form.

Resten av året är det helt andra hjältebilder som dominerar. Inget fel på dem: idrottsstjärnor, populärmusiker, filmskådespelare, kungligheter, komiker, programledare, dokusåpekändisar, lottovinnare, lättciterade aktivister, osv. Men det som är påtagligt är hur stark misstänksamheten är mot andra kategorier av också framgångsrika, aktningsvärda personer: de som lyckats med en företagsidé, de som utbildat sig och fortsatt med vetenskaplig verksamhet, de som visat seriösa politiska kvaliteter och fortfarande är aktiva.

De måste alltid genomgå ritualen att först be om ursäkt, att visa sin vanlighet, att banalisera sig själva, att försäkra att de också är intresserad av fotboll och öl, att betona att de inte tror att de är något, att de inte gör anspråk på att vara förebilder, allt på ett sätt som inte andra kända aktörer behöver, eftersom medierna i andra fall står på kö för att berätta om framgångssagorna, om det som sticker ut och är annorlunda.

Den kock i Sverige som lagar ovanlig mat lever farligt som inte inledningsvis i en intervju betonar att han eller hon naturligtvis gillar husmanskost. Det är ett lustigt exempel på när jantelagen blir norm. När en stad blir utnämnd till kulturhuvudstad anstränger sig alla till det yttersta att betona att året inte får bli finkulturellt (vilket är bra rent språkligt, då uttrycket är oanvändbart, men populistiskt och fegt i sak).

Undantag, med hjältar av annat slag, som Christer Fuglesang, finns, men de är få. Värst är det förstås om någon samtidigt är både högutbildad, har blivit rik som privat företagare och dessutom är politiker – då får medierna fnatt i försöken att så tvivel om vederbörandes karaktär och bakgrund.

För ett samhälle är det på sikt negativt om den typ av karriärer och insatser som är av avgörande betydelse för hur resurser genereras till välfärd, kultursektor, civilsamhälle och nyinvesteringar konsekvent ifrågasätts som suspekta och osympatiska.

Då tappar ett land när det gäller innovationer, när det gäller bildningsnivå, när det gäller företagsamhet och när det gäller kultur. Då blir ett land fattigare och sämre förberett på nästa våg av strukturomvandlingar och samhällsförändringar, som vi vet kommer att komma, eftersom historien aldrig sett något annat.

Vad ser barnet som står på skolgården och drömmer om sin framtid?
Hur definieras framgång i livet? Hur respekteras träget lönearbete i det tysta och oglamorösa, hur respekteras förverkligande av en idé eller ett intresse genom eget företagande, hur respekteras utbildning och kunskap? Väger sånt någonsin lika tungt som idrott, kändisskap, glamorös börd eller den ultimata folkhemsprestationen att bli rik genom tur i spel eller skraplotter?

I det relativt framgångsrika Sverige år 2010 är det en sak att oroas för: att vi fortfarande, och trots två vunna val för allianspartierna, i hög grad lever på gamla ekonomiska meriter och inte ägnar tillräcklig uppmärksamhet åt hur framtidens välstånd måste förberedas och grundläggas.

Då är synen på akademiker, på forskare, på lärare, på författare och, inte att förglömma, på företagare, en viktig del.
Jantelagen har länge styrt just synen på entreprenörer i svensk samhällsdebatt. Både nyhetsmedier och politiska debattörer med socialistiska förtecken har haft som standardmall och instinkt att betrakta småföretagare som något suspekt, som små folkefiender i en marxistisk grundanalys, som något på sin höjd nödvändigt ont. Storbolagsdirektörer och fackpampar har låtits hålla hov, småföretagare behandlats illa.

Jantelagen har länge gällt människor som engagerat sig politiskt och därför i mediernas ögon nästan automatiskt hamnat i kategorin troliga skurkar det gäller att "avslöja". Undantag har gjorts för äldre män som avslutat sina politiska karriärer och övergått till att tala illa om i huvudsak kvinnliga efterträdare – till dem, nästan aldrig en kritisk motfråga.

I bevakning av utbildningspolitik har både tongivande vänsterdebattörer och nyhetsmedier länge haft som utgångspunkt att lärande, kunskapsmål, bildningstraditioner och kvalitetsmått varit något smått reaktionärt. De senaste årens angrepp i vissa kommuner på läraryrket med förslag om att göra elevbetyg till utgångspunkt för lönesättningar har bubblat upp ur den tankesörja där de klassiska folkrörelsernas bildningsideal och jämlikhetsideal – och hur nära de hänger ihop – glömts bort.

Och forskningssatsningar har väl aldrig förärats en kampanj eller ett drev.

I det nya politiska landskap som växer fram hör det till de saker väljarna börjat få nog av och vill hålla borta från regeringsmakten. Inte minst det där med träget arbete bortom strålkastarljuset, även i form av företagande, har vunnit i aktning. Att med en skenhelig klasskampsretorik – trots proggetablissemang, Hollywoodskådespelare och medaljrika idrottsstjärnor som dragplåster i valrörelser – vara emot vinstdriven småföretagsamhet, kämpande entreprenörskap i nya branscher, kunskapsmål i skolan och lite större egenmakt även för människor med låga inkomster, är inte en gångbar linje för dem som vill få väljarnas mandat. Det är befriande.

Gamla mediesocialistiska föreställningar om hur motsättningar, hierarkier och privilegier i samhället ser ut, vilka som är mäktiga och vilka som sliter ont i det tysta, hur intressegemenskaper formas, krackelerar och ersätts av en mer nyanserad, mänskligt insiktsfull verklighetsuppfattning med socialliberala utgångspunkter. Då räknas hårt slitande småföretagare på första gången på länge till hjältarna.

I den nya bilden skulle man också önska att bildningsbärare och forskare oftare, åtminstone med någon promille av den positiva uppmärksamhet olika kändisar tillägnas, fick figurera i hjälteroller, som förtjänta av erkänsla för viktiga insatser, som tänkbara förebilder för barnet på skolgården.

Förhoppningsvis kan nobelprisveckorna varje år vara dropparna som urholkar stenen.

————————————

…för övrigt: litteraturpriset till peruanske författaren Mario Vargas Llosa och fredspriset till kinesiske regimkritikern Liu Xiaobo. Två utmärkta val av pristagare som markerar starkt stöd till demokrati och humanism.

1 kommentar
Etiketter: , , ,