Etikett: entreprenörer

Andakten och tekniken – från Burträsk till New York

Av , , Bli först att kommentera 4

Från en teknikintresserad pojkes drömmar i Burträsk till högteknologiska bygguppdrag i New York. Alvar Lindmark, grundaren av Alimak i Skellefteå, är utgångspunkten för den krönikan, del 17 i min serie om skäl att fascineras av Västerbotten. Hans livsöde, och det företag han grundade, och som levde vidare efter honom.

De tidigare krönikorna i serien kan läsas här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

——————————————-

Andakten och tekniken – från Burträsk till New York

”Bakom varje innovation och varje företag finns det en människa som känt, lyssnat, tänkt och slutligen handlat. I Alimaks fall hette den människan Alvar Lindmark. Genom att våga gå sin egen väg när det gällde mekaniseringen av byggandet skapade han ett företag som blev världsledande på kuggstångsdrivna hissar. Alvar Lindmark var fascinerad av den bibliska berättelsen om Jakobs stege, som sträckte sig ändå upp till himmelriket. Med denna starka förebild sökte han efter den lösning som låg närmast visionen. Genom att låta korgen klättra på en kuggstångsförsedd mast skapade hade en enkel, flexibel och kostnadseffektiv hiss.”
Lars Westerlund om Alvar Lindmark, i boken ”Alimak. De första 50 åren.”

Alvar Lindmark – vars levnadshistoria är känd för många västerbottningar, men som ändå tål att återberättas – föddes 1917 i Forslunda utanför Burträsk, i ett enkelt jordbrukarhem präglat av sträng religiositet.

När han var 12 år gammal drabbades Alvar av blodförgiftning. I sina böner lovade han Gud att om han fick bli frisk så skulle han ägna sig åt missionsarbete. Frisk blev han, men missionen han skulle komma att ägna sitt liv åt, blev av ett annat slag – teknikens underbara värld, för vilken han tidigt visade intresse.

Efter att ha tjänat ihop pengar som bland annat dikesgrävare inledde han ingenjörsstudier med inriktning på elektronik vid Hässleholms Tekniska Skola.
”Alvar”, skriver Lars Westerlund, ”satsade hårt på studierna och eftersom han hade ont om pengar snålade han på maten. Kroppen for illa och efter tre månader på skolbänken drabbades han av TBC och lungsäcksinflammation.”

Han fick avbryta studierna och läggas in på sjukhus på hemorten, där tillfrisknandet tog lång tid. Men under konvalescensen började han en ingenjörskurs med byggnadsteknisk inriktning på distans hos Nordiska korrespondensinstitutet, NI, som så småningom ledde fram till en färdig examen.

Det har i Sverige funnits ett historiskt samband mellan väckelsetraditioner och småföretagsamhet, som ett slags parallell till väckelsebygdernas betydelse för litteraturen. Byarna ute i landet var ofta strängt religiösa miljöer som formade både författare och kulturpersonligheter som Sara Lidman och entreprenörer och ingenjörer som Alvar Lindmark. Folkrörelsesverige hängde ihop, med dörrar in till gemensamma sociala rum för alla kontraster och motsägelser, och var förbluffande flexibelt och demokratiserande.

En av dem som påpekat just frikyrklighetens, och invandringens, betydelse för svensk småföretagsamhet är författaren Anders Johnson. I en artikel för tidskriften Axess, där han nämner Jönköpings län, Hälsingland, Närke och Västerbotten som exempel på frikyrkliga miljöer som fostrat framstående entreprenörer, har han framfört en tes om vad det kan bero på:

”En förklaring till sambandet mellan frikyrka och företagsamhet är att väckelserörelsen har betonat vikten av flit, ansvarstagande, sparsamhet och hederlighet. Väckelserörelsen gav upphov till ett starkt föreningsliv, vilket i sin tur skapade sociala nätverk som underlättade samverkan mellan företagen och som minskade riskerna för att bli lurad i affärer. Därtill tenderar frikyrkoförsamlingarna (liksom exempelvis idrotten) att överskrida den sociala skiktningen, vilket minskar klassbundenheten. Motsättningen mellan arbete och kapital blir inte lika hård när fabrikören och arbetaren tillhör samma församling. Det blir då lättare för en anställd att bli företagare. Påfallande många företag i väckelsebygder har startats av arbetare i småindustrier som utvecklat en egen idé.”

Ibland i den svenska politiska debatten, när den blir som mest historielös med massiva ideologiska skygglappar, kan det framstå som om det svenska välståndet, grunden för välfärdssamhället, ramlade ned från himlen.

Vill man inte uppmärksamma betydelsen av enskilda individers insatser, och känner man motvilja att erkänna hur viktigt företagande och marknadsekonomi varit genom historien för att skapa utveckling, höjd livskvalitet och ett mer välmående samhälle, så blir det svårt att beskriva Sveriges väg på 150 år från ett svårt fattigt, auktoritärt land till en av världens rikaste och bäst fungerande demokratier.

För entreprenörerna, inte minst ingenjörerna, och de många banbrytande företagen som växte från små till stora, från lokala till internationella, är ett viktigt kapitel – vid sidan av demokratin, utbildningen och de sociala reformerna – i historien om det svenska välståndet och det som kallats den kapitalistiska välfärdsstaten.

Den entreprenör som Anders Johnson tog upp som allra första exempel i sin skrift ”De lyfte landet – en berättelse om svenska entreprenörer” från 2002, var just Arvid Lindmark.

Efter sin ingenjörsexamen for Alvar till Stockholm, i slutet av andra världskriget. Efter inledande svårigheter att hitta jobb fick han till slut plats på ett byggföretag, med uppgiften att bland annat sätta igång blandningen av murbruket på morgonen. Det slitsamma jobbet fick honom att börja fundera över hur murbruksblandningen skulle kunna rationaliseras. För en kredit på 500 kronor köpte han en begagnad elmotor och några gamla rördelar, och med det som grund uppfann han en maskinell murbruksupprörare, som patenterades och gjorde att omgivningen fick upp ögonen för honom. 1946 sålde han patentet, tog pengarna och åkte upp till Skellefteå.

Efter ytterligare ett par år av arbete med tekniska innovationer grundade han sitt aktiebolag: Ingenjörsfirman Alvar N. Lindmark Aktiebolag. Företagets lokal låg vid Vretgatan, och omfattande ca 50 kvadratmeter. Personalstyrkan, står det i Norra Västerbottens historik, utgjordes av tre personer. ”Den första produkten var en bockningsmaskin för armeringsjärn. Betongjärnsax och betongblandare tillverkades också.”

1954 fick företaget sitt i dag mer kända namn: Alimak. Och en bit in på 1960-talet kom det stora genombrottet när den första kuggstångsdrivna bygghissen lanserades. Det blev en exportsuccé. Resten är känd västerbottnisk företagshistoria, med uppgångar och krisrubriker som följt konjunkturerna genom åren. Men bara några år senare tog Alvars tid vid företaget slut, efter en utdragen konflikt med banken om krediter.

Den kanske allra mest kända Alimakhissen i världen är, i hård konkurrens ska sägas, den räddnings- och servicehiss som installerades inuti Frihetsgudinnan i New York i samband med en omfattande renovering av statyn inför hundraårsdagen 1986. Från en teknikintresserad pojkes drömmar i Burträsk till ett högteknologiskt uppdrag vid en av världens mest kända frihetssymboler – det är också en del av berättelsen om det svenska välståndet, folkrörelsesverige med roten i byn och växtlighet runt om i världen.

Sedan Alvar Lindmark lämnat Alimak, med viss bitterhet över hur han blivit behandlad av banken, flyttade han till Malmö och, skriver Westerlund, ”blev aldrig riktigt sitt gamla jag”. I Malmö investerade han i fastigheter och fortsatte att uppfinna. Han dog 1975. Med det företag han grundade levde vidare.

Min favoritbild på Alvar Lindmark i boken ”Alimak. De första 50 åren” visar honom sittandes vid en kyrkorgel. En av hans bröder var organist i hembyns bönhus. I samband med broderns värnplikt fick Alvar, då 17 år, hoppa in och spela. Han fastnade för orgelspelandet. Det blev, skriver Westerlund, sedemera ”hans dagliga andaktstund”.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Måste småföretagarna alltid hamna i kläm?

Av , , Bli först att kommentera 8

Västerbotten, liksom Sverige, behöver fler småföretagare och fler lokalt förankrade kapitalister, det är i småföretagen framtidens jobb skapas. Det är en av slutsatserna i den här lördagskrönikan, som även diskuterar lite kring sambandet mellan småföretagarpolitik och social reformpolitik.

———————————————————-

Måste småföretagarna alltid hamna i kläm?

Det var småföretagen som lyfte Sverige ur finanskrisen. Småföretagens exportvärde ökade mellan 2008 och 2009 med 43 procent, medan storföretagens sjönk med 19 procent under samma period. Det är slutsatserna i en ny rapport från Företagarna. Att småföretagen tillsammans utgör ryggraden för den privata sysselsättningen i landet är varken en ny eller överraskande iakttagelse. Givet hur neurotisk och fixerad vid storbolag debatten om företagsklimat och arbetsmarknad fortfarande är i Sverige kan det dock vara matnyttigt med siffror som ger lite perspektiv: “2010 jobbade över 1,6 miljoner personer i småföretag med max 49 anställda, jämfört med knappt 1,4 miljoner i storföretag med 50 anställda eller fler.”

Det är i små och växande företag, framför allt inom de nya tjänstebranscherna, som 2000-talets jobbtillväxt måste äga rum. Även i gränslandet mellan privat och offentlig sektor, med Sveriges traditioner och kompetens inom exempelvis vård- och utbildningsområdet, finns stor potential.

De stora industriföretagen kommer fortsatt att vara en förutsättning och utgöra grunden för långsiktig ekonomisk tillväxt – inte minst i resursrika Norrlandslän. Men de kommer inte längre att spela samma direkta roll för sysselsättningen som tidigare.
Vill politiken bädda för fler jobb, stabila resurser till välfärden, lägre trösklar in på arbetsmarknaden för utsatta grupper, ökad jämställdhet i samhället och tryggare, smidigare rörlighet mellan jobb och branscher vid strukturomvandlingar lokalt, nationellt och globalt är småföretagandet nyckeln till det mesta.

Därför är det en gåta att både regeringen och oppositionen – av skilda skäl – tycks ha så innerligt svårt att vilja se hur illa lagstiftning, byråkrati, regelverk, trygghetssystem och lösningar utformade för de största företagen och de stora fackförbunden på gårdagens arbetsmarknad fungerar i kämpande småföretagares vardag på 2000-talet. Någonting verkar stå i vägen, som vill man inte riktigt se småföretagarnas situation med ofta omöjliga arbetstider, stor otrygghet, utsatthet för myndigheters godtycke, sårbarhet för brottslighet och mycket svag uppbackning och erkänsla från samhällets sida.

Det är inget små entreprenörer snyftar över. De sliter på som andra hårt slitande grupper i samhället, för sina idéer och verksamheter i vad som också ofta är ett frivilligt och eftertraktat livsstilsval med andra fördelar och friheter än rent materiella. Men att motarbetas och misstänkliggöras, att inte få sina villkor rationellt behandlade och uppmärksammade av beslutsfattare och debattörer, har de inte förtjänat. Och samhället borde i ren självbevarelsedrift söka underlätta deras slit där det går.

Delar av oppositionen sitter fast i socialistiska låsningar och marxistiska spökhistorier som gör att varje användning av ordet företagande tvångsmässigt måste bäddas in i tjocka lager av misstänkliggörande reservationer och indirekta avståndstaganden.
Regeringen – i första hand moderaternas ledning – har länge tenderat att i avgörande lägen avfärda småföretagarperspektivet som ett tjatigt särintresse. Lovtalen till entreprenörskap har inte följts upp av politiska prioriteringar. En del har gjorts när det gäller byråkratibördan och möjligheterna för privata entreprenörer inom tjänstesektorn, men fortfarande är det tydligt att exempelvis sänkta arbetsgivaravgifter eller tankar kring flexicurity splittrar alliansen. När det gäller attityden i samhället och från myndigheternas sida till just småföretagares speciella problem, har alliansen inte förmått utmana gamla fördomar på alls det sätt man kunde ha förväntat sig.

Småföretagarperspektivet är relevant även för andra större reformer som inte har direkt beröring med småföretagarklimatet och som det inte finns något stort politisk tryck i, men som behövs för att helheten ska bli rätt och som borde vara liberala hjärteangelägenheter. Två av dem har på nytt väckts till liv i debatten senaste tiden.

1. Den skeva maktfördelningen på arbetsmarknaden mellan män och kvinnor kan motverkas på flera olika sätt. Inget vore så effektivt som om föräldraförsäkringen individualiserades och utformades utifrån samma principer som övriga socialförsäkringar. Ojämlika förutsättningar när det gäller löner, makt och inflytande mellan könen hämmar även kvinnors möjligheter till företagande. (I Företagarnas rapport finns en statistik över nyföretagandet fördelat efter län och kön för 2009. Västerbotten har efter Västernorrland det största könsgapet mellan män och kvinnor – 65,9 procent mot 34,1). När kvinnor ges sämre möjligheter att starta och driva företag på grund av orättvisor kopplade till arbetsmarknaden och innovationspolitiken, blir ojämlikheten en broms för framtidens företagande.

2. Taken i socialförsäkringarna måste höjas för att den generella välfärden inte ska urholkas genom politisk passivitet och glida över i ett grundtrygghetssystem som faktiskt vore ett systemskifte ingen bett om eller fått förtroende för. Den generella välfärden grundad på inkomstbortfallsprincipen är en god förutsättning för att ökad flexibilitet på arbetsmarknaden, en bättre matchning mellan behov och kompetens i olika regioner, ett livslångt lärande i samhället och social anständighet ska hänga ihop.

I sådana frågor har alliansen alltför lätt att fastna i en konservativ attityd, influerad av krampaktiga föreställningar om “borgerlighet” som kombinerat med ointresset hos delar av alliansen för småföretagarperspektivet gör att man inte ser hur en politik för nytt privat företagande hör ihop med en progressiv social reformpolitik.

Skulle socialdemokraternas socialliberala nerver få liv igen, trots vänsterfalangernas motstånd, och skulle miljöpartiet göra allvar av ambitionen att ta över mitten i svensk politik, kan regeringen få ett svettigt uppvaknande senare under mandatperioden om man fortsätter att slumra när det gäller småföretagarklimatet. Skulle å andra sidan alliansen knyta an till sina mer progressiva idétraditioner kan de göra socialdemokraterna helt irrelevanta.

Risken finns att ingetdera händer. Klämd mellan socialistiska dystopier, invanda korporativistiska reflexer från 1900-talet och Reaganinspirerad nykonservativ fobi för staten, får småföretagarperspektivet aldrig riktigt djup och utrymme, trots trängseln, vilken inte är att beklaga, i den socialliberala mitten i så många andra frågor.

Men småföretagande har också med livsstil, mångfald och civilsamhälle att göra. Småföretagare har oftare konkretare förankring på orten, med jordnära måttfullhet, mod till nytänkande och långsiktigt ansvarstagande för det gemensamma, än både de största företagen och de offentliga jättarna. Västerbottens behov av fler små, lokalt förankrade kapitalister är stort.

Småföretagande är också att se och bejaka idéer, innovationer, risktagande, egenmakt och självförverkligande . Sådant stimulerar ett tillåtande, tolerant och initiativrikt samhällsklimat som gör upp med jantelagen. Småföretagande främjar småskaliga strukturer, bryter ner hierarkier, ökar delaktigheten på arbetsplatsen, håller uppe konkurrensen och motverkar monopol och oligopol. Och småföretagen skapar, som sagt, jobben. När hamnar de högst upp på en prioriteringslista?

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,