Etikett: välstånd

Andakten och tekniken – från Burträsk till New York

Av , , Bli först att kommentera 4

Från en teknikintresserad pojkes drömmar i Burträsk till högteknologiska bygguppdrag i New York. Alvar Lindmark, grundaren av Alimak i Skellefteå, är utgångspunkten för den krönikan, del 17 i min serie om skäl att fascineras av Västerbotten. Hans livsöde, och det företag han grundade, och som levde vidare efter honom.

De tidigare krönikorna i serien kan läsas här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

——————————————-

Andakten och tekniken – från Burträsk till New York

”Bakom varje innovation och varje företag finns det en människa som känt, lyssnat, tänkt och slutligen handlat. I Alimaks fall hette den människan Alvar Lindmark. Genom att våga gå sin egen väg när det gällde mekaniseringen av byggandet skapade han ett företag som blev världsledande på kuggstångsdrivna hissar. Alvar Lindmark var fascinerad av den bibliska berättelsen om Jakobs stege, som sträckte sig ändå upp till himmelriket. Med denna starka förebild sökte han efter den lösning som låg närmast visionen. Genom att låta korgen klättra på en kuggstångsförsedd mast skapade hade en enkel, flexibel och kostnadseffektiv hiss.”
Lars Westerlund om Alvar Lindmark, i boken ”Alimak. De första 50 åren.”

Alvar Lindmark – vars levnadshistoria är känd för många västerbottningar, men som ändå tål att återberättas – föddes 1917 i Forslunda utanför Burträsk, i ett enkelt jordbrukarhem präglat av sträng religiositet.

När han var 12 år gammal drabbades Alvar av blodförgiftning. I sina böner lovade han Gud att om han fick bli frisk så skulle han ägna sig åt missionsarbete. Frisk blev han, men missionen han skulle komma att ägna sitt liv åt, blev av ett annat slag – teknikens underbara värld, för vilken han tidigt visade intresse.

Efter att ha tjänat ihop pengar som bland annat dikesgrävare inledde han ingenjörsstudier med inriktning på elektronik vid Hässleholms Tekniska Skola.
”Alvar”, skriver Lars Westerlund, ”satsade hårt på studierna och eftersom han hade ont om pengar snålade han på maten. Kroppen for illa och efter tre månader på skolbänken drabbades han av TBC och lungsäcksinflammation.”

Han fick avbryta studierna och läggas in på sjukhus på hemorten, där tillfrisknandet tog lång tid. Men under konvalescensen började han en ingenjörskurs med byggnadsteknisk inriktning på distans hos Nordiska korrespondensinstitutet, NI, som så småningom ledde fram till en färdig examen.

Det har i Sverige funnits ett historiskt samband mellan väckelsetraditioner och småföretagsamhet, som ett slags parallell till väckelsebygdernas betydelse för litteraturen. Byarna ute i landet var ofta strängt religiösa miljöer som formade både författare och kulturpersonligheter som Sara Lidman och entreprenörer och ingenjörer som Alvar Lindmark. Folkrörelsesverige hängde ihop, med dörrar in till gemensamma sociala rum för alla kontraster och motsägelser, och var förbluffande flexibelt och demokratiserande.

En av dem som påpekat just frikyrklighetens, och invandringens, betydelse för svensk småföretagsamhet är författaren Anders Johnson. I en artikel för tidskriften Axess, där han nämner Jönköpings län, Hälsingland, Närke och Västerbotten som exempel på frikyrkliga miljöer som fostrat framstående entreprenörer, har han framfört en tes om vad det kan bero på:

”En förklaring till sambandet mellan frikyrka och företagsamhet är att väckelserörelsen har betonat vikten av flit, ansvarstagande, sparsamhet och hederlighet. Väckelserörelsen gav upphov till ett starkt föreningsliv, vilket i sin tur skapade sociala nätverk som underlättade samverkan mellan företagen och som minskade riskerna för att bli lurad i affärer. Därtill tenderar frikyrkoförsamlingarna (liksom exempelvis idrotten) att överskrida den sociala skiktningen, vilket minskar klassbundenheten. Motsättningen mellan arbete och kapital blir inte lika hård när fabrikören och arbetaren tillhör samma församling. Det blir då lättare för en anställd att bli företagare. Påfallande många företag i väckelsebygder har startats av arbetare i småindustrier som utvecklat en egen idé.”

Ibland i den svenska politiska debatten, när den blir som mest historielös med massiva ideologiska skygglappar, kan det framstå som om det svenska välståndet, grunden för välfärdssamhället, ramlade ned från himlen.

Vill man inte uppmärksamma betydelsen av enskilda individers insatser, och känner man motvilja att erkänna hur viktigt företagande och marknadsekonomi varit genom historien för att skapa utveckling, höjd livskvalitet och ett mer välmående samhälle, så blir det svårt att beskriva Sveriges väg på 150 år från ett svårt fattigt, auktoritärt land till en av världens rikaste och bäst fungerande demokratier.

För entreprenörerna, inte minst ingenjörerna, och de många banbrytande företagen som växte från små till stora, från lokala till internationella, är ett viktigt kapitel – vid sidan av demokratin, utbildningen och de sociala reformerna – i historien om det svenska välståndet och det som kallats den kapitalistiska välfärdsstaten.

Den entreprenör som Anders Johnson tog upp som allra första exempel i sin skrift ”De lyfte landet – en berättelse om svenska entreprenörer” från 2002, var just Arvid Lindmark.

Efter sin ingenjörsexamen for Alvar till Stockholm, i slutet av andra världskriget. Efter inledande svårigheter att hitta jobb fick han till slut plats på ett byggföretag, med uppgiften att bland annat sätta igång blandningen av murbruket på morgonen. Det slitsamma jobbet fick honom att börja fundera över hur murbruksblandningen skulle kunna rationaliseras. För en kredit på 500 kronor köpte han en begagnad elmotor och några gamla rördelar, och med det som grund uppfann han en maskinell murbruksupprörare, som patenterades och gjorde att omgivningen fick upp ögonen för honom. 1946 sålde han patentet, tog pengarna och åkte upp till Skellefteå.

Efter ytterligare ett par år av arbete med tekniska innovationer grundade han sitt aktiebolag: Ingenjörsfirman Alvar N. Lindmark Aktiebolag. Företagets lokal låg vid Vretgatan, och omfattande ca 50 kvadratmeter. Personalstyrkan, står det i Norra Västerbottens historik, utgjordes av tre personer. ”Den första produkten var en bockningsmaskin för armeringsjärn. Betongjärnsax och betongblandare tillverkades också.”

1954 fick företaget sitt i dag mer kända namn: Alimak. Och en bit in på 1960-talet kom det stora genombrottet när den första kuggstångsdrivna bygghissen lanserades. Det blev en exportsuccé. Resten är känd västerbottnisk företagshistoria, med uppgångar och krisrubriker som följt konjunkturerna genom åren. Men bara några år senare tog Alvars tid vid företaget slut, efter en utdragen konflikt med banken om krediter.

Den kanske allra mest kända Alimakhissen i världen är, i hård konkurrens ska sägas, den räddnings- och servicehiss som installerades inuti Frihetsgudinnan i New York i samband med en omfattande renovering av statyn inför hundraårsdagen 1986. Från en teknikintresserad pojkes drömmar i Burträsk till ett högteknologiskt uppdrag vid en av världens mest kända frihetssymboler – det är också en del av berättelsen om det svenska välståndet, folkrörelsesverige med roten i byn och växtlighet runt om i världen.

Sedan Alvar Lindmark lämnat Alimak, med viss bitterhet över hur han blivit behandlad av banken, flyttade han till Malmö och, skriver Westerlund, ”blev aldrig riktigt sitt gamla jag”. I Malmö investerade han i fastigheter och fortsatte att uppfinna. Han dog 1975. Med det företag han grundade levde vidare.

Min favoritbild på Alvar Lindmark i boken ”Alimak. De första 50 åren” visar honom sittandes vid en kyrkorgel. En av hans bröder var organist i hembyns bönhus. I samband med broderns värnplikt fick Alvar, då 17 år, hoppa in och spela. Han fastnade för orgelspelandet. Det blev, skriver Westerlund, sedemera ”hans dagliga andaktstund”.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Varken bluff eller trollstav

Av , , 3 kommentarer 3

Varför går det bra för Sverige? Den frågan är utgångspunkten för veckans lördagskrönika, som föranleds av Andreas Berghs och Magnus Henreksons nya bok "Varför går det bra för Sverige? Om sambanden mellan offentlig sektor, ekonomisk frihet och ekonomisk utveckling".

Det handlar om en resultatet av konkreta reformer från flera decennier.

———————————————-

Varken bluff eller trollstav

”Det är viktigt att beakta att ekonomisk tillväxt uppstår när vi genom innovationer som ökar produktiviteten kan producera allt mer utan att använda mer av våra knappa resurser, ibland till och med mindre av dessa. Långsiktig ekonomisk tillväxt är därför fullt förenlig med exempelvis långsiktigt hållbar utveckling ur miljöperspektiv. En annan konsekvens av att vi blir bättre på att producera mer med allt mindre resursinsats är att tid frigörs till annat. Tillväxt skall alltså inte bara ses i ljuset av möjligheten att köpa fler tv-apparater, hushållsmaskiner eller bilar, utan också som något som ger utrymme att kunna ägna mer tid åt saker som konst, litteratur och fritid samtidigt som man behåller en hög ekonomisk standard.”
(Ur Andreas Berghs och Magnus Henreksons nya bok "Varför går det bra för Sverige? Om sambanden mellan offentlig sektor, ekonomisk frihet och ekonomisk utveckling".)

Det går förhållandevis bra för Sverige. Även internationella betraktare lyfter ofta med respekt fram Sverige som ett av få undantag i den djupa europeiska krisen. De brukar, av olika skäl, låta lite förvånade. Som om Sverige bröt mot åtminstone ett par av universums oskrivna lagar.

En del, utgående från gamla fördomar om Sverige, gör det med irriterad förundran. Hur kan det där socialistiska grånästet i norra Europa, där människor monterar ihop sina Ikea-hyllor, skjuter isbjörnarna utanför husknuten, tömmer plånböckerna för skattefogden, super sig fulla för sista slanten och sedan tar livet av sig för att slippa eländet, lyckas åstadkomma uthållig tillväxt och hög levnadsstandard, trots tyngande skatter, statliga trygghetssystem och stor offentlig sektor?

”Vakna Sverige, ni lever i en socialistisk mardröm!”, löd utropet i ett satiriskt Sverige-reportage i det amerikanska tv-programmet The Daily Show with Jon Stewart för några år sedan, som drev med fördomarna i USA om livet i Sverige. Även i årets amerikanska presidentvalskampanj lyfts stundom de europeiska välfärdssamhällena på paranoida sätt fram som ett socialistiskt hot mot frihet och välstånd från republikanskt håll.

Andra, utgående från gamla, omhuldade myter om det lyckliga Bullerby-Sverige med röda knutar, gör det i orubblig beundran över det jämställda, socialt trygga lilla landet där politikerna utreder saker i evighet för att sedan komma överens i långsiktiga, sansat liberala uppgörelser och som verkar lyckas med precis allt från IT-under och deckare, över bilindustri (nåja) och popexport till modern familjepolitik och tandvård utan att varken seder, flit eller budgetdisciplin rasar ihop.

Det finns knappt en politisk debatt om ett enda samhällsproblem i exempelvis Tyskland där inte Sverige eller Finland nämns av experter som länder som kommit längre, redan genomfört nödvändiga reformer och borde studeras närmare av tyska beslutsfattare. Känner man till båda länderna rodnar man ofta över den förskönade Sverigebilden, och får förklara för bekanta att riktigt så idylliskt är det inte.

Men vare sig man utgår från en fördom om Sverige som hotfull samhällsmodell som inte borde fungera eller en myt om Sverige som ett land där allt är möjligt, så odlar man missuppfattningar. Sveriges ekonomiska utveckling är varken en bluff eller ett resultat av en magisk trollstav, utan en logisk följd av genomförda, konkreta reformer.

Historien om det svenska välståndet kan grovt delas in i tre epoker – två framgångsrika och en präglad av stagnation.

Grunden lades från mitten av 1800-talet och ett sekel framåt när det demokratiska genombrottet förbereddes, inleddes och fullföljdes, samtidigt som en lång rad reformer för liberalisering och avreglering av ekonomin, ny infrastruktur, förbättrad utbildning, sociala trygghetssystem och samförståndsanda på arbetsmarknaden genomfördes.

En kapitalistisk välfärdsstat har det kallats. Kombinationen av relativt fri, liberal marknadsekonomi och ambitiösa välfärdsreformer lyfte Sverige från djup fattigdom till att bli ett av världens rikaste, mest välmående länder.

En bit in på 1970-talet bröts den positiva utvecklingen när politikerna började gripa in med alltfler regleringar på arbetsmarknaden och verkningslösa subventioner för krisbranscher. Marginaleffekterna i skattesystemet blev hämmande stora. Lönebildningen fungerade sämre. Respekten för den privat äganderätten hotades. Devalveringar ersatte nödvändiga strukturreformer. Och de allmänna drivkrafterna för arbete, företagande och utbildning försvagades. Sveriges relativa välstånd började sjunka och ojämlikheten öka som en följd av dessa faktorer. Till slut kom kraschen.

Sedan tidigt 1990-tal har, som välfärdsforskaren Andreas Bergh och nationalekonomen Magnus Henrekson visar i den inledningsvis citerade boken, en hel del av det som gick snett på sjuttiotalet rättats till igen.

Skattereformer har sänkt skattetrycket och effektiviserat skattesystemet (även om ett nytt lapptäcke och en ny avdragsdjungel börjar hota igen). Globalisering och liberaliseringar har stimulerat handel och företagande. En oberoende riksbank, kloka budgetregler, förlängda mandatperioder för ökad politisk långsiktighet, socialförsäkringsreformer, ny valfrihet i välfärdssektorn och ja i folkomröstningen om EU-medlemskap 1994 har allt bidragit till att gynna politisk långsiktighet, ekonomisk tillväxt och fortsatt välfärd.

Trots att Sverige har ett högt skattetryck och en stor offentlig sektor, är alltså ekonomin effektivare och friare än i många andra länder. Balansen fungerar, tack vare hög social tillit i befolkningen, välfungerande institutioner och, som Bergh och Henrekson skriver, åtgärder “som ökat den ekonomiska friheten och ökat lönsamheten att arbeta, utbilda sig och driva företag”.

För det kan politiska regeringar av olika färg gemensamt ta åt sig äran, och för de misskötta åren tvingas många dela ansvaret. Sett över tid är Sverige ett av de bästa exemplen på en välskött social marknadsekonomi.

Men det går inte att leva på gamla meriter. Astra Zenecas hårda besked häromdagen att de tänker lägga ned forskningsenheten i Södertälje är en allvarlig påminnelse om att välstånd inte uppstår av sig självt. Det måste grundläggas genom kunskapsskola, konkurrenskraftig forskning, fungerande arbetsmarknad, generell välfärd och goda villkor för företagande. Och tecken på idétorka finns i inrikespolitiken.

De inledda reformerna inom skola och högre utbildning måste fullföljas, klimatet för riskkapitalinvesteringar och nyföretagande förbättras, skattesystemet hållas rakt och rationellt – helst genom större, blocköverskridande uppgörelser – arbetsmarknaden fås att fungera mer flexibelt för utsatta grupper, invandring bejakas, socialförsäkringarna hållas generella och pålitliga och valfriheten i välfärden försvaras. Och som ny utmaning har kommit behovet av en skyndsam omställning till en förnybar, hållbar energiproduktion, bort från ändliga och smutsiga energikällor.

En historisk återblick förklarar varför det går bra för Sverige. Lär vi av historien? 

3 kommentarer
Etiketter: , ,

Lapptäcken i skattepolitiken hämmar välstånd

Av , , Bli först att kommentera 7

Lapptäcke i skattepolitiken hämmar jobb och välstånd är budskapet i den här torsdagskrönikan. Som vanligt med teckning av Niklas Eriksson i papperstidningen.

———————————————–

Lapptäcke i skattepolitiken hämmar jobb och välstånd

”I gångna tider har man ofta i lapptäckesmönstret hugfäst minnet av en betydelsefull händelse eller givit uttryck för sin politiska uppfattning.”
(Ur ”Lapptäcken, komposition och sömnad” av Michele Walker).

Lapptäcken som hantverk har en historia både som nyttigt, resurssparande handarbete i hemmen och som konstform. Lapptäcken i skattepolitiken har också en historia, men dessvärre av dystrare slag. Skattepolitikens lapptäcken brukar växa fram som en konsekvens av viljan att stimulera enskilda områden utifrån gissningar om framtiden och brist på övergripande perspektiv. Ett politiskt lapptäcke kan rymma enskilda goda avsikter och lyckade lappar. Men vanligtvis är det ett tecken på frånvaro av övergripande strategi.

I vissa situationer kan lapptäcket också vara berättigat som princip, när styrmekanismer av olika slag är välmotiverade. Exempel på det finns inom miljöområdet. Men en bra regel är att generella, tydliga villkor med så få undantag och gränsdragningsproblem som möjligt är att föredra framför en djungel av specialregler.

Det är inte minst viktigt ur ett småföretagarperspektiv. Småföretagande som idé, osäkerhet och livsstil är fortfarande i hög grad något osynliggjort och ignorerat. Men småföretagande kvävs under krångel och byråkrati på ett helt annat sätt än de storbolag som kan skaffa sig specialkompetens i grenen att komma runt och igenom regeldjungeln. Det är inte heller rådligt för politiska ledare, hur lockande det än må vara, att söka spå alltför detaljerat om framtidens innovationer.

”Ju fler områden – branscher eller sektorer eller hur man nu väljer att dela in ekonomin – som entreprenörer ger sig i kast med, desto större chans att några tar skruv och startar goda cirklar. Vägen till högre produktivitet och välstånd kan inte vara annat än en irrfärd, ett prövande framåt i en okänd terräng. Det finns inga genvägar. Sverige har alltså inget att vinna på att försöka pricka in framtidens branscher eller sektorer och satsa på dem. Det avgörande är att vi ger bästa förutsättningar till alla som vill ge sig ut för att pröva sin lycka. Vi behöver goda generella förutsättningar för innovativ verksamhet.”
(Ur ”Framtiden väntar inte. Om världen och Sveriges välstånd”, Stefan Fölster och Johan Kreichbergs (red)).

Sverige är i behov av en genomgripande, brett förankrad skattereform som förenklar och eftersträvar generella, långsiktigt gynnsamma villkor för utbildning och småföretagande. Dagens lapptäcke är inte hållbart.
RUT- och ROT-avdragen, exempelvis, har varit framgångsrika och välmotiverade i lapptäckesvärlden. Men när nu allt fler förslag om ytterligare avdrag väcks, går det redan att mer än ana ett sluttande plan.

De politiska beslutfattarna har i det läget ett ansvar att säga stopp, börja rensa i kaoset och återställa en klarhet i skattepolitiken som ger generellt goda förutsättningar för jobb och entreprenörskap. Det borde finnas intresse, både sakpolitiskt och strategiskt, för en sådan uppgörelse hos regeringen såväl som oppositionen.

För oppositionen var RUT-debatten i förra valrörelsen en smärre katastrof i flera avseenden. Genom att en hel del av åtminstone socialdemokraternas och vänsterpartiets företrädare länge lät som om man betraktade den nya tjänstesektorn (med undantag för traditionellt manliga arbeten förstås) som något fult i sig – istället för att kritisera just skatteavdraget – tappade oppositionen trovärdighet inte bara i jobbpolitiken. Genom den mossigt patriarkala inställningen till vad som är fint att tjäna pengar på och vad som är fult, tappade man även trovärdighet i jämställdhetsdebatten.

Medverkan till en ny bred, generell skattereform för starkare välståndsbildande krafter skulle ge dem en möjlighet att visa att man inte tycker principiellt illa om små tjänsteföretag, att man inte är ute efter att sätta dit låginkomsttagare för skojs skull och att man inte ser ett egenvärde i att straffbeskatta högre utbildning. Och samtidigt skulle den tidigare kritiken mot RUT-avdraget kunna äreräddas in i ett nytt, principiellt mer tilltalande sammanhang.

Men även regeringen har skäl att söka uppgörelse och vara beredd att ge och ta. Det är en återkommande kritik från alla håll mot alliansen att idéarbetet gått i stå, att alliansen, efter bara en mandatperiod vid makten, blivit administratör av det bestående, utan djupare idéer eller ansatser bortom greatest hits som jobbskatteavdrag och skolpolitik.

Med en opposition i möjlig förvandling, kan det bli kärvt för alliansen om väljarna får bilden av en regering som är nöjd, lagom principlös och i stagnation. Initiativ till en skattereform skulle vara ett sätt att visa att man har kraft att ta de stora greppen för stärkt, långsiktigt välstånd.

Lapptäcke är fint hantverk med nål och tråd, men ingen bra förebild för skattepolitiken.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Välfärd uppstår inte ur tomma intet

Av , , 2 kommentarer 10

Jag tänker på vad Tor Hedberg sa i sitt minnestal direkt efter nära vännen Karl Staaffs död 1915:

”Ty han var statsman, en av de få vi ägt, så visst som därför med ledaregenskaperna även kräves en viljans idealitet, som syftar längre än att utnyttja de tillfälliga konjunkturerna. Konjunkturernas man var han icke, och när han dock för sakens skulle trodde sig börja utnyttja dem, var han kanske minst på sin plats. I de stora, avgörande ögonblicken gjorde han det icke – det har stundom lett honom till men, men skall lända honom till heder. (…) Han hade moralistens brist på smidighet, hans ovilja att taga hänsyn till de små psykologiska nyanserna; i de stora ögonblicken hade han moralistens mod och offervillighet.”

Och jag tänker på vad den åldrande, tyske förbundskanslern Konrad Adenauer – en mångbottnad politiker – sa med knarrig stämma i en intervju 1963:

”Mina herrar, en skicklig politiker måste inte bara veta mycket, måste inte bara tänka realistiskt, inte bara kunna analysera – utan måste ha mod också.”

Handlar den svenska valrörelsen 2010 så här långt om det den borde? Präglas den av mod och offervillighet i de politiska utspelen? Nej, inte i tillräckligt hög grad, och det kan bli dyrbart i slutänden.

Politiskt mod likställs ofta – helt felaktigt – med ensidiga, svart-vita, överdrivna ställningstaganden som väcker rabalder eller uppfattas som tokprovocerande, trots att de inte har någon större substans och eller får några större konsekvenser. Politiskt engagemang utmålas ibland av medierna – vilket är nonsens – som liktydigt med flitigt bruk av slagord, historielöshet som ursäkt för bombastisk ”det var bättre förr”-nostalgi och floskulösa demonstrationer.

Betydligt mer värdefullt är det när politiska ledare eller partier även mitt under en valrörelse vågar diskutera svåra, angelägna, brådskande och intellektuellt utmanande frågor utan enkla svar eller givna allianser, där själva frågeställandet i sig riskerar att utlösa processer som kan ruinera en hel pr-strategi, i ett slag göra beställda valaffischer irrelevanta, splittra en koalition eller lägga en valkampanj i medieskugga.

Politiskt mod kan vara att ägna de femton sekunderna i media åt att ställa frågor som inte bara är retoriska. Politiskt mod förutsätter under alla omständigheter att man då och då lämnar det bottenlöst trista, pubertala och förutsägbara rollspelet partier och regeringsalternativ emellan.

Den modiga politikern ser ett olöst och ignorerat problem och tar sig an det; gör det till huvudsak, gömmer inte undan det i någon fotnot – kosta vad det kosta vill. Den modiga politikern litar också – det hör till – på väljarnas förmåga att skilja substans från luftslott, och utgår från att väljarna över tid föredrar politiska företrädare som använder sin tid i rampljuset till det väsentliga och meningsfulla hellre än det tramsiga eller infantila.

I Sverige hålls val vart fjärde år. Då är den politiska uppmärksamheten på topp. Då lyssnar väljarna till kandiderande beslutsfattare på ett sätt som inte sker mitt under mandatperioderna. Det är då samhällsdebatten ska nå sin levnads höjder, vara som mest kvalificerad och lyfta fram de riktigt sammansatta samhällsproblemen på allvar och utifrån olika ideologiska perspektiv.

Ibland lyckas det.

Socialdemokraterna förmådde vid några avgörande tillfällen under sin långa regeringsperiod efter andra världskriget att trots maktinnehav föra en seriös, allvarlig och öppen diskussion med medborgarna om svåra vägval, medan oppositionspartierna tillsammans i ärlighetens namn inte verkade representera någon riktigt sammanhängande samhällsanalys.

I modern tid bjöd 2006 på en valrörelse som i ovanligt hög grad handlade om avgörande, komplexa framtidsfrågor och där alliansen tog medborgarna på betydligt större intellektuellt allvar än en idélös och arrogant socialdemokrati.

Men ofta blir det tvärtom.

Årets valrörelse har – i takt med att utspelen kommer allt tätare – börjat få en oroväckande ytlig karaktär av ”vem fördelar mest till flest utan att riskera en jobbig debatt”-tävling. Det är för torftigt.

De senaste årens globala lågkonjunktur och genomgripande strukturomvandlingar har gett Sverige en isande föraning om vad som kan vänta om vi inte håller ångan uppe som kunskaps-, forsknings- och företagarland.

Och krisens verkningar på arbetsmarknaden borde tjäna som grundkurs i dels varför välfärdssystemens pålitlighet inte får förvandlas till en konjunkturfråga, dels varför en mer flexibel arbetsmarknad, med regelverk som inte stänger ute vissa grupper och som är anpassade till en ny tid, i allra högsta grad är en trygghetsfråga. Välfärd, kultur och infrastruktur uppstår inte ur tomma intet, och kan inte finansieras av frasradikalism.

Sambandet mellan välstånd och välfärd är inte något hokuspokus – utan konkret och osentimentalt. Att i en politisk kampanj bara önska sig, tala om och utlova mer välfärd, eller inom systemens ramar dela ut löfte om pengar till bestämda, röststarka grupper, utan att ägna en tanke åt vad det är som i slutändan skapar nya resurser i ett samhälle – enskilda människors arbetsinsatser, ökade kunskaper genom utbildning och forskning, teknisk utveckling och effektivisering (omställningen till den nya gröna, förnyelsebara ekonomin som tillväxtfaktor, inte tillväxthot), uppfinningar och idéer, entreprenörskap inom nya branscher, frihandel och fredlig samlevnad – är oseriöst och bedrägligt.

Och att reducera varje enskild sakdebatt till att handla bara om resurser – inte kvalitet och system – vore också ett allvarligt misstag.

Men sambandet mellan välstånd och välfärd är dubbelspårigt. Det är inte enbart investeringsviljan, förnyelsekraften och omställningsförmågan i ekonomin avgör hur välfärden står pall i svåra tider.

Fungerande generella trygghetssystem och socialförsäkringar underlättar i sin tur just rörlighet och flexibilitet i ett samhälle – gör det mer rationellt för människor att ta risker, vidareutbilda sig och när det krävs byta spår.

Välstånd och välfärd – hur bör den moderna, sociala marknadsekonomin utformas med regelverk, driftsformer, skattesystem och trygghetslösningar i 2000-talets nya rörliga, tjänsteekonomi för att göra det sambandet så starkt och dubbelriktat som möjligt? Det är den verkliga trygghetsfrågan.

Om den – och om villkoren för arbete, utbildning, forskning, handel och företagande i ett stundande sekel av hård global konkurrens – borde årets valrörelse handla mycket mer än om ökade bidrag åt barnfamiljer, populistiska angrepp på människor som köper hushållsnära tjänster, skattesänkningar för pensionärer eller friårsreformer för mindre arbete.

Det är svåra frågor förvisso, att driva valrörelse med. Men att hålla tummarna, vilja väl, demonisera motståndare och gasta floskler räcker inte.