Etikett: folkpartiet

Internt jubel eller valseger?

Av , , Bli först att kommentera 10
Mona Sahlins tal på socialdemokraternas partikongress i går föranleder en signerad betraktelse av mig på dagens ledarsida om att det ibland kan finnas en motsättning för en politisk ledare mellan viljan att väcka internt jubel och viljan att vinna ett val.
 
——————————————————-
 
Internt jubel eller valseger?
 
Kännetecknande för många framgångsrika demokratiska politiker i historien är att de inledningsvis varit mer respekterade utanför sina egna rörelser och partier, än inom dem. Retorik, program och egenskaper som går hem i ett internt sammanhang – hejarramsor och fiendebilder av det mer grovhuggna slaget – behöver inte vara det som vinner medborgares förtroende i en offentlig dialog om komplexa skeenden.
 
Det är vanligtvis väljare utan låsta, förutfattade åsikter, och med lyhördhet för nyanser och problematiseringar – inte de med övertygelser redan huggna i sten – som avgör val. Ibland kallas de marginalväljare. 
 
Därför kan reserverade miner på ett upphetsat internt möte vara goda nyheter för en partiledare som har de rörliga väljarna som målgrupp, inte grälsjuka och aggressiva aktivister som lever i en introvert svart-vit värld.
 
Över tid vinner inkluderande, utåtriktade, lyssnande rörelser som litar på medborgarnas längtan efter seriösa samtal.
Exkluderande, slutna, navelskådande grupper som odlar nidbilder och excellerar i primitiva utfall, riskerar alltid att stagnera. De senare kan gå under i ett litet rus av interna ovationer, medan omgivningen vänder uppmärksamheten åt andra, mer givande håll. Den häpna förvåningen hos de självrättfärdigt bokstavstroende när färre och färre bryr sig är ofta både komisk och tragisk.
 
En av de viktigaste förklaringarna till socialdemokratins mångåriga regeringsinnehav under 1900-talet var att partiet, trots hårda inrikespolitiska tag, lyckades bevara en inkluderande bredd som täckte stora ideologiska ytor i mittfältet. Där fick många plats, till de renläriga socialisternas missnöje. Socialdemokratiska ledare har nästan alltid varit omstridda hos ytterkantsfalangerna, och hyllade enbart i efterhand. Men valresultaten ger klara besked, socialdemokratin var under 1900-talet ett parti med många ingångar
 
När först folkpartiet, senare centerpartiet, periodvis växte snabbt under efterkrigstiden, var förklaringen att man hittat ett inkluderande tonfall som socialliberalismen under Ohlin, eller fångat en tidsanda i förändring, som under Fälldin.
 
Den viktigaste ingrediensen i de nya moderaternas framgångar 2006, och Fredrik Reinfeldts stora popularitet, har varit att man lyckats överbrygga tidigare skyttegravar och motverka gamla fördomar om partiet, till nyliberalers uttryckliga missnöje.
 
Det enda parti vars stöd växer inom oppositionen är det minst blockbetonade, miljöpartiet.
 
Mot den bakgrunden är det svårt att förstå Mona Sahlins uppträdande för tillfället. Hon började bra i sitt första tal som partiledare. Det handlade om förnyelse av en tröttkörd, bakåtblickande socialdemokrati. De få gånger hon tagit intern strid sedan dess har hon vanligtvis varit rätt ute. Jag vidhåller att en del av kritiken mot henne varit orättvis.
Men i sin kamp för att vinna uppskattning hos en svårt förändringsovillig intern partiopinion, tycks hon steg för steg överge sina bästa instinkter i umgänget med dem som i slutändan bestämmer – väljarna.
 
Den onyanserade retorik, med extremt förenklade fiendebilder, som hon ägnade mycket av sitt tal åt i går, får kanske socialdemokratiska kongressombud att mysa. Men väljare som vacklar mellan regeringsalternativen och lyssnar efter substans bakom de exkluderande flosklerna prioriterar Sahlin bort. Hon vill vinna stort internt bifall. Men hon vill också vinna nästa val. Snart måste hon kanske bestämma sig för vad hon vill helst.

De börjar peta på låset

Av , , Bli först att kommentera 0

MIljöpartiet och folkpartiet börjar åtminstone peta lite på låset mellan blocken. Det är bra. Båda vill naturligtvis få beskedet att de är just de andra som ska ta steget över blockgränsen om Sverigedemokraterna skulle komma in i riksdagen och inget av de två huvudalternativen skulle få egen majoritet.

Jan Björklund vill att mp ska samarbeta med alliansen. Maria Wetterstrand att fp och c ska samarbete med de rödgröna.

Det finns alltså mycket ren valtaktik bakom.

Men jag väljer att se det som mycket positivt att folkpartiet och miljöpartiet inte låter dörren mellan regeringsalternativen gå helt i baklås, utan luftar tanken på ett blocköverskridande samarbete. Blockpolitiken i nuvarande form kommer inte att vara för evigt ändå. Men den får under inga omständigheter leda till att Sverigedemokraterna – om de skulle komma in i riksdagen – ges en onödig och moraliskt förkastlig vågmästarställning för att partier som skulle kunna samarbeta hellre upprätthåller en i det läget definitivt förlegad blockgräns.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,