Etikett: Miljöpartiet

Intressant konflikt växer fram mellan Mp och V

Av , , Bli först att kommentera 2

Partipolitiska konfliktfåror som välter gamla lass går ofta inte mellan regering och opposition, utan mellan mindre partier – nära varandra i sak, men med helt skilda sätt att närma sig politik på. Eller mellan mindre partier långt ifrån varandra i sak, men i dragkamp om vissa profilfrågor.

Folkpartiet och centerpartiet skiljer ett hårstrå av sakmotsättningar, men en ocean av misstro. Socialdemokraterna och vänsterpartiet har utkämpat några av de tuffaste strider svensk politik sett. Miljöpartiet och centerpartiet har trängts i kamp om arvet efter 70-talets kärnkraftsmotstånd.

En konflikt, som helt kan förändra det politiska landskapet, växer nu fram lite i skymundan, mellan miljöpartiet och vänsterpartiet. De har länge gnabbat på partiledar- och språkrörsnivå, men konflikten går djupare i dag, är mer principiell, tonen är kyligare. Båda månar om, hoppas vinna på, att markera stor distans till varandra. 

Till Dagens Industri i förra veckan sa Gustav Fridolin att Mp vill bilda regering med S, och sedan hellre vända sig till mitten än till V, för uppgörelser. I sådana uttalanden glimtar ett nytt politiskt landskap fram, nya gränsland. Lyssna på nyanserna i tonläget mellan Mp och V, när oppositionspartierna presenterar sina vårbudgetförslag.
 

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Surt sa räven om varmkorven – och att sitta i opposition är skit

Av , , Bli först att kommentera 3

Fyra blickar kan säga mer än många grillkorvar. Lite pinsamt var det nog för alla närvarande vid alliansens partiledarmöte i Maramö. Man skruvade på sig, och log tvunget, som man gör när de ena vet att de andra vet att de ena vet att de andra vet att alla vet, o.s.v., att det är ett spel för galleriet. Blickarna var reserverade.

För att säga fanns inte mycket. Några arbetsgrupper tillsattes på utvalda sakområden. Man vill tillsammans få förnyat förtroende från väljarna. Och så berättade man att det blir valturnéresor till olika delar av landet. Arbetsgrupper, valseger som mål och inplanerad valturné – ett och ett halvt år före nästa val? Stoppa pressarna!

Det var mötet ingen längre kunde motivera, utannonserat i ett läge när centerpartiets Annie Lööf behövde uppmärksamhet – ett problem som sedan löste sig på annat sätt – och oönskat av de övriga allianspartierna.

Maramö påminde om att alliansens ledare hellre trängs och skuffas i regering än i opposition – att sitta i opposition är skit som tyske socialdemokraten Franz Müntefering sa. Men Maramö visade också att de inte har så mycket att säga varandra längre. Första dagens snackis var korvgrillning. Behöver man inte enas om det svåra, är det lättare umgås otvunget.

Skälet till att alliansen ändå upprätthålls är att alla inblandade har något att vinna på det. Moderaterna, som helst skulle vilja segla egen seglats, behöver en stark allians för att fortsatt kunna göra anspråk på statsministerposten. De mindre partierna som kämpar mot spärren behöver alliansen för att inte förlora kamrat fyra procent-röster. Och så länge alliansen presenterar sig som ett alternativ, tvingas oppositionen svara på obekväma frågor.

För mitt i allt ironiserande över Maramö, kan man ana ett stort inslag av surt sa räven i oppositionens reaktioner. De pekar finger åt en föreställning de skulle ha älskat att vara i stånd att arrangera själva. Stäng in Löfven, Fridolin, Romson och Sjöstedt i ett hus, omgivet av journalister, och tvinga dem att diskutera ihop sig om en gemensam presskonferens – tjo, vad det blev livat i holken i lördags. Därför muttrar de om sura varmkorvar.

Socialdemokraterna och miljöpartiet sitter med ett dilemma. De vet vad det kostar, både att sakna ett eget regeringsalternativ och att ingå i ett alternativ med vänsterpartiet.

Det kan vara värt att notera att i senaste mätningen av väljarnas förtroende för partiledarna, i måndagens DN, fick Annie Lööf bättre siffror än vänsterledaren Jonas Sjöstedt.

Utskällda Lööf väcker större förtroende hos väljarna än Sjöstedt. Det är en förklaring till varför S och Mp ligger lågt i regeringsfrågan. Både socialdemokraterna och miljöpartiet anar att ett organiserat samarbete med vänsterpartiet inför valet 2014 skulle vara liktydigt med förlängd opposition.

Därför har de ingen bättre strategi än att bygga upp ett eget tvåpartialternativ, utan V. Men de får lättare gehör för det internt, har lättare att mobilisera partiaktivster, om de kan peka på alliansen som samlad motståndare i valrörelsen. Därför upprätthåller alla skenet av blockpolitik ett tag till.

Efter valet blir det sedan på båda sidor dags för ansvarstagande och realiteter. Söker man en seriös och trovärdig regering, men varken alliansen eller S+Mp får egen majoritet vid valet 2014 (och givet Sd:s ställning är utsikterna tyvärr små), bör regeringsfrågan få en blocköverskridande lösning.

De avgörande frågorna lyder i ett sådant scenario: Blir alliansen eller S+Mp största ”block” i riksdagen? Tillsätter moderaterna eller socialdemokraterna statsminister? Blir det en regering bestående av M, Mp och någon/några av Fp/C/Kd? Eller blir en regering bestående av S, Mp och någon/några av Fp/C/Kd?

Verkligheten brukar överraska. Men blockpolitiken knakar i fogarna, och tar några av Mp, Fp, C och Kd ansvar för blocköverskridande lösningar 2014 kan det bli välgörande.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

De hålögda, härdade och de fräscha, nyduschade

Av , , Bli först att kommentera 7

Moderaterna och miljöpartiet är de två partier som synes må bäst just nu. Men utnyttjar de tiden av välmåga på bästa sätt? Om det resonerar jag lite i den här krönikan.

Det är som en liten uppföljning till den här:

V och Kd smider planer i skymundan, värda en titt

—————————————————

De hålögda, härdade och de fräscha, nyduschade

Moderaterna och miljöpartiet är de två partier som synes må bäst just nu.
I en riksdag full av hålögda, utslitna, sömnlösa, koffeinrappade, hyperstressade, utskällda och härdade partier vandrar M och Mp fräscha, nyduschade till frukostborden, dricker svala glas med apelsinjuice, bryter surdegsbröd, lägger marmelad på och slår upp de fint vikta morgontidningarna med senaste opinionssiffrorna i blått och grönt. Rosiga kinder, god hälsa. De är nästan som reklam.

Det är ingen slump att Fredrik Reinfeldt och Gustav Fridolin är de två partiledare/språkrör som mest försöker dosera över, och referera, debatten som om de själva inte var en del av den, som om de stod över den.
Det är ingen slump att Anders Borg och miljöpartiets språkrör, Fridolin och Åsa Romson, är de som i tv mer än andra partipolitiker får spela rollen av expertkommentatorer som berättar hur det ligger till, även i recensioner av andra partier, som objektiva facit. Inga får så få kritiska följdfrågor om den egna politiken.
Det är inte deras fel, men är det bra för dem på sikt?

Moderaterna lever sedan några år tillbaka i den trygga kokongen av Reinfeldts och Borgs blocköverskridande och otvetydigt stora popularitet. Blir diskussionen för jobbig, hänvisa till Fredrik och Anders.

Miljöpartiet njuter sedan lika många år tillbaka, av statusen att vara partiet för alla som inte riktigt vill behöva ta ställning, som inte vill få en stämpel på sig, men ändå vill smycka sig med ett samvete av engagemang och goda avsikter. Grönt är skönt.

Miljöpartiet är alverna, som aldrig får smuts på sig. De vandrar torrskodda ovanpå, medan de andra kämpar i gyttjan och regnet. Att gilla Mp lockar på samma sätt som det lockar att säga ”pass, frizon!” när det blir för vilt. Men partier kan inte leva på sånt när det är dags för val.

Moderaterna och miljöpartiet har också det gemensamt att det är de två partier som tagit ”lyssna in vad människor känner och tycker”-attityden längst.

Moderaternas företrädare på riksplanet kan inte säga en hel mening längre utan att betona att de vill lyssna in och ge svar på den ”oro människor känner”. Och när då moderaterna plötsligt börjar driva en linje i fråga kan det landa var som helst – som nu i det senaste, djupt oroväckande utspelet om att begränsa asylrätten.

Miljöpartiet formulerar ”lyssna in”-attityden annorlunda, och i andra frågor, men låter också ofta som om de på något sätt vet bättre än andra vad människor känner. Det är inte miljöpartiet när det är som bäst.

I värsta fall stimulerar det en utveckling där debatten börjar handla om att söka upp åsikter i förebyggande syfte. Det hela får en aura av godtycklighet om sig.
Berätta inte vad väljarna tycker, berätta vad ni tycker själva istället. Låt väljarna välja. Är ett parti inte berett att förlora val på en övertygelse, så har det ingen övertygelse.

Frågan är när företrädare på kommunnivåerna – där följdfrågorna kommer först – varnar uppåt att det börjar bli ont om svar.

Alla de övriga partierna har de senaste åren tvingats ställa svårare och mer grundläggande frågor om vad de vill och står för. De har testats i rejäla debatter, av intensiva ifrågasättanden. De som står kvar, vet varför. De kommer med trasiga kläder, skrapade knän, röda ögon, men på sina olika sätt väldigt välförberedda, till valrörelsen och tiden därefter. De har inga illusioner om genvägar kvar.

Moderaterna och miljöpartiet mår bra och är i balans medan andra vacklar. Men de har inte fått sina svåraste frågor ännu den här mandatperioden.
De kommer båda att spela avgörande roller i regeringsfrågan inför och efter nästa val.
Utnyttjar de tiden av välmåga på rätt sätt?
 

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Klarspråk om den förlegade blockpolitiken

Av , , Bli först att kommentera 5

I lördags meddelade både miljöpartiets gruppledare i riksdagen Mikaela Valtersson och partiets nyss avgångna språkrör Maria Wetterstrand att de lämnar riksdagen i höst.

Mikaela Valtersson, som i våras kandiderade till posten som språkrör men förlorade mot Åsa Romson, skrev samma dag en debattartikel i Dagens Nyheter där hon uppmanar miljöpartiet att mer aktivt bryta med blockpolitiken, släppa fixeringen vid socialdemokraterna och vara öppna för tanken om regeringssamarbete med både moderaterna och socialdemokraterna.

Det är ord som i kritiken av blockpolitiken och slentrianmässiga låsningar har relevans för fler än bara miljöpartiet.

När Wetterstrand och Valtersson lämnar riksdagen förlorar miljöpartiets riksdagsgrupp två framträdande företrädare som utmärkt sig för en resultatinriktad beredskap att samarbeta åt olika håll i politiken. Efterföljarna gör klokt i att lyssna på deras råd.

Alliansen och miljöpartiet har gjort flera genomtänkta och välkomna uppgörelser de senaste åren bland annat kring arbetskraftsinvandring och integrationspolitiken.
Det är ett samarbete som bör utvecklas till fler områden under mandatperioden, och som gärna får rymma en utsträckt hand till socialdemokraterna när uppgörelser med bärighet över flera mandatperioder är önskvärda.

Miljöpartiets nya språkrör och allianspartiernas ledningar får inte låta kortsiktig prestige och blockpolitisk slentrian låsa inrikespolitiken de kommande åren. De trevare och försiktiga försök till nya samtal som anats under sensommaren mellan regeringen och miljöpartiet visar att insikten om både möjligheterna och allvaret i det parlamentariska läget finns där.

Även om ett utökat samarbete inte är populärt överallt internt, vare sig inom allianspartierna eller miljöpartiet, är det rätt väg att gå, och en strid värd att ta.

Synd och bekymmersamt är det dock, att ledande politiker ofta först vågar tala klarspråk om sina erfarenheter och slutsatser, och utmana interna tabun, när de redan är på väg att avgå. Låt inte det bli en vana.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Het grön gröt lockade även röda katter

Av , , Bli först att kommentera 5

Personvalskampen inom miljöpartiet i länet mellan Jabar Amin och Thomas Nihlén, och de öppna ställningstagandena i den till förmån för Nihlén från Jonas Sjöstedt och Lennart Holmlund, är ämnet för en liten analys av mig på dagens ledarsida:

—————————————————————–

Het gröt blev öppen personvalskamp

Det har länge varit den heta gröt de gröna katterna strukit kring, med svårtolkade läten i en blandning av spinn och fräs. Men nu har ett par rödspräckliga kissar blandat sig i det hela med egna jamanden och börjat lapa.
Det handlar om den västerbottniska valrörelsens mest infekterade personvalsduell: Jabar Amin vs Thomas Nihlén. I potten ligger partiets förväntade riksdagsmandat efter höstens val, men också kontroll och inflytande över organisation och partimedel.

Jabar Amin, toppkandidat på miljöpartiets riksdagslista i länet och Thomas Nihlén, sittande riksdagsman men petad till plats fem på listan inför årets val, kämpar om kryssen och makten i partiet.
Det är till det yttre en repris från valrörelsen 2006, men med en helt annan bakgrund av interna slitningar, inte minst här i Umeå direkt efter förra valet när partiets ledande namn Nina Björby direkt efter valet manövrerades ut till den grad att hon till sist gick över till socialdemokraterna. Då, för fyra år sedan, var Jabar Amin var mycket nära att från tredje plats på listan lyckas kryssa sig in i riksdagen. Han var inte många röster från spärren.
I nomineringsprocessen inför årets val förde Jabar Amins anhängare upp honom till förstaplatsen, medan Thomas Nihlén flyttades ned till femte plats.
Den här gången är det alltså Thomas Nihlén som måste kryssa sig förbi Jabar Amin. Även den här gången är det på förhand svårbedömt hur det ska gå. Uppenbart är att både Amin och Nihlén ser varandra som motståndare.

Att duellen nu gått från viskis till snackis, beror i hög grad på okonventionella inhopp i debatten från vänsterpartiets riksdagskandidat i länet Jonas Sjöstedt och socialdemokraternas kommunalråd i Umeå Lennart Holmlund.
Båda antyder förstås att det säkraste rödgröna anhängare kan göra är att rösta på vänsterpartiet respektive socialdemokraterna, men båda tar ändå tydlig ställning för Nihlén i Mp-striden.

Normalt brukar partier som vill regera tillsammans undvika att blanda sig i varandras interna trubbel. Men har här uppenbarligen både Sjöstedt och Holmlund känt sig kallade.
VK återger detaljerna på nyhetsplats i dagens tidning, med Jabar Amins upprörda reaktion på framför allt Sjöstedts inhopp i debatten. Det intressanta för utomstående är att både Sjöstedt och Holmlund i sina inlägg anger det rödgröna samarbetsklimatet som ett motiv för stödet till Nihlén.
Sjöstedt gör det som riksdagskandidat, utifrån en analys av vad som behövs för att det rödgröna samarbetet ska fungera på nationell nivå.
Holmlund gör det som kommunalpolitiker, efter en vad avser socialdemokraternas relation till miljöpartiet i Umeå turbulent mandatperiod, med många frågetecken kring hur en fungerande majoritet ska kunna formas nästa mandatperiod.

Det formaliserade rödgröna samarbetet är ovant för alla inblandade, på alla nivåer. Fortfarande finns interna tvivel på hur djupt engagemanget inom de andra partierna går, om samarbetet är en nödlösning eller ett långsiktigt projekt. Och på den kommunala nivån i Umeå är stämningarna mellan de rödgröna partierna ännu mer lynniga än nationellt. Då uppstår önskemål om stabilitet och förutsägbarhet. Sådant återspeglas kanske också i reaktionerna på kampen Amin vs Nihlén.

Att Thomas Nihlén själv öppet gläds åt vitsorden högt uppifrån tänkta samarbetspartier är begripligt. Men det är ändå inte säkert att stödet enbart är till hjälp för Nihlén och till nackdel för Amin. Med klappar på ryggen som pålitlig samarbetskamrat från kända politiker som Sjöstedt och Holmlund finns risken för ett slags etablissemangsstämpel. Utvecklingen inför årets kongressval i USA visar att den stämpeln kan vara besvärlig. De internationella trenderna talar egentligen för den mer oförutsägbara politikertyp som Jabar Amin, av anhängare i positiv mening och av motståndare i negativ, anses representera.

Som personvalsvän bör man slå fast att den här typen av dueller i grunden är bra och uppfriskande. Det är poängen med personval, att enskilda kandidater är något mer än bara sina partibeteckningar.
Det är inte omöjligt att uppmärksamheten kan ha en viss mobiliserande effekt på Mp:s kärnväljare. Men striden påminner också ofrånkomligt väljarna om bråken i Umeå efter förra valet. Personvalsstrider inför ett val är en sak – interna maktskiften omedelbart efter ett val är något helt annat. Den nya osäkerheten kring hur miljöpartiet, och det rödgröna samarbetet, mår kan stöta bort väljare som ännu inte bestämt sig.
I Amin vs Nihlén får vi kanske hur som helst en intressant skymt av framtidens valrörelser.

Märkligt agerande av miljöpartiet

Av , , 8 kommentarer 8

Trots att det i debatten fanns en majoritet i fullmäktige för att Sofiehemsskolan ska bevaras vann nedläggarkoalitionen bestående av socialdemokraterna och vänsterpartiet  nyss den avgörande voteringen.

Detta då miljöpartiet, i ett märkligt agerande, valde att lägga ned sina röster hellre än att bilda en majoritet till stöd för Sofiehemsskolan tillsammans med alliansen och rättvisepartiet.

Mycket trist för de som kämpat för Sofiehemsskolan att voteringen slutade så, när det ett tag under fullmäktige såg ut som om en majoritet faktiskt skulle gå samman – mot S och V – i en aktion för att skolan ska få finnas kvar.

Det är svårt att förstå miljöpartiets agerande, eftersom de själva upprepade gånger, även under dagens fullmäktigedebatt, sagt sig vilja bevara Sofiehemsskolan. När det kom till kritan valde de istället att lägga ned sina röster.

8 kommentarer
Etiketter: ,

Internt jubel eller valseger?

Av , , Bli först att kommentera 10
Mona Sahlins tal på socialdemokraternas partikongress i går föranleder en signerad betraktelse av mig på dagens ledarsida om att det ibland kan finnas en motsättning för en politisk ledare mellan viljan att väcka internt jubel och viljan att vinna ett val.
 
——————————————————-
 
Internt jubel eller valseger?
 
Kännetecknande för många framgångsrika demokratiska politiker i historien är att de inledningsvis varit mer respekterade utanför sina egna rörelser och partier, än inom dem. Retorik, program och egenskaper som går hem i ett internt sammanhang – hejarramsor och fiendebilder av det mer grovhuggna slaget – behöver inte vara det som vinner medborgares förtroende i en offentlig dialog om komplexa skeenden.
 
Det är vanligtvis väljare utan låsta, förutfattade åsikter, och med lyhördhet för nyanser och problematiseringar – inte de med övertygelser redan huggna i sten – som avgör val. Ibland kallas de marginalväljare. 
 
Därför kan reserverade miner på ett upphetsat internt möte vara goda nyheter för en partiledare som har de rörliga väljarna som målgrupp, inte grälsjuka och aggressiva aktivister som lever i en introvert svart-vit värld.
 
Över tid vinner inkluderande, utåtriktade, lyssnande rörelser som litar på medborgarnas längtan efter seriösa samtal.
Exkluderande, slutna, navelskådande grupper som odlar nidbilder och excellerar i primitiva utfall, riskerar alltid att stagnera. De senare kan gå under i ett litet rus av interna ovationer, medan omgivningen vänder uppmärksamheten åt andra, mer givande håll. Den häpna förvåningen hos de självrättfärdigt bokstavstroende när färre och färre bryr sig är ofta både komisk och tragisk.
 
En av de viktigaste förklaringarna till socialdemokratins mångåriga regeringsinnehav under 1900-talet var att partiet, trots hårda inrikespolitiska tag, lyckades bevara en inkluderande bredd som täckte stora ideologiska ytor i mittfältet. Där fick många plats, till de renläriga socialisternas missnöje. Socialdemokratiska ledare har nästan alltid varit omstridda hos ytterkantsfalangerna, och hyllade enbart i efterhand. Men valresultaten ger klara besked, socialdemokratin var under 1900-talet ett parti med många ingångar
 
När först folkpartiet, senare centerpartiet, periodvis växte snabbt under efterkrigstiden, var förklaringen att man hittat ett inkluderande tonfall som socialliberalismen under Ohlin, eller fångat en tidsanda i förändring, som under Fälldin.
 
Den viktigaste ingrediensen i de nya moderaternas framgångar 2006, och Fredrik Reinfeldts stora popularitet, har varit att man lyckats överbrygga tidigare skyttegravar och motverka gamla fördomar om partiet, till nyliberalers uttryckliga missnöje.
 
Det enda parti vars stöd växer inom oppositionen är det minst blockbetonade, miljöpartiet.
 
Mot den bakgrunden är det svårt att förstå Mona Sahlins uppträdande för tillfället. Hon började bra i sitt första tal som partiledare. Det handlade om förnyelse av en tröttkörd, bakåtblickande socialdemokrati. De få gånger hon tagit intern strid sedan dess har hon vanligtvis varit rätt ute. Jag vidhåller att en del av kritiken mot henne varit orättvis.
Men i sin kamp för att vinna uppskattning hos en svårt förändringsovillig intern partiopinion, tycks hon steg för steg överge sina bästa instinkter i umgänget med dem som i slutändan bestämmer – väljarna.
 
Den onyanserade retorik, med extremt förenklade fiendebilder, som hon ägnade mycket av sitt tal åt i går, får kanske socialdemokratiska kongressombud att mysa. Men väljare som vacklar mellan regeringsalternativen och lyssnar efter substans bakom de exkluderande flosklerna prioriterar Sahlin bort. Hon vill vinna stort internt bifall. Men hon vill också vinna nästa val. Snart måste hon kanske bestämma sig för vad hon vill helst.

De börjar peta på låset

Av , , Bli först att kommentera 0

MIljöpartiet och folkpartiet börjar åtminstone peta lite på låset mellan blocken. Det är bra. Båda vill naturligtvis få beskedet att de är just de andra som ska ta steget över blockgränsen om Sverigedemokraterna skulle komma in i riksdagen och inget av de två huvudalternativen skulle få egen majoritet.

Jan Björklund vill att mp ska samarbeta med alliansen. Maria Wetterstrand att fp och c ska samarbete med de rödgröna.

Det finns alltså mycket ren valtaktik bakom.

Men jag väljer att se det som mycket positivt att folkpartiet och miljöpartiet inte låter dörren mellan regeringsalternativen gå helt i baklås, utan luftar tanken på ett blocköverskridande samarbete. Blockpolitiken i nuvarande form kommer inte att vara för evigt ändå. Men den får under inga omständigheter leda till att Sverigedemokraterna – om de skulle komma in i riksdagen – ges en onödig och moraliskt förkastlig vågmästarställning för att partier som skulle kunna samarbeta hellre upprätthåller en i det läget definitivt förlegad blockgräns.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Alliansen, miljöpartiet och blockpolitiken

Av , , Bli först att kommentera 2

En ständigt återkommande käpphäst här på bloggen är min gamla åsikt att allianspartierna och miljöpartiet har allt att vinna, och mycket lite att förlora, på att hålla dörrarna mellan sig öppna och samtalsklimatet hyfsat (gäller även på kommunal nivå).

Det är i den skärningspunkten spännande saker kan hända i svensk politik den dag – och den kommer förstås förr eller senare – som en stel blockpolitik inte längre erbjuder några vettiga svar vare sig i sakpolitiken eller i regeringsfrågan. En motsvarande utveckling kan åtminstone anas även i tysk inrikespolitik.

Därför noterar jag med intresse att alliansledarnas ganska försiktiga bemötande av just miljöpartiets språkrör blev ett tema i kommentarerna efter veckans partiledardebatt, som jag tyvärr missade på grund av en resa. Det vore i så fall inte första gången som alliansledarna sänkte tonläget gentemot just miljöpartiet i en partiledardebatt.

Johannes Åman drar i dagens DN också en intressant parallell mellan svensk inrikespolitik och Tyskland, närmare bestämt händelseutvecklingen i delstaten Saarland.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,