Etikett: idédebatt

Några pinsamma veckor i svensk politisk debatt

Av , , 12 kommentarer 32

Det har varit pinsamma veckor i svensk debatt. Och mycket har varit beklämmande att läsa och höra från och om centerpartiet de senaste veckorna. Men det är inte centerpartiets utskällda idéprogramförslag som stått för pinsamheterna.

Vill vi välkomna idédebatt även inom partier som sitter i eller har chans att hamna i regeringsställning, eller ska idédebatt reserveras enbart för partier långt ute på politikens ytterkanter? Om vi vill det förstnämnda är det dags att lämna de värsta skolgårdsbeteendena bakom oss, och växa upp. Idédebatt förutsätter att idéer kan framföras utan att den stora hysterin utbryter, inom och runt ett parti.

Om det, och några ord om "nyliberal" som skällsord, handlar den här lördagskrönikan.

——————————————–

Några pinsamma veckor i svensk politisk debatt

Centerpartiets idéprogramgrupp har utsatts för hård kritik de senaste veckorna. Det är svårt att förstå varför. Är det några som med gott samvete kan räta på ryggarna efter debatten som förts, så är det ledamöterna i den gruppen. Om uppgiften var att ge underlag till en idédiskussion, har de gjort ett utmärkt jobb.

Att varken deras eget parti, i synnerhet inte deras eget parti, eller särskilt många andra heller, varit mogna eller haft perspektiv och nerver nog att hantera livs levande, sprattlande idéer, är inte deras fel.

Idédebatt förutsätter nämligen idéer. Bra eller dåliga, långsiktigt visionära eller mogna för beslut, oväntade eller traditionella – utan några konkreta idéer alls är det omöjligt att diskutera överhuvudtaget. Och ett idéprogram måste även ha friheten att blicka långt framåt i tiden, att ta principiell och moralisk ställning.

Men sanningen är väl dessvärre att väldigt få – när det kommer till kritan – av dem som ständigt efterlyser fler idéer, står ut med några andra idéer än sina egna. Centerpartiets idéprogramförslag har avslöjat hur förbluffande låg nivån på svensk debatt kan vara.

Omgivningen har inför ord som fri invandring, plattare skatter och månggifte gallskrikit i panik, dragit upp byxbenen och hoppat upp på köksborden i Åsa Nisse-danser som hade de upptäckt en mus under köksbordet: ”Åååaahhh, huuh, iiihh, vi dånar, hjälp, rädda oss, hämta fällan!”

Värst ta avstånd-panik har centerpartiets egna företrädare haft, ända upp i en pratig och svävande partiledning utan styrsel, självförtroende och sammanhållning.

Mycket har varit beklämmande att läsa och höra från och om centerpartiet de senaste veckorna. Förslaget till nytt idéprogram, det allt kretsar kring, hör dock till undantagen. Det betyder inte att jag håller med om allt som står där, mer om det senare. Men i den långa ”vi ska lyssna in väljarnas åsikter”-parad av våta fingrar vajande i takt som de största partierna ägnar sig åt, framstår resonemangen i C-programmet som relevanta och uppfriskande, både när de hamnar fel och när de hamnar rätt.

Först dock, ett guidetips i debatten: Om person eller parti A – med överspelad vildögd indignation – anklagar person eller parti B för ”nyliberalism”, kan man i nio fall av tio utgå ifrån att B sagt något tänkvärt och att A inte tänkt en självständig tanke i frågan på åtminstone tjugo år, inte orkar sätta sig in vad saken gäller och mest bara vill posera.

”Nyliberal” är ett av de flitigast använda invektiven i svensk politisk debatt. Men det definieras nästan aldrig, eftersom det inte har med seriös idéanalys att göra, utan är ett pilutta dig-ord på ”pax för att du är dummast, stjärnstopp, nyckellås”-nivå – jag talar av egen pinsam erfarenhet.

En bra regel är att om en etikett bara används av en sida i en debatt, som beteckning på andra, och det saknas en gemensam definition, då handlar det om ett ensidigt skällsord utan substans. Nyliberal används som besvärjelse för att misstänkliggöra motståndares motiv. ”Nyliberal” slungas ut av den som självgott, girigt griper efter ett moraliskt tolkningsföreträde. Eller den som söker en slö och slapp genväg förbi faktiskt debatt och tvånget att motivera de egna ståndpunkterna.

Och ett av de vanligaste missförstånden i Sverige är att idéer skulle vara liktydigt med etiketter. Det är begripligt, med etiketter kan vi alla bolla, medan idédebatt kräver eftertanke, nyanseringar och inläsning som få har ork och tid med. Men en dagspolitisk debatt som domineras av etiketter har så gott som aldrig något med idédebatt att göra.

Centerpartiets förslag till idéprogram, utskällt på oklara grunder som just ”nyliberalt” – majoriteten av de upprörda har med säkerhet inte läst texten – är i huvudsak en sympatisk text, med kloka resonemang kring frihet, rörlighet, handel, miljö, hållbar tillväxt, företagande och hur välstånd och utveckling skapas i världen.

Jag gillar den attityd som finns i formuleringarna kring urbanisering och landsbygdens framtid, även om det inte är något huvudperspektiv. En del storstadstidningarnas slentrianmässiga beskrivningar av konflikten inom centern som en mellan nytänkande storstadsbor och en konservativ glesbygd är ju rent nonsens, med tanke på vilka som faktiskt suttit i programgruppen och med tanke på vad som faktiskt står i programmet.

Den geografiska konfliktdimensionen saknas inte i centerpartiet, men den är inte på något sätt så dominerande eller så renodlad som storstadsmedia framställer det.

Det är överhuvudtaget, som ofta med de flesta demokratiska, humanistiska partiers högtidsprogram, lätt att skriva under på det mesta, delvis för att mycket är allmängiltigt. Det borde vara självklart att instämma i merparten av programmet även för en gråsosse eller en miljöpartist, om man tog en paus i krigsdansen två sekunder och läste.

Men programmet tar också konkret ställning i en del kontroversiella frågor, som i visionen om fri invandring, krav på plattare skattesystem, förslag att skolplikten ska ersättas av läroplikt och tanken att tillåta månggifte.

Låt mig börja med den fria invandringen, det kanske allra bästa inslaget.  Visionen formuleras så här:

”Centerpartiet strävar efter öppna gränser, fri rörlighet och en generös flyktingpolitik. För ett parti som värnar friheten och bygger sina värderingar på alla människors lika rätt och värde finns inget annat logiskt ställningstagande än att man är för en fri invandring. Så länge det finns länder som kränker mänskliga fri- och rättigheter är öppna gränser, och människors möjlighet att fly, det enda sättet att erbjuda alla människor ett skydd för sina grundläggande rättigheter.”

Lysande. Att så många verkar ta chansen att misstänkliggöra just den formuleringen, en långsiktig vision, i praktiken ogenomförbar på kort sikt, men principiellt och moraliskt helt rätt, är oroväckande.

Att skattesystemet borde bli plattare har framställts som något extremt, men är en åsikt som i själva verket delas av många, exempelvis Saco och TCO, som vill att värnskatten ska avskaffas, vilket skulle åstadkomma just en sådan effekt. Månggiftesfrågan betraktar jag som ointressant, men hållningen att staten inte ska lägga sig i människors levnadsrelationer är ju inte fullständigt orimlig och hutlös.

Min egen största kritik gäller förslaget om att avskaffa skolplikten till förmån för en läroplikt, en modell som finns ibland annat Finland. Där tycker jag att programmet tar ett steg i helt fel riktning, som pekar mot hemundervisning.

Andra invändningar jag har är att programmet faktiskt går för långt i tilltron till ett decentraliserat beslutsfattande, att det pläderar för ett grundtrygghetssystem och att det är lite för ensidigt i att utmåla staten som ett problem för människors frihet, när staten ofta också kan spela en viktig roll för människors frigörelse och egenmakt, exempelvis genom de generella välfärdssystemen.

Men det handlar om respektabla, tänkvärda resonemang, och det vore sorgligt om de seriösa regeringsalternativen inte skulle kunna få rymma ens sådana nyansskillnader.

Vill vi välkomna idédebatt även inom partier som sitter i eller har chans att hamna i regeringsställning, eller ska idédebatt reserveras enbart för partier långt ute på politikens ytterkanter?

Om vi vill det förstnämnda är det dags att lämna de värsta skolgårdsbeteendena bakom oss, och växa upp. Idédebatt förutsätter att idéer kan framföras utan att den stora hysterin utbryter, inom och runt ett parti. Det har varit pinsamma veckor i svensk debatt. Men det är inte centerpartiets idéprogramförslag som stått för pinsamheterna.

12 kommentarer
Etiketter: ,

Det oanvändbara begreppet

Av , , 2 kommentarer 6

Återkommande läsare vet att jag inte har något till övers för begreppet "borgerlig". Det är ett oanvändbart begrepp som inte betyder något, och det vore en befrielse för idédebatten i Sverige om man slutade att krampaktigt försöka pressa in orimliga motstridigheter, alternativt luftiga allmängilitigheter, i det för att försöka påvisa en relevans och innebörd som inte existerar. Fristående idétraditioner är något annat än tillfälliga partikoalitioner.

På det temat rekommenderas Alex Voronovs krönika i dagens Eskilstuna-Kuriren.

Borgerlig ideologi finns inte.

Här är en liknande invändning från UNT:s Håkan Holmberg:

Borgerlig är ingen ideologi.

Och på UNT:s blogg av Aron Lund:

Vad är det borgerliga uppdraget?

En av PJ Anders Linders krönikor i SvD på temat, med motsatt uppfattning, finns här

Ge dygden utrymme att blomstra.

Några av mina tidigare funderingar i ämnet:

Begreppet borgerlig är oanvändbart.

Därför ogillar jag begreppet borgerlig.

Vänster-höger-skalan är värdelös.

2 kommentarer
Etiketter: ,