I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag lite blandat om ett socialdemokratiskt stickspår i föräldraförsäkringsdebatten, kulturkonservativa stressyndrom, vänsterns socialistiska konservatism och att både liberaler och socialdemokrater borde stå upp för förslaget om individualiserad föräldraförsäkring.

————————————————————–

Stickspår om föräldraförsäkringen

Socialdemokraterna har inte vågat lägga något förslag ännu, men ledande företrädare har ändå angett det som slutmål för en framtida familjepolitik: individualiserad föräldraförsäkring utifrån samma principer som övriga socialförsäkringar.

Det är ingen valvinnande fråga förstås. Men socialdemokraterna har därmed åtminstone ett område där de kommit längre i förnyelse än alliansen, som är djupt splittrad i frågan.

I ett läge när alliansen dessutom riskerar att hämmas i sitt liberala idéarbete av ett sällsamt kulturkonservativt stressyndrom bland upprörda högerdebattörer, som i genusvetenskap, feminism och socialliberala jämställdhetsreformer ser elitistiska konspirationer ute för att jävlas med vanligt folk, kunde man tro att socialdemokraterna skulle skynda fram för att ta över initiativet i jämställdhetsfrågorna.

Men icke. Istället satsar vänstern på att i svavelosande, bakåtsträvande och jämställdhetsfientlig retorik gå till angrepp på vinstgivande företag och privata alternativ inom den traditionellt kvinnodominerande offentliga sektorn. Det är obegripligt både principiellt och taktiskt.

Man fördömer en utveckling som mer än det mesta skulle bidra till större jämställdhet och frigörelse för kvinnor på arbetsmarknaden och i näringslivet.

Om en bransch präglas av arbete med människor, och kvinnor utgör merparten av de anställda, verkar vänstern så gott den kan vilja försvåra för företagande, konkurrens och mångfald. Alliansen kan tyvärr kosta på sig att härbärgera en del kulturkonservativ högernoja utan att helt tappa greppet om jämställdhetsdebatten, eftersom vänstern ger sin egen socialistpatriarkala konservatism så fritt utlopp.

Jämställdhetsområdet är just nu ett exempel på när både regeringspartierna och oppositionspartierna gör sig sämre än de egentligen är.

Och det senaste utspelet i går från socialdemokraterna om föräldraförsäkringen, att föräldraledigheten ska kunna tas ut fram tills det att barnet fyller 16 år, gör inte saken bättre. Att radikalt utsträcka föräldraledigheten på det sättet skulle sannolikt få till följd att det ojämlika uttaget av ledigheten de första, för karriär- och löneutveckling så avgörande, åren – när kvinnorna i dag tar ut det mesta – cementeras i onödan.

Socialdemokrater – och liberala allianspolitiker – gör klokare i att istället internt stå upp för kraven på individualiserad föräldraförsäkring. Där finns både liberala och socialdemokratiska traditioner att knyta an till när det konservativa motståndet växer sig starkt.

Som de svenska socialförsäkringarnas pionjär framför andra, liberalen Adolf Hedin, sa i en vädjan om stöd för sin motion om olycksfalls- och ålderdomsförsäkring 1884: ”Låt oss försöka, låt oss lyssna till hjärtats bästa ingivelser, spänna tankens alla senor, och kanske skall vi lyckas och segra.”