Etikett: Adolf Hedin

Vem skriver femton brev som förändrar Sverige i dag?

Av , , Bli först att kommentera 5

Efter en veckas blek budgetdebatt, i en tid när alla tycks fixerade vid att "lyssna in" saker och det bästa partierna kan göra för att vinna stöd är att sätta munkavle på sina ledare och låta folk gissa lite fritt vad de tycker, så kan det vara läge att ställa frågan: Vart tar dagens Adolf Hedinare vägen i svensk politik?

Om det, eller snarare om just Adolf Hedin – en av de intressantaste politikerna i Sveriges historia – som en inspirationskälla för dagens unga och framtida politiker handlar den här lördagskrönikan.

——————————————–

Vem skriver femton brev som förändrar Sverige i dag?

Det är ord och inga visor. ”Partiet självt är en kropp”, står det, ”ur vilken själen flytt”. ”Nu stå de handfallna, tuggande på det gamla förrådet av utnötta fraser, och förstå ej en tid, som ej är deras”.

Ett parti, fortsätter skribenten, ”sammanhålls ej av vad det gjorde igår, när det ej vet vad det skall göra i dag och ännu mindre har någon aning om morgondagens krav”. ”De gamla partierna”, heter det också, har ”spelat ut sin roll och befinna sig i upplösningstillstånd (…) Det hela företer ett gråaktigt kaos.”

Är det en ungdomsförbundare i något av allianspartierna som tröttnat på idélöshet, förvaltningstorka, övervakningsvurm och passivitet? Är det en ung socialdemokrat som fått nog av frasmätta, låtsasnostalgiska, självnöjda partikamrater?

Moderniserar man stavningen och lyfter fram de mest retoriskt tidlösa passagerna, blir det uppenbart hur mycket som är sig likt, genom åren. Citaten ovan är klassiker i svensk politik och hämtade från liberalen Adolf Hedins berömda manifest från 1868, först publicerat i en serie tidningsartiklar: ”Hvad folket väntar af den nya representationen. Femton bref från en demokrat till svenska riksdagens medlemmar”.

Få politiska skrifter på svenska har någonsin fått samma epokgörande status. Och den bidrog till att göra Adolf Hedin till en politisk rockstjärna under flera decennier. Han var som socialliberal först långt före sin tid och till sist som parlamentarisk ensamvarg redan efter sin tid, men i båda fallen i huvudsak på gott.

Skulle jag rekommendera någon som förebild för unga politiker i olika partier i dag, kommer nog Hedin allra högst upp på listan.

Han var en egensinnig, lynnig, krånglig, självsäker, dogmatisk, modig, briljant och uthållig idépolitiker som förmodligen var enerverande och skitjobbig att ha att göra med när han satte den arroganta sidan till.

Men han beundrades av många medborgare utan medel och makt, för att han avstod från en glansfullare karriär och istället som enkel riksdagsledamot outtröttligt och långt in i reumatismsmärtornas dimmor – han gick på morfin för att klara riksdagsarbetet de sista åren – drev deras hjärtefrågor genom tröga, fientligt inställda institutioner och etablissemang.

De femton breven 1868 är ett hårt angrepp på de så kallade gammelliberalerna, som bara några år tidigare fört den stora författningsreformen i hamn och ersatt den gamla ståndsriksdagen med ett tvåkammarsystem. Adolf Hedin argumenterar för att det nu behövdes en ny liberal rörelse, ett nytt parti: ”det radikala, det demokratiska, eller hellre det nyliberala”. De gamla embryona till partibildningar, de gamla politiska reformkrafterna har använt slut på sitt bränsle, det krävs nya tag, menar han.

Nyliberal omkring 1870 betydde det vi i dag skulle kalla socialliberal. De radikala nyliberalerna kring Adolf Hedin kallade sig så för att markera avstånd till just den äldre generation som verkade nöjd och mätt med representationsreformen som ett slutmål i sig och inte orkade gå vidare med fortsatt demokratisering, rösträttskamp, rättsfrågor, skolfrågor, religionsfrihet, sociala reformer o.s.v. för en fortsatt samhällsutveckling.

Det mesta känns rätt modernt i de femton breven. Saknas något fortfarande gör det utpräglade socialpolitiska perspektiv han snart skulle utveckla mer. Även avsnitten om utrikespolitiken är intressanta, men bundna till ett helt annat Europa

Vi har svårt för politiska källskrifter i Sverige. De epokgörande klassikerna i form av tal och manifest, som debattörer återvänder till, som politiker kråmar sig med, som historiker skriver böcker om, som populärkulturen inte kan få nog av att referera till, som medierna håller levande – de tappar vi snabbt bort på vägen.
I behandlingen av historiska tal och texter är svensk debatt pinsamt saftlös, rotlös, tröstlös. På sin höjd förmår vi hålla lösryckta, så småningom i syrelös ensamhet kringsvävande enradare i minnet. Det snarast betonar historielösheten ännu mer.

Men söker man politiska källskrifter för det moderna Sverige, är Adolf Hedins ”Femton bref från en demokrat” en given kandidat.

Tar man de femton breven och Hedins kanske ännu viktigare motioner om olycksfall- och ålderdomsförsäkring för arbetare från 1884 som en utgångspunkt för den politiska epoken 1880-1920, och dessutom går tillbaka till Johan August Gripenstedt – en annan av hjältarna bakom välståndsundret – och hans parlamentariska inlägg i mitten av 1800-talet om näringspolitiska liberaliseringar och nödvändiga statliga framtidsinvesteringar, så är de flesta grundackorden slagna för den politiska debatten om välstånd, välfärd, tillväxt, trygghet, frihet och jobb än i dag.

(Hur kan man debattera Norrbotniabanan utan att ta sats från Gripenstedts blomstermålningar om järnvägens betydelse?)

Miljöperspektivet och jämställdhetsfrågan är kanske de två viktigaste som tillkommit senare.

Kihlberg skriver om de femton breven, att: ”vår politiska 1800-talshistoria har icke ett personligt aktstycke med liknande bredd och opinionsbildande kraft, Erik Gustaf Geijers programmatiska inlägg efter ”avfallet” undantagna.”

Han berättar om hur August Strindberg i brev till Albert Bonnier ber att få dem skickade till sig för närmare studier. Hedins kampanj fanns alltså med som en tidig bakgrundsklang även i Strindbergs skildringar av dåtidens Sverige.

Hedins skrift kom i ett läge när liberaliseringarna av ekonomin – som skulle lyfta Sverige ur djup fattigdom – redan grundlagts. Men hans brandfackla utgjorde ett startskott för den nya epok när demokratisering och socialpolitiska reformer – utan vilka den positiva utvecklingen och den senare samförståndsandan på arbetsmarknaden inte skulle ha varit möjlig – hamnade i centrum för politiska strider. Han fick inte igenom särskilt mycket själv, men stimulerade reformer för decennier framåt.

Det Adolf Hedin sade i de femton breven är att politiken inte var färdig, att representationsreformen inte var ett målsnöre utan ett startblock, att det finns en lång rad samhällsproblem och nya samhällsfrågor som kräver stora insatser.

När han dog 1905 försökte både liberaler och socialdemokrater lägga beslag på honom.

Hjalmar Branting skrev i sin dödsruna i Socialdemokraten över Hedin, som kallat socialismen för en frihetsfientlig lära, men som låg nära socialdemokraterna i många praktiska frågor:

”Stående i brytningsskedet mellan liberalism och socialism tillhör Adolf Hedin ingendera helt, men för de bästa idealen hos bägge riktningarna har hans blick varit öppen, och från båda kommer nu, då hans grav skall redas, ett ärligt menat tack för allt vad han verkat, för allt vad han lärt oss, för allt vad han givit åt vårt folk och åt dess framtid.”

Valfrid Spångberg skrev i sin Hedin-skrift 1925 om Hedins svåra humör och temperament, hur han aldrig kunde anpassa sig till något parti utan ”förblev ett parti för sig själv” och om hur han självständiga, kompromisslösa väsen var framsidan av ett mynt vars baksida var hans svaghet som organisatör: ”…var han dock alltför stelt rätlinig för att samla och sammanhålla ett parti eller överhuvudtaget en organisation, hade därtill också för litet praktiskt handlag samt var för självrådig och för hetsig.”

(Inom parentes kan nämnas att den hätska, obalanserade kritik han, som var tidigt ute att arbeta för kvinnors frigörelse och rösträtt för kvinnor, på äldre dagar i brev till vänner riktade mot Ellen Keys insatser är ett intressant exempel – oavsett vad man i övrigt anser om Keys speciella, av dåtidens kvinnorörelse ifrågasatta syn på kvinnan – på hur hans politiska, sakfrågeorienterade jämställdhetsanalys, som var modern för sin tid men fördes fram i en politisk värld helt dominerad av män, i privat kommunikation fick vika för en puritansk, moralistisk kvinnosyn som var föråldrad redan då.)

Författaren, journalisten och akademiledamoten Gustaf Hellström, i dag minst bortglömd som författare till romanen ” Snörmakare Lekholm får en idé”, skrev i sin bitvis lite slarviga, men välskrivna Hedin-biografi från 1948 träffande:

”Adolf Hedins plats i vår folkrepresentation framstår som så mycket mera anmärkningsvärd, när man betänker hans position i riksdagen. Han var aldrig kallad till kungens rådsbord. Han intog aldrig en ledande plats i något livsdugligt politiskt parti. Han kunde inte ens, enligt nutida uppfattning, anses som en partipolitiker i egentlig mening. Ändå stod han under mer än trettio år i de politiska händelsernas och den offentliga debattens centrum.”

Man skulle, skriver Hellström, ”kunna betrakta honom som, om inte vår förste, i varje fall främste demokratiska idépolitiker i modernare mening. Den intensitet, vaksamhet och skärpa varmed han kämpade för sin demokratiska samhällsuppfattning och för människovärdets förverkligande gav honom den enastående ställning ha intog i tidens politiska liv som den älskade, beundrade, fruktade, hatade och förtalade ”riksadvokaten och folktribunen”.”

Övervilden bland vildar, har han kallats. Kontrasten är stor till ängsliga partier som tävlar om att ”lyssna in” samtiden för att inte riskera att missa ett vinddrag och uppfattas som irrelevanta, istället för att slå fast och driva en linje, vars eventuella trovärdighet sedan väljarna får ge besked om i nästa val.

Alla talar om att lyssna i dag, partier tävlar om att kvantifiera hur många människor de ska hinna prata med. De agerar som om det fanns ett facit där ute att hitta. Det faller dem inte in att medborgarna kanske hellre vill ha partier med egna övertygelser att välja mellan. Lyssnandet som fix idé riskerar att göra partierna opålitliga i viktiga principfrågor som råkar ligga längre på väljarnas prioritetslista och relativt ointressanta och handlingsförlamade i stora frågor där en övertygelse, en insikt, en definitiv prioritering, en epokgörande opinion i samhället väntar på att skapas snarare än upptäckas i färdigförpackning.

Hedin var alltså på sätt och vis den förste professionella politikern i modern tid, och samtidigt den sista parlamentariska ensamvargen från en svunnen tid innan fasta partibildningar, dominerande ledningar och en betoning av en stark regeringsmakt tog över.

Han dog vid en brytpunkt när hans politikerstil började bli omöjlig att sammanföra med vad det demokratiska genombrottet verkade kräva i form av disciplinerade partier och organisationer. Men i dag är det Hedins friare position som känns fräschast och mest angelägen att påminna om. Det välstrukturerade partiväsendet mår inte bra. Går det att blåsa nytt liv i de gamla formerna? Orkar eller vågar partierna öppna sig för det lite mer oförutsägbara krångel som starka individuella politiker som söker och får mandat för egna agendor medför?

Efter en veckas blek budgetdebatt, i en tid när det bästa partierna kan göra för att vinna stöd är att sätta munkavle på sina ledare och låta folk gissa lite fritt vad de tycker, så kan det vara läge att ställa frågan:

Vart tar dagens Hedinare vägen i svensk politik? Var får de plats, har de någon framtid alls i de långsamt övermogna, inlyssnande partierna? Vem skriver femton brev i dag som tränger ut ur det gråaktiga tuggandet på utnötta fraser med obändiga, egna övertygelser och nya perspektiv som går bortom det redan uppnådda?

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Att lära av det förflutna

Av , , 1 kommentar 9

Min lördagskrönika den här veckan handlar om att vi kan lära av historien:

———————————————————

Svensk politisk historia är en guldgruva

Att veta lite mer om varifrån vi kom, underlättar när vi söker treva oss framåt eller vill rusa häftigt åstad.

Det är ett av skälen till varför mänsklighetens kulturhistoria präglas av ett oupphörligt berättande – muntligt, måleriskt, skulpturalt, musikaliskt, kroppsligt, skriftligt, nu även filmiskt och i digital form. 

Det är förklaringen till den nästan tvångsmässiga vilja människan haft och har att hela tiden gestalta, tolka och dramatisera självupplevda eller av andra återberättade erfarenheter.

Vad som på det sättet berättas och gestaltas avslöjar mycket om en tid och en epok.

Och det som inte berättas kan ibland säga ännu mer.

Om det hade varit någon tåga, bildning och anamma i svensk drama- och dokumentärproduktion hade vi haft långt fler, och långt bättre, moderna gestaltningar i teve (och på teater) av svensk politisk historia från de senaste två århundradena.

Sveriges politiska historia sedan revolutionen 1809 rymmer inte, jämfört med vad  andra länder upplevt under samma period, de stora krigen, de stora revolutionerna eller de stora katastroferna.

Men Sveriges politiska historia sedan 1809 är lika fullt en storslagen guldfyndighet för potentiella berättare.  Där finns en rikedom av politiska, sociala, kulturella och ekonomiska historier och öden – kollektiva och individuella, omvälvande och anekdotiska – som bara väntar på att bli nyupptäckta, tolkade, omdebatterade och belysta.

Var finns dokumentärerna om och dramatiseringarna av dem när vi slår på teven i dag?

Sällan har en så lättillgänglig och potentiellt räntabel guldgruva blivit så medvetet ignorerad – eller förvanskad – som Sveriges historia blivit av svensk drama- och dokumentärproduktion på senare år.

Ett antal glimrande undantag, nästan alltid lossbrutna av enskilda eldsjälar, ändrar inte den dunkla helhetsbilden. Djärvare ambitioner tidigare i SVT:s historia är ingen ursäkt för senare, tunnare utbud.

Sådant skapar historielöshet i debatten, en brist på gemensamma referenser, en frånvaro av tidsperspektiv, som historiska kungareportage av kändisjournalistikkaraktär bara förvärrar.

Bilden av Sveriges politiska väg från djup fattigdom, orättfärdighet och förtryck till demokrati, välstånd och välfärd under 200 år av tillkämpade politiska reformer, sociala omvälvningar, tekniska framsteg och ekonomisk tillväxt, är för de flesta svenskar nog tämligen diffus.

Vi talar sällan om den på ett mer ingående sätt. Inte ens förloppet bakom demokratins genombrott under 1900-talets första decennier är särskilt känt, trots att det bjuder filmiskt material så det står härliga till.

När den historiska bakgrunden till både demokratin och välståndet i ett land är svagt belyst, och diskussionerna om den ibland helt isolerade till akademiska sammanhang, blir det offentliga samtalet oundvikligen torftigare, och mer sårbart för populism, mytbildning och extrema stereotyper.

Det är inte utan skäl som historia är, och borde betraktas som, ett av skolans viktigaste ämnen. Men även kulturen är en viktig och kritisk bildningskälla i ett samhälle. Här går det inte att komma ifrån att svensk television underpresterar.

Skillnaden jämfört med USA i just det avseendet är påtaglig. När nu den utmärkta HBO-serien om John Adams och USA:s första decennier sänds i Sveriges television kan det vara på sin plats att reflektera kring hur så stora summor som skickas in i public service varje år kan ge så på det området betänkligt svagt resultat.

Om vi bara har en vag, dunkel aning om varifrån vi kom, försämrar det våra möjligheter att hitta bra vägar framåt och undvika irrvägar.

 

Historien håller aldrig andan, men blir ibland så stilla att vissa år i efterhand framstår som en  andhämtningspaus i övergången från en epok till nästa.

En brytningstid och en parallell:

När Adolf Hedin i mitten av 1860-talet skrev sina berömda ”Femton bref från en demokrat till svenska riksdagens medlemmar”, utgivna som broschyr 1867, blåste det symboliskt igång en ny epok i svensk politisk historia, efter en kort andhämtning.

Tillväxten var redan på gång. Ekonomiska reformer för ett friare, mer avreglerat  och jämlikare näringsliv, institutionella reformer för bättre rättsordning och bättre utbildning och strategiska investeringar i infrastruktur för tillvaratagande av naturresurser och bättre transporter inom landet och inom regioner, skulle sakta börja lyfta Sverige mot välstånd.

Politiskt var läget oklarare: Ståndsriksdagen var just avskaffad och ersatt av tvåkammarriksdag. Det tidigare partisystemet befann sig i förändring och oreda (”gråaktigt kaos” som Hedin skrev), med stort behov av nya formationer som kunde fånga upp tidens stämningar och reformkrav. För reformarbetet var ännu bara halvt och ofullgånget.

De pusselbitar som fattades och återstod i det svenska välståndsunder som inletts handlade i hög grad om demokratin, medborgarrätten, rättssäkerheten och den sociala tryggheten. Det skulle ta över ett halvt sekel innan ett genombrott kom till stånd där.

Adolf Hedin (1834-1905) var en av den svenska socialliberalismens föregångare – och formades till det av de lottlösa människor vilkas öden, olyckor och förtrampade rättigheter han gjorde till sin politiska utgångspunkt.  Som liberal ”folktribun” i riksdagen och talesman där mot sociala missförhållanden, byråkrati, statlig maktkoncentration, statligt maktmissbruk och övergrepp i arbetslivet beredde han väg för det som skulle följa när bredare och fastare partibildningar fått form och fart.

Hedins motioner om olycksfalls- och ålderdomsförsäkringar på 1880-talet pekade fram mot det välfärdssystem uppbyggt kring socialförsäkringar om vilken sedan länge konsensus råder i Sverige. Hans vakthållande kring grundläggande medborgerliga rättigheter förblir en liberal inspirationskälla, och har snarast fått ökad relevans som historisk förebild de senaste åren.

"Femton bref från en demokrat…” var hans stora programförklaring, på tröskeln till den nya tiden. En lika betydelsefull som i dag bortglömd debattskrift i svensk historia. På ett ställe ger Hedin några råd som även dagens riksdagspartier kan lära av. Och som väljarna borde låta vägleda sina val nästa höst. Det är vad man gör och har på fötterna i sak, vad man kan förverkliga och leva upp till i handling, som räknas – inte vidlyftiga men tomma löften, falska förespeglingar eller populistiska förenklingar. Hedin talar som liberal, men råden är allmängiltiga:

”Med ett ord: man skall ej uppställa ett program, där man är liberal i allmänhet, i teorin, i ordalagen, för att sedemera ha tillfälle att vara räddhågad och konservativ i hvarje särskildt fall af den praktiska tillämpningen.

Å andra sidan skall man ej yrka mer, än hvad man verkligen menar och vill. (…) Det är en dåraktig inbillning, att man bör fordra mycket, för att få något; man skrämmer onödigtvis sådana, som man bort och kunnat vinna. Uppriktigheten är här, som alltid, bäst. Ett ärligt, klart och bestämdt program skall visa sig vara den segerrikaste fanan.”

1 kommentar
Etiketter: , , , ,

Stickspår om föräldraförsäkringen

Av , , Bli först att kommentera 0

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag lite blandat om ett socialdemokratiskt stickspår i föräldraförsäkringsdebatten, kulturkonservativa stressyndrom, vänsterns socialistiska konservatism och att både liberaler och socialdemokrater borde stå upp för förslaget om individualiserad föräldraförsäkring.

————————————————————–

Stickspår om föräldraförsäkringen

 

Socialdemokraterna har inte vågat lägga något förslag ännu, men ledande företrädare har ändå angett det som slutmål för en framtida familjepolitik: individualiserad föräldraförsäkring utifrån samma principer som övriga socialförsäkringar.

 

Det är ingen valvinnande fråga förstås. Men socialdemokraterna har därmed åtminstone ett område där de kommit längre i förnyelse än alliansen, som är djupt splittrad i frågan.

 
 

I ett läge när alliansen dessutom riskerar att hämmas i sitt liberala idéarbete av ett sällsamt kulturkonservativt stressyndrom bland upprörda högerdebattörer, som i genusvetenskap, feminism och socialliberala jämställdhetsreformer ser elitistiska konspirationer ute för att jävlas med vanligt folk, kunde man tro att socialdemokraterna skulle skynda fram för att ta över initiativet i jämställdhetsfrågorna.

 

Men icke. Istället satsar vänstern på att i svavelosande, bakåtsträvande och jämställdhetsfientlig retorik gå till angrepp på vinstgivande företag och privata alternativ inom den traditionellt kvinnodominerande offentliga sektorn. Det är obegripligt både principiellt och taktiskt.

 
 

Man fördömer en utveckling som mer än det mesta skulle bidra till större jämställdhet och frigörelse för kvinnor på arbetsmarknaden och i näringslivet.

 

Om en bransch präglas av arbete med människor, och kvinnor utgör merparten av de anställda, verkar vänstern så gott den kan vilja försvåra för företagande, konkurrens och mångfald. Alliansen kan tyvärr kosta på sig att härbärgera en del kulturkonservativ högernoja utan att helt tappa greppet om jämställdhetsdebatten, eftersom vänstern ger sin egen socialistpatriarkala konservatism så fritt utlopp.

 

Jämställdhetsområdet är just nu ett exempel på när både regeringspartierna och oppositionspartierna gör sig sämre än de egentligen är.

 

Och det senaste utspelet i går från socialdemokraterna om föräldraförsäkringen, att föräldraledigheten ska kunna tas ut fram tills det att barnet fyller 16 år, gör inte saken bättre. Att radikalt utsträcka föräldraledigheten på det sättet skulle sannolikt få till följd att det ojämlika uttaget av ledigheten de första, för karriär- och löneutveckling så avgörande, åren – när kvinnorna i dag tar ut det mesta – cementeras i onödan.

 

Socialdemokrater – och liberala allianspolitiker – gör klokare i att istället internt stå upp för kraven på individualiserad föräldraförsäkring. Där finns både liberala och socialdemokratiska traditioner att knyta an till när det konservativa motståndet växer sig starkt.

 
 

Som de svenska socialförsäkringarnas pionjär framför andra, liberalen Adolf Hedin, sa i en vädjan om stöd för sin motion om olycksfalls- och ålderdomsförsäkring 1884: ”Låt oss försöka, låt oss lyssna till hjärtats bästa ingivelser, spänna tankens alla senor, och kanske skall vi lyckas och segra.”