Etikett: socialism

Byarna inom oss avgör valet

Av , , 2 kommentarer 13

Efter en veckas bortavaro från VK hoppar jag in i matchen igen med en lördagskrönika om att det är byarna, våra inre byar, som kommer att avgöra valet 2010:

————————————————————

Byarna inom oss och det västerbottniska frisinnet

Det sägs att valet avgörs i städerna. Må vara. Jag tror att valet avgörs i byarna. I de byar även vi asfaltsnötare bär inombords. För det handlar oftare än vi tror om byn i våra huvuden. Föreställningen om den lilla, gripbara gemenskapen inbakad i eller skenbart isolerad från, den gränslösa, globala mångfalden: om byn som, på gott och ont, frizon från den centrala makten.

Byn är tryggheten eller förbannelsen, identiteten eller instängdheten – inte sällan samtidigt. Där rör man sig hemvant, därifrån längtar man sig bort, dit drömmer man om att hitta fram, i en salig blandning. Man kan hata och älska byn som man hatar och älskar sig själv, livet igenom. Människors önskan – fantastisk eller fördärvlig beroende på vilka uttryck den tar sig – att återskapa de gamla byarna kan förklara många politiska processer.

Byn är förstås sällan en by i bokstavlig mening längre. Byn har blivit en småstad, en stadsdel, en förort, ett kvarter, en viss av sociala eller kulturella mönster präglad miljö, eller på senare år ett visst kommunikationsforum eller socialt medium på nätet.

Det är inte så många som bor i byar längre, men de flesta av oss, vill jag påstå, bär bylivets vanor och instinkter med sig. Med bybons perspektiv drömmer vi om, reagerar vi på eller blir vi nervösa inför förändringar och omvälvningar. Ibland försöker vi bekämpa de instinkterna, ibland lyfter vi fram dem som förebildliga.

Och den dubbelheten är inget nytt.

Vill man förstå de stora ideologiernas sammandrabbningar från 1700-talet och framåt, inte minst liberalismens olika utflöden under trehundra vitala år, kommer man inte ifrån bylivets problematik. Byn som metafor, med sin identitetsskapande men också gränsdragande och kollektiva funktion, har alltid varit en särskild stötesten för liberalismen, som har frihet och individualism som honnörsord, och hyser skepsis inför kollektiva identiteter.

Där finns exempelvis ikonen Thomas Jeffersons byromantik. Som Joseph Ellis sagt i en föreläsning (finns att ladda ned gratis på nätet) hos Gilder Lehrman Institute har Jefferson genom åren tolkats och utnyttjats på otaliga sätt som inte bara varit inbördes motstridiga, utan också är svåra att faktiskt motivera med vad den motsägelsefulla Jefferson själv stod för i sin egen tid och utifrån sin egen tids kunskap och vetenskap. Hjärtat av hans övertygelse, det som består även den hårdaste källkontroll, var en enorm skepsis inför central maktkoncentration. Hans liberalism var starkt antiurban. Hans liberalism satte sitt hopp till landsbygderna och de små gemenskaperna.

Men den tradition som dominerat den amerikanska liberalismen sedan 1930-talet har haft en helt annan prägel, mer urban, positivt inställd till centralstatens möjligheter att med reformer frigöra människor och avhjälpa missförhållanden. Jefferson, som ibland sägs ha grundlagt den amerikanska liberalismen under grundaråren på 1700-talet, kan med fog sägas ha mer gemensamt med dagens konservativa rörelse i USA, med Ronald Reagan som ikon och med sitt största stöd på landsbygden, än med dem som i dag betraktas som företrädare för den amerikanska liberalismen (exempelvis Obama) och som har störst stöd i städerna.

Och i europeisk liberalism i dag dominerar en framstegsoptimistisk och utvecklingsbejakande linje som i debatten ofta brukar kallas urban, medan landsbygden tillskrivs rollen som motsträvig bromsare, trots att exempelvis den svenska liberalismen har rötter i självständiga bönder som värnat sitt oberoende. Ideologier är inte räta, från varandra avgränsade linjer. De korsar, påverkar och förvirrar varandra.

Sådana motsättningar och paradoxer är fortfarande i allra högsta grad heta diskussionsämnen mellan olika grenar av liberalismen, både i USA och i Europa: mellan den lilla, tydligt definierade gemenskapen och de urbana smältdeglarna, mellan en dogmatisk misstro mot statliga åtgärder och en pragmatisk acceptans av centralmaktens rätt att ibland “lägga sig i”, mellan värdesättandet av kollektiva identiteter som familj, förening, församling eller by och den starka misstron mot det som hotar individens ställning, mellan behovet av fasta “partier” kontra mer flexibla politiska rörelser (läs exempelvis Bertha von Suttner).

Oavsett prefix: socialliberalism, nyliberalism, marknadsliberalism, gammelliberalism, eller utan prefix: bara liberalism – byn som metafor är nästan alltid användbar för att urskilja ideologiska nyanser.

Även inom konservatism och socialism återfinns samma brottningsmatch med den metaforiska byn. Kristdemokraternas vacklan mellan normerande sociala anvisningar om medborgarnas liv och den nya låt verklighetens folk vara ifred-retoriken är ett exempel.

I debatten om centerpartiets framtid kommer då och då råd från höger som knyter an till traditionella konflikter mellan fria bönder i byarna och den påstridiga centralmakten, med varningar för att partiet ska fastna i något slag socialliberalism, samtidigt som andra strömningar i partiet snarast lutar åt motsatt hållning.

Socialdemokraternas försök att orientera sig i en tid när partiets gamla verklighetsbild och begreppsvärld inte längre intresserar så många utanför den inre kretsen handlar också i hög grad om sökandet efter nya gemenskaper och allianser i samhället sammansatta efter andra mönster än tidigare.

Maskinernas tidsålder, skrev Erich Kästner i sina ungdomsminnen från Dresden kring förförra sekelskiftet, “rullade in som pansar över hantverket och självständigheten. Skofabriken besegrade skomakaren, möbelfabriken snickaren, textilfabriken vävaren, porslinsfabriken krukmakaren”. Det som rullade in var förstås, också, en omvandling som skapade förutsättningar för det större välstånd, den högre levnadsstandard och de enormt ökade valmöjligheter som vi i dag åtnjuter. Men det var en både långsam och explosiv omvandling – från småskaligt till storskaligt – där många gamla strukturer, livsmönster och gemenskaper bröts upp utan att det var klart vart det skulle barka.

Livet gick inte längre sin gilla gång. Det var, för många, lika gott så. Men när skiftet kom blev det en kaotisk ideologisk mylla.

Nu är vi på väg in i en ekonomisk strukturomvandling av motsvarande omfattning: men den här gången är det storskaligheten och centraliseringen som kommer att få vika för småskaligheten och de mindre enheterna, med allt var det kräver i form av nytänkande. Och nya frihetsfrågor kring kommunikation, informationsflöde, privatliv, livsstilar, kulturutövning, små gemenskaper och offentlig insyn väcks till liv med internet. Nya potentiellt totalitära övervakningshot växer fram. Det är byarna igen, som ska definieras.

Som inspiration för flera partier i årets valrörelse kan det västerbottniska frisinnet, som rymmer allt detta, fungera.

I en betraktelse av samarbetet inom en familj i fjällbyn Klippen i början av 1900-talet summerar Gustav Rosén, en av det socialliberala frisinnets portalgestalter vars insatser för de sämst ställda anses vara ett skäl till att socialdemokratin växte fram relativt sent i just Västerbotten (Roséns frisinne fanns ju redan), vardagsslitet så här:

”Barnen växte upp, och stugan blev för trång och måste tillbyggas. Djuren blevo fler och fler, varför ladugården måste göras rymligare. Det odlades också i en och annan backe. Man planterade en björkberså vid stugan. Där var det skönt att sitta en ledig stund, när solen gassade så där starkt som den kan gassa långt in i fjällbygden. Familjen höll ihop. Äldste sonen gav sig ut i vägarbete, när sådant fanns, och alla hjälptes åt att på olika sätt gagna det gemensamma hemmet. Visst var det arbetsamt, men alla hade lärt sig att arbete befordrar hälsa och välstånd. Med dagdriveri kommer man inte långt.”

På ett annat ställe skriver han:

“Understödstagarandan har ingen nämnvärd utbredning i Västerbottens län. Den sista utväg en västerbottning anlitar är att vända sig till kommunen. Hellre svälter han. Men hjälp till självhjälp vill man gärna ha, och den har jag gärna velat ge, ty den främjar företagsamheten och ökar möjligheten till försörjning”.

Det västerbottniska frisinnet var alltså, liksom arbetarrörelsen, i vardagslag strängt: var och en har ett individuellt ansvar att jobba, förkovra sig och bidra till det gemensammas välstånd, kultur och framsteg. Välfärd och frihet kommer inte av sig själv, det bygger på att alla hugger i.

Men frisinnet var också, när det gick snett för någon, djupt solidariskt och socialt medkännande, med vidöppna ögon för att människor ofta drabbas av olycka och då behöver all hjälp och allt stöd. Samhällets attityd till olycka och lidande är ett måttstock på dess moraliska kärna.

Frisinnet var i sin kärna medveten om att ingen människan är en ö, att sociala sammanhang är livsnödvändiga.

Frisinnet förstod sig alltså på den komplicerade byn.

Ska vi trendspana inför höstens val kan vi ge oss in i våra inre byar. Där, i den eviga spänningen mellan gemenskapen och individen, mellan positiv och negativ frihet, mellan det centrala och det lokala, ställs de viktigaste frågorna.

Vilka ger övertygande svar 2010?

Stickspår om föräldraförsäkringen

Av , , Bli först att kommentera 0

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag lite blandat om ett socialdemokratiskt stickspår i föräldraförsäkringsdebatten, kulturkonservativa stressyndrom, vänsterns socialistiska konservatism och att både liberaler och socialdemokrater borde stå upp för förslaget om individualiserad föräldraförsäkring.

————————————————————–

Stickspår om föräldraförsäkringen

 

Socialdemokraterna har inte vågat lägga något förslag ännu, men ledande företrädare har ändå angett det som slutmål för en framtida familjepolitik: individualiserad föräldraförsäkring utifrån samma principer som övriga socialförsäkringar.

 

Det är ingen valvinnande fråga förstås. Men socialdemokraterna har därmed åtminstone ett område där de kommit längre i förnyelse än alliansen, som är djupt splittrad i frågan.

 
 

I ett läge när alliansen dessutom riskerar att hämmas i sitt liberala idéarbete av ett sällsamt kulturkonservativt stressyndrom bland upprörda högerdebattörer, som i genusvetenskap, feminism och socialliberala jämställdhetsreformer ser elitistiska konspirationer ute för att jävlas med vanligt folk, kunde man tro att socialdemokraterna skulle skynda fram för att ta över initiativet i jämställdhetsfrågorna.

 

Men icke. Istället satsar vänstern på att i svavelosande, bakåtsträvande och jämställdhetsfientlig retorik gå till angrepp på vinstgivande företag och privata alternativ inom den traditionellt kvinnodominerande offentliga sektorn. Det är obegripligt både principiellt och taktiskt.

 
 

Man fördömer en utveckling som mer än det mesta skulle bidra till större jämställdhet och frigörelse för kvinnor på arbetsmarknaden och i näringslivet.

 

Om en bransch präglas av arbete med människor, och kvinnor utgör merparten av de anställda, verkar vänstern så gott den kan vilja försvåra för företagande, konkurrens och mångfald. Alliansen kan tyvärr kosta på sig att härbärgera en del kulturkonservativ högernoja utan att helt tappa greppet om jämställdhetsdebatten, eftersom vänstern ger sin egen socialistpatriarkala konservatism så fritt utlopp.

 

Jämställdhetsområdet är just nu ett exempel på när både regeringspartierna och oppositionspartierna gör sig sämre än de egentligen är.

 

Och det senaste utspelet i går från socialdemokraterna om föräldraförsäkringen, att föräldraledigheten ska kunna tas ut fram tills det att barnet fyller 16 år, gör inte saken bättre. Att radikalt utsträcka föräldraledigheten på det sättet skulle sannolikt få till följd att det ojämlika uttaget av ledigheten de första, för karriär- och löneutveckling så avgörande, åren – när kvinnorna i dag tar ut det mesta – cementeras i onödan.

 

Socialdemokrater – och liberala allianspolitiker – gör klokare i att istället internt stå upp för kraven på individualiserad föräldraförsäkring. Där finns både liberala och socialdemokratiska traditioner att knyta an till när det konservativa motståndet växer sig starkt.

 
 

Som de svenska socialförsäkringarnas pionjär framför andra, liberalen Adolf Hedin, sa i en vädjan om stöd för sin motion om olycksfalls- och ålderdomsförsäkring 1884: ”Låt oss försöka, låt oss lyssna till hjärtats bästa ingivelser, spänna tankens alla senor, och kanske skall vi lyckas och segra.”