Etikett: Robertsfors

Ska man skälva eller jubla när kapitalet besöker byn?

Av , , Bli först att kommentera 4

John Jennings, grundaren av Robertsfors och Olofsfors bruk, är ämnet för den här torsdagskrönikan, som är den tionde delen i min serie om skäl att fascineras av Västerbotten. Ska man jubla eller skälva, när kapitalet besöker byn? Det är en fråga som återkommer gång på gång, i Västerbottens långa historia, och som aldrig kan ges ett entydigt svar. Om det resonerar jag lite nedan. Niklas Eriksson har givetvis en teckning på temat i morgondagens papperstidning.

De tidigare delarna i serien kan läsar här:

En stund av andakt och bus innan näten lades ut

Kung Karls spira i Lappland

Tvekar man i backflippen går det åt…

När tovningen räddades i Västerbotten

Kolbäcksbron, när solen står rätt

Vem var hon, som kom vandrande till Örträsk?

Han förändrade Västerbotten. Och Västerbotten förändrade honom.

Hällnäs sanatorium – dödens, livets och berättarnas väntrum

Lomsjö: pirater i etern och byn som alltid har en bra story på gång

————————————————

Ska man skälva eller jubla när kapitalet besöker byn?

"Det var därför naturligt, att länge endast isolerade föregångsmän här uppe drömde om att ge liv åt de sedan urminnes tider slumrande rikedomarna eller lösgöra dem från de extensiva brukningsformernas förlamande grepp. Men under tiden skapade utvecklingen i andra trakter de förutsättningar, som skulle göra det ekonomiskt möjligt att med fördel utnyttja dessa bygders stora tillgång, skogen."
(Ur Bertil Boethius stora verk om Robertsfors bruks historia från 1921)

John Jennings föddes den 3 december 1729 och växte upp i gamla stan i Stockholm, som son till en irländsk invandrare och köpman. Hans biograf Jonas Norrby påpekar i sin bok om Jennings att Stockholms stadsmiljö på den tiden måste ha varit en stimulerande plats att vandra omkring för en pojke med intresse för teknik:

”Jag tänker på Norr- och Söderström, där vattenhjulen åskådliggjorde hur vattenkraften kunde driva kvarnstenarna. Vattenkraften blev ju en nödvändig förutsättning för Johns framtida bruksanläggningar.” Och Slussen, fortsätter han, ”gav gryende insikter i vattenbyggnadskonsten”. Söder om Slussen fanns Järnvågen där stångjärn vägdes in för att sedan fraktas vidare mot hamnen för export till England. Och samtidigt pågick de här åren bygget av Stockholms slott. ”Jag är frestad”, skriver Norrby, ”att tro, att John Jennings passion att alltid bygga i sten har sin upprinnelse i Tessins slottsbygge”.

Ska man jubla eller skälva, när kapitalet besöker byn? Det är en fråga som återkommer gång på gång, i Västerbottens långa historia, och som aldrig kan ges ett entydigt svar. Bristen på lokalt förankrat kapital, på lokalt förankrade kapitalister, har varit genomgående och har gjort att de avgörande och storskaliga initiativen ofta kommit utifrån, som bisatser i övergripande strategier med andra huvudorter.
.
Redan i unga år skickades John, som visade tidiga tecken på stor begåvning, av sin familj till London för att i världsmetropolen vidga sina perspektiv och få bästa möjliga utbildning på vägen till den planerade köpmannabanan. Hemkommen till Sverige igen avslutade han studieåren med ett par terminer i Uppsala, där han bland annat excellerade i latin och grekiska. Men till faderns besvikelse ville inte John efter studierna gå in i familjeverksamheten utan valde istället – kanske i ett ungdomens infall av hjältelust och trots – att söka sig till militären.

Och det var i egenskap av adjutant vid Östra Västmanlands kompani som han sommaren 1752 fick följa med i sällskapet kring Adolf Fredriks Eriksgata i Finland och norra Sverige.

”Resan”, skriver Norrby, ”bör ha varit av stort värde för Jennings, såväl vad gäller personkontakterna som lokalkännedomen. (…) På återvägen utefter svenska ostkusten rastade kungaföljet i Bygdeå, varvid Jennings hade möjlighet att se de gynnsamma förutsättningarna för ett järnbruk vid Rickleån, där han sju år senare skulle komma att uppföra Robertsfors järnbruk. Och vid Nordmaling, där man övernattade, gav kanske Leduån impulsen till den bruksanläggning, som Jennings gav namnet Olofsfors.”

För det är förstås som grundare av Robertsfors och Olofsfors bruk, som John Jennings har sin självklara plats i en historia om Västerbottens utveckling de senaste 300 åren.

Så ska man jubla eller skälva, när tillfälligt förbipasserande ser marken glimma av möjligheter, ibland glimma så starkt att lokalinvånarna försvinner ur synfältet? De har jublat som borde ha skälvt, de har skälvt som borde ha jublat – men ibland har och både jublet och skalvet kommit i rätt ögonblick.

1700-talet var järnets guldålder i Sverige. Eric Forsgren inleder ”Historien om Robertsfors” från 1997 med att beskriva utgångspunkten:

”Under 1600- och 1700-talet var Sverige tidvis världens ledande exportör av järn. Det svenska järnet användes till bl.a jordbruks, -hushålls, – och arbetsredskap, till segelskepp och byggnader och vid tillverkning av vapen bl.a kanoner.” Den svenska exporten av järn hade femfaldigats under 1600-talet. ”Järnet gav rikedom åt ett fåtal men försörjning åt många, många människor. Efterfrågan var stor och det ledde till att skogarna skövlades. För att ta fram en liten smält järn behövdes 1500 liter träkol!”

Det är mot den bakgrunden, och statens löfte om lokaliseringsstöd, som de norrländska bruken som nu började växa fram kan ses. Närheten till skogen gjorde att det lönade sig att frakta malmen upp till Norrland, trots avstånden.

Och det var de möjligheterna som fick John Jennings, redan ägare av ett antal bruk, med Forsmark som det viktigaste, att låna upp stora summor av Riksbanken och 1757, med hjälp av Robert Finlay och Georg Vilhelm Palmstruch, skaffa sig privilegiet från Bergskollegiet att få anlägga en masugn i Edfastmarks by vid Rickelån och några år senare vid Leduån i Nordmaling.

Som det skulle visa sig, skrev Karl-Ivar Åsander 1978 i den kulturhistoriska utredningen om Robertsfors bruk, blev även transporterna av järnmalm till Robertsfors och av tackjärn därifrån, ”alltför kostnadskrävande och tidsödande. Malmtransporterna varoundvikliga, då endast mycket järnfattig malm fanns att tillgå i närheten av Robertsfors.

Däremot kunde tackjärnet förädlas i brukettill stångjärn, och detta i sin tur utsmidas till färdiga produkter(manufaktur), t ex redskap och spik. Genom en sådan förädling blev transporterna från bruket billigare, eftersom dessa produkter vägde betydligt mindre och betingade ett högre pris”. En stångjärnssmedja och ett manufakturverk uppfördes 1782 och 1783 ”mitt emot masugnen på andra stranden av Rickleån”.

Lokalinvånarna var mycket skeptiska mot projekten, rädda att de givna löftena om ett regionalt uppsving inte skulle infrias. Mot Robertsfors bruk kom protester från Umeås och Piteå, och mot Olofsfors bruk från Umeå och Härnösand, som ansåg att bruken skulle störa handeln och ta för mycket av skogen i anspråk.

Men etableringarna blev av. Under sommaren 1759 närvarade Jennings personligen och ledde anläggningsarbetet i Robertsfors. Men bara ett par år senare avvecklade han sitt ägande där och Robert Finlay fick ensam ta över. Västerbotten var bara ett litet kapitel i John Jennings gärning.

Resten är en känd del av Västerbottens historia. Både Robertsfors och Olofsfors har under de senaste seklen genomgått många strukturomvandlingar, ägar-, teknik- och epokskiften, djupa kriser och nya uppsving sedan dess, fram till 2000-talets situation.

Balansgången mellan välkommen investering och hämmande exploatering var svår, och är svår. Den är historien om både välståndsskapande krafter och utsugning, utvecklingssprång och återvändsgränder, tjänster och otjänster, i norra Sverige. Och sällan har västerbottningarna själva varit överrens om vad som varit vad.

Strider om älvarnas utbyggnad var efterkrigstiden klassiska exempel. Folkomröstningen om Vojmån är ett exempel från vår tid, debatten om Nickelgruvan i Rönnbäck är ett annat, turistnäringens framtid en tredje. Det är bara en tidsfråga innan uranbrytningen ställer frågor på sin spets igen.

Under senare delen av sitt liv – han dog 1773, ett år efter Gustav III:s statskupp och frihetstidens slut – spelade Jennings en uppmärksammad roll som kontroversiell riksdagspolitiker tillhörande hattpartiet. Han var även ledamot av den Kungliga Vetenskapsakademin, och blev dess ordförande 1961. Han var en mångsidig, priviligierad och initiativrik person.

Gudrun Jacobson och Cathrina Strandberg sammanfattar i ”Olofsfors bruk 1762-1894” samtidens syn på Jennings:

”En samtida biograf beskrev John Jennings som en man ”fallen både förbekvämlighet och arbete, vällevnad och måttlighet, skämt och allvar. Munter och trofast bland goda vänner var han ömtålig och eftertrycklig, om någon råkade stöta honom eller icke ägde hans förtroende.” Som affärsman var han påpasslig och vaken, inte minst då det gällde att vinna egna fördelar, men också redo att hjälpa nödlidande och behövande.”

Ska man skälva eller jubla? John Jennings fick många efterföljare, och Västerbotten brottas med frågan än i dag. Några givna svar finns nästan aldrig.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Ta ingen skit, Robertsfors

Av , , 2 kommentarer 21

Om Norrlandsbilden i Stockholmsmedia och kritiken mot Robertsfors slogan "Sveriges bästa kommun" resonerar jag lite i den här krönikan.

—————————-

Ta ingen skit, Robertsfors

Det händer att Stockholmspress med safariturismens djupa lokalkännedom om människor och miljöer försöker skildra Norrland. Med få undantag brukar det, om uttrycket tillåts, gå åt skogen. Den koloniala blick med vilken Stockholmsaktörer gärna betraktar svensk landsbygd är ohjälpligt grumlig, och grumlas mer ju längre norrut den söker sig.

Ibland består sakkunskapen av egna ungdomsminnen som generaliseras och smetas ut över hela regioner. Riktigt smetigt blir det om nedlåtenheterna förkläds till en klapp på huvudet-solidaritet med oss stackare i periferin med vårt skriande behov av att få våra liv förklarade och kontextualiserade av överspända huvudstadspennor.
Nog så ofta bygger skildringarna på en förutbestämd, stereotyp Norrlandsbild skönt fri från egna erfarenheter men konstgödslad av populärkulturella fördomar.
I båda fallen tenderar nyanser, kontraster och mångfald att störa den beställda storyn. Sånt redigeras bort.

Norrland har inte råd, som ibland skett, att ta dumdryg skit utan att värja sig. Det handlar i slutändan om en maktkamp med konsekvenser.

I höstas skrev jag om kulturgeografen Madeleine Erikssons avhandling om bilden av norrlänningen, där hon visar hur norrlänningen alltid framställts som en tystlåten, osofistikerad, omodern och tärande bakåtsträvare, och att den bilden ständigt reproduceras i medier och populärkultur.

”Det handlar, säger Madeleine Eriksson i artikeln, om maktrelationer, om hur centrum och periferi definieras som motpoler och om att den urbana storstadsmänniskan i sin bild av sig själv som framgångsrik, tolerant och kreativ behöver formulera en negativ motsats, och att då norrlänningar och landsbygdsbor ofta pådyvlas den rollen. I värsta fall blir de stereotypa föreställningarna om Norrland till självuppfyllande profetior.”
(Ur ledarkrönikan 16/10)

I förra veckan skrev Malin Siwe en krönika på Expressens ledarsida om Robertsfors och kommunens slogan ”Sveriges bästa kommun”. Krönikan var öppet nedlåtande i sin syn på ”avfolkningsorter”. Redan rubriken ”Jorden anropar Robertsfors” angav nivå och tonfall. Den avfärdar bland annat Jenningsskolan inte bara ekonomiskt, utan också pedagogiskt, med svepande argument utan lokalkännedom som mest bara avslöjar en övertro på storskaliga, centraliserade lösningar.

Det finns många överdrivna slogans här i världen, även i storstadsregioner. Det finns också många exempel på projekt i kommuner där skattemedel slösas bort i mer eller mindre desperata satsningar utan djupare analys och substans. Slogans, festivaler och subventioner av utåtriktad verksamhet kan aldrig ersätta det mödosamma arbetet med boendemiljöer, företagsklimat, lokal arbetsmarknad och trovärdig kommunal service. Det finns inga genvägar eller mirakel. På den punkten har Siwe helt rätt.
Men det är inget moraltal som behöver riktas särskilt till landsbygdspolitiker. Och kommuner som kämpar för att få behålla den service som finns kvar, som värnar decentralisering och småskalighet på landsbygden, har ingen anledning att be om ursäkt eller ta skit och fördomar från Stockholm.

Robertsfors är inte Sveriges bästa kommun utifrån några mätbara mått mätt, och lär inte vara det 2020 heller. Skulle målsättningen bli ursäkt för tokiga satsningar och storhetsvansinne i kommunen vore kritiken i allra högsta grad berättigad.
Men den som vet någonting lite om Norrlands historia kan bara välkomna viljan att vända på perspektiven och vrida tolkningsföreträdet om vad som är bäst och sämst, utvecklande och inskränkande, ur storstadsetablissemangets händer.

Norrlandskommunernas problem har sällan varit storhetsvansinne eller en övertro på vad de kan åstadkomma på egen hand. Tvärtom dominerade pessimism, uppgivenhet och fixering vid centralmakten och utjämningspolitik under sega decennier.

Det har vänt nu, i de flesta kommuner. Norrland i dag tänker lokalt och globalt – både inom politik, utbildning och näringsliv – och bryr sig inte särdeles om huvudstaden. Det bottniska handelstvånget avskaffades på 1700-talet, men lämnade djupa spår av Stockholmsfixering efter sig. Med inlandets globalisering, Botniaregionens framväxt och arbetet på en nordlig transportkorridor tar Norrland saker i egna händer igen, spärrarna släpper äntligen. Inte alla små kommuner i Norrland kommer att överleva, men för många är förutsättningarna i dag faktiskt bättre än på länge.

Robertsfors slogan är överdriven och har inga realistiska utsikter att vinna omvärldens bekräftelse. Men den är också harmlös. En seriös diskussion om Robertsfors framtid har framför allt med regionförstoringsprocessen och dess konsekvenser, möjligheter och risker, för den stadsnära, småskaliga landsbygden längs Norrlandskusten att göra. Det finns ingen anledning att gräva ned sig i pessimism och uppgivenhet på order från Stockholmsmedia.

Intressantare än Expressenkrönikans raljans var därför de starka reaktionerna på den från flera Robertsforsdebattörer på vk.se.
När kritiken från Expressen blev hånfull, tog man ingen skit, utan betackade sig, med fakta och självkänsla, för nedlåtenheten. Man sade ifrån.
Den attityden, långt mer än någon slogan, kan bli till god reklam för Robertsfors.

2 kommentarer
Etiketter: , ,