Min lördagskrönika den här veckan funderar lite kring det inrikespolitiska läget inför valet så här i Almedalsveckans slutskede:

—————————————————

Sverige har sin bästa tid framför sig

”Drömmarna, de som gäcka vår själ med fladdrande skuggor, stamma ej ovanifrån, från gudarna i höjden – var och en gör de drömmar han har. När kroppen är insövd, leker själen helt ostört och fritt och övar i mörkret allt vad om dagen den tänkt på i ro.”(Petronius, övers. Tryggve Lundén)

Ibland när Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin debatterar med varandra kan det kännas som om valet i höst står mellan att stanna klockan och att vrida den tillbaka, mellan 2010 och 2006, mellan ”som precis nu och för alltid” och ”som då och ständigt samma till evigheten”.
Problemet är att båda, å sina partiers vägnar, låter som om deras dröm vore att få bli Tage Erlander, och som om Sverige redan har sett, eller ser, sina bästa dagar. Det i en tid när stora och globala förändringar äger rum och när en statsminister som sitter i över 20 år varken är möjlig eller önskvärd.
Det ligger i statsbärande partiers natur att de förvaltar och vårdar mer än de tänker nytt och går före, att de är mer nöjda med vad som är (eller nyss var), än oroade över eller nyfikna på vad som kan bli. Framtiden intresserar dem inte så mycket.

Socialdemokraterna, för att börja med dem, dröjer kvar i längtan att återfå en statsbärande position utvecklingen sprungit förbi och man inte längre tilltros av väljarna. Nostalgin återspeglas i val av sakfrågor, prioriteringar och retorik. Demoniseringen av motståndares avsikter och drivkrafter tilltar i takt med att opinionssiffrorna sjunker, utan att partiet verkar förstå skillnaden mellan vad som kittlar sekteristiska instinkter hos redan övertygade och vad som inger förtroende hos sansade, eftertänksamma väljare.

Det är ett slöseri av ett partiledarskap som i Mona Sahlins första tal ingav förhoppningar om något helt annat och mer öppensinnat. I mina ögon stod hos för mandatperiodens skickligaste strategiska drag alla kategorier när hon hösten 2008 annonserade sin vilja att samarbeta med miljöpartiet kring en rödgrön mittenpolitik, utan vänsterpartiets socialism. Det var förnyaren Mona Sahlin när hon är som bäst och bryter mönster. Men partiet och LO följde henne inte, och hon vågade inte sätta sitt partiledarskap på spel för ett epokgörande vägval som hade gett alliansen en ordentlig huvudvärk och som hade haft bärkraft för flera val framåt och bortom blockpolitiken.

Det hade sannolikt hindrat något av moderaternas kraftiga tillväxt, dämpat socialdemokraternas nedgång och hade kunnat ge S och Mp en strategisk kontroll över regeringsbildandet i Sverige för hela 2010-talet. Man kan åtminstone spekulera i den riktningen. Men så blev det inte, och sedan dess har Mona Sahlin, med en alltmer bakåtblickande retorik och påtvingad ett annat men för mittenväljare mindre tilltalande epokskifte, haft det jobbigt att återvinna initiativet.

Jag tror att det stämmer som Martin Ådahl skriver i Fokus att just de dagarna innebar en avgörande, negativ vändning för Sahlin: ”Brytpunkten kom (…) den 10 oktober 2008 då hon i regeringsfrågan, en fråga varje partiledare måste äga, mötte en revolt i de egna leden mot allians med miljöpartiet. I stället för att ställa kabinettsfråga och etablera sin auktoritet mot fraktionerna vek hon ner sig och släppte in vänsterpartiet.” Förlorar de rödgröna valet kommer historieböckerna kommer att peka på den eftergiften som nederlagets början.

Moderaterna, å sin sida, när förhoppningen om att ta över den statsbärande position socialdemokraterna förlorat, trots att det mesta tyder på att de statsbärande partiernas era – tack och lov – är över, och trots att ytterligare moderat tillväxt på de övriga allianspartiernas bekostnad skulle kapsejsa det egna regeringsalternativet. Hos moderaterna återspeglas statsbärarkomplexet framför allt i vad man inte talar om. Moderaternas ledning är just nu den populäraste, men också fegaste bland riksdagspartierna. Det finns ett samband.

De nya moderaterna vill ”lyssna” så mycket på väljarna att de glömmer bort att väljarna faktiskt lyssnar de också. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg förvaltar väl och är exemplariska krishanterare. Men söker man perspektiv, inpass och reflektioner kring framtidens utmaningar på arbetsmarknaden, inom välfärdssektorn eller för Sverige som företagarnation, är det ganska tunt.
Socialförsäkringarna förstår man sig inte riktigt på – det är fortsatt oklart om moderaterna vill värna den generella välfärden eller smygtittar mot ett grundtrygghetssystem. Orsakerna till den strukturellt betingade höga arbetslösheten bland unga och invandrare vågar man inte närma sig. Småföretagarklimatet får gärna bli bättre så länge det inte kostar eller enskilda förslag riskerar att provocera. Man överlåter åt folkpartiet, centerpartiet och kristdemokraterna att ta idédebatterna för alliansens räkning, men bromsar ofta, när det börjar bli konkret.

Reinfeldt, en politiker med stora förtjänster, seglar ovanför och kammar hem förtroende. På det sättet kan man nå höga popularitetssiffror, genom att inte provocera någon. Men slappt förarbete straffar sig när det blir allvar. Moderaterna gjorde hemläxan ordentligt inför 2006 års val. Inför årets val har de inte gjort den.

Både socialdemokraterna och moderaterna börjar tappa de stora, strukturella framtidsfrågorna om framtidens jobb och välfärd ur sikte. Ändå finns det, om man håller sig vid jobb-skola-omsorg-spåret, en socialliberal källåder, närmare alliansen men inom räckhåll även för socialdemokraterna och miljöpartiet, som väntar på att erbjudas väljarna av ett samlat alternativ

Välfärdssektorn kommer att utsättas för stora påfrestningar de kommande decennierna när de demografiska förutsättningarna förändras. Mer arbetskraft och längre yrkesliv kommer att behövas (genom invandring, minskat utanförskap, livslångt lärande och resurstark yrkeshälsovård). Fler jobb inom privat sektor är avgörande för att den sociala tryggheten ska kunna finansieras på lång sikt.

Generella, generösa och solidariska socialförsäkringar enligt inkomstbortfallsprincipen i kombination med mer flexibla arbetsmarknadsregler som ger småföretag mod att anställa oftare och som möjliggör större rörlighet sett över ett yrkesliv är en tilltalande flexicuritymodell som bara väntar på att anammas i sin helhet av något av regeringsalternativen. Sänkta kostnader och mindre krångel för små och nya entreprenörer skulle innebära en politisk erkänsla av småföretagares hårda vardag.
En kunskapsbaserad skola som inte stöper alla i samma form, moderna yrkesutbildningar och en högre utbildningssektor mer inriktad på kvalitet är något som nu så smått vinner gehör hos de flesta. Satsningar på framtidens rena och förnyelsebara energi- och transporttekniker coh exportinriktat entreprenörskap på det området, bort från beroendet av ändliga och smutsiga resurser som olja och uran, är både miljö- och tillväxtpolitik.

En del av dessa saker förenar regeringsalternativen. Många av ansatserna finns framför allt hos alliansens mindre partier, folkpartiet, centerpartiet och i viss mån kristdemokraterna. Och ett par finns i högre grad hos miljöpartiet. De finns även hos självständiga tänkare inom de två största partierna men utan att riktigt ges utrymme i den försiktighet som alltid präglar partier som drömmer om att bli statsbärande. Därför är regeringsalternativen sämre än de har potential att vara. Den här valrörelsen är en illustration av hur blockpolitiken hämmar Sverige.

Det är hedervärt att dra lärdom av historien. Men när historien beskrivs som den mjuka, trygga madrassen där det vore skönt att landa, snarare än en inspiration och språngbräda framåt, då hotar stagnationen. Sverige ser inte, och har inte sett, sina bästa dagar. De kommer.