Etikett: Språk

Ös böcker över ungarna, läs för dem tills de storknar

Av , , 3 kommentarer 5

Veckans lördagskrönika:

Frustrationen. Det är en djup, våldsam frustration när tanken känns klar, idén relevant, budskapet viktigt, men orden att uttrycka det man vill få sagt – i alla nyanser, temperaturer och färger – inte vill infinna sig.

Alla som sökt deltaga i en diskussion på ett främmande språk med dem som har språket som modersmål, vet hur jobbigt det kan vara. Man stakar sig fram, man rodnar och blir irriterad på sig själv, och sen på de andra.
Man griper i nöd till de enklaste orden, som stora, klumpiga klossar bland det findetaljerade lego som förblir de andras privilegium.

Språket stannar på ytan, tankarna bankar förtvivlat i bröstet, men hittar ingen väg ut. De är instängda bakom en brist på ord och uttryck i det andra språket, en knapphet, en frånvaro av självförtroende, till slut kanske bakom en resignerad skam.

I värsta fall återstår bara tystnad, att dra sig tillbaka, att avstå från att försöka delta. Eller att ta till de allra mest övertydliga sätten att kommunicera.

***

In- och utvandrare har nästan alla ofrånkomligen upplevt den frustrationen, i värsta fall i en utsatt och kaotisk situation av öppen eller anad främlingsfientlighet. De som provat på utlandsstudier har gjort det, om än i mer skyddad och tolerant form.

Men klyftorna behöver inte alltid gå mellan olika modersmål, utan kan också inom ett och samma språk. Mellan dem som behärskar ett område och en speciell terminologi – elitens eller etablissemangets terminologi – som kan fördjupa och uttrycka sig i detalj, och dem som har lika starka känslor och övertygelser, men saknar orden att formulera och förmedla dem med.

***

Språk och makt hänger nära ihop. Och för dem som känner sig utstängda från en diskussion, på grund av språkligt utanförskap, kan grovheten bli ett sista medel, och ett slags rop på att bli hörda ändå. En del – inte allt, långt ifrån allt – men en del av det grova näthatet, kan rymma en sån dimension. Jag tror i alla fall att det är en underskattad social aspekt. I en del utfall, som verkar så avskyvärda, kan det bulta en vädjan om att egentligen få något helt annat sagt och berättat.

***

Mönstret återkommer i många sammanhang. Upplevelsen hos den som efter läsning säger: ”det var en bra bok”, och som på följdfrågan om varför svarar: ”för att den var bra”, kan vara precis lika intensiv och stark, bearbetningen av det lästa lika berikande, som upplevelsen hos den som skriver en hel avhandling om samma bok, och sätter in den i tusen kontexter.

Även om du inte kan beskriva en enda detalj eller känna igen ett enda instrument eller en enda popreferens, kan du njuta lika mycket av, eller tycka lika illa om, en konsert som om du kan hålla ett föredrag om varje ton ur ett musikhistoriskt perspektiv.

Du kan identifiera en tennisforehand, en golfsving eller en crosspassning i fotboll som lysande eller katastrofal, även om du inte kan bjuda på de tränade experternas uppsjö av finesser när du vill svara på följdfrågan om varför.
Känslorna och iakttagelserna, finns där, men makten och redskapen att delta i diskussionen efteråt saknas.

***

För samhällsdebatten, för kommunikationen mellan människor överhuvudtaget, går ovärderliga erfarenheter förlorade, när tankarna inte har orden att ta sig ut.
I den politiska debatten kan det bli förödande. I värsta fall blir det en rutin för politiska debattörer, att utgå ifrån att den grova terminologin är den enda som behövs, och att det andra är bättre att värna som ett privilegium.

Vad menar vi när vi talar om ”arbetslösheten”? Handlar det om långtidsarbetslöshet eller korttidsarbetslöshet? Är det arbetslöshet kopplad till en bransch, ett yrke, en region, ett kön, en ålder, ett invandrarskap? Ibland kan ju åtgärder mot en form av arbetslöshet, vara helt verkningslösa mot andra former av arbetslöshet. En debatt som stannar vid ”arbetslösheten” som enhetligt begrepp, är dömd att bli ganska ytlig och extremt övergripande, förmodligen meningslös.

”Skolan” är ett annat sånt begrepp. Vad syftar vi på, vilka åldersgrupper och klasser, vilka ämnen, vilka delar av skolans verksamhet, alla elever som klump eller dem med speciella behov i speciella situationer?

Det finns hundratals sådana exempel på politiska debatter som stannar helt på ytan, därför att för få kan följa med in i detaljer och nyanser, dit bara experter och initerade har tillträde.

***

Det är därför det är så viktigt att skolan ger alla barn ett ordförråd som spränger gränser, inte bekräftar dem, ger alla en tillgång till läsning och böcker, och en vana och ett självförtroende att våga formulera sig lite öppnare och lite mer blottat i en offentlig eller halvoffentlig situation.

Ambitionerna att på det sättet motverka att sociala och ekonomiska klyftor förstärks av språkliga och demokratiska, måste vara stora. Det är också därför som modersmålsundervisning är en utmärkt idé; trygghet i ett språk är en förutsättning för trygghet i andra.

För demokrati, jämlikhet, lyhördhet och mångfald i ett samhälle är mångas tillgång till språket, mångas makt över språkets nyanser, en avgörande fråga.
Ös böcker över ungarna, läs för dem tills de storknar, så tidigt som möj

3 kommentarer
Etiketter: , , ,

Brokiga, tillsammans

Av , , 1 kommentar 4

Modersmålsundervisning, svenska språket, språklig mångfald, befängda försök att definiera svenskhet och skenheliga inslag i den svenska självbilden, är ämnena för den här torsdagskrönikan, i papperstidningen med teckning av Niklas Eriksson.

Det här blir min sista krönika på några veckor. Jag ber att få önska alla läsare en trevlig junimånad.

———————————————————

Brokiga, tillsammans

Modersmålsundervisning är en genial sak. Varje år uppmärksammas den internationella modersmålsdagen. Kanske ser Umeås framtid aldrig mer spännande ut än vid de tillfällena. De många modersmålen som blad i olika riktningar, former och färger. Och det gemensamma, för en del nya, svenska språket, som sammanhållande mittpunkt. Det fungerar. Inte perfekt, inte utan skavsår, inte utan misstro, inte utan osäkerhet, men det fungerar. Helheten är så mycket mer intressant och pulsrik, än den minsta gemensamma nämnaren.

Modersmålsundervisning är inte bara en hjälp för barn till invandrare att behålla kontakten till ursprung och rötter, skapa trygghet i den egna identiteten och stimulera den egna språkutvecklingen. Det ger redskap att förstå, beskriva och bearbeta erfarenheter, intryck och relationer, vilket i sin tur en stor hjälp för att underlätta inlärningen av svenska och ett stöd för vanliga ämnesstudier. Dessutom blir det svenska samhället rikare, ju fler som kan upprätthålla flerspråkighet.

Goda, praktiska kunskaper i svenska är oerhört viktigt för en bra integration i det svenska samhället, för chanser på arbetsmarknaden, för vidareutbildning och för sociala kontakter. Det går nästan inte att överskatta betydelsen av kunskaper i det gemensamma språket. Men det står inte i motsättning till modersmålsundervisning, eller ämnesundervisning på modersmål i de fall där det i ett inledningsskede är nödvändigt, tvärtom. För det är inte så att kunskaper i ett språk hindrar eller tränger undan inlärningen av ett annat språk – tvärtom främjar språkfärdigheter andra språkfärdigheter.

Jag tycker att det inger en känsla av öppna fönster och frisk luft när man hör olika språk talas i en och samma miljö, på stan, på byn, i förorten. Det är inte ett hot mot gemensamma diskussioner och möten, utan en utvidgning av dem. Att det snackas både det ena och det andra vid bordet där, eller på gatan där, är inte ett hot mot svenska språket, utan ger svenska språket något att färgas av och tecknas mot. Och så är det vackert. En plats där många av världens språk slingrar sig om varandra, är en plats som inger trygghet, eftersom det visar att det finns både vägar hit och vägar bort.

Jag vill föra till protokollet att jag just därför anser att det vore betydligt roligare och mer intressant om fler deltagare i europeiska schlagerfestivaler sjöng på andra språk än på krampaktig, likriktad engelska. För den språkliga mångfaldens skull, för att vi ska stimuleras upptäcka fler språkkulturer och länders skiftande musikhistoria, fler språkmelodier. Jag kommer till den slutsatsen som en del av mitt engagemang mot främlingsfientlighet och för kulturell mångfald. Det har inget med någon idiotisk svenskhetsdebatt att göra.

Sverige har en inhemsk historia av minoriteter som förvägrats rätten till sina egna ursprungsspråk för att många ansett att det övergripande storspråket räckt gott och väl.

Det är just därför, i samma anda, rätt att värna svenska språkets ställning inom högre utbildning, som ett bidrag till en internationell mångfald, och inte slentrianmässigt göra mer och mer på engelska. Steget från att underkänna det egna lilla språket till att underkänna andra, mindre språk, som uttrycksmedel för vetenskap och kultur, och sedan börja ifrågasätta sånt som modersmålsundervisning, är inte långt.

Modersmålsundervisningen har länge varit ett hatobjekt för främlingsfientliga.
Nu verkar de tyvärr få oväntad, tanklös hjälp från de rödgröna, som i riksdagen tillsammans med sverigedemokraterna röstat igenom att kravet på lärarlegitimation ska gälla även för modersmålsundervisningen.

Det är ett korkat, verklighetsfrämmande förslag, en teoretisk skrivbordsprodukt från politiker utan någon kännedom om lokala verkligheter och utan omsorg om att det faktiskt ska finnas tillräckligt med modersmålslärare för barn som behöver dem. Eller ett förslag från politiker med ett syfte att försvåra för en undervisning de ogillar alls existerar.
Lärarlegitimationer är ju överhuvudtaget en dålig idé, skråinstinkter som stänger in yrket och låser fast det vid problemfyllda utbildningar, istället för att öppna det. Att söka utvidga systemet till modersmålsundervisningen är att försvåra för och underminera en viktig, men sårbar verksamhet där lärarbrist redan är ett problem.

Sverige har också ett annat problem som gör att debatter om mångfald och integration tenderar att gå snett direkt. Det ingår som första hemläxa i den svenska självbilden att Sverige per definition är världens bästa och mest vidsynta land, som alla är tacksamma att få bo i och alla andra är avundsjuka på. Och svensk husmanskost med lingonsylt är det godaste. Blott Sverige svenska krusbär har.

Sånt vill Sverige höra, sånt vill svenska politiker och medier citera. Folkhemsmytologin bär på en risk för främlingsfientlighet, eftersom den bygger på föreställningen att historien tagit slut i Sverige och fulländats, att Sverige är ett facit. När någon invänder att en del av den svenska kejsaren är naken, att andra länder kan en del saker bättre, att den svenska modellen ibland har de hårdaste taggarna riktade just mot invandrare, kan det bli iskallt i rummet och debatten.

Sverige vill inte gärna höra om hur uselt det också, som så många andra länder, ibland kan vara på integration, hur utestängande det svenska samhället kan vara, hur nedlåtande det kan vara mot kunskaper och kompetens som inte har svenskt ursprung. Och är det en invandrare som är fräck nog att hävda det i ett offentligt meningsutbyte, kan den förmenta toleransen vändas i utfulningskampanjer fortare än kvickt.

Intolerans och slutenhet kommer inte alltid i slagord, utan kan finnas som en vardagsstämning också, under ytan på formellt oklanderliga högtidstal.

Det försvårar också för en djupare och mer lösningsinriktad integrationsdebatt att dra igång, eftersom det är tabu i så många olika politiska läger att diskutera problemen med diskriminering, segregation och utanförskap. Antingen irriterar det de främlingsfientliga som inte vill att det ska fungera eller så stör det folkhemsmytomanernas nattsömn som inte vill ha sin bild av Sverige som det redan perfekta, toleranta välfärdssamhället ifrågasatt.

Ett annat uttryck för det är den svenska små grodorna-skenheligheten, fastklamrandet som finns i vårt land vid ytliga ritualer som om de vore viktiga uttryck för vad Sverige är, och samma fixering inför andra länders påstådda, nationella särdrag. Alla dessa infantila, navelskådande kommentarer, under en schlagertävling, ett ishockey-VM eller ett fotbollsmästerskap, som gör svenska medier och sociala medier bitvis svåruthärdliga.

Menar vi allvar med engagemanget för öppenhet och mångfald, måste vi våga granska även vår egen spegelbild kritiskt. Inte för att Sverige är värre i de här frågorna än andra länder, utan för att Sverige har en mer romantiserad självuppfattning än många andra.

Alla dessa befängda försök att diskutera nationalkaraktärer, vare sig det sker exkluderande eller inkluderande, där svenskhetsbegrepp möts med andra svenskhetsbegrepp, är alltid intellektuella återvändsgränder. Allt tal om nationalkaraktärer, där man söker definiera vad som hör hemma och inte hör hemma, i en nationell identitet, är början på slutet.

Var finns hoppet för framtiden? Jag tror att hoppet finns i det utbredda föreningslivet – idrotten, kulturen – och i förskolornas och skolornas verksamheter. Där kan man lära, och har lärt, av tidigare decenniers misstag och göra rätt från början, skapa nya utgångspunkter och plattformar för hur en mångfald kan bli en gemenskap, utan att det uppstår panik för att det spretar lite.

I mötesplatserna som skapas där, för unga med en herrans massa olika bakgrunder, ser det lovande ut. Brokiga, tillsammans.

Värna svenska språket på universiteten

Av , , Bli först att kommentera 2

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag litet grand om svenska språkets ställning och varför det skulle skada Sveriges intellektuella konkurrenskraft om svenska språket blev marginaliserat inom den högre utbildningen:

 

Värna svenska språket på universiteten

En JO-anmälan mot Stockholms stad för användningen av engelska på bekostnad av svenska i stadens slogan "Stockholm – The Capital of Scandinavia" har lett till en debatt om svenska språkets ställning. Även regeringens engelskspråkiga e-postadresser har JO-anmälts.

Det är en angelägen debatt, med ett par fallgropar som först måste nämnas. Ett levande språkkan bara växa vilt och i fria former. Det står, i en rörlig värld, alltid i förbindelse till andra språk. Och det kan inte skiljas från de människor som använder det för att kommunicera.

Till det vitala språket hör att det hela tiden förändras och får nya nyanser. Svenskan har de senaste århundradena öppnat sig, ibland på vid gavel, för franska, tyska och engelska influenser. Det har varit berikande. Utan dessa avtryck vore det ohjälpligt fattigare.

Men det betyder inte
att alla förändringar är önskvärda eller ofrånkomliga i likgiltig relativism.
Alla som talar och skriver på svenska, det gäller även organisationer och myndigheter, är en del av den fria skapande processen.

Vi kan ta ställning; exempelvis genom att söka kreativa svenska lösningar, istället för passiva, fantasilösa engelska. Det är inte att bromsa utvecklingen, utan att söka ge den en medveten riktning.

Det finns inte, ska sägas
, någon anledning att känna oro över svenska språkets ställning i stort. Svenskan uppfyller fullt ut de kriterier som krävs för att ett språk ska vara synnerligen stabilt, inklusive en tillräcklig utbredning som modersmål.

Språkforskningen skiljer på olika faser i ett språks förändringsprocess när influenser från andra språk är starka. Importen av enskilda betydelseord som substantiv, adjektiv och verb, som pågår ständigt, är den egentligen enbart positiva fasen. Ofta är det den som uppmärksammas, trots att sådana låneord vanligtvis aldrig hotar ett språks överlevnad. De arbetas för det mesta snabbt och elegant in i modersmålets övriga ordförråd och grammatiska struktur.

I andra faser, om ett språk är instabilare, kan även så kallade funktionsord – prepositioner, adverb, personliga pronomen, konjunktioner – börja importeras i större omfattning. Det kan vara en tidig varningssignal, som dock inte ljuder i dagens svenska.

I direkt kritiska faser tas hela grammatiska strukturer över från det utländska språket. Även ett sådant scenario för svenska språkets del är inom överskådlig framtid helt orealistiskt. Svenska språket står alltså i grunden mycket starkt.

Men vad som kan ske även i ett mycket stabilt språk är att det försvagas och rent av går förlorat på vissa enskilda områden, så kallade domäner. Ett område där man kan känna viss oro för svenskans ställning är inom den högre utbildningen.

Att värna modersmålet inom högre utbildning, hellre än att allt oftare slentrianmässigt satsa på en halvdan engelska, är viktigt för att långsiktigt värna Sveriges globala konkurrenskraft och viktigt för att bidra till en internationell språklig mångfald som gynnar forskning och långsiktig utveckling.

Förlorar svenska språket mark
inom högre utbildning sjunker den intellektuella nivån i landet. Den trängre språkliga kostymen och den osäkrare språkbehandlingen kan inte kompenseras av i jämförelse oundvikligen mer begränsade engelskakunskaper (så viktiga de än är givetvis för internationell forskarkommunikation).
Suveräna modersmålskunskaper underlättare tvärtom tillämpningen också av nya språk på nya domäner (vilket är ett starkt argument för modersmålsundervisning även i andra sammanhang). Universiteten har skäl att tänka efter.

Bli först att kommentera
Etiketter: ,