Modersmålsundervisning, svenska språket, språklig mångfald, befängda försök att definiera svenskhet och skenheliga inslag i den svenska självbilden, är ämnena för den här torsdagskrönikan, i papperstidningen med teckning av Niklas Eriksson.

Det här blir min sista krönika på några veckor. Jag ber att få önska alla läsare en trevlig junimånad.

———————————————————

Brokiga, tillsammans

Modersmålsundervisning är en genial sak. Varje år uppmärksammas den internationella modersmålsdagen. Kanske ser Umeås framtid aldrig mer spännande ut än vid de tillfällena. De många modersmålen som blad i olika riktningar, former och färger. Och det gemensamma, för en del nya, svenska språket, som sammanhållande mittpunkt. Det fungerar. Inte perfekt, inte utan skavsår, inte utan misstro, inte utan osäkerhet, men det fungerar. Helheten är så mycket mer intressant och pulsrik, än den minsta gemensamma nämnaren.

Modersmålsundervisning är inte bara en hjälp för barn till invandrare att behålla kontakten till ursprung och rötter, skapa trygghet i den egna identiteten och stimulera den egna språkutvecklingen. Det ger redskap att förstå, beskriva och bearbeta erfarenheter, intryck och relationer, vilket i sin tur en stor hjälp för att underlätta inlärningen av svenska och ett stöd för vanliga ämnesstudier. Dessutom blir det svenska samhället rikare, ju fler som kan upprätthålla flerspråkighet.

Goda, praktiska kunskaper i svenska är oerhört viktigt för en bra integration i det svenska samhället, för chanser på arbetsmarknaden, för vidareutbildning och för sociala kontakter. Det går nästan inte att överskatta betydelsen av kunskaper i det gemensamma språket. Men det står inte i motsättning till modersmålsundervisning, eller ämnesundervisning på modersmål i de fall där det i ett inledningsskede är nödvändigt, tvärtom. För det är inte så att kunskaper i ett språk hindrar eller tränger undan inlärningen av ett annat språk – tvärtom främjar språkfärdigheter andra språkfärdigheter.

Jag tycker att det inger en känsla av öppna fönster och frisk luft när man hör olika språk talas i en och samma miljö, på stan, på byn, i förorten. Det är inte ett hot mot gemensamma diskussioner och möten, utan en utvidgning av dem. Att det snackas både det ena och det andra vid bordet där, eller på gatan där, är inte ett hot mot svenska språket, utan ger svenska språket något att färgas av och tecknas mot. Och så är det vackert. En plats där många av världens språk slingrar sig om varandra, är en plats som inger trygghet, eftersom det visar att det finns både vägar hit och vägar bort.

Jag vill föra till protokollet att jag just därför anser att det vore betydligt roligare och mer intressant om fler deltagare i europeiska schlagerfestivaler sjöng på andra språk än på krampaktig, likriktad engelska. För den språkliga mångfaldens skull, för att vi ska stimuleras upptäcka fler språkkulturer och länders skiftande musikhistoria, fler språkmelodier. Jag kommer till den slutsatsen som en del av mitt engagemang mot främlingsfientlighet och för kulturell mångfald. Det har inget med någon idiotisk svenskhetsdebatt att göra.

Sverige har en inhemsk historia av minoriteter som förvägrats rätten till sina egna ursprungsspråk för att många ansett att det övergripande storspråket räckt gott och väl.

Det är just därför, i samma anda, rätt att värna svenska språkets ställning inom högre utbildning, som ett bidrag till en internationell mångfald, och inte slentrianmässigt göra mer och mer på engelska. Steget från att underkänna det egna lilla språket till att underkänna andra, mindre språk, som uttrycksmedel för vetenskap och kultur, och sedan börja ifrågasätta sånt som modersmålsundervisning, är inte långt.

Modersmålsundervisningen har länge varit ett hatobjekt för främlingsfientliga.
Nu verkar de tyvärr få oväntad, tanklös hjälp från de rödgröna, som i riksdagen tillsammans med sverigedemokraterna röstat igenom att kravet på lärarlegitimation ska gälla även för modersmålsundervisningen.

Det är ett korkat, verklighetsfrämmande förslag, en teoretisk skrivbordsprodukt från politiker utan någon kännedom om lokala verkligheter och utan omsorg om att det faktiskt ska finnas tillräckligt med modersmålslärare för barn som behöver dem. Eller ett förslag från politiker med ett syfte att försvåra för en undervisning de ogillar alls existerar.
Lärarlegitimationer är ju överhuvudtaget en dålig idé, skråinstinkter som stänger in yrket och låser fast det vid problemfyllda utbildningar, istället för att öppna det. Att söka utvidga systemet till modersmålsundervisningen är att försvåra för och underminera en viktig, men sårbar verksamhet där lärarbrist redan är ett problem.

Sverige har också ett annat problem som gör att debatter om mångfald och integration tenderar att gå snett direkt. Det ingår som första hemläxa i den svenska självbilden att Sverige per definition är världens bästa och mest vidsynta land, som alla är tacksamma att få bo i och alla andra är avundsjuka på. Och svensk husmanskost med lingonsylt är det godaste. Blott Sverige svenska krusbär har.

Sånt vill Sverige höra, sånt vill svenska politiker och medier citera. Folkhemsmytologin bär på en risk för främlingsfientlighet, eftersom den bygger på föreställningen att historien tagit slut i Sverige och fulländats, att Sverige är ett facit. När någon invänder att en del av den svenska kejsaren är naken, att andra länder kan en del saker bättre, att den svenska modellen ibland har de hårdaste taggarna riktade just mot invandrare, kan det bli iskallt i rummet och debatten.

Sverige vill inte gärna höra om hur uselt det också, som så många andra länder, ibland kan vara på integration, hur utestängande det svenska samhället kan vara, hur nedlåtande det kan vara mot kunskaper och kompetens som inte har svenskt ursprung. Och är det en invandrare som är fräck nog att hävda det i ett offentligt meningsutbyte, kan den förmenta toleransen vändas i utfulningskampanjer fortare än kvickt.

Intolerans och slutenhet kommer inte alltid i slagord, utan kan finnas som en vardagsstämning också, under ytan på formellt oklanderliga högtidstal.

Det försvårar också för en djupare och mer lösningsinriktad integrationsdebatt att dra igång, eftersom det är tabu i så många olika politiska läger att diskutera problemen med diskriminering, segregation och utanförskap. Antingen irriterar det de främlingsfientliga som inte vill att det ska fungera eller så stör det folkhemsmytomanernas nattsömn som inte vill ha sin bild av Sverige som det redan perfekta, toleranta välfärdssamhället ifrågasatt.

Ett annat uttryck för det är den svenska små grodorna-skenheligheten, fastklamrandet som finns i vårt land vid ytliga ritualer som om de vore viktiga uttryck för vad Sverige är, och samma fixering inför andra länders påstådda, nationella särdrag. Alla dessa infantila, navelskådande kommentarer, under en schlagertävling, ett ishockey-VM eller ett fotbollsmästerskap, som gör svenska medier och sociala medier bitvis svåruthärdliga.

Menar vi allvar med engagemanget för öppenhet och mångfald, måste vi våga granska även vår egen spegelbild kritiskt. Inte för att Sverige är värre i de här frågorna än andra länder, utan för att Sverige har en mer romantiserad självuppfattning än många andra.

Alla dessa befängda försök att diskutera nationalkaraktärer, vare sig det sker exkluderande eller inkluderande, där svenskhetsbegrepp möts med andra svenskhetsbegrepp, är alltid intellektuella återvändsgränder. Allt tal om nationalkaraktärer, där man söker definiera vad som hör hemma och inte hör hemma, i en nationell identitet, är början på slutet.

Var finns hoppet för framtiden? Jag tror att hoppet finns i det utbredda föreningslivet – idrotten, kulturen – och i förskolornas och skolornas verksamheter. Där kan man lära, och har lärt, av tidigare decenniers misstag och göra rätt från början, skapa nya utgångspunkter och plattformar för hur en mångfald kan bli en gemenskap, utan att det uppstår panik för att det spretar lite.

I mötesplatserna som skapas där, för unga med en herrans massa olika bakgrunder, ser det lovande ut. Brokiga, tillsammans.