Först: I Umeå ville Sverigedemokraterna utmana bosättningslagen, som enda parti.
Vi sa uttryckligen att Umeå i stället behöver se till att hjälpa de som flytt krigets Ukraina i första hand. Bosättningslagen gäller då inte de som flyr Ukraina.
En av de mer omskrivna lokala i Sverige de senaste veckorna, Christian Sonesson(M) från Staffanstorp. Sonesson som kommunstyrelsens ordförande, valde att (precis som SD föreslog i Umeå) utmana bosättningslagen, vilket resulterade i att migrationsverket beslutade att avbryta anvisningen till Staffanstorp.
När jag föreslog detta i Umeå kommun var samtliga övriga partier för att ge plats åt andra – före de som flyr krigets Ukraina.
Asylsökande från andra delar av världen tyckte man hade större skyddsbehov. Att det var rimligare att hjälpa andra först.
Istället för att hjälpa de som flyr krigets Ukraina.
Efter migrationsverkets beslut att avbryta anvisningen till Staffanstorp har vänstermedia reagerat annorlunda.
Nu menar man att de svagaste inte är de som flyr krigets Ukraina. De svagaste är de andra.
Och på den nivån ligger debatten just nu.
Hoppas på en tillnyktring från övriga partier kring detta, även i Umeå kommun.
Varför inte prioritera människor på flykt från vårt närområde?
Polen fick ursprungligen en hel massa skit över att man inte tog emot under flyktingvågen som kom att präglas av ekonomisk och social migration.
När sedan kriget i Ukraina kom, och de som absolut grannland behövde ställa upp på de som flydde krigets Ukraina, så ställde Polen upp på grannlandet.
Jag tycker till skillnad från övriga partier att vi i första hand ska hjälpa just i vårt absoluta närområde.
I Umeå kommunfullmäktige föreslog vi att utmana bosättningslagen, vilket i innebär att mer resurser kan frigöras för att hjälpa de som söker sig från krigets Ukraina.
Detta innebar att debatten blev en aning 2015 av sig i kommunfullmäktige. Vissa av de övriga försökte låtsas hitta formaliafel, vissa av de övriga låtsades vara för fri invandring.
Kort sagt: I Umeå kommun menar övriga partier att de som flyr Ukraina under massflyktsdirektivet inte ska prioriteras över de som omfattas av bosättningslagen.
Samtliga| övriga partier som tidigare drivit en ansvarslös invandringspolitik.
Argumenten för att bortprioritera de som flyr krigets Ukraina varierade. Socialdemokraternas Hans Lindberg och moderaternas Anders Ågren valde tillsammans med miljöpartiets Nils Seye Larsen antingen att låtsas inte förstå lagstiftning, eller rent inte känna till den.
Något som folkbladets ledarskribent också försökte göra ett ”case” för, där hon (instämmandes med bland annat S, M och MP) skriver att:
”Kommunen får trots allt anvisade flyktingar även inom massflyktsdirektivet, och det var anvisade flyktingar motionen berörde.”
Nej. Massflyktsdirektivet är inte förenligt med bosättningslagen. Vilket jag tydliggjorde vid flera tillfällen vid debatten.
Som ni ser i slutet av klippet jag spelade upp så förekom även de vanliga argumenten, där politiker låtsas vara för fri invandring, och försökte tillskriva mig och Sverigedemokraterna uppfattningar vi inte har. Som sagt väldigt påminnande om debatterna från 2015.
Tidigare i vår har bland annat partier såsom vänstern ifrågasatt satsningar på infrastruktur – såsom utökning av gymnasieplatser i Umeå. Det kostar som bekant att växa.
Jag kan tycka att det är förnuftigt att ifrågasätta investeringar, och de kostnader som följer av dem. Men man måste samtidigt ha ett rimligt grepp om kausaliteten. Varför behöver vi ha större kostnader för exempelvis skola?
Det sagt har jag också skrivit att vi behöver iaktta försiktighet även avseende mottagande från Ukraina. Att det nog inte kommer bli så lätt för mindre kommuner som lovar alltför mycket. Exempelvis kommuner med 6000 befolkning som eventuellt behöver trolla fram motsvarande cirka 600 skolplatser. Särskilt utan några utfästelser från staten avseende ersättning. Det behövs en bättre samverkan kring mottagandet av flyktingar från Ukraina – och rimligare ambitioner kommun för kommun.
Nej. Jag läser inte högt ur en barnbok – även om titeln för inlägget kan ge en skäl att tro det. Jag tänkte snacka om Kallak, en malmfyndighet i Jokkmokk som på Luleåsamiska har namnet Gállok.
Som de flesta av er säkert har hört så pågår en kamp om en gruva i Kallak.
Svenska kyrkan har gett sig in i striden, där Luleå stifts biskop tillsammans med Ärkebiskopen förklarat att en gruvetablering inte är andligt hållbar.
Därtill har aktivister förkunnat etableringen i strid med samiska intressen.
Som ni sett är greta på plats. Greta snackar om nykolonialism.
Det vill säga hur rika i-länder genom kapitalism utövar fortsatt kontroll över – vad vi få förmoda är Kallak.
…
Jag har – i vanlig ordning – åsikter.
Mina tankar om regional utveckling i Västerbotten är att vi behöver satsa på att få till stånd satsningar i glesbygd. Jättebra om näringar etablerar sig – jättebra om övriga partier också är redo att på riktigt satsa på infrastruktur och service i glesbygd.
För när näringar etablerar sig, exempelvis gruvnäring, så öppnar det upp för stärkta välfärdstjänster. Vård och skola med mer. Man bör även hålla i minne att det ger bättre möjligheter för inlandsbanan – med eventuella synergieffekter – oavsett gynnar det tågtrafik. Ni, vet, den där miljövänliga trafiken som ofta talas väl om av miljörörelsen.
Jag har ytterst svårt att se att samer i gemen far illa av Stärkt infrastruktur, stärkt välfärd, och så vidare.
Ytterst svårt att se hur stärkta välfärdstjänster, och att service börjar närma sig nivåerna vi ser i centralorterna – inte skulle vara andligt hållbara.
Det finns säkerligen några samer som kommer få bekymmer att bedriva rennäring, men långt ifrån alla samer bedriver rennäring. Samtidigt får även samer som bedriver rennäring bättre tillgång till välfärdstjänster och service.
Visst kan man argumentera för att de samerna som bedriver rennäring och berörs av gruvnäringens ekonomiska intressen väger tyngre än deras välfärdsintressen övriga samers, ortsinnevånares och Norrlands intressen över huvud.
Men man måste förstå att ens argument haltar.
Ytterst måste man se till vad som är bäst för folket över huvud.
Att svenska kyrkan ger sig in i politik, och knappast någon nyhet.
Minns hur jag själv blivit bemött i Kyrkomötet när jag påtalat att Svenska kyrkan inte ska ge sig in i politiken – samt att man inte bör använda sig av det gamla 68-vänsterteoremet att allt är politik (vilket knappast är en grundpelare inom kristemdomen) så har jag fått repliker som istället försöker rikta om min problemställning och avsikt.
Exempelvis Åke Bonnier försökte under kyrkomötet i höstas få det till att jag skulle ha invändningar endast mot politiska ställningstaganden som jag själv är emot.
Har varit tydlig med att kyrkan inte ska driva politik, oavsett avsikt. Allt är inte politik.
Det sagt har jag absolut förståelse för att Greta är på plats. Det ger henne en chans att synas mer i media, och fortsätta vara relevant.
Men nog var hennes insats i SVT… i bästa fall… virrig.
På frågan vad hennes medverkan kan leda till i frågan, svarar Greta att: ”vi är bara aktivister bland andra, och jag anser att det är alla vår moraliska skyldighet att ta upp de problem som uppstår”.
Vilket kanske säger mer om hennes bevekelsegrunder inom Fridays for Future än hennes engagemang i gruvfrågan.
Liberalerna har erfarit en serie implosioner. På olika plan.
Partiledaren skickade ett SMS som sedan läkte ut till media, vilket är anmärkningsvärt – utifrån att partistyrelsen rimligen bör ha tillräckligt många erfarna politiker för att förstå att det knappast gynnar partiet framöver – än mindre den som sprider SMS:et.
I SVT kommenterar en statsvetare att partierna behöver förtydliga varför just de behövs i svensk politik.
Jag skulle nog säga att det nog i ett första steg är att få klart vad lagarbetet innebär. Att de ser till att skapa en trygghet med varandra – och se till att de verkar för partiets väl, istället för den enskilde individen.
Men tiden är väldigt knapp nu. Har faktiskt svårt att se att liberalerna klarar utav den uppgiften. Ifall man inte kan hantera den osunda kulturen i partiet, så kommer det helt enkelt bli kärvt för dem ha en klar politisk inriktning innan valet.
Att arbeta med en sund organisationskultur tar tid.
Mer troligt är att liberalerna även fortsättningsvis kommer ha en splittrad politik, där väljarna svårligen vet vad de får.
Nu personligen har jag haft turen att representera ett parti som har en ordentligt kompetent partiledning. Låt vara att jag inte vid varje tillfälle instämmer i beslut som fattas, för kontinuerligt upp mina synpunkter när jag upplever mig behöva det. Det har, om än relativt sällan, resulterat i större mediala prylar.
Självklart vinner man inte alla politiska strider. Men det viktiga är att det finns ett förtroende internt för att kunna lyfta konstruktiva och alternativa förslag. Men också att man sluter upp bakom beslut som fattats av majoriteten.
Just det. MP. Ptja. Tror de vinner mest på att inte alls påminna väljarna om varför de upplever sig behövas i svensk politik. För att skapa tvivelaktiga miljölösningar som olyckligtvis drabbar medborgare mer än vad de bidrar till att lösa problemen, samt allmän godhetssignalering som bidrar till försämringar är knappast något som säljer.
Nu har folkhälsomyndigheten valt att gå ut och lyfta covidrestriktionerna.
Regionerna har ett fortsatt relativt högt tryck, och begränsade mängder vårdplatser.
Inte bara omikron, utan även delta förekommer.
Som jag alltid förordat – se till proportionalitetsprincipen. Det vill säga, de åtgärder som minst begränsar människors frihet – men samtidigt tillåter en trygg och tillgänglig vård är rimligast att fokusera på i första skedet.
Den offentliga kulturen som Region Västerbotten idag prioriterar över vård, exempelvis Opera, museiverksamhet etc kan och bör begränsas. Dels frigör det mer medel till vård, och dels undviker man att fullskalig verksamhet bidrar till större smittspridning.
Samma regel – proportionalitetsprincipen – går att tillämpa kring champagneprojekt, och även inom förtroendemannaorganisationen.
Även om folkhälsomyndigheten lyfter restriktionerna så är det viktigt att regionerna prioriterar rätt. Detta gäller inte minst Region Västerbotten!
”– En förälder kanske tänker – oj, det är bara mitt barn som har svenska som modersmål på den här skolan. Men stimulerar man dem istället att göra skolvalet i grupp, då blir de inte lika oroliga”, säger Karin Pleijel(MP). Detta ur gp.
Vissa partier har ett slags godhetsklingande och snällt namn, vilket gör det lätt för den oinsatte att lägga sin röst på partiet.
Exempelvis miljöpartiet, eller folkpartiet.
I realiteten har de som allt rätt bra förspänt, och kan få hyggligt bra förtroende trots att de inte för en vidare bra politik.
Ett sånt här utspel tenderar bara att göra att man förlorar röster trots att man har ett snällt namn. Trots att media stöttar upp partierna. Begriper inte alls taktiken i det.
På tal om godhetssignalering, kosta vad det kosta vill. Övriga partier i Region Västerbotten vill prompt ha igenom administrativt betungande satsningar såsom genderbudgeting, jämställdhetsintegrering, hbtq-diplomering m m. Alejandro Caviedes(S) tycks ha tagit på sig ledartröjan för godhetssignalerande frågorna som de övriga partierna vill prioritera över vård och vårdpersonal.
För det första är jag någonstans tacksam över att han lyfter regional politik. Det är ett område som alltför ofta hamnar i skymundan. Vill tro att det också är en av anledningarna varför övriga partiers positiva inställning till stigande administration också inte synas i sömmarna.
Men. Precis som jag skrivit innan så har vi klar lagstiftning och föreskrifter kring hur region Västerbotten ska bedriva vård. Vi har kompetent personal. Jag har förtroende för vår personal.
Att som övriga partier säger, att hbtq-diplomering skulle lösa problemet man identifierat: att personalen aktivt diskriminerar människor på grund av sexuell läggning – är inget kort om misstänkliggörande. Därav rubriken i mitt tidigare inlägg: ”Varför saknar övriga partier förtroende för personalen”.
Rimligen hade pengarna gjort större nytta i form av satsningar på sjukvård och vårdpersonal.
Kanske inget nytt i argumentationslinjen, och kanske lite utanför ämnet för dagens inlägg – men hade tid svar nu på morgonen, så varsågod Alejandro. 😊
Avseende rapporten ”Hbtq-personers upplevelser av Region Västerbottens hbtq-diplomering” av Ida Linander och Maria Nilsson, ska sägas att det är en kvalitativ studie(tematisk analys) med 13 deltagare (vilket sedan kom till att bli 12 – varav två av personernas svar viktas mindre de tio kvarstående). Intervjupersonernas berättelser står i fokus (induktiv ansats – det vill säga att slutsatsen kommer först, och därefter generaliseras premissen i efterhand) för analysen.
I ingressen i sammanfattningen går att läsa följande: ”Intervjuerna representerar olika erfarenheter av regionens hbtq diplomering, men också olika åsikter och perspektiv. Vissa menar att hbtq diplomering är bra och viktigt, något alla kliniker bör genomgå medan andra har en mer avvaktade hållning och delvis problematiserar fenomenet”(sid 3).
När jag valde att börja engagera mig i Sverigedemokraterna så var det klart att åsiktskorridoren var synnerligen snäv. Övriga partier, likväl som etablissemanget i allmänhet var av den befästa övertygelsen att Sverigedemokrater var []-ister. Det gällde politiker, journalister, proffstyckare likväl som många människor över huvud.
Ofta tillskrevs man uppfattningar. Övriga definierade SD:s politik, istället för att vi själva fick utrymme att presentera den.
Nåväl. Min poäng är att det nog var en blandning av att vi som organisation var nya och okända för det absoluta flertalet. Därmed lättare att döma än att fria. Det gällde förstås även inställningen mot Sverigedemokraterna inledningsvis i diverse politiska fora.
Vi var relativt få aktiva Sverigedemokrater.
Vi som valde att engagera oss i ett väsentligen annorlunda läge har fått se övriga partier, journalister och medlemmar tillkomma där man kopierat vår omvärldssyn, likväl som sett våra förslag genomföras.
I det läget har det förstås varit tufft för övriga partier att förklara just varför det andra partiet skulle vara bättre än SD.
Man har sett diverse reklamsatsningar där man för fram samma politik som SD länge förespråkat, men utan att förklara varför det partiet som kopierat SD just skulle förespråka den politiken.
Det har lett till att desamma anklagelser som företrädare och etablissemanget först förde fram mot det okända – samma anklagelser – har fått vara en sköld mot väljartapp. Angrepp i form av att tillskriva SD, samt SD:are åsikter de inte har.
Ifall SD säger att de inte är vadhelst de anklagas vara så återkommer det (lagomvassa) argumentet ”offerkofta”.
Diverse partier som säger sig värna om yttrandefrihet har i realiteten bidragit till att strypa åsiktskorridoren inom SD. SD har förstås en rigorös och på många sätt god intern process för att hantera de som agerar partiskadligt. Oavsett om det är medlemmar som beter sig illa mot andra medlemmar, eller andra i samhället, eller ifall det är personer som har en väsentligen annorlunda agenda än SD.
Själv skrev jag i ämnet relativt tidigt. Utifrån den rapporteringen jag tagit del av då så tyckte jag nog att det hela var ett tydligt exempel på en ungdomsförsyndelse.
Nu verkar ministerns bakgrund vara mer komplex, men det må vara. Är väl utanför ämnet för dagens inlägg.
Men! Jag instämmer i Changs lägesanalys. Detta är också skälet till mitt tidigare kåseri. Det är väldigt märkligt att höra samma vänsterprofiler som länge verkat för att strypa åsiktskorridoren – försvara hitlerhälsningar.
Det sägs som bekant att man ska lära av historien. Jag tror förvisso inte att enskilda företeelser är den främsta lärdomen, utan rimligen är det koncepten. Att skapa en åsiktskorridor är inte en bra sak. Rimligen bör frågor i så stor utsträckning som möjligt stötas och blötas.
Välkomnar Changs inställning att bråka oavsett åt vilket håll medieoffentligheten lutar.
Senaste kommentarerna