Oföränderlighetens otrygghet

Läser en insändare i V-K från Åselepolitiker som handlar om flytten av demensboendet Höstsol. I grunden handlar det om kvalitet contra struktur. Behållar man alla gamla strukturer sker det oundvikligt till priset av lägre kvalitet, för vårdtagarna i detta fall. Här föreligger en målkonflikt som bevararna av allt gammalt brukar tala tyst om. För mig som anhörig känns vård- och omsorgskvalitet som viktigare än att bevara alla gamla vårdinrättningar som byggdes när vi var dubbelt så många i inlandskommunerna.

Samma resonemang måste föras om kvalitet och struktur inom skolan. Vi ser detta motstånd mot förändringar i alla sammanhang, i näringslivet och i offentlig verksamhet, på arbetsplatser mm. Det är ett misstag att tro att kamp för bevarande av allting som det är skulle innebära trygghet. I slutändan blir det ofta precis tvärtom i den föränderliga värld vi lever i. Insändarskribenterna uttalar trosvisst att de bestämt vet att de äldre minsann inte vill bo kvar hemma så länge som möjligt utan med nöje söker sig bort från hemmet till de kommunala inrättningarna. Var har de fått det ifrån? Låter som en sensationell upptäckt!