Kommunisterna under 2:a världskriget

Jonas Sjöstedt undersöker och skriver om kommunisterna i Sverige under världskriget. Varken Jonas eller jag är historiker på akademisk nivå och då får man ju tycka fritt. De svenska kommunisterna hade nog mycket mer på sin agenda än att försvara Sverige mot nazisterna. I exempelvis Nordnorge flydde en massa kommunister till Sovjetunionen EFTER Sovjets överfall på Finland och EFTER Stalins massakrer på allt och alla i sitt eget land och EFTER Sovjets allians med nazisterna. De norrmän som flydde till det kommunistiska paradiset fick regelmässigt 5 års lägervistelse med högst 50 % chans att överleva för sitt tilltag att bjuda in sig själva till paradiset. Efter Tysklands anfall mot Sovjet 1941 kom man i Sovjet på att de internerade norrmännen kunde användas som partisaner i sitt f d hemland Norge. Många nappade på den kroken av begripliga skäl och bedrev efter landsättning på norska kusten spaning mot de nazistiska konvojerna. P g a amatörmässig planering från Sovjetisk sida blev de flesta gripna och avrättade och deras familjer och grannar råkade också mycket illa ut. Dessa norska kommunister stred nog mer för Stalin och Sovjet än för sitt f d hemland som de flytt ifrån. Efter kriget stannade många av partisanerna kvar i Norge, nu rekryterade av Sovjet för att spionera på sitt eget land. Några kunde gripas och lagföras för spioneri men ett stort antal klarade sig från rättvisan eftersom det som vanligt är svårt att skaffa bindande bevis för spioneri. Patriotismen gällde Sovjet och kommunismen, inget annat.

Vi kan nog vara övertygade om att samma typ av ‘troende’ kommunister fanns i Sverige. Stora hopar av svenska kommunister utvandrade till Sovjet på 1930-talet och ett flertal av de manliga emigranterna slutade sina dagar i paradiset genom nackskott eller lägerdöd. De enstaka som flydde tillbaka till Sverige efter att ha upplevt paradiset i verkligheten blev av de svenska kommunisterna behandlade som paria och förrädare ända in i modern tid.

Om vi ska döma och bedöma i fråga om statens agerande mot de svenska kommunisterna 1939 – 1945 måste vi sätta oss in i den situation som rådde då. Kommunismen var imperialistisk och hade en uttalad målsättning att frälsa hela världen. Det, jämte Hitler, största hotet mot vår frihet och demokrati var Sovjet. I Sverige fanns ett kommunistiskt parti som slickade röv på Stalin och Sovjetkommunismen. Sade Sovjet att jorden är rund ekade det i det svenska kommunistpartiet ‘jorden är rund’. Sade Sovjet att jorden är platt ekade det på samma sätt i den svenska filialen till sovjetkommunismen ‘jorden är platt’. Inget var för korkat och idiotiskt för att inte upprepas papegojmässigt i det svenska kommunistpartiet. Svenska kommunister åkte regelmässigt till de sovjetiska kongresserna ända in på 1980-talet och klappade händer i timtal. På Stalins tid var det formligen livsfarligt att vara den som slutade klappa händer först. Så därför klappade man tills man föll ihop av utmattning.

Min uppfattning om den svenska statens agerande 1939-1945 är att det hade varit tjänstefel att inte agera som man gjorde beträffande interneringar och annat. Vid behov hade säkert Sovjet en svensk Kuusinen i beredskap. En helt annan historia är undfallenheten mot Hitlertyskland. Men även i det fallet måste diskussionen föras utifrån det läge Sverige befann sig i. Personligen tycker jag att undfallenheten fortsatte något år för länge. Alltid lätt att döma i efterhand.

En kommentar

  1. Sunt förnuft

    Denna typ av historiska tillbakablickar och diskussioner tycker jag personligen är oerhört intressanta. Detta av två huvudorsaker, dels den rent historiska delen som enligt min mening kan lära oss ofantligt mycket om hur vår framtid kan te sig om vi inte ser upp och dels, kanske den mest intressanta, hur våra egna åsikter och kunskaper på olika vis vinklar vårt sätt att referera till vår omvärld och historia.
    Det du skriver är ju sant, vad jag för min del saknar i detta är den andra sidan. Det fanns ju en sådan i Sverige fast många av oss nog inte vill kännas vi det.
    Vad jag menar är de personer och organisationer som mer eller mindre öppet fullt ut stödde det nazistiska Tyskland.
    Till antal vet jag inte om någon sida/grupp var större än den andra men en sak är tveklös. I etablissemanget i sverige var det antal som stödde nazityskland större. Inom bla kyrkan och armen fanns det ett inte föraktligt antal personer som stödde nazismen.
    Hittar som sagt, utifrån mitt sätt att se det hela, inte något fel i det du skrivit. Vill bara påpeka att skall bilden bli komplett så måste även den andra delen av historien lyftas fram. Vi får inte glömma vår historia, den är inte alltid vacker men den är alltid lärorik.
    Det är bra Håkan, håll vår historia levande.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>