Dämpade förhoppningar

Att klimatmötet i Köpenhamn inte lär bli någon milstolpe eller något avgörande genombrott, utan snarare en upprepning av goda föresatser med många finstilta reservationer, är allvarligt. Men det kan inte EU eller Reinfeldt lastas för.

Så mycket mer än ambitiösa men ej bindande ord gick, givet den amerikanska inrikespolitiken och misstron mellan inte minst Kina, Indien och USA, knappast att få ut av toppmötet. Statsministern gjorde sitt jobb.

Men när Barack Obama, i en blandning av lovord och rutinmässig artighet, berömde Sverige lite extra som ett föredöme i klimatpolitiken bör Reinfeldt i ärlighetens namn vidarebefordra en del av de dyrbara lovorden till tidigare regeringar. Alliansen har förvaltat en passning framåt i banan, och mer vårdat bollen lugnt och förståndigt strax utanför anfallsområdet, än skjutit på mål. En rödgrön regering hade sannolikt agerat på samma sätt.

Alliansen tar gärna åt sig äran för mer än som är motiverat. Och oppositionen framställer sig gärna som missnöjd fast man nog vet själva att det ofta bara är ett spel för galleriet. Klimatfrågan är global. Sverige måste agera inom EU. Där hör Sverige, nu som tidigare, till de pådrivande.

Reinfeldt är på sätt vis en symbolisk talesman för den nya klimatmedvetenhet som präglar även Europeiska Unionen. Han har genomgått en snabb omvändelse från valrörelsen 2006, då han viftade undan miljön som irrelevant, till i dag när han talar klimat så ofta han kan; från stort ointresse till förmåga att diskutera frågorna med viss auktoritet i globala sammanhang. EU har genomgått motsvarande omvändelse. Det är positivt, men bör inte beskrivas som något annat än det är – ett uppvaknande i hast från helt andra attityder.

Om engagemanget räcker när åtaganden ska genomföras och en mer klimattrött opinion växer fram återstår att se – när det gäller regeringen, såväl som oppositionen, såväl som EU. Gick en omvändelse snabbt kan nästa gå lika snabbt. Helt eniga är man inte inom EU heller inför Köpenhamnsmötet, även om det just nu är andra som bromsar mest. Och sedan är det förstås en sak att sätta upp globala utsläppsmål, något helt annat att slå fast vilka metoder som effektivast och med minst negativa konsekvenser kan förverkliga målet.
Det blir framtidens klimatdebatt, när de globala ramuppgörelser som krävs kommit till stånd. Och då kan konflikter och frågeställningar plötsligt se helt annorlunda ut igen.

…för övrigt bör inte skolor läggas ned på grund av beslutsfattares personliga attityder till enskilda stadsdelar. Håll ihop staden, söndra inte fram motsättningar.