Etikett: Klimatet

Jippi – det blev inget fiasko

Av , , 1 kommentar 4

Var klimattoppmötet i Durban en framgång eller ett misslyckande? Den största framgången var att ett fiasko undveks. I övrigt var slutresultatet magert och vagt. En liten krönikekommentar.

Loriot som citeras nedan, bör kanske tilläggas, var en legendarisk tysk tv-komiker, med en ställning ungefär som Hasse och Tage i Sverige.

——————————————————

Jippi – det blev inget fiasko

”Politik”, sa den nyligen avlidne tyske komikern Loriot en gång, ”betyder, och det bör man utgå ifrån, det är ju ändå, utan att sväva på målet, i ljuset av den situation, som vi befinner oss i. Jag kan sammanfatta min politiska ståndpunkt i några korta ord: För det första det som säger sig självt under förutsättning att, för det andra, och det är vad vi är skyldiga våra väljare, för det tredje det koncentrerade innehållet som kärnpunkt i ett framtidsinriktat partiprogram. ”

Orättvist som generell beskrivning, men stundom träffande.

Ett historiskt toppmöte, betraktat på samma sätt, är när deltagarna är eniga om att det föreligger något som under omständigheterna går att definiera som något annat än oenighet, och därför kan beskrivas som motsatsen till det man borde ha undvikit, alltså oenighet, om man bara hade kunnat bli överens, fast man nu lyckades, eftersom man gemensamt beslutat att fortsätta tala med varandra om vad enigheten skulle kunna bestå i, senare.

Klimattoppmötet i Durban var, i det avseendet, historiskt. Man enades om en arbetsprocess med sikte på ett nytt klimatavtal 2015, som ska ha fått full effekt 2020. Störst förhoppningar knyts till att även USA, Indien och Kina anslutit sig till färdplanen, vilket med rätta kan beskrivas som en framgång för EU, som varit pådrivande.

Men fyra år är mycket lång tid i en fråga som kan förändras snabbt av inrikespolitiska händelser och opinionsskiften i enskilda länder. Och det kostar inget för länder att förbinda sig att fortsätta samtala om ett framtida avtal.

De största utsläppsländerna ville undvika att framstå som sabotörer av förhandlingarna, så de gick med på något som inte förbinder dem till särskilt mycket alls. Någon garanti för att en uppgörelse blir av till 2015 är det inte. Och för varje år går värdefull tid förlorad.

Mötet i Durban kan alltså bara beskrivas som en framgång, om man betraktar det mot bakgrund av de mycket låga förväntningar som fanns.

Det slutade inte med ett fiasko och mynnade inte i djup oenighet. Till överenskommelser om nya bindande uppgörelser kring utsläppsminskningar, som en fortsättning och utvidgning av Kyotoprotokollet, är vägen trots det fortsatt snårig.
Även kring genomförandet av de andra åtgärder som man enats om – exempelvis den gröna klimatfonden – förblir mycket oklart.

Ända firas den magra och vaga överenskommelsen som något historiskt i officiella bulletiner. Det dras en lättnadens suck både här och var. Sveriges miljöminister Lena Ek kommenterade spontant förhandlingsresultatet med orden: ”Det är helt underbart, detta vågade jag inte hoppas på.”

Ibland kan ett jubel mer handla om att ett fiasko uteblivit än om att en framgång uppnåtts.

Men ett klimattoppmöte, bör vi kanske lära oss, är framgångsrikt när, och det bör man utgå ifrån, det är ju ändå, utan att sväva på målet, i ljuset av den situation, som vi befinner oss i.

Dra rätt slutsatser av de höga elpriserna

Av , , 2 kommentarer 5

De skyhöga elpriserna och vilka slutsatser vi bör dra av dem på lång sikt är ämnet för några funderingar i den här krönikansom kritiserar både kärnkraftslobbyns bluff och klimatdebattörernas feghet.
 
——————————————
Dra rätt slutsatser av de höga elpriserna
 
De höga elpriserna upprör åter känslorna. Det är begripligt med tanke på den börda på privatekonomier och viktiga industrier som de senaste vintrarna inneburit. Vad som är mindre gripligt är kortsiktigheten och fegheten i debatten från politikers, mediers och profilerade debattörers sida när det gäller vilka slutsatser som bör dras. Klimatdebattörerna har gått och gömt sig, kärnkraftslobbyn har glada dagar och indignation mynnar sällan i resonemang.
 
För att börja med det senare finns det en punkt där indignationen är i högsta grad berättigad. Oligopolsituationen på elmarknaden är en skandal som hämmar normala och för konsumenterna gynnsamma marknadskrafter att verka. Det är ett akut problem. De stora jättarna Vattenfall, Fortum och Eon dominerar, samarbetar i grumligt korsägande, har föga incitament att agera för lägre priser och hindrar på ett oacceptabelt sätt rationell konkurrens på elmarknaden. Det är inte avregleringen som är problemet, utan att den inte är genomförd fullt ut, att den fastnat i ett läge som ligger mycket långt ifrån sund marknadsekonomi.
 
I övrigt gör kärnkraftslobbyn som den brukar, hakar på en rådande diskussion och starka stämningar – för ett år sedan var det klimatfrågan, nu är det elpriserna – för att på omvägar vinna stöd för en framtida utbyggnad av en ändlig och dyr energiresurs.
Det är en dogmatisk kampanj som blandar ihop det korta och det långa perspektivet, som inte vill diskutera kostnader för, konsekvenser av, osäkra omständigheter kring och olösta frågor gällande hela förloppet från uranbrytning till avfallslagring som kärnkraften inrymmer.
 
Nya kärnkraftverk är så dyra att bygga, omständliga att underhålla och osäkra att driva – om de inte hårdsubventioneras som hittills – att de bara går ihop ekonomiskt om elpriserna hålls höga under lång tid.
 
Försöken att låsa fast stora delar av energiförsörjningen vid kärnkraft för resten av 2000-talet underskattar också potentialen och tempot i teknikutveckling, entreprenörskap och forskning kring de förnyelsebara alternativen med samma tidsperspektiv. Att utmåla nya kärnkraftverk som ett sätt att sänka elpriser är att vilseleda. Att satsa på förnyelsebart vore med största sannolikhet bättre ur prissynpunkt och tryggare ur försörjningssynpunkt för det kommande halvseklet än att bygga nya reaktorer för drift många decennier framåt.
 
Men där är vi inte ännu. Därför slår hackande reaktorer på elpriset. Och en snabb avstängning av reaktorer skulle driva upp priserna ännu mer – eftersom kärnkraftverken står där, byggda, hårdsubventionerade och producerande faktum sedan lång tid tillbaka. Trots att förklaringarna till denna vinters elpriser vanligen börjar med låga nivåer i vattenmagasinen, finns alltså ett uppenbart samband mellan existerande kärnkraftskapacitet och elpriserna.
 
Men behovet av kärnkraft på kort sikt ska inte förväxlas med vad som är rationellt att satsa på långsiktigt. Även om en förtida avveckling av kärnkraften är omöjligt både för ekonomi och elförsörjning måste omställningen till det förnyelsebara, bort från det ändliga, inledas någon gång – av ekonomiska skäl lika mycket som miljömässiga.
 
Om vi ska kunna garantera en säker, ren och ekonomiskt rationell energiförsörjning för kommande generationer måste vi inse att ingen framtida ekvation kommer att gå ihop – ekonomiskt och ekologiskt – om inte de förnyelsebara alternativen tar över. När nuvarande kärnkraften tjänat vore en välavvägd, realistisk brytpunkt att sikta på.
 
Kärnkraftslobbyn försöker utnyttja både klimatfrågan och elpriserna för att mana på energipolitiken in i en storskalig och dyster återvändsgränd. För drabbade av skyhöga räkningar vore det ingen tröst och ingen räddning. Den bluffen bör genomskådas.
Men även oppositionen som varit så heta på att synas i klimatfrågan de senaste åren, och som inte vill bygga ny kärnkraft, uppträder just nu med allt annat än ryggrad och integritet. För de höga elpriserna är ju till inte ringa del konsekvenser av klimatpolitiska prioriteringar, skatter och utsläppsrätter. Ekonomiska styrmedel driver upp avgörande marginalpriserna på det som importeras i form av fossila bränslen i lägen med inhemskt underskott.
 
Men det är ju själva poängen med ekonomiska styrmedel på miljöområdet, att en omställning bort från i det här fallet smutsiga energikällor ska stimuleras. Man måste försvara helheten i en sådan process, som ofrånkomligen tar tid och som kommer att belöna dem som är tidigt ute. En del av de höga elpriserna hänger ihop med en miljö- och klimatpolitik som många debattörer, ohämmat påhejade av trendkänsliga medier, slagit fast är en livsnödvändighet. Jamen, stå för det då, det var ju rätt.
 
För dem som anser klimathotet överdrivet, inte ser något behov att ställa om från ändliga energikällor till förnyelsebara och håller klimatpolitikens styrmedel för onödiga, är elprisdebatten betydligt enklare intellektuellt. Men inget parti inom alliansen eller den rödgröna oppositionen parti har, på goda grunder, intagit någon sådan hållning.
 
Därför är exempelvis socialdemokraternas kritik mot regeringen för höga elpriser nu tomt, ryggradslöst och populistiskt hyckleri, talande för ett parti i en fas av intellektuell förvirring med en självbild utan verklighetsförankring. Och var är miljöpartiet i debatten om elpriserna? Vill man inte förknippas med B sedan man demonstrerat för A? Är det inte roligt längre?
 
Elpriserna tynger hushåll och industrier. Men inget blir bättre av att vi drar felaktiga slutsatser för framtiden eller förlorar modet att stå upp för en omställning till det förnyelsebara som är nödvändig, rätt och på lång sikt den med marginal billigaste och tryggaste lösningen.

Från Franklins kamin till Köpenhamn

Av , , Bli först att kommentera 4

Efter år av spekulationer är det nu dags för klimatförhandlingarna i Köpenhamn att dra igång, och optimismen om något legalt bindande avtal är inte stor. Lisa Redin skrev en krönika på ledarsidan i går om läget just nu, och vi kommer givetvis att följa upp klimatförhandlingarna mer konkret med ytterligare ett antal texter under mötets gång.

Min lördagskrönika den här veckan börjar med att titta lite bakåt:

————————————————————————

Dystert läge inför mötet i Köpenhamn

Genom den här uppfinningen, skrev Benjamin Franklin om sin nya energieffektiva kaminmodell på 1740-talet, ”kan vår tillgång på ved hålla jämna steg med vår förbrukning, och våra efterkommande kan värma sig i rimlig grad utan att tvingas frakta hit sitt bränsle över Atlanten.” Ved, som under århundraden funnits att hämta utanför var och ens förstubro, varnade Franklin, måste nu hämtas miltals ifrån till en del städer, och håller på att bli en betydande utgift för en del familjer.
 
En mer energieffektiv kamin skulle alltså inte bara säkra den fysiska tillgången till bränsle i närområdet; den bjöd också ekonomiska fördelar för medborgarna.
Dessutom var Franklin (i vilkens Pennsylvania det i dag, en lång industriepok senare, ligger tunga koldistrikt) övertygad om att den nya tekniken fördelade värmen på ett mer hälsofrämjande sätt i rummet. Så skulle även sjukdomar kunna motverkas.
Franklin var också, påpekar bland annat H.W.Brands i sin biografi, en anhängare av att kunskap om nya uppfinningar och tekniker spreds så fritt och snabbt som möjligt till omvärlden.
 
Bryderierna kring energianvändning, tillväxt och miljö, fröna till Klimatfrågan i all dess bredd och komplexitet, har rötter som går djupt i historien. Klimatmötet i Köpenhamn som inleds nästa vecka är ett nytt uttryck för en flera sekel gammal och ständigt pågående avvägning mellan ekonomisk utveckling och hållbar miljö. Strävan till välstånd, rikare liv och höjd levnadsstandard för fler har drivit på och förutsatt en tilltagande energiåtgång, och ett ökat uttag av naturresurser. Då och då har ekvationen hotat att sluta med katastrof.
 
Demokratiska och sociala marknadsekonomier har visat sig mycket effektiva, överlägsna, när det gäller att lösa och förebygga miljöproblem, utan att behöva ge upp långsiktiga tillväxtambitioner.
Men de senaste århundradenas fantastiska framsteg har trots det inte skett utan oförlåtliga övergrepp på naturen.
 
I synnerhet där demokratisk kontroll och fri debatt brustit har det gått riktigt illa. Men även inför demokratiska samhällens öppna, välinformerade ögon har miljövärden då och då ignorerats på skandalösa sätt i kortsiktigt vinstintresse.
 
Oftast har problem och hotbilder kunnat övervinnas i tid genom kombinationen av krismedvetenhet, opinionsbildning, forskning, tekniska framsteg, politiska styrmedel och marknadsekonomiska mekanismer. 
Men vaksamhet och misstänksamhet behövs. Det är nödvändigt att några varslar faran när miljöhänsyn börjar ignoreras på något område och börjar bilda opinion.
Det är lätt att glömma, när skandaler med nedgiftning, försmutsning, skövling, djurvanvård eller utplundring lett till åtgärder, och avskrivits från dagordningen, hur illa det faktiskt stod till när larmen gick.
 
Katastrofscenarier erbjuder sällan lösningar, men brukar bidra till att ge sig själv fel i slutändan, genom att väcka en krismedvetenhet och handlingsberedskap hos andra. Vårarna har inte tystat, men vem vet hur illa det hade gått utan opinionsbildare som Rachel Carson, Evert Taube eller Rolf Edberg.

Klimatdebatten har sett generationer kommer och gå. Svante Arrhenius kartlade växthuseffekten redan på slutet av 1800-talet. 1972 anordnades Stockholmskonferensen med klimatet som en punkt. 1979, också då i Stockholm, hölls en stor forskarkonferens om växthuseffekten. FN:s klimatpanel IPCC bildades 1988. Det har gått 17 år sedan FN:s konvention om klimatförändringarna skrevs under i Rio de Janeiro 1992. Kyotoprotokollet antogs 1997 och trädde i kraft 2005. Sternrapporten, som slog fast att det är ekonomiskt mer rationellt att agera för minskade utsläpp redan nu än att avvakta., och som angav de kommande 10-20 åren som avgörande, publicerades 2006. Klimatdebatten anländer till Köpenhamn med fårat ansikte och grått hår.
 
Det som är speciellt med klimatfrågan är dels dess helt och hållet globala karaktär – skadorna blir globala oavsett var utsläppen sker och lösningarna måste sökas globalt för att få effekt – dels dess svårförutsägbarhet med ett myller faktorer, följdverkningar och återkopplingar att ta hänsyn till i extremt komplexa beräkningar.
 
Väldigt få i dagens debatt är ens nära att kunna sätta sig in ordentligt i klimatforskningen, annat än på en mycket övergripande nivå. De flesta av oss försöker värdera given information utifrån hur trovärdig den verkar och hur den hänger ihop med andra kvalificerade studier. I grunden handlar det om vilkas ord vi litar mest till. Så är det ofta i det moderna samhället.
 
Den så kallade Climategate-affären lyfter knappast fram något med substans nog att rubba den övergripande verklighetsuppfattningen bakom IPCC:s slutsatser. Det ter sig mer som ett halmstrå för skeptiker som inte accepterar att klimathotets existens bekräftas av en överväldigande stark uppslutning inom forskarvärlden. Men irrelevant är affären inte. Den blixtbelyser hur mycket av debatten som handlar om tillit till uppgifter och slutsatser som presenteras.
När vi nu övergår till en fas där det mer gäller vad som bör göras, än om något måste göras alls, är det värt att hålla i minne. Släpper kopplingarna till rationella beslutsunderlag och trovärdiga antaganden kan uppslutningen, även bakom försiktighetsprincipen, rämna snabbt. Extremister vill gärna kidnappa klimatfrågan för egna, helt andra syften och försöker agera under täckmantel av klimatengagemang. Det får inte lyckas.
 
Mycket av förhandssnacket inför Köpenhamn, ett snack som blir mer pessimistiskt för varje dag, kretsar kring procentmål och ramavtal. Då kan det låta enkelt.
Men samma dagordning som på avstånd ser ut att kretsa kring ett par huvudpunkter avslöjar på nära håll ett fullständigt myller av små, svårlösta och alla lika viktiga frågeställningar. 
 
Det handlar om mål och tidtabeller för utsläppsminskningar. Det handlar om hur reglerna kring dessa upprätthålls rent praktiskt och blir stabila. Det handlar om att komma överens kring konkurrensneutrala regler för och finansiering av teknologiska innovationer inom energi- och transportsektorn. Det handlar om hur handeln med utsläppsrätter bör vara utformad för att få avsedd effekt (en ny skrift från tankesmedjan Fores, ”Köp av utsläppsminskningar utomlands” av Gabriella Larsson, ger en bra överblick över problem och möjligheter).
Det handlar om hur utbyte av kunskap och teknik ska organiseras och värderas i relation till de enskilda ländernas utsläppsmål. Det handlar om hur mycket klimatbistånd de rikare länderna, som skapat sina egna välstånd till priset av stora utsläpp, är beredda att ge till fattigare utvecklingsländer.
 
Utsikterna till större genombrott och legalt bindande åtaganden är tyvärr små. Trots att de som skyndar före kommer att belönas med stärkt konkurrenskraft längre fram, när eftersläntrarna tvingas till samma omställning, är lurpassandet utbrett.
 
På ett klimatseminarium vid Umeå universitet i veckan med forskare, näringslivsrepresentanter och företrädare för Tillväxtanalys och statsrådsberedningen, var de flesta överens om att det nog får betraktas som ett framsteg om något slags grundstruktur av spelregler och system för mätningar och uppföljningar av upprättade internationella avtal kan komma på plats i Köpenhamn.
 
Så ser väl de flestas förväntningar ut nu. Optimisterna tror att ett fiasko kan undvikas. Det säger en del om det dystra läget.

Dämpade förhoppningar

Av , , Bli först att kommentera 0

Fredrik Reinfeldts träff med Barack Obama i Washington för samtal om klimatfrågan är ämnet för en liten betraktelse av mig på dagens ledarsida:

————————————————–

Dämpade förhoppningar

Personkemin verkade stämma, och sånt ska inte underskattas, mellan Barack Obama och Fredrik Reinfeldt under den svenska statsministerns besök i Washington.

Att klimatmötet i Köpenhamn inte lär bli någon milstolpe eller något avgörande genombrott, utan snarare en upprepning av goda föresatser med många finstilta reservationer, är allvarligt. Men det kan inte EU eller Reinfeldt lastas för.

Så mycket mer än ambitiösa men ej bindande ord gick, givet den amerikanska inrikespolitiken och misstron mellan inte minst Kina, Indien och USA, knappast att få ut av toppmötet. Statsministern gjorde sitt jobb.

Men när Barack Obama, i en blandning av lovord och rutinmässig artighet, berömde Sverige lite extra som ett föredöme i klimatpolitiken bör Reinfeldt i ärlighetens namn vidarebefordra en del av de dyrbara lovorden till tidigare regeringar. Alliansen har förvaltat en passning framåt i banan, och mer vårdat bollen lugnt och förståndigt strax utanför anfallsområdet, än skjutit på mål. En rödgrön regering hade sannolikt agerat på samma sätt.

Alliansen tar gärna åt sig äran för mer än som är motiverat. Och oppositionen framställer sig gärna som missnöjd fast man nog vet själva att det ofta bara är ett spel för galleriet. Klimatfrågan är global. Sverige måste agera inom EU. Där hör Sverige, nu som tidigare, till de pådrivande.

Reinfeldt är på sätt vis en symbolisk talesman för den nya klimatmedvetenhet som präglar även Europeiska Unionen. Han har genomgått en snabb omvändelse från valrörelsen 2006, då han viftade undan miljön som irrelevant, till i dag när han talar klimat så ofta han kan; från stort ointresse till förmåga att diskutera frågorna med viss auktoritet i globala sammanhang. EU har genomgått motsvarande omvändelse. Det är positivt, men bör inte beskrivas som något annat än det är – ett uppvaknande i hast från helt andra attityder.

Om engagemanget räcker när åtaganden ska genomföras och en mer klimattrött opinion växer fram återstår att se – när det gäller regeringen, såväl som oppositionen, såväl som EU. Gick en omvändelse snabbt kan nästa gå lika snabbt. Helt eniga är man inte inom EU heller inför Köpenhamnsmötet, även om det just nu är andra som bromsar mest. Och sedan är det förstås en sak att sätta upp globala utsläppsmål, något helt annat att slå fast vilka metoder som effektivast och med minst negativa konsekvenser kan förverkliga målet.
Det blir framtidens klimatdebatt, när de globala ramuppgörelser som krävs kommit till stånd. Och då kan konflikter och frågeställningar plötsligt se helt annorlunda ut igen.

…för övrigt bör inte skolor läggas ned på grund av beslutsfattares personliga attityder till enskilda stadsdelar. Håll ihop staden, söndra inte fram motsättningar.