Skurk, räddning eller mittemellan?

Centralbankernas låga räntor och stora uppköp av värdepapper skadar allvarligt den ekonomiska utvecklingen och börjar hota hela det marknadsekonomiska systemet.

Det hävdar återigen nationalekonomen och tidigare presidenten vid Ifo-institutet för ekonomisk forskning i München, Hans-Werner Sinn i en krönika för den tyska tidskriften Die Zeit. För att locka företag att investera i dag, när kapitalavkastningen sjunkit kraftigt, måste man, skriver Sinn, ta till ”de hårdaste metoderna och närmast kasta pengarna efter dem, ja, så småningom till och med betala dem för att de ska låna pengar för investeringar.”

Det är en kritik som framförts ända sedan finanskrisen tog fart och centralbanker tvingades, eller såg sig tvingade, att ingripa med räntesänkningar och stödköp för att undvika kollaps.

Nu hotar det som skulle vara extrema, tillfälliga åtgärder att få permanent karaktär. Kan det sluta väl?

Om vissa saker är de flesta överens: När investeringar inte längre är lönsamma, när riskkapitalet fryser inne, när nya företag inte får chansen att växa fram och de långsiktigt investeringsobjekten blir färre, när strukturomvandlingar uteblir, då kommer oundvikligen stagnation och nedgång att följa. I samhällsekonomin och på arbetsmarknaden, för välståndet och jobben, för både den sociala sammanhållningen och rörligheten. Med politiska konsekvenser.

Men om orsaker, tidsperspektiv och åtgärder går åsikterna isär.

Enligt Sinn och hans meningsfränder är en av grundorsakerna till att Europa inte kommer ur krisen – och risken är stor för en ny våg av euroturbulens inom kort – själva kombinationen av uteblivna strukturomvandlingar i krisdrabbade länder och den Europeiska centralbankens expansiva politik.

Räddningsaktionerna, anser de, är så utformade att de förvärrar grundproblemen, och skjuter upp nödvändiga reformer ytterligare. Allt mer handlar istället om att klämma ur det godaste ur stimulanserna så länge de varar.

En av konsekvenserna, skriver Sinn, är att konkursfärdiga företag och strukturer hålls under armarna av centralbankerna, på bekostnad av de nya som skulle kunna ge krisländer långsiktig återhämtning och uppsving.

Sinn ser i utvecklingen rentav, möjligen med viss ironi, delar av Karl Marxs gamla kristeori återkomma i modern version, ett och ett halvt sekel senare.

På andra sidan i debatten står bland annat anhängarna av teorin om så kallad sekulär stagnation, som varit på mångas läppar de senaste åren, med USA:s tidigare finansminister Larry Summers som den mest kända företrädaren.

Den teorin går ut på att det av andra, mer djupgående skäl för lång tid framåt kommer att råda brist på investeringar som ger ordentlig avkastning, att sparandet därför oundvikligen – paradoxalt nog givet de låga räntorna – kommer att öka, tillväxten förbli mycket låg och en långvarig nedgång hota. Om inte det offentliga går in med ännu större stimuleringsåtgärder som motvikt. Av det skälet, anser de, bör penningpolitiken bevaras expansiv.

Summers själv betonade i Foreign Affairs förra året, kopplingen mellan den ekonomiska stagnationen, medelklassens problem och den politiska turbulens som växer: ”Secular stagnation and the slow growth and financial instability associated with it have political as well as economic consequences. If middle-class living standards were increasing at traditional rates, politics across the developed world would likely be far less surly and dysfunctional. So mitigating secular stagnation is of profound importance.”

Penningpolitiken: skurk, räddning eller mittemellan? Som vanligt ligger sanningen någonstans mellan ytterligheterna. Det krävs många olika slags åtgärder – både kortsiktiga stimulanser och långsiktiga reformer – som balanserar upp varandra i ett komplicerat samspel.

För att ta bara ett banalt resonemang: den expansiva finans- och penningpolitiken har hindrat en ytterligare global krasch, men centralbanker kan inte ersätta politiken eller hålla skenliv i konjunkturen hur länge som helst. Därför måste regeringar och ekonomiska aktörer snarast utnyttja tidsfristen till reformer, strategiska investeringar och insatser som kommer till rätta med de underliggande missförhållandena.

Men sådana självklara iakttagelser är, förstås, ingen stor vägledning. Råden är lättare sammanfattade än genomförda.

Många andra faktorer spelar in, som beroende på vem man lyssnar till har olika stor betydelse: teknikutveckling, lönebildning, ekonomiska klyftor, demografiska faktorer, energiförsörjning, storpolitiska händelser, lånebubblor, budgetkriser, sociala spänningar, hälsa och miljö.

I många fall handlar vägvalen både om praktiska bedömningar och ideologiska prioriteringar. Och de är svåra.

Hade vi lärt något av finanskrisen, och dess politiska följder, borde vi låta långt mer av samhällsdebatten handla om dem. Om det som är komplicerat. Om målkonflikter som lämpar sig bättre för samtal än skrik och skrän.

***

(Krönikan har även publicerat på vk.se och i VK. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

***

Andra krönikor på samma tema:

Står centralbanker i centrum, mår politiken dåligt.

Är vår innovativa ekonomi en illusion?

Det rör sig på djupet i världsekonomin

Centralbankernas dilemma och räntedebatten i USA

När världsekonomin biter sig själv i svansen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>