Lågaffektivt bemötande på Umeå Lasarett

Det var jag som uppfann begreppet ”lågaffektivt bemötande” 1968! Det hände en natt när jag jobbade som extravak på Umeå Lasarett. Jag hade fått ett bra vak med blodtryck och liknande varje timme så jag kunde läsa min kurslitteratur men som vanligt rusar avdelningssköterskan in vid 2-tiden på natten och ropar ”du måste genast till psyket”. Det var snarare regel än undantag att mina fina vak slutade på det sättet, endera psyket eller akuten. Jag packade ihop mitt pick och pack och rusade iväg genom trappor och kulvertar och anlände en aning andfådd till psyket högt uppe i huset där ett par poliser står vid dörren. När jag tittar in ser jag en jättelik ”gorilla” som går fram och tillbaka i korridoren med ett par vitklädda kvinnor släpande efter sig. När jag tittar mot korridordörren ser jag att poliserna sticker och där står jag, 75 kg ben och muskler. Jag har inget val och min ära står på spel så jag går fram till ”gorillan” och avdelningspersonalen och får reda på att jätten, som inte kan svenska men talar tyska, skall förpassas till ett visst rum med säkra fönster (ej öppningsbara). Men hur? Jag kan ju inte brottas med en vältränad jätte på 150 kg så jag uppfann direkt begreppet ”lågaffektivt bemötande”! Som tur var hade jag läst tyska på gymnasiet så jag hälsade på tyska och berättade att han skulle till ett visst rum i lokalerna. Han blev tydligt lättad över att få prata på sitt modersmål så vi gick ledigt samspråkande till det avsedda rummet. Personalen på psyket såg väldigt lättade ut. Ja, de var riktigt imponerade.

Det visade sig att det var en tysk som hade olympisk silvermedalj i diskuskastning! Vi blev vänner den natten! Han lättade sitt hjärta och han hade kommit till Umeå i sällskap med sin fästmö som var sångerska i ett band som spelade på danstillställningarna på hotellet och hon hade gjort slut den kvällen och han skickades ut ur hotellrummet och han såg ingen annan utväg än att hoppa ut genom ett fönster på hög höjd och begå självmord. Det var av den anledningen polisen hade tagit hand om honom och fraktat honom till psyket.

Jag klarade av situationen genom att vara mänsklig och kommunikativ och inte börja med att kommendera och slita och dra i muskelberget. Jag tror dock inte att lågaffektivt bemötande alltid är bra i alla situationer i livet, t ex i skolan. Jag uppfann emellertid begreppet en natt år 1968!