Vindkraftsmotståndet

Folkomröstningar om vindkraftsetableringar, som endast är rådgivande, blir allt vanligare i glesbygdskommuner som under en 60-årsperiod förlorat minst hälften av sin befolkning. Storumans kommun är ett exempel på den utvecklingen. Senaste årets tapp är nästan 90 invånare. Befolkningsminskningen har under lång tid främst drabbat den östra kommundelen medan Tärna-Hemavanområdet de senaste årtiondena inte minskat alls. Det innebär att östra kommundelen förlorat betydligt mer än hälften av sina invånare. En viss uppbromsning har skett de senaste åren tack vare flyktinginvandring men nu tar tydligen folkminskningen fart igen. Flyktingarna som kommit återfinns främst inom vård och omsorg som skulle fått stora problem utan detta tillskott.

I detta läge kommer planer på en vindkraftspark på uppåt 167 verk som oräknat uppbyggnadsfasen ger minst 30 heltidsjobb som vindkraftstekniker och därtill ett antal jobb för årlig väghållning, speciellt vintertid. Till detta kommer att privata skogsägare, som alltså är företagare och som ofta bor och betalar skatt inom kommunen, kommer att få flerfaldig förstärkning av årsinkomsten från sina fastigheter. Dessa inkomster beskattas inom kommunen och ökar kommunens skatteintäkter och omsätts i konsumtion och investeringar som befrämjar näringslivet i vår kommun.
Kombinationen med vätgasfabriken innebär också ett större antal arbetstillfällen som så väl behövs i den ständigt krympande östra kommundelen.

Nu har jag sett förslag på att skogsfastighetsägarna-företagarna skall råka ut för hembesök med syfte att påverka dem att säga nej till flerfaldiga inkomstförstärkningar. Det är ett synnerligen osmakligt försök att peka ut nya folkfiender. Tänk tanken att kommunens övriga företagare får besök av personer som tycker att deras verksamhet syns, låter, luktar och rör på sig och därför vill att de lägger ned verksamheten. Sovjetunionen och Gulag låter nära.

Jag tycker att kommunen bör förhandla med vindkraftsföretaget om pengar som går rakt ned i kommunkassan till skillnad från de småsummor som kommer från vattenkraften och som fördelas till investeringar i privata projekt inom föreningslivet.

Nuvarande generationer ser inte ut att veta ett dyft om uppoffringarna som gjordes på 1950-talet när vattenkraften byggdes ut. Sjöarna, älvarna och byarna som förstördes eller försvann betraktas väl som ”natur”, så har det ju alltid sett ut. Folket fördrevs från sina jordbruk, butiker och bönhus och finns nu under vatten utom en kort tid under våren. Man kan sitta i båten och säga: ”Hej, hej där nere på sjöbotten bodde vår familj och våra grannar före 1960 och där fanns byns affär och bönhus, man kan se husgrunderna vid vindstilla”. Det nuvarande gnället om något som rör på sig vid horisonten får mig att må illa när jag tänker på de uppoffringar som gjordes.

På ”nätet” finns en kumulativ eländeskatalog om vindkraft som byggts på under 20 år och som innehåller grova felaktigheter och förvanskningar som tycks leva ett evigt liv. Dessa villfarelser används som ”fakta” i debatten. Ett exempel är ”oljudet” från vindkraft. Det finns gränsvärden för bostäder och det är ljud som klart understiger ljudet från kylskåpet i köket. Oljudet från vägtrafiken är mångdubbelt större för alla som bor nära trafikerade vägar. När man tittar på älgvandringen i TV hör man ofta ett infernaliskt oväsen från trafiken hundratals meter bort. Är det omöjligt att bo 1 km från ett vindkraftverk måste vi väl i så fall riva alla byar efter E12 mellan Umeå och Riksgränsen. Eller hur? Är ljudet från vindkraft ett stort problem sitter nog problemet snarare inuti huvudet än utanför detsamma.

Det finns en gren inom organisationsteori som brukar handla om ”motstånd mot förändringar. Detta motstånd är olika hos oss människor. En del får panik av minsta lilla förändring och en del bejakar förändringar, t ex entreprenörer. Det finns metoder för att hantera detta problem inom organisationer.

Vår kommun fortsätter obönhörligt sin tillbakagång invånarmässigt. Vad har vindkraftsmotståndarna för skarpa alternativ till denna tänkta industriella satsning på vindkraft som skulle vara en injektion för vårt näringsliv? Är tystnaden, osynligheten och att inget rör på sig svaret på frågan? Är jättelika grisuppuppfödningar ett alternativ. Oljudet är ju inte särskilt besvärande och man kan sätta upp väggar så att man inte ser att något rör på sig. Hemska tanke.

Butikslokaler gapar tomma i centralorten. Folkdräneringen pågår för fullt och större delen av gymnasisterna på de teoretiska linjerna sticker efter examen. Få återvänder.

Observera att jag inte har någon berörd skogsmark så jag talar inte i egen sak!