Vårterminen 1948 var det dags för tandläkarbesök på Folktandvården i Stensele för åk 1 i Långsjöby skola, 30 km från Stensele. Jag hade rejält med hål i tänderna. Orsaken var att vi barn hade genomlidit 2.världskriget utan karameller och socker på gröten så att vi hade ett stort eftersatt behov när freden kom. Vi åt karameller som tokar och tandborstning var eftersatt i fjällkommunerna. I mina hemtrakter var löständer så fort som möjligt livets mening. Hur tandborstning skulle utföras för att vara verksam var okänt.

En vacker vårdag bar det alltså iväg till Stensele för mig och ca 10 kamrater. Spänning låg i luften. I Folktandvårdens väntrum låg ett antal ex av Lyckoslanten som handlade om tandtroll, godis och tandborstning. En efter en av oss kallades in till pinorummet och efter 5-10 minuter började skriken och gråten. Ut vacklade den förste rödgråtne kamraten, därefter nästa och nästa…..och vi kvarvarande började känna paniken pulsera i nervsystemet. Den näst siste hämtades in och då tänkte jag, endera sticker jag nu eller så pinar de ihjäl mig. Jag var tvungen att snarast fatta mitt beslut och det blev, jag sticker från tortyren! Jag var nyss fyllda 8 år. Jag kom ut i solskenet och ingen förföljde mig och jag kände mig säkrare och säkrare för varje steg och ökade farten. Jag hade åkt bil till Stensele ett par gånger så jag kände mig ganska säker att hitta hem. Första vägskälet mot Storuman var det till vänster och nästa vägskäl i Vinlidsberg var det till höger. Jag, 8-åringen, gick och gick och för varje bil som kom ifrån Stenselehållet sprang jag in i skogen och gömde mig för det kunde vara en bil utskickad av tortyrcentralen. När jag passerade Hede strax innan Norrberg kom det en pojke cyklande efter mig och jag betraktade inte honom som ett hot så jag försökte inte gömma mig. Han hälsade och frågade vad jag hette och var jag bodde och sedan vände han och cyklade tillbaka. Jag vet ännu inte om det gått något larm efter mig. Folktandvården hade kanske reagerat och även busschauffören som hämtade eleverna på Folktandvården. Jag vandrade vidare och hade 1,5 mil kvar, 8-åringen. Nu kom en bil västerifrån som visade sig vara pappan med sin ofantliga Buick, årsmodell 1938.

Jag var säker på att han inte skulle våga frakta mig tillbaka till Stensele mot min vilja. Jag var en krigare när min säkerhet hotades och gubben kände min kapacitet, som t ex när jag flög på den storväxte mannen Rickard Andersson. Han hade brottat ned min mamma hemma på köksgolvet för att hon och pigan Dollan Lundberg hade sytt igen hans hatt när han var inne och åt lunch under slåtterarbetet. Jag slogs som en galning för jag uppfattade att han var i färd med att döda min mamma. Han gav upp klokt nog och tvingades lämna min mamma i fred. Jag segrade! Jag har senare förstått att det inte var på allvar han brottade ned mamma. Det var vanligare med sådant bus på den tiden.

Efter ett par veckor kom nya bulletiner från pinocentret i Stenele. Nu skulle de vara så snälla mot mig så hej och hå och det skulle inte göra ont! Jag gick på lögnerna och åkte tillbaka till Stensele med nästa omgång. Samma procedur som förra gången. Där satt jag och hörde skriken och gråten inifrån rummet med den hemska stolen. Nu blev det min tur och tandsköterskan kom för att hämta mig. jag totalvägrade. Tandläkaren, en man, kom och med förenade krafter försökte de tvinga mig genom dörröppningen. Jag kämpade emot och krigade och grep efter allt, dörrkarmar mm och de tog sats flera gånger men det blev alltid tvärstopp i dörröppningen där jag växte och blev stoor! Jag hade en jättes styrka när jag kände mig hotad till livet. När tandläkare och tandsköterska var genomsvettiga och ändå inte lyckats tvinga mig genom dörröppningen gav de upp. Jag hade segrat! Jag åkte tillbaka till Långsjöby och kände mig lycklig!

Nu förstod man att de måste använda list för att besegra mig! De hade rekryterat en kvinnlig tandläkare till Stensele som ringde till mitt hem och meddelade att hon var snällare än snäll. Hon skulle lyda minsta vink från mig och kände jag minsta lilla smärta skulle jag säga så skulle hon sluta omedelbart med det hon höll på med. Det var löften som hette duga. Tänk att kvinnor alltid är klokare än män! Det hade hunnit bli september 1948 när experimentet skulle prövas i den bistra verkligheten. Hennes löften var sanna! Hon besegrade mig med respekt, list och medmänsklighet. Jag har sällan varit så lycklig och längtade redan efter nästa besök på Folktandvården i Stensele. Jag blev nästan kär i henne, jag 8-åringen med Pippi Långstrumps styrka.