Inte en ny rad från mig, men fortsätt gärna läsa bloggen

Av , , Bli först att kommentera 0

Om inget sensationellt, oförutsett inträffar blir de närmaste dagarna helt skrivfria för min del.

Det får förstås också konsekvenser här på bloggen.

Jag kommer inte att skriva några dagsaktuella kommenterar under veckan. Därför blir det inte heller något bloggande om dagens fullmäktige i Umeå trots ett antal intressanta ärenden.

Och jag har gett omgivningen instruktioner att omedelbart strypa min tillgång till internet om det börjar dyka upp nyskrivna inlägg på bloggen trots detta löfte.

Men en blogg är ju lite som en tv-kanal, det får aldrig brusa i rutan, showen måste fortsätta.

Så därför har jag gjort en del förberedelser inför denna skrivfria vecka. Varje morgon ska det förhoppningsvis finnas någon liten anledning för er att ändå titta in som hastigast på bloggen.

Bland annat kommer jag att köra med ett inslag under veckan som jag kallar "favorit i repris" (kan public service, så kan väl även en blogg).
Favoriter kanske det inte blir, men dock varje dag ett inlägg från tidigare i år som kanske fortfarande har viss relevans för debatten, eller möjligen ett uns av läsvärde fortfarande.

Och så blir det eventuellt ett litet överraskande, halvlitterärt inslag, om jag vågar.

Och presidentrankingen fortsätter förstås som om ingenting hade hänt.

Så fortsätt gärna att besöka bloggen under veckan.

Bli först att kommentera

En lördag i Bjurholm med trender och vackert landskap

Av , , Bli först att kommentera 0

Det blev inga V75-kommentarer här på bloggen förra veckan, tyvärr räckte varken tiden eller hälsoläget till för det. Men nästa gång hoppas jag kunna prova igen.

Annars var jag i Bjurholm i lördags (vid Älgens Hus) på ett möte där bland annat en så kallad trendspanare höll ett fascinerande anförande om framtidens stora trender.

Han tog upp tre av dem: individualiseringen, fragmentiseringen och snabbheten. Jag ska inte gå in närmare på vad han sade, men det var tänkvärt, hoppingivande, konstruktivt, förenklat, lite skräckinjagande och inte utan inslag som kan diskuteras – allt på samma gång, helt klart en upplevelse.

Det var annars skönt att komma ut i landskapet runt om Umeå igen – Västerbotten är vackert och lite hemlinghetsfullt, som kunde landskapet berätta en massa anekdoter, men först om man bevisar sig värdig den äran.

Framöver hoppas jag få tid att resa mer i länet än jag gjort den senaste tiden.

Själv höll jag ett kortare anförande om arbetet med ledarsidan och den frisinnade/liberala opinionsbildningen.

Eftersom jag varit krasslig dagarna innan och suttit till sent med min lördagskrönika kände jag mig tvungen att förbereda något skriftligt (jag försöker annars undvika det allt mer) för att inte riskera att i trötthet och snorighet tappa tråden helt under anförandet.

Så med en del underhållande You Tube-klipp som sällskap satt jag uppe sent natten till lördag och filade på ungefär vad jag ville få sagt. Det blev och gick sådär, men ändå helt okej med tanke på omständigheterna.

Bli först att kommentera

Moderaternas förvandling ställer krav på fp och c

Av , , Bli först att kommentera 0

Man kan väl anta att om moderaternas ledning hade fått välja en fråga där man kunde acceptera ett nederlag på partistämman hade nog en utförsäljning av spelmonopolet varit en het kandidat.

Det blir inte särskilt politiskt komplicerat eller belastande i opinionen för moderaterna att hantera den frågan.

Enskilda stridsfrågor finns det ju alltid – och ska det alltid finnas – inom ett parti. Men det samlade intrycket efter de gångna dagarna är ändå att de nya moderaterna nu är ett relativt oomstritt koncept inom partiet och att ledningen med Fredrik Reinfeldt och Anders Borg i spetsen har ett stabilt, starkt stöd för en fortsättning av den inslagna, helpragmatiska linjen.

Arbetslinjen och resursfrågorna inom välfärden tycks få sällskap av ideologiskt motiverade skattesänkningar för låginkomsttagarna som profilfrågor, medan däremot ska värnskatten behållas och arbetsmarknadslagstiftningens komplikationer förtigas.

Partiets hela framtoning bygger nu på att undvika jobbiga debatter där socialdemokraterna kan mobilisera högljutt motstånd och istället söka upp lättvunna kampanjer där socialdemokraterna får svårt att fullfölja sin oppositionsretorik.

Moderaterna vill, sedan de svåraste reformerna är genomförda, i ännu högre grad bli vad socialdemokraterna varit: ett parti som samlar runt sig, eller åtminstone tilltalar, många olika samhällsaktörer, som slipar ned alla vassare kanter i det utåtriktade arbetet, som drivs av viljan att fungera som statsbärande parti mer än att slå vakt om en bestämd idétradition och som försöker appellera till tron på att de finns en medborgerlig konsensus inom räckhåll, en samlande position i debatten som ger brett stöd bara man finner den.

Man saknar inte åsikter eller vissa föreställningar om hur man vill åstadkomma förbättringar, men grundinställningen är att tona ned förändringskrav och förändringsbegär till förmån för kompetent förvaltning och långsamma justeringar.

Det behöver inte vara fel för alliansen att moderaterna spelar den rollen, men det ställer i så fall högre krav på framför allt folkpartiet och centerpartiet (möjligen även kristdemokraterna i något avseende) att stå för den vitala, framåtsyftande idédebatten som skapar något, som vill bilda opinion, ta avstamp i idéer och principer för att förändra samhället, inte bara förstå och passivt smälta samman med rådande föreställningar.

Bli först att kommentera

Några ord om veckan som gick med Miriam Nordfors

Av , , Bli först att kommentera 0

Den här veckan är det dags för Miriam Nordfors att kommentera några aktuella händelser och frågeställningar. Det handlar bland annat om moderaterna, Gordon Brown och årets bästa film hittills.

Bli först att kommentera

Nytt oväntat grepp – huvudledare om moderaterna och utanförskapet

Av , , Bli först att kommentera 0

I måndagstidningens huvudledare skriver vi om moderaternas förnyelse, välfärden och utmaningen att minska utanförskapet.

Bli först att kommentera

USA:s presidenter – optimisten på plats 18

Av , , Bli först att kommentera 0

Nu är det i princip bara spännande namn kvar på den här presidentrankingen – och Ronald Reagan är definitivt en av de presidenter som brukar utlösa starkast reaktioner i diskussioner, positiva eller negativa beroende på vem man pratar med. Så på plats 18:

Ronald Reagan 1981-1989 – republikan

Ronald Reagan är en av de presidenter som kommer längre ner på min lista än på de flesta andra sådana här rankingar.

Om orsaken till det kan man spekulera länge. Angående Reagan växlar jag i omdöme och sympati beroende på stunden. Skandaler, omdömeslösa uttalanden, plump attityd, reaktionära tokerier – den som vill teckna en negativ bild av Reagan-åren har ett stort källmaterial att ösa ur och jag delar defintivt inte den förtjusning som många kvalificerade liberaler i Sverige har inför honom.

Av de tre senaste republikanska presidenterna i USA gillar jag George Bush sr bäst, även om hans presidentinsats under en mandatperiod inte går riktigt att jämföra med Reagans under två.

Men samtidigt: det robusta och handfasta sätt som Reagan och hans administration hanterade Gorbatjov och det kalla kriget under Sovjetunionens sista år av sönderfall hör hemma i den amerikanska utrikespolitikens finrum.

Gorbatjov var mannen med visionen – den som lade grunden till världshistoria. Och orsakerna till kommunismens kollaps söks i mentala strukturer och ekonomiska realiteter bakom järnridån.

Men Reagan fanns vid hans sida i en rad betydelsefulla toppmöten som utmärkt komplement.

Alla sina brister i traditionell diplomati till trots – den galna spontaniteten, den fladdriga analysen, den oförutsägbara repliken – lyckades Reagan gå balansgång mellan hård kritik och välkomnande charm i politiken gentemot Moskva.

Reagan hade inte talets, men väl retorikens gåva som få. Han kunde med sin genuina, glada, obekymrade person nå ut till människor.

Reagan var en talanglös b-skådis på filmduken, men blev som skådespelare på den politiska scenen en lysande huvudrollsinnehavare. Det politiska kampanjens dramaturgi behärskade han på samma geniala sätt som Kennedy och Clinton – för att nämna hans enda rivaler i den grenen under amerikansk efterkrigspolitik.

Det i kombination med historiska händelseförlopp och förmågan att sätta en konkret dagordning och följa den, välja ut en fråga och fatta beslut når han en 18:e plats på listan.

18. Ronald Reagan (1981-1989) – republikan
19. Chester Alan Arthur (1881-1885) – republikan (i 1800-talets mening)
20. James Knox Polk (1845-1849) – demokrat (i 1800-talets mening)
21. Jimmy Carter (1977-1981) – demokrat
22. William McKinley (1897-1901) – republikan
23. Stephen Grover Cleveland (1885-1889, 1893-1897) – demokrat
24. George Bush (1989-1993) – republikan
25. William Howard Taft (1909-1913) – republikan
26. Benjamin Harrison (1889-1893) – republikan (i 1800-talets mening)
27. Rutherford B Hayes (1877-1881) – republikan (i 1800-talets mening)
28. John Calvin Coolidge (1923-1929) – republikan
29. Martin Van Buren (1837-1841) – demokrat (i 1800-talets mening)
30. Richard Nixon (1969-1974) – republikan
31. Herbert Hoover (1929-1933) – republikan
32. Gerald Ford (1974-1977) – republikan
33. Andrew Johnson (1865-1869) – demokrat (i 1800-talets mening)
34. Franklin Pierce (1853-1857) – demokrat (i 1800-talets mening)
35. Millard Fillmore (1850-1853) – whig
36. John Tyler (1841-1845) – whig
37. Zachary Taylor (1849-1850) – whig
38. James Buchanan (1857-1861) – demokrat (i 1800-talets mening)
39. James Garfield (1881) – republikan (i 1800-talets mening)
40. Warren G Harding (1921-1923) – republikan
41. William Henry Harrison (1841) – whig

Bli först att kommentera

Upprop för Dawit Isaak

Av , , Bli först att kommentera 0

I dag publicerade ett stort antal svenska chefredaktörer ett viktigt och angeläget upprop för den svenska journalisten Dawit Isaak:

’I dag fyller den svenske journalisten Dawit Isaak 43 år. Han är förhindrad att fira födelsedagen tillsammans med sin fru och sina tre barn i Göteborg.
i 2 227 dagar, i över sex år, har han suttit fängslad utan rättegång i Eritrea. Hans brott är att ha bedrivit journalistik.
Fredrik Reinfeldt, själv trebarnsfar, förstår självklart hur smärtsam den påtvingade skilsmässan är för Dawit Isaak och dennes familj. Det är nu hög tid att han agerar i fallet utifrån denna förståelse och de krav på moraliskt ledarskap man har rätt att ställa på Sveriges statsminister.
Tyst diplomati, den strategi den svenska regeringen hittills hänvisat till, har inte givit resultat. Nu bör Fredrik Reinfeldt ta initiativ till tydliga och skarpa påtryckningar mot Eritrea för att få Dawit Isaak fri.
Så till exempel bör han arbeta för att fallet kopplas till de förhandlingar om bistånd som EU nu för med den eritreanska regeringen.
Tunga humanitära och principiella skäl kan anföras för att Fredrik Reinfeldt personligen och offentligt ska engagera sig i Dawit Isaaks öde. Inte minst viktigt är att statsministern entydigt visar att ett svenskt medborgarskap är lika mycket värt oavsett var i världen medborgaren är född.’

Bli först att kommentera

Lördagskrönika om Göran Persson

Av , , Bli först att kommentera 0

Min lördagskrönika den här veckan handlar om Göran Perssons och hans nya memoarbok:

’Göran Persson med garden uppe

Politik på toppnivå handlar i hög grad om att behålla kontrollen, gardera sig och minimera medias och motståndares angreppsytor. Kanske är det därför som litterärt och intellektuellt ambitiösa politiska självbiografier är sällsynta i Sverige. Memoarskrivande, när det är som bäst, nöter systematiskt ner garden, river i såren, möter publiken unplugged.

De bästa politiska memoarer jag har läst är skrivna av Ernst Wigforss, mångårig socialdemokratisk finansminister. Det vore orättvist att jämföra hans originellt formulerade, analytiska, problematiserande, självgranskande Minnen med den blandning av jäktat försvarstal och ganska ytligt snabbreferat från en politisk karriär som Göran Persson i veckan utgivna bok ’Min väg, mina val’ utgör.

Men medan Ernst Wigforss undersöker sitt liv, sin tid, sina intellektuella utgångspunkter och sin politiska gärning, vänder dem ut och in med skrovligheterna och sömnaderna inom räckhåll för läsaren, är Göran Perssons redogörelse klädd i tajtaste kostymen och knäppt till sista knappen.

’Min väg, mina val’ har som allt överordnat syfte att lägga historien tillrätta, inte riva upp den och titta under ytan. Självkritik utövar Persson bara i marginalen, där det är helt ofarligt.

Men därmed inte sagt att Göran Perssons memoarer är rakt igenom ointressanta eller tråkiga. Som vittnesmål om hur politikern Göran Persson vill att omvärlden ska se på hans insats, har den sina poänger. Och det är effektivt berättat.

Hur kan man sammanfatta Göran Perssons politiska insats och betydelse?

Det är lätt att glömma bort vilket epokskifte Göran Perssons tillträde som partiledare 1996 innebar för socialdemokratin. Han bröt en ätt som styrt det statsbärande partiet i ett halvt sekel. Det var inte okontroversiellt.

Han var, som påpekats, något av en uppkomling, en pamp från Katrineholm bland gammal, fin partisocietet i Stockholm.

Tage Erlander – Olof Palme – Ingvar Carlsson var en era som sträckte sig från 1946 till 1996. Kring dem växte över tiden nätverk, parti och stat samman i oklara roller, snårig ansvarsfördelning och identifikation med makten.

Det fanns därför en lätt odefinierad, men tydlig känsla av öppnade fönster och frisk fläkt kring en del vad Göran Persson gjorde som ny partiledare; inte minst i utrikespolitiken och synen på Mellanöstern.

Men den känslan lade sig ganska snabbt när reservationerna mot hans ledarstil växte på många håll. Och Göran Perssons öde blev att hans största insats – budgetsaneringen – inte var särskilt eggande att påminna om eller driva kampanj kring. Den var ett nödvändigt ont.

’Svårigheten med ekonomisk politik’, skriver Göran Persson i sin bok, ’är i 99 fall av 100 inte att inse vad som ska göras, utan att faktiskt göra det.’ Men budgetsanering väcker respekt, inte entusiasm eller tacksamhet – så är det politiska livets villkor. Och under de första åren av hårda, djupt impopulära besparingar var Persson pressad. För de som tror att nästa val redan är avgjort kan avsnittet i Perssons bok om socialdemokraternas katastrofala opinionsläge och moderaternas rekordhöga lyft under 1996-1997 rekommenderas. Den socialdemokratiska regeringen satt kvar två mandatperioder till.

Göran Persson var statsminister under ett intressant decennium där Sverige moderniserades och blev öppnare, rörligare; delvis som ett resultat av reformer 1991-1994, delvis som ett resultat av visst socialdemokratiskt nytänkande.

Han var en i hantverket kompetent statsminister, och det är också om det politiska hantverket som han skriver några av de intressantaste raderna. Under Sveriges ordförandeskap i EU 2001 hanterade han ett komplicerat utrikespolitiskt skeende.

Hur det rödgröna samarbete som han testade, utan att ta steget fullt ut, kommer att värderas avgörs de närmaste åren. Stimulerade han ett tvåpartisystem eller ett nedbrutet blocktänkande?

Men han styrde också Sverige under ett decennium när socialdemokratin förändrade analysen av arbete och välfärd, hamnade vilset i synen på trygghet och kunskap i skolan och stelnade i frågor om medborgarinflytande och valfrihet. Det lär inte bli Persson som leder den rannsakan s förr eller senare måste igenom.

Tage Erlander gav på sjuttiotalet ut korrekta, träiga och rätt trista memoarer. Men när hans privata dagböcker publicerades framträdde en helt annan person, fräckare, bittrare, mer levande. Det ögonblickliga i dagböckerna avslöjade mer om människan och politikern än det tillrättalagda, välordnade i memoarerna.

’Min väg, mina val’ blir knappast källan för politiskt intresserade i framtiden som är nyfikna på Göran Persson. Kanske blir det istället de mer riviga intervjuerna med Erik Fichtelius man kommer att återvända till. Eller vågar Göran Persson om några år, med lite större distans, sänka garden i något annat sammanhang?’

Bli först att kommentera

Maktkamp inom tyska socialdemokratin

Av , , Bli först att kommentera 0

Under de senaste veckorna har en maktkamp rasat inom den tyska socialdemokratin (SPD) mellan partiledaren Kurt Beck och vicekanslern och arbetsmarknadsministern Franz Müntefering.

Den är intressant även ur ett svensk perspektiv.

Det har på ytan handlat om en enskild sakfråga: hur länge äldre personer på arbetsmarknaden ska kunna få fullt arbetslöshetsstöd?

Kurt Beck vill gå partivänstern till mötes och göra reglerna mer generösa (även inom koalitionspartnern kristdemokraterna har krav framförts i samma riktning).
Franz Müntefering däremot hänvisar till studier som visar att de strängare reglerna lett till fler jobb och en bättre utveckling på arbetsmarknaden.

Kurt Beck, som haft opinionen på sin sida i frågan, har nu vunnit maktkampen sedan Müntefering gett med sig, utan att som många trodde hoppa av regeringen i protest.

Men den lilla sakfrågan har bara varit utgångspunkt för vad som egentligen är en uppgörelse kring hela arvet efter den tidigare rödgröna regeringens omstridda, tuffa reformagenda 2010.

Frågan det handlar om är hur socialdemokratin bör reagera på sina usla opinionssiffror och hotet från det nya samlade vänsterpartiet Die Linke under ledning av SPD:s tidigare ledare, superpopulisten Oskar Lafointaine – genom att hålla fast vid en del impopulära reformer som dock börjat ge resultat, eller anpassa sig till vad majoriteten av de egna medlemmarna önskar – mer av vänsterpolitik – även om det riskerar att störa den positiva jobbtillväxten?

Känns dilemmat igen? Kurt Beck har genom sin aktion stärkt sitt svaga anseende och sin vackliga ställning i partiet, men till priset av ifrågasatt trovärdighet.

För ett drygt år sedan när krav på generösare regler för äldre på arbetsmarknaden fördes fram från kristdemokratiskt håll var Beck mycket kritisk och krävde ett fasthållande av Agenda 2010. Nu har han ändrat sig, uppenbart mer av hänsyn till dåliga opinionssiffror än entydig övertygelse.

Det är troligt att Kurt Beck stärkt sina möjligheter att bli partiets kanslerkandidat inför 2009, men frågan är om socialdemokraterna kommer att hitta balansen i den hårda konkurrensen från Angela Merkels alltmer mittenbetonade kristdemokrater och det aggressiva vänsterpartiet.

De senaste veckornas drama inom socialdemokraterna är symboliskt för hur öppen, svårförutsägbar och lite rörig tysk inrikespolitik är för tillfället inför de kommande viktiga delstatsvalen.

Bli först att kommentera