I dag är det dags för kommunfullmäktige i Umeå igen och jag ska försöka att blogga lite då och då under dagen om det som sägs, görs och beslutas.

Några kommenterar så här på morgonkvisten kort innan det drar igång:

För övrigt noteras att Mona Sahlin på gårdagens DN-debatt måste ha försökt att sätta något slags rekord i onyanser och överord när hon anklagade regeringen för att svika vallöften på ett sätt som ingen annan regering någonsin och för att misslyckas med jobbpolitiken.

Tonfallet är så hysteriskt att få lär ta det på allvar. Desto fler lär bli besvikna över att Mona Sahlin nu tydligen väljer den typen av oppositionsretorik, när förväntningarna på något mer seriöst från hennes sida trots allt fanns där.

En opposition ska kritisera, men något lite sans och måtta kan man trots det kräva.

Det finns en hel del som man kan invända mot alliansens första år vid makten, men är det något den nuvarande regeringen lyckats med så är det ju just att främja jobben. Och om man jämför hur den här regeringen håller sina vallöften framstår den som pålitlig i jämförelse med sina socialdemokratiska föregångare.

Det är överraskande att socialdemokraternas ledning uppenbarligen är så nervös (eller internt pressad?), trots de höga opinionssiffrorna, att den känner sig nödgad att plötsligt gallskrika på detta sätt istället för att föra en seriös debatt. Det är trist och bådar inte gott för debattklimatet.

Om man nu känner ett sådant behov av dramatiska utspel kunde man väl ha passat på att presentera något litet innehållsmässigt om det egna regeringsalternativet i stället. Men det hade väl knappast räckt till en debattartikel.

På dagens ledarsida skriver jag en signerad text under den nya rubriken ’Frisinnat’:

’Ett stilla ögonblick, plötsligt lyssnade alla

En stor del av min gymnasietid tillbringade jag vid ett hörnbord i biblioteket, med utsikt mot skolgården och människor i rörelse.
Matteböcker, fysikböcker eller samhällskunskapsböcker låg säkert uppslagna, men det var den lilla traven med diktsamlingar en förbipasserande skulle ha lagt märke till. Läroböcker förberedde för livet, men dikter hjälpte till överlevnad. Alldeles säkert låg där något av Tranströmer:

’Vi levande spikar nedhamrade i samhället!
En dag skall vi lossna från allt.’

I helgen sändes ett underbart program på Sveriges Television där författaren Marcus Birro talade om vad Tomas Tranströmer betytt för honom i olika faser av livet. Ibland blir man bara sittande i fascination inför något som sänds på tv; man har inte tid att titta, men förmår inte slita sig.

’Mötet’ skapade ett stilla ögonblick i lägenheten, plötsligt lyssnade alla. Att Tranströmer tröstar när det är kris är vi nog många som skulle vilja vittna om – även om det fortfarande inte är lika legitimt att tala om en krånglande själ som om en krånglande kropp (det är inget man nämner vid lunchen direkt så som man kan ta sig åt ryggen). Marcus Birro formulerade det åt oss.

Alla fängslas inte av Tranströmer. Om man stirrar sig blind på metaforerna i hans dikter, bara ser briljansen men missar erfarenheten de förmedlar, kan mättnadskänsla uppstå.

Metaforer kan skapa svindelkänsla som smala broar över hemliga djup eller distrahera och blända så att läsaren tar sig över utan att märka faran, aldrig kommer i närheten av suget i magen.
Mig inger Tranströmer en befriande svindelkänsla. Vid bordet i skolbiblioteket var det ibland förutsättningen för allt det andra.’

Med en lite ny utformning i papperstidningen av måndagarnas ledarsida drar vi från och med denna vecka igång med ’Veckan som gick’-intervjuer varje måndag, kompletterat av en normal huvudledare och en kortare signerad text.

Miriam Nordfors är först ut i den nya layouten när det gäller att kommentera några aktuella ämnen.

I dagens huvudledare skriver vi om den rådande finansoron.

En studie från Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering visar att andelen chefer bland arbetande kvinnor på drygt 30 år ökat från 15 procent till 20 procent.

Andelen för män ligger ganska fast på 30 procent.

Studien visar att klyftan hänger samman med familjebildning. Medan det är gynnsamt ur karriärsynpunkt för män att bli pappor är det inte någon vinst för kvinnor.

Den bristande jämställdheten i arbetslivet är inte bara orättvis i sig, utan bidrar dessutom till att hålla normer och strukturer vid liv som befäster könsroller.

Det är ju inget ovanligt fenomen att kvinnor i ledande ställning behandlas annorlunda än män – vi har även sett det inom politiken de senaste åren och jargongen som ofta bubblar upp till ytan när ledande kvinnor kritiseras i dagligt tal avslöjar underliggande normer om mannen som chef.

Och även manliga chefer med annorlunda arbetssätt kan få problem på grund av låsta föreställningar hos omgivningen.

Det bästa motmedlet mot detta är fortsatta och ökade ansträngningar för större jämställdhet i arbetslivet som tar fasta både på det faktum att det går åt rätt håll och på det faktum att det går för långsamt.

Med risk för att göra mig impopulär vill jag anmäla en avvikande åsikt när det gäller den så kallade köpfria dagen.

För en annan syn på detta rekommenderas Lisa Tegbys krönika på gårdagens ledarsida, som finns att läsa även här på vk.se.

I min lördagskrönika den här veckan fortsätter jag att fundera lite kring Umeå och befolkningsmålen:

’Umeå – staden i ännu en förvandling

Småstad är ett blygsamt ord som kan utlösa starka känslor. Reaktionerna kan växla från våldsamma anklagelser om jantelag, social kontroll och dövande instängdhet till finstämda lovtal om trygghet, överblick
och det lilla livets gemenskap.

Man kan längta hem eller längta bort, hata eller sakna. Fucking Åmål vs Fanny och Alexander, Elin vs Gustav Adolf, typ; med Thornton Wilders "Vår lilla stad" som tänkbar kompromiss.

Är Umeå en småstad? Hur definierar man i dagligt tal vad en småstad är? Har det med stämning, utbud och människor att göra, eller med storlek och omfång?

En önskan om något annat ligger alltid nära till hands, var man än befinner sig: den som bor i lilla inlandskommunen kanske till varje pris vill hitta något i urbana Umeå. Den som bor i Umeå kanske talar om det som en håla och drömmer om Stockholm. Den som bor i Stockholm talar om huvudstaden som en skvallrig småstad och drömmer om London. Den som bor i Berlin eller Paris talar om europeisk provinsialism och drömmer om New York.

Men den som bor i en grå betongförort på metropolmytens utsida kanske drömmer i hemlighet om något mindre, konkretare och mer tillgängligt.

Är Umeå en småstad? Och är det i så fall ett problem eller en tillgång? I Umeå går åsikterna starkt isär och något enkelt svar finns inte att ge – det är en fråga om utgångspunkt och preferenser. Men själva diskussionen i sig, utbytet av perspektiv och ryggmärgsreaktioner mellan framtida, nya och gamla umebor, berikar underlaget för Umeås kommunalpolitiska debatt.

År 1900, ett drygt decennium efter den stora branden, hade Umeå omkring 4000 invånare. Det var en typisk borgerlig handels- och förvaltningsstad med självförtroende som kunde provocera, men också med stark folkrörelsekaraktär. Spåren efter branden fanns kvar, men höll på att suddas ut. Ett sällsynt expansivt 1900-tal väntade.

I en mycket läsvärd skrift som gavs ut i samband med att VK firade sitt 100-årsjubileum 2000 skriver Allan Sandström om stadsbilden i dåtidens Umeå:

"Fortfarande gapade några tomma gräsbevuxna rutor mitt inne i staden men där reste sig också nyuppförda hus i sten och tegel, flera våningar höga, vilket man tidigare aldrig sett i den låga trästaden. Idyllens Umeå hade ändå bevarats genom de nyplanterade björkarna som redan stod manshöga, och under sommarkvällar kastade ett grönt skimmer över gatornas kullersten. Det var många som tyckte att den nya staden var vackrare än den brunna, och att den gjorde ett mer burget och stadsmässigt intryck."

I dag omfattar Umeå kommun 111 000 invånare, som bekant med förhoppningar om många fler. Det är en universitetsstad med ställning som Norrlands kulturella centrum och främsta tillväxtort, men också en stad på nytt i förvandling både vad gäller tillväxtfaktorer och stadsbild. Expansionen skapar nya drömmar och ny identitetskamp.

1969 skrev Matts Balgård i VK: "60-talets expansion överrumplade staden, men för 70- och 80-talen har vi tid att planera. Vi bör kanske ställa oss frågan – hur stor behöver staden bli? Den kan kanske bli mycket större. Men till vilket pris?"

Något av samma stämning går igen när människor i dag pratar om befolkningsmålen i Umeå. I veckan drog kommunalrådet Anders Ågren (m) igång en debatt kring visionen om 150 000 invånare till 2050 och efterlyste mer utmanande målsättningar.

Man kan ha invändningar både mot uppfattningen att det nuvarande målet skulle vara lätt att uppnå och mot värdet av nya siffermål, men jag delar uppfattningen att befolkningstillväxt är mer än möjlighet än en fara.

Hur en stad växer – i förhoppningsvis en tid av rörlighet och valmöjligheter – säger en hel del om hur en stad fungerar, hur attraktivt det är att bo där, hur olika faktorer formar en livsmiljö som gör det stimulerande, fritt och tryggt för människor att bo på orten.

Däremot kan man med rätta ifrågasätta framförhållningen i en expansion: hänger planeringen med, blir visioner om befolkningstal en ursäkt för att slippa ta tag i problem för dagen?

Debatten om befolkningsmålet rymmer många dimensioner, men den kanske viktigaste har med stadens egen självbild att göra: småstad, stor småstad, mellanstor stad, liten storstad, trendig, flipprig Norrlandsmetropol, trygg idyll vid en stilla umeälv – vilken övergripande identitet är det som officiella mål, projekt, satsningar, planeringsbeslut och förhoppningar om olika utmärkelser eftersträvar?

Om man inte vet varför man vill växa hjälper inte djärva målsättningar, då fäster man en vision i fjärran men glömmer att förankra den i samtiden. Därför kan diskussionen om befolkningsmål aldrig skiljas från frågor om en stads identitet och självbild.’

’Vår lilla stad’ (Our Town) av Thornton Wilder är tidernas pjäs om småstadsliv. Jag kommer att tänka på den med anledning av debatten om Umeås storlek och funderingarna kring vad en stad bör eftersträva och inte.

Ett vackert och berömt citat (som i och för sig inte har något med ovannämnda debatt att göra) ur pjäsen lyder:

’We all know that something is eternal. And it ain´t houses and it ain´t namnes, and it ain´t earth, and it ain´t even the stars…everybody knows in their bones that something is eternal, and that something has to do with human beings. All the greatest people ever lived have been telling us that for five thousand years and yet you´d be surprised how people are always losing hold of it. There´s something way down deep that´s eternal about every human being.’

Det var förstås tråkigt att inte vk.se fick priset som årets förnyare när Stora journalistpriset delades ut i går.

Nu blev det istället Erik Fichtelius som fick det för sitt dokumentärprojekt om Göran Persson, och Erik Fichtelius är också en värdig pristagare.

Själv tillhörde jag dem som var positiv till hans intervjuprojekt i sig, men kritisk (som alla) mot Fichtelius dubbla roller under en period av projektet och även kritisk mot tv-dokumentärens form och upplägg.

Jag håller själv den tjocka intervjubok som gavs ut efter tv-dokumentären som det intressantaste materialet, men får erkänna att jag nog underskattade vad Fichtelius åstadkom även i tv-formen.

Andra bedömde dock även tv-programmen mer klarsynt från början och kan känna sig nöjda i dag, och faktum är att VK:s debattredaktör Mats Olofsson var en av dem. Han var betydligt mer positiv än vad jag var när vi på ledarredaktionen talade om dokumentären under de veckor som avsnitten sändes.