I dagens huvudledare skriver vi om den nya arbetsförmedlingen.

Den här veckan är det Miriam Nordfors som kommenterar några aktuella ämnen under rubriken ’Veckan som gick’. Det handlar bland annat om Nato och EU.

Min lördagskrönika den här veckan handlar om det ökade antalet utdrag ur belastningsregistret och allas rätt till en andra chans:

’Värna allas rätt till en andra chans

Hur ett samhälle ser på människor som avtjänat sina straff säger mycket om hur samma samhälle ser på människor överhuvudtaget.
Sveriges Televisions Aktuellt uppmärksammade i veckan den kraftiga ökningen av utdrag från belastningsregistret efter uppmaning från arbetsgivare som skett på senare år.
Utöver de 100 000 personer som kontrollerades inför jobb i branscher – skola och barnomsorg – där lagstiftningen på goda grunder kräver en kontroll av tidigare sexual- och våldsbrott, så begärde ytterligare 100 000 ut uppgifter om sig själva för att bevisa inför tilltänkta arbetsgivare, i branscher där en sådan arbetsgivarkontroll inte är tillåten, att man är ostraffade.
Den kraftiga ökningen i fler branscher än lagstiftningen pekat ut fogar sig till en allmän trend i samhället av kontroll, omfattande övervakningsiver och inskränkt personlig integritet.

Ann-Charlotte Marteus skrev träffande i Expressen häromdagen om den trygghetens tyranni som hotar om förebyggande säkerhetstänkande går över styr:

"Total säkerhet är alltid en hägring, och den går sannerligen inte ihop med medborgerliga fri- och rättigheter. Vi har rätt till integritet, rätt till våra hemligheter, rätt till en andra chans. Vi är således så illa tvungna att lita på varandra samtidigt som vi måste vara vaksamma, medvetna om att risker är en del av livet."

Det är frågeställningens hjärtpunkt: Vågar vi öppna oss för den komplexa utmaningen att i utgångsläget möta varje enskild individ som just en individ, inte som representant för en enskild kategori, att våga den tillit och det förtroende som en demokrati och rättstat kräver, att bejaka och hålla fast vid en positiv, förlåtande människosyn också i ögonblick när andra instinkter kanske vrålar emot?

Vi måste – absoluta tankekategorier och farliga illusioner om det in i minsta detalj riskbefriade trygghetssamhället används alltför ofta som alibi för att prioritera ned viktiga principer på vilka den rättsäkra, toleranta, liberala demokratin måste vila.

Principen om allas rätt till en andra chans är därför en utmärkt utgångspunkt för att diskutera inte bara ett samhälles förebyggande arbete mot brottslighet, rättsskipning när brott skett och kriminalvård efteråt, utan också ett samhälles grundläggande prioriteringar och människosyn.

Värnandet av rätten till en andra chans kräver att vi avvisar drömmen om det skenbart totala trygghetssamhället där varje riskfaktor och störande avvikelse eliminerats en gång för alla, och att vi vägrar livstidsstämpla individer i en oförsonlig hållning som inte lämnar något utrymme för vare sig människors misstag och svagheter eller människor förmåga till utveckling, mognad och förändring.

För det är viktigt att skilja mellan å ena sidan kamp mot brottslighet och tydliga straffkonsekvenser och å andra sidan rätten till nya och fördomsfria chanser när straffet väl är avtjänat.
En bredare uppslutning bakom de grundläggande principerna underlättas givetvis om rättssamhället rent allmänt upplevs fungera tillfredställande.

Samhället måste ha en tuff inställning till brott och kriminalitet. Stora resurser och högeffektiv organisation måste ställas till rättssamhällets förfogande för att brott ska kunna klaras upp och få konsekvenser. Jag delar åsikten att det ibland funnits en slapp, bagatelliserande och naiv inställning till kriminalitet i den svenska debatten; stundom nästan en romantisering, i grunden djupt fördomsfull, av exempelvis brutala gäng utmålade som offer för sina miljöer – en skymf mot alla andra som lever och kämpar i samma miljöer.
Polisens insatser och närvaro, och möjligheter till insatser och närvaro, har haft sådana brister att förtroendet nu, som en ny undersökning från Forskningsgruppen för samhälls- och informationsstudier visar, är det lägsta på tio år.

Och både den så viktiga kriminalvården som den så viktiga förebyggande arbetet på olika områden har varit av högst växlande kvalitet under de senaste decennierna.
När rättssamhället sviker, eller upplevs svika, sprider sig lätt den typ av nervositet som får kontrollnoja och likgiltighet inför integritetsfrågor till följd. Det finns därför inte någon motsättning mellan att efterlysa bättre, mer konsekvent brottsbekämpning och ett orubbligt försvar av rättssäkerhet och humanistisk människosyn.

Jag vill inte förneka att det finns ett antal fall av mycket svåra gränsdragningar där principer och värden står mot varandra utan att det finns något givet svar på hur man bör gå tillväga.

Men börjar vi kompromissa mer än i yttersta undantagsfall med principer som den om rätten till en andra chans för alla tornar ett kontrollsamhälle upp sig som i sitt absoluta tänkande och sitt stämplande av människor nog är långt farligare än någonting ett lugnt, principfast, liberalt rättssamhälle någonsin kan medföra.’

Ett av de tristaste och mest talande värderingsskiftena på senare år i svensk debatt rör synen på den personliga integriteten.

Hur kan det komma sig att en sådan likgiltighet och aningslöshet inför integritetsfrågor brett ut sig i det svenska samhället?

När jag var ung (eller yngre, beroende på hur man ser det) uppstod det ofta diskussioner redan när något formulär krävde att man angav sitt personnummer.
Övervakningskameror var djupt kontroversiella. Det fanns en sund misstro och oro inför tanken på ett framväxande kontrollsamhälle där makthavare, samtida och framtida, genom att samla in uppgifter i olika typer av centrala system om de så önskade skulle kunna krympa enskilda medborgares integritetssfärer till ett minimum.

Varje förslag i den riktningen väckte inte bara en principiell debatt bland professionella opinionsbildare och någorlunda ideologiskt medvetna politiker, utan utlöste bredare försvarsreaktioner.

I dag föreslås och genomförs långtgående integritetskränkande åtgärder på en rad områden – avlyssning, insamling av uppgifter, total och detaljerad kartläggning av människors kommunikation – utan att den allmänna opinionen reagerar överhuvudtaget.

Finns det en tendens går den snarare i motsatt riktning: förslagen välkomnas som nödvändiga och oproblematiska i den helt principlösa andan av att den som sköter sig inte behöver frukta att staten potentiellt vet allt.

Det kan visa sig vara en av vår tids största illusioner.

Integritetsfrågor är inte enkla och det är inte givet i alla lägen hur avvägningar bör göras mellan exempelvis integritetsskydd och brottsbekämpning.

Men varje sådan avvägning borde just därför röra upp heta debatter och starka opinioner, långt starkare än de som vaknar till liv på andra politiska områden redan när någon minimal förändring genomförs.

Orsakerna till att så många i Sverige verkar bekväma med tanken på att få sin integritet kränkta av en statsmakt kan vara många, både rimliga och svårsmälta: rädsla för och engagemang mot terrorism och grov brottslighet, en naiv tilltro till den goda, snälla överheten som bara vill väl, en fascination inför den tekniska utvecklingens möjligheter som inte vägs upp av en medvetenhet om vad den kräver i form av integritetsskydd, en bristande medborgarkänsla underblåst av mångåriga makthavares retorik som gått ut på att motverka att den enskilda medborgaren värdesätter makt över den egna tillvaron och att underblåsa människors känsla av att stå i en passiviserande, skuldmedveten beroendeställning till staten.

Vilken förklaringsmodell man än väljer borde slutsatsen bli att debatten om det framväxande kontrollsamhället borde vara långt häftigare och engagemanget för den personliga integriteten betydligt djupare än vad som är fallet i dag.

För den som är intresserad av religionens komplicerade betydelse i amerikanska presidentval kan den här artikeln av Gary Wills i New York Review of Books vara intressant: ’Romney and JFK: The Difference’.

På dagens ledarsida har jag en krönika om det amerikanska presidentvalet som nu drar igång på allvar och om varför det fascinerar så många:

Den amerikanska valrörelsen fascinerar
Bläddrar man igenom kvällstidningarnas sportsidor kan man av mängden Premier League-nyheter lätt få intrycket att man av misstag greppat en Londonutgåva, alternativt snabbt dra slutsatsen att en generation sportjournalister hjärntvättade av Tipsextra-nostalgi slutligen löpt amok.

Och kikar man på de svenska dagstidningarnas ledarsidor gör mängden analyser av amerikansk politik det uppenbart hur många wannabe-världsreportrar som huserar där i väntan på jobb vid, beroende på ideologisk tendens, New York Times, Wall Street Journal eller Washington Post.

Jag är förstås, helt och fullt, en av dem. När jag i går gick till jobbet första dagen efter julledighet stängde jag ute trafiken med ett par stora hörlurar där inte Ekot, SR Västerbotten, Studio Ett eller ens Spanarna underhöll, utan där Face the Nation-intervjuer med presidentkandidaterna John Edwards, Barack Obama och Mike Huckabee dånade som podradio.

Det var inte research för den här krönikan, jag lyssnade enbart för nöjes skull; för spänningen, analyserna och spekulationerna, lite grand som man följer en tv-serie. Jag är inte ensam. Framför allt de amerikanska presidentvalen fascinerar och engagerar svenska samhällsintresserade på ett sätt som går långt utöver det rena och i sig höga nyhetsvärdet.
Det finns flera ofta framlyfta orsaker till detta: historiska, språkliga och mediala.
Men även det amerikanska valsystemet, den speciella valrörelse som partier och kandidater bedriver, skapar en närhet, en öppenhet, en mängd information och en utdragen debatt som få andra länder kan skryta med.

Ingen kandidat kan gå igenom ett amerikansk presidentval utan att i förväg bekänna färg, ta sig an alla typer av frågor och bevisa en mängd egenskaper som exempelvis svenska partiledare valda i slutna, tysta och räddhågade processer först behöver visa upp långt senare.
Som The Economist noterade i en ledare häromveckan ger primärvalen amerikanerna möjlighet att fatta ett friare och mer välgrundat beslut än medborgarna i andra demokratier någonsin kan.

Det är en överdrift och det är definitivt ingen garanti – som vi sett i de senaste två valen – för att beslutet blir lyckat. Och amerikansk politik har en andra problem med lobbying och pengaströmmar – inte helt olika dem vi sett i Sverige under många år av socialdemokratiskt maktinnehav – som blir tydliga under en valrörelse. Men med tanke på de många fördomar som finns, vid sidan av berättigad kritik, mot den amerikanska politiken kan det vara på sin plats att påminna om förtjänster som också hör till helheten.

Nu drar 2008 års amerikanska presidentval igång på allvar. Det återstår mycket innan partierna har sina kandidater klara, men redan den kommande veckans primärval kan ge ett första besked om vilka som har initiativet.

Kommer Clinton eller Obama ut ur Iowa och New Hampshire med vind en i ryggen? Får John Edwards sitt nödvändiga genombrott? Och hos republikanerna: är Mike Huckabees kampanj tillräckligt uthållig, kan nästan uträknade John McCain komma tillbaka, är Rudy Giulianis strategi att hoppa över de inledande delstaterna klok eller fatal och hur nationellt valbar uppfattas Mitt Romney vara?
Något är det med detta val som stimulerar spekulationer och kittlar intresset.

På dagens ledarsida försöker vi med lite glimt i ögat åter att testa nya grepp för att hålla ledargenren levande genom en underledare som vi kallat ’Ledarsidan stämmer instrumenten inför 2008’.

Upplägget går inte att återge på något vettigt sätt i bloggform, men den som har tillgång till papperstidningen får gärna beskåda detta tillfälliga formexperiment som förstås också är en lätt ironisk lek med ledargenren på metanivå.

I dagens huvudledare skriver vi om den besvärliga situationen med långa väntetider inom landstinget.

Nu är jag tillbaka i matchen igen första arbetsdagen efter en julledighet där jag lyckades koppla bort nyhetsflödet nästan helt (vilket gjort gott på många sätt), men blev mycket besviken på SVT:s Strindbergsdrama.

Och det är förstås ett givet ämne för årets första blogginlägg från min sida:

Med tanke på den uppsättning begåvningar, några av de allra bästa, som samlats till satsningen hade jag höga förväntningar på hela projektet.

Men tyvärr och överraskande nog kändes det hela väldigt traditionellt, ängsligt, kostymposerande, kulissartat och trevande – som om 1800-talets Stockholm och August Strindberg gjort alla inblandade nervösa för att göra fel och försiktiga i umgänget med teman, miljöer och själva tv-dramats normer.

Det var kompetent genomfört förstås, men jag hade hoppats på långt mer än så, något riktigt levande, virvlande och nyskapande som skulle föra den rika svenska tv-dramatraditionen in i 2000-talet.

Satsningen utstrålade en del av det som ofta är problemet även med svensk teater: bristen på förnyelse och en oförmåga att – om jag får låna ett uttryck från kulturchefens nyårstal här i Umeå – ’släppa sargen’.