Långsamt, parallellt med rapporteringen om de dagliga striderna, har den större politiska kontexten bakom Mellanösternkonfliktens senaste eländigheter börjat analyserats allt mer ingående.
Den större kontexten är uppenbar även bakom det förslag till vapenvila som Egypten lagt fram. Gång på gång återkommer analyserna till Irans roll.
En av förklaringarna, exempelvis, till att stora delar av den övriga arabvärlden varit så skeptiskt inställd till Hamas även under den senaste veckan har som många påpekat med rädslan för Irans inflytande i regionen att göra, väl analyserat av Anna Dahlberg här, och kommenterat av exempelvis UNT:s ledarsida här, och med konflikten mellan moderata och extremistiska krafter inom den islamska världen.

Temat återkommer gång på även i kommentarerna i de tidningar och tidskrifter jag brukar citera här på bloggen när det handlar om utrikespolitik. Här bara ett snabbt svep från några av dem för den som vill få några lästips på intressanta, och långt ifrån samstämda, artiklar, som tillsammans ger en bra bild av konfliktens många olika aspekter:

Lång artikel i Newsweek om fredens förutsättningar: A Plan of Attack For Peace
Thomas L Friedman i New York Times: The Mideast’s Ground Zero
Ledare i The Economist: Gaza: the rights and wrongs
Ledare i The Observer: Israel must withdraw from Gaza
Analys i Süddeutsche Zeitung av Tomas Avenarius: Ägyptens Ängste, Schwierige Suche nach Lösungen (på tyska)
Timtohy Garton Ash i The Guardian: Europe is failing two life and death tests. We must act together, now
Intervjuv i Die Zeit med Mellanösternexperten Martin Beck om konflikten: Es gibt ein gemeinsames Interesse, Hamas einzudämmen (på tyska)
En genomgång av konfliktens huvudaktören i Die Zeit: Die Köpfe der Nahost-Krise (på tyska)

I måndagens huvudledare skrev vi om nya belägg för bristerna i Umeås företagsklimat.

I en signerad text på morgondagens ledarsida kommenterar jag den dystra utvecklingen i Mellanöstern utifrån ett par olika aspekter.

Jag instämmer för övrigt med andra bloggare här på vk.se om att Niklas Ekdals ledare i DN var mycket läsvärd. Även Anna Dahlbergs ledare i Expressen och Britt-Marie Mattssons analys i Göteborgs-Posten hör till det mycket tänkvärda i dagens tidningsskörd. En av de bäst balanserade analyserna av konflikten hittills tycker jag också att Fredrik Malm gjorde på newsmill.se i förra veckan.

Min text på morgondagens ledarsida:

’Ännu en återvändsgränd av våld och lidande

Med de israeliska truppernas markoffensiv in i Gaza, och Hamas fortsatta raketbeskjutningar mot Israel, slår konflikten i Mellanöstern slutgiltigt över i en ny, befarad och tröstlös våldseskalation.
Akut måste omvärlden, med USA och EU i spetsen, öka både kraften och tempot i ansträngningarna att pressa fram en – ömsesidig – vapenvila och säkerställa att alla nödvändiga humanitära insatser snabbt når fram till svårt utsatta människor.

Sedan gäller det att hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Ingen regering, inte heller Israels, kan förväntas att passivt acceptera kontinuerliga terrorangrepp på sina medborgare. Och Hamas som organisation fortsätter att med sitt våld, sitt reaktionära program och sin hatfyllda ideologi vara en katastrof för regionen i allmänhet och för palestinierna i synnerhet. Istället för ansträngningar att skapa politiska, ekonomiska och sociala förutsättningar för ett drägligare liv i fred, demokrati och välstånd åt invånarna, har destruktiviteten lamslagit utvecklingen.

Men att Israel har en rätt att försvara sig mot fiender som vill se landet utplånat betyder inte ett klartecken för aktioner av vilken omfattning som helst. Det betyder inte att militära ingrepp med allvarliga humanitära följder av det slag som nu görs äger berättigande på vare sig kort eller lång sikt.
Genom att låta sig provoceras till militära handlingar agerar Israel tvärtom precis som terroristerna kalkylerat och önskar.

Israel uppträder som om det fanns en militär väg till bestående fred, eller till bestående säkerhet. Regionens erfarenheter talar samfällt för att den strategin slutar i en återvändsgränd, där bara våldet och befolkningarnas lidande är permanent. Mönstret terror – vedergällning – fördjupad konflikt måste brytas. Terroristerna kommer aldrig att acceptera ett slut på konflikten de lever av. Desto större skäl för alla andra att dra undan mattan på dem: ideologiskt, ekonomiskt, humanitärt. Där måste även Israel utöva självkritik.
Israel tar med sin markoffensiv en ansenlig risk, till ett högt humanitärt pris för regionen. Man måste, under tryck och hjälp från USA och EU, förr eller senare ta en annan risk: att vägra ge terroristerna vetorätt över varje fredstrevare. Genom att ändra strategi och stimulera de goda krafternas förutsättningar att växa – öka palestiniernas rörelsemöjligheter, underlätta det ekonomiska utbytet, stödja bredare humanitära insatser och vara lyhörda inför positiva politiska ansatser från palestinskt håll – kan man söka att knäcka terroristernas långsiktiga möjligheter att agera och rekrytera.
Argumenten mot en sådan strategi är välkända. Men alternativen är få. Och det är, trots allt, i tron på att demokrati, samlevnad och välstånd ger fred, försoning och säkerhet som hoppet om förändring lever.’

Temat på min lördagskrönika den här veckan är flitigt återkommande här på bloggen: Västerbotten och förhållandet mellan kust och inland, stad och landsbygd. I grunden handlar det om ett resonemang som jag varit inne på många gånger tidigare under det senaste året, men som jag inte fick plats att formulera rakt på sak i krönikan i papperstidningen, utan väver in i här nedan i nätversionen istället.
Kärnresonemanget är att Umeå konkurrerar med städer söderut och stärks av en levande landsbygd runt omkring sig, medan inlandskommunerna konkurrerar med landsbygder i hela landet och stärks av en attraktiv större stad med urbant utbud i rimlig närhet.

Min lördagskrönika, således:

’Stad och land tillsammans i nöd och lust

"När vintern är som tjockast kan man ju tro att världen inte frågar stort efter om vi leva eller dö häruppe (…) då gäller det att några har känningen levande. Att floden dansar under isen, hur bottenfruset allting än ter sig på ytan."
(Ur Vredens barn, Sara Lidman)

Årets första dag i Umeå bjöd på blårosa himmel och en skarp månskära – man föreställer sig att den hänger därute nånstans över havet – i en stämning ingen sentimentalt tonsatt slutscen kunnat återge bättre.
Sådana ögonblick, om man har ro en sekund att njuta dem, när en region bjuder sin exklusivaste solnedgång, komprimeras tiden. Närvaron av ett större lokalt, historiskt sammanhang växer fram. Man står där, åtminstone är det alltid min känsla oavsett var jag befinner mig, med ungefär samma gråtfärdiga tankar, onda aningar och envisa, starka förhoppningar som oräkneliga andra gjort i ungefär samma situation på ungefär samma plats genom åren.
Generationerna som en efter en, under både yttre och inre konflikter, betvingat, förvaltat och förädlat ett landskap, utvecklat och bevarat en kulturbygd, byggt och vitaliserat en stad, samlas i sådana ögonblick ihop, som publiken bakom sista bollen på artonde hålet i en major, för att tillsammans betrakta ännu ett avgörande.

Det är påtagligt när man fördjupar sig i Västerbottens historia, hur missförstått det nordliga rummet, den regionala helheten ofta varit, trots ständiga referenser till Norrland i debatten. Genom alla de strukturomvandlingar länet genomgått – kulturellt, ekonomiskt, närings- och befolkningsmässigt – under århundradena kan det synas ligga nära till hands med "den enes bröd den andres död"-analyser. I synnerhet när det gäller förhållandet mellan kuststäderna och inlandskommunerna beskrivs ofta utvecklingen i sådana kategorier. Uppgång för de ena, nedgång för de andra – i ett växelspel.
Men det är, vill jag påstå, i stor utsträckning en snävsynt men självförverkligande myt som Västerbotten inbjuder till genom sin mångfald och geografiska storlek.

"Vi förstår av era ord, att däroppe i norr finns både ett stort fjälland och ett stort insjöland och ett stort skogsland och ett stort slättland och en stor skärgård. Det är mer, än vi hade väntat oss. Det är mer, än många stora kungariken kan berömma sig av att äga inom sina gränser."
(Ur Nils Holgerssons underbara resa,
Selma Lagerlöf)

Övergripande samhällsförändringar och nationella skeenden återspeglas i alla avseenden inom ett så brett län. Men det betyder inte att de är begränsade hit. Strukturomvandlingarna hade ägt rum ändå. Den livskraftiga, folkrörelsetäta, strävsamma småbrukarlänet var ingen dålig mylla att hämta näring ur för kuststäderna när nya samhällsmönster, urbanisering och utflyttning fick dem att växa.
Och det kanske, trots allt, var det norrländska inlandets räddning, att det fanns attraktiva norrländska kuststäder som stod pall och kunde hävda sig i konkurrensen när människor sedan sökte utbildning, jobb och nya typer av kulturella upplevelser i urbana miljöer – annars hade flyttvågen kunnat få en ännu mer geografiskt definitiv och dramatisk karaktär.

Sett ur ett sådant övergripande Norrlandsperspektiv borde, 2009, inför en ny stor strukturomvandling rakt igenom länet, inlandskommunerna vara de som jublar högst åt Umeås stora tillväxtambitioner och de första att beklaga om Umeå ignorerar ett bristfälligt företagsklimat. På samma sätt som Umeås politiska ledning borde stå på barrikaderna mot neddragningar av statlig service i inlandet och inse att bättre förutsättningar för nytt småföretagande och mer differentierad arbetsmarknad i Västerbottens inland på sikt kanske är ännu viktigare även för de egna möjligheterna i konkurrensen söderut än statliga subventioner till traditionell industri i Umeå. Den växande kuststaden och den moderna landsbygden och glesbygden skapar tillsammans ett spännande Norrland. Båda har inför 2009 anledning att ömsesidigt önska varandra väl.

En stad som Umeå kan inte nå sina befolkningsmål genom traditionell inomregional omflyttning, utan konkurrerar med jämnstora städer söderöver, och då kan en levande landsbygd runt omkring vara ett trumfkort. Och inlandet kan inte överleva genom att söka frysa ned, bromsa och fördröja en utveckling som inte går och inte bör hindras, utan måste vinna på egna och nya meriter, genom att locka människor i olika faser av livet som söker något annat än storstaden. Då konkurrerar man med andra landsbygder runt om i landet, delvis i världen, och attraktiva större städer med urbant utbud inom rimlig närhet är då en kanske helt avgörande förutsättning.

"Vi är inte styrkta av att folk säger att Norrland är ett härligt land bara man
slipper bo där."
(Karl Rune Nordkvist i en debatt när Norrländska författarsällskapets grundades 23 november 1957. Citat hämtat från Gunnar Balgårds essäsamling "Norrifrån".)

I 2000-talets Västerbotten är motiveringen till ett beslut nästan lika viktig som beslutets innehåll i sig.
Ja eller nej till överledning av Vojmån, ja eller nej till nationalpark i Vindelfjällen, ja eller nej till vindkraftssatsningar, ja eller nej till uranbrytning, ja eller nej till nya befolkningsmål vid kusten, ja eller nej till storregion – oavsett frågeställning vibrerar den entusiastiska och svårmodiga, nybyggarfriska och utflyttningströtta, självmedvetna och centralmaktsfixerade mångbottnade västerbottniska historien under ytan på varje ställningstagande.

Och även om slutsatserna skiljer två medborgare åt, kan andan och attityden i deras analyser vara gemensamma. Även om slutsatsen förenar två personer kan de blandade motiven som förde dit blottlägga djupa klyftor. Ja-sägare och nej-sägare i en enskild fråga kan förenas av samma missmod och uppgivenhet vad hemorten anbelangar.
Andra ja-sägare och nej-sägare kan trots skilda val dela samma framtidstro, optimism, vilja till oberoende och egenmakt för den egna bygden. "Vi måste runda Stockholm, sluta vänta på nollåttorna och erövra världen direkt", som entreprenörer i inlandet brukar säga till mig.
Vilka historiska änglar och demoner är starkast? Det långsiktigt viktiga behöver inte alltid vara om det blev ja eller nej till det ena eller andra, utan att beslutet fattades i rätt stämning, med självförtroende och blicken riktad framåt.’

I en kort signerad text, omringad av Mats Falk-teckningar från det gångna året i ett specialarrangemang, på onsdagens ledarsida reflekterar jag löst en gång till kring optimism, pessimism och en solidaritet som sätts på prov:

’2008 gav skäl både att deppa och jubla

Ingen förnuftig människa, skrev den österrikiska fredpristagaren Bertha von Suttner i Ned med vapnen, 1889, ’skulle det falla in att vilja tvätta bort bläckfläckar med bläck eller oljefläckar med olja. Bara blod ska ständigt tvättas bort med blod.’

Året slutade med dystra nyheter från Mellanöstern. En djup och komplicerad konflikt, ytterst olämplig för ensidiga slagord, har återigen rasat ned i just den våldets omöjliga logik som terroristledarna alltid eftersträvar och som aldrig kan ge långsiktig fred och trygghet för redan svårt utsatta befolkningar.

Med en politisk uppgörelse, ekonomiskt samarbete och kultur- och idéutbyte över gränserna, skulle en plågad region kunna lyfta. Fred, demokrati och välstånd: någonstans måste insikten om det sambandet hållas levande, även om den kan verka drömmande när strider rasar.

Nyhetsrapportering och opinionsbildning ska vara problemorienterad. Det ingår i uppdraget att granska och kritisera. Men ibland kan problemorientering slå över i tvångsmässig negativism; ofta i armgång med undergångsprofeter, alltid lika ointresserade av de utvecklingssprång, tekniska nydaningar, politiska reformer och engagerade individer och rörelser som steg för steg bidragit till att göra människors vardag drägligare, friskare, rikare, friare och tryggare genom åren, och därför inte heller förmögna att skilja mellan stort och smått, långsiktigt och kortsiktigt, allvarligt och banalt.

En återblick på 2008 ger skäl både att deppa och jubla. Trots allvarliga kris- och krigsrubriker ger den övergripande utvecklingen oss större skäl att se framtiden an med balanserad tillförsikt än med förljugen nostalgi.

Men trots en i många avseenden bättre situation än någonsin tidigare präglas världen fortfarande av omfattande brutalitet, förtryck, fattigdom och lidande. Och solidariteten med de mest utsatta är långt ifrån någon självklarhet ens i rika, trygga länder. Hur vi uppträder på hemmaplan mot nödlidande som tvingas söka hjälp och skydd från krig, förföljelser och katastrofer säger beska sanningar om våra egna prioriteringar. 2009 lär bli ännu ett år när solidariteten sätts på prov.
Låt oss minnas det.’

I vår huvudledare i måndags kastade vi en blick tillbaka på några av de största händelserna i Västerbottens inland under 2008.

Jag ser på teaterföreningens hemsida att en monologföreställning av Andréas Utterhall baserad på Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet (1864) kommer till Umeå i februari.

Dostojevskij trängs med Eyvind Johnson om förstaplatsen på min litterära topplista. Men om Johnson är humanisten även i det svarta är Dostojevskijs verk en sump av växelvis gripande medmänsklighet och reaktionär sörja, där gud och djävulen kämpar om människans själ utan att författaren griper in.

Källarmänniskans anteckningar är en både bländande och problematisk uppgörelse med tidens radikalism, rationella förnuftstro och moderna storstadsliv. Inledningen anger tonen: ’Jag är en sjuk människa? Jag är en ond människa. En frånstötande människa.’ och följs senare upp med rader som: ’Även i tandvärken finns en njutning.’

Idémässigt är källarmänniskan mångtydig, precis som Dostojevskij själv. Där finns inte bara ett livsbejakande försvar av den individuella personligheten och kritik av den kollektiva utopismen, utan också en svår reaktionär förljugenhet. På ena raden ett trotsigt ’Så leve källarhålet’ , på nästa ett själväcklat ’Åt helvete med källarhålet!’ En Dostojevskij-bok ska man slå igen svettig, utmattad och förvirrad.

Jag har varit slö med att uppdatera bloggen under helgerna och inte heller varit helt nöjd med de egna försöken att sammanfatta året som gick, men jag får väl så lov att bekänna färg, så här kommer min lördagskrönika från förra veckan:

’Ett omtumlande år för liberala optimister

’Things in life will not always run smoothly. Sometimes we will be rising toward the heights-then all will seem to reverse itself and start downward. The great fact to remember is that the trend of civilization itself is forever upward; that a line drawn through the middle of the peaks and the valleys of the centuries always has an upward trend.’
Franklin D Roosevelt i sitt sista installationstal 20 januari 1945

2008 var ett omtumlande och inte alldeles enkelt år för optimister. Klimatdebatten höll på att kidnappas av antiliberala undergångsvisionärer med olika utgångspunkter (en del till vänster rädda för konsumtion och tillväxt, andra till höger för gröna prioriteringar och klimatåtgärder) innan miljöomställningens både brådska, nödvändighet och potential för utveckling, jobb och hållbar tillväxt blev det dominerande och logiska perspektivet.

Sedan kom en period av närmast global yes we can-eufori i kölvattnet av Barack Obamas inspirerande presidentvalskampanj, hans seger och utsikterna att USA skulle återknyta till sina bästa, istället för sina sämsta, traditioner i Vita Huset.

Men redan innan Obama hunnit segertala hade finans- och kreditkrisen slagit till med full kraft mot USA, och utan några tecken på att vilja göra halt där.

Hösten och den tidiga vintern har präglats helt av dess omvandling till en av de djupaste internationella ekonomiska kriserna i modern historia. Utdömd finanssektor, upptornande recession och hagel av varsel har ställt regeringar på det svåra provet att å ena sidan visa handlingskraft och å andra sidan inte tappa omdöme och nerver inför ansvarslösa oppositioners krav på panikartade åtgärder utan rim, reson och rimliga utsikter till framgång. Nyckelordet är som så ofta förtroende. Den svenska regeringen har hanterat situationen väl så här långt och belönats med positiva förtroendesiffror av tillfrågade medborgare.

Utmaningen för alliansen under 2009 blir att stå emot alltför långtgångna subventions- och stimulanskrav som bara förvärrar krisen och istället lägga ner kraft på för välståndet, välfärden och jobben långsiktigt viktigare åtgärder som bättre småföretagarklimat och fortsatta reformer för högre kvalitet och mer resurser inom skolan och den högre utbildningen.

Utkast till flexiblare arbetsmarknad, höjt tak i a-kassan, individualiserad föräldraförsäkring och fortsatt offensiv när det gäller alternativ och valfrihet inom offentlig sektor vore andra inslag på önskelistan i hanteringen av krisen inför 2009.

Det vore katastrofalt om beslutsfattarna glömde bort vad som i grunden skapat de senaste hundrafemtio årens enorma tillväxt: kombinationen av demokratiska och korruptionsfria institutioner, socialliberala välfärdsreformer, breda utbildningssatsningar, kvalificerad forskning, goda villkor för entreprenörskap, frihandel och marknadsekonomi.

Men den största frågan i svensk politik under 2008 var en annan, och den gav i allra högsta grad näring åt både optimister och pessimister. Den personliga integriteten har varit strykpojke under många år; lågt prioriterad hos de makthavande beslutsfattarna, valhänt försvarad av de etablerade opinionsbildarna och sömnigt ignorerad av de traditionella nyhetsmedierna. Under missvisande hänvisningar till allmänna säkerhetsmåsten, brottsbekämpning och terroristhot har gränserna steg för steg förskjutits åt fel håll. Den tekniska utvecklingen, som skapat en oskattbar kommunikations- och informationsfrihet, tvingar nu fram allvarliga frågor om hur den personliga integriteten ska kunna värnas i en tid där möjligheterna och lusten att krympa människors privatsfärer blivit skrämmande stora.

FRA-lagen, Ipred-frågan, datalagringsdirektivet: 2008 blev inte året då allt vände, inte ens nådde ett stillestånd, men 2008 blev året då den personliga integriteten inte längre kunde trampas ned som något irrelevant av en skrämselpropaganda van att få som den vill. Trampades gjordes det ändå, men varje steg skapade oväsen och protester. Det uppstod debatt, mobiliserades motstånd, väcktes heta känslor, blottlades argument. Och även om storebrorssamhällets vägröjare inte åkte på några kompletta nederlag tvingades de åtminstone stanna upp och inse att de inte är ensamma på banan längre.

Värnet av den personliga integriteten, vaksamheten inför övervaknings- och registreringsiver, måste förbli en prioritet även under 2009.’