Djurrättsfrågan förtjänar mycket bättre

Av , , 7 kommentarer 14

Att djurrättsfrågan förtjänar mycket bättre, att sådana här oacceptabla trakasserier gör att få ens vill förknippas med frågeställningarna, är ämnet för den här ganska personligt färgade lördagskrönikan.

———————————————————-

Djurrättsfrågan förtjänar mycket bättre

En bekännelse inledningsvis: för en tid sedan beslöt jag att bli vegetarian. För att jag, subjektivt, länge tyckt att det smakar bättre hur som helst och för att utbudet på vegetarisk mat i dag är mycket bredare än för tio år sedan. Och för att förändring, att utmana sig själv, ibland kan vara nyttigt i sig. Men utslagsgivande för beslutet var egna etiska och politiska överväganden som vuxit fram gradvis om djurrätt, miljö och hållbar utveckling. Det är personliga överväganden som är mina, som jag tar på allvar och som jag gärna motiverar om man ber mig om det, men som jag inte skulle kalla objektiva och som jag inte prackar på någon annan i form av livsstilsråd.

Att vara engagerad i djurrättsfrågor och mot illa behandling av djur förutsätter, skulle jag vilja påstå, konsumentmedvetenhet när det gäller exempelvis frågor kring utfiskning och den globala köttindustrin, men det förutsätter inte vegetarianism. Att inse behovet av minskad global köttkonsumtion som politiskt miljömål behöver inte heller få till konsekvens att man för egen del avstår från kött eller har några synpunkter på vad andra äter när det kommer till den konkreta tallriken. Det är därför långsiktiga styrmedel fungerar så bra.

Jag kände ett behov av att i min egen livsstil – som är min sak – koppla det ena till det andra. Jag hade inte lust att överhuvudtaget käka kött eller fisk längre, var inte bekväm med det av olika skäl, och mer är det inte med det. Jag steker min majsbiff och tofu bredvid de andras fiskar eller köttbullar i en fredlig och tolerant fräskör av olika preferenser. Det är kännetecknet på ett samhälle byggt på mångfald, tolerans och respekt för privatsfärer. Kontraster och olikheter inger trygghet, för då vet man att det finns frirum för många. Balansen mellan politisk övertygelse, vilja att förändra, insikt även om den egna felbarheten och respekt för andras vägval upprätthålls.

De miljöer som ligger mitt hjärta närmast – lands- och glesbygden – skulle inte existera om det inte vore för en lång historia av jakt, fiske och djurhållning.
Jag är uppväxt med gröna vågen som bakgrundsstämning på ett litet deltidsjordbruk intill björnskogen med fjällkor, höns, nordsvenskar och får. Det är djur och natur som vardag, inte puttenuttig idyllsemester.

Ibland måste man, om man är känslig, titta bort. En del får man fördra som varit förutsättningen för bygden. En del lamm skickas till slakt om hösten (om inte björnen lämnar skogsbrynet och tar något, fast det hände aldrig hos oss), höns likaså om inte räven gräver sig in före och ute på gården sker byteshandeln mellan grannarna, kanske en liter råmjölk mot älgkött från jakten. Grunden är att djuren ska ha det så bra och värdigt det går i livet och inte behöva plågas när den andra stunden kommer.
Det är livsstilar i kunnig, praktiserad, pragmatisk och därför långsiktigt pålitlig respekt för ekologiska samband och förlopp.

Brutalitet och skenhelighet förekommer på landet som överallt, men inte så ofta som storstadsproducerad populärkultur vill få oss att tro. Min erfarenhet är att några av de största djurvännerna – i betydelsen människor med känsla för, kunskap om, ansvarstagande och ömhet för djur – ofta finns på bondgårdarna och i jaktlagen. Och det kan bland de mer fanatiska djurrättsaktivisterna – den lilla minoritet som ställer till så mycket elände för djurrättsfrågan – finnas en oförsonlighet som gör dem blinda, faktiskt, även för hur djur mår.

Fanatismen är sådan – blind för allt utom det egna hatet. Det irrationella varghatet i en del jaktkretsar – återigen bara en liten minoritet, men till stor skada för den svenska rovdjursdebatten och onödigt välvilligt behandlat av regeringen – hör hemma i samma kategori.

Ändå, med det sagt, så är det inte hela sanningen om vare sig djurindustrin eller samhällets förhållningssätt till djurrättsfrågor. Även när regler och lagar om djurhållning följs oklanderligt kan det vara svårsmälta storindustriella villkor som djur tvingas leva under och i. Och mycket konsumtion sker också i ett medvetet blundande för verkligheten på vägen till kund. Vi vill inte riktigt veta för att slippa behöva aktivt legitimera något. Vi konsumerar, anar att inte allt är som det borde, men förtränger det, orkar inte i en vardag som är stressig och komplicerad nog att fördjupa oss. I brytpunkten mellan ana och förtränga spränger en oreflekterad inkonsekvens, som det är viktigt att påtala och lyfta fram.

Aktiverad och medveten konsumentmakt är ett av de där gamla fina liberala, marknadsekonomiska idealen som tyvärr just liberaler paradoxalt nog tenderar att glömma bort. Därför har jag stor sympati för de demokratiska djurrättsdebattörer som påtalar etiska motsägelser i samhället i synen på hur djur ibland behandlas och värderas, som trycker på för ändrade, mer djurrättsmedvetna konsumtionsvanor. Det kritiska tryck de utövar i debatten för bättre djurhållning och avskaffat djurplågeri borde få ett mycket bredare stöd.

För vad jag däremot inte har ett uns av sympati eller förståelse är de djurrättsaktivister som antingen tar lagen i egna händer – genom våld eller andra avskyvärda sabotagemetoder – eller som väljer ut enskilda småföretagare som mobbingoffer för spektakel precis inom lagens råmärken men bortom all rimlighet, där det mest verkar handla om att jävlas för jävlighetens och egotrippens skull. Sådana aktioner skämmer ut både djurrättsdebatten och den viktiga principen om utrymme för civil olydnad i ett demokratiskt samhälle.

VK rapporterade i går på nyhetsplats om ett nytt liknande fall här i Umeå där en butik speciellt inriktad på att sälja etiskt och ekologiskt tillverkade kläder nu utsätts för mobbing av djurrättsaktivister. Orsaken är två second hand-pälsar som finns i butiken. Innehavaren har med glasklar logik förklarat att hon inte skulle ta emot nya pälsar, men inte ser någon mening i att kasta bort de redan sedan länge tillverkade. Trots det fortsätter aktivisterna. Sådant ger djurrättsfrågan stämpel av sektverksamhet.

Folk som kallat sig aktivister och kombinerat det med valfritt historielöst och frasradikalt slagord på flygblad och omdömeslös samhällsanalys har länge i Sverige fått sanslöst oförtjänt cred för sitt ”engagemang”, medan alla de ungdomar som arbetar demokratiskt och bemödar sig om seriösa, konstruktiva ställningstaganden inte får en tiondel av samma erkännande och uppmärksamhet. Det är fördummande om de som vrålar högst och mest vulgärt får klappar på axeln för samhällsengagemang, medan andra osynliggörs.

Även djurrättsfrågan lider under en sådan vriden logik. Trakasserier och intolerans i dess namn gör att många i dag nästan skäms för att ens erkänna ett intresse för frågeställningarna.

Kanske skulle färre vara tveksamma att komma ut som engagerade och delta i den debatten om seriösa djurrättsdebattörer vågade vara tydliga med vilka metoder man vill förknippas med och vilka man inte vill veta av. Djurrätt är fråga värd större engagemang i samhället. Men arbetet mot brott, trakasserier och demokratiskt tvivelaktiga metoder måste alltid ha företräde.

7 kommentarer
Etiketter: , , ,

Öppen källkod får inte bli ett tomt löfte i Umeå

Av , , 6 kommentarer 12

Öppen källkod ska vara ett bärande tema i Umeå inför kulturhuvudstadsåret 2014. Politiken måste leva upp till det och prioritera demokratisk öppenhet och transparens. Om det handlar den här krönikan, med anledning av debatten om kommunalrådet Lennart Holmlunds meddelande till kulturdebattören Anders E Björkmans chef.

——————————————————

Öppen källkod eller jädra soppa i Umeå?

Kommunalrådet Lennart Holmlunds omöjliga och i allt olämpliga meddelande till debattören Anders E Björkmans chef på Västerbottens museum, som VK rapporterat om på nyhetsplats, är en påminnelse om att Umeå balanserar på gränsen mellan progressiv, kraftfull stadsutveckling och en småstadssoppa av sammansmultna intressen, beslut bakom kulisserna och oklara roller.

Jag har tidigare beskrivit intrycket av soppa så här på ledarsidan:

”Balticgruppen, Umeås dominerande fastighetsaktör, är idégivare, pådrivare och tung intressent i den lokala stadsplaneringsdebatten, har sponsrat universitetsprojekt med stora summor, har med en uppmärksammad insats har gått in och betalat ungdomsjobb åt kommunen och har sedan en tid tillbaka ett fastighetsbolag ihop med den lokalt på både papper och webb helt dominerande mediekoncern som bland annat äger stadens båda dagstidningar – Västerbottens-Kuriren och Västerbottens Folkblad. (…) Osund maktkoncentration och sammanflytande ekonomiska intressen kommer sällan som huvudnummer med pukor och trumpeter. Sådant upptäcks vanligtvis efterhand, som en fotnot med oanade konsekvenser efter en lång lista av goda avsikter. Faran finns att vi till slut inte ser skogen för alla träden. Vi får se upp så att vi inte jublar över enskildheterna men missar det övergripande mönstret av en problematisk maktsammansmältning i Umeå, där pluralism och konkurrens riskerar att ta stryk. Det vore mindre Balticgruppens ansvar än de övriga aktörernas.”

Inför kulturhuvudstadsåret 2014, med öppen källkod som ett bärande tema, har Umeå ett ansvar att klara av projekt under bevarande av demokratisk öppenhet och transparens. Men koden i Umeå ligger, kanske av gammal vana, ofta dold. Spekulationerna blir därefter. Att stadsplaneringen inte stod mer i centrum under valrörelsen – med undantag för ett fåtal politiker som varit öppna och ärliga från början, men fortfarande är relativt ensamma i debatten medan andra som delar åsikterna ligger jättelågt eller tvår sina händer – var en försummelse som nu gör att många kan ifrågasätta var besluten egentligen fattats.

För få vågade göra idéerna kring Staden mellan broarna till huvudsak i valrörelsen – vilket de hade förtjänat. För många tycks ha hoppats på snabba lösningar därefter när mandaten fördelats på andra grunder. Kritiken från dem som är emot blir lika intensiv som den sökta demokratiska legitimiteten för projekten är svag.

En sak man inte vill ta öppen ställning för, kan man inte heller driva med både kraft och öppen källkod samtidigt. Antingen blir det inget eller så sköts saker i det fördolda. Nu klämtar klockan inför 2014 och då ställs den lokala opinionen i någon mån inför fullbordat faktum. Det skapar misstro, som inte blir mindre av oacceptabla utbrott mot avvikande åsikter. Ett kulturhuvudstadsprojekt ställer många inför krav på nyorientering. Det är bra, politik ska kunna utmana, vilja någonting som inte är enkelt från början, inte alltid resignera inför all klackarna i backarna-negativism.

Men utmaningen till nytänkande kan inte bara gå i en riktning. Politik är inte bara förankring av svar uppifrån, utan framför allt en skapande, intellektuell process underifrån. Den öppna källkoden som hållning var, så har det tolkats, i första hand en uppfordran till beslutsfattarna själva, att bryta med gamla vanor, att kasta en blick inåt; ett löfte om att, för att citera Willy Brandts berömda ord “våga lite mer demokrati”. Har politiken i Umeå gjort den egna, inre resan, inför 2014?

Välkomna debatten, ta den, vinn den, är ett bra recept för förändringsprocesser. Det rymmer alltid risken för nederlag, så ska det vara, men också stora möjligheter, genom vinsten i legitimitet. Kulturhuvudstadssatsningens ja till kultur som centralt för demokrati och välfärd, liksom idéerna om socialt och ekologiskt progressiv stadsutveckling i ett växande Umeå, inklusive Staden mellan broarna, måste tåla ljuset.

Så lovvärda idéer ska inte skyddas under hemlig entré, utan ljussättas i och utsättas för öppen debatt. Jag är säker på att de tål det, och om inte så är det så.

(Fotnot: Som upplysning för dem som inte följt debatten närmare och innan ni skickar eventuella SMS någonstans kan påpekas att Anders E Björkman inte gör någon hemlighet av att han anser mig vara en smaklös, inkompetent och ung kvacksalvare i Umeåfrågor (och kanske i största allmänhet). Och jag gör ingen hemlighet av att jag tycker att han är kulturkonservativ och navelskådande i sin syn på Norrlands största stad. Vi har alltså inte kuckelurat ihop om det här överhuvudtaget. Jag har aldrig mig veterligen träffat eller talat med Björkman, och för övrigt heller aldrig någon gång träffat eller talat med Krister Olsson. (Jag har heller aldrig träffat kungen, men skulle mycket hellre träffa någon av ovanstående.)

6 kommentarer

Fräscha lösenord och släckta lampor i Västerbotten

Av , , Bli först att kommentera 7

Landsbygden kopplar upp, centralinstanserna lägger ned – och det går inte ihop. Det är ämnet för den här krönikan med resonemang kring hur den regionala IT-utvecklingen och nedlagd lokal social service pekar i två motsatta riktningar där det senare fenomenet försämrare förutsättningarna även för den förra.

———————————————–

Fräscha lösenord och släckta lampor i Västerbotten

Det både kopplas upp och läggs ned i Västerbotten – och det hänger inte alls ihop. I den ena ögonvrån kan vi ana en ny epok skriva in ett fräscht lösenord och logga in, i den andra en gammal, dyster epok fortsätta släcka lampor och dra ned jalusier. Lokal moderniseringsvilja och centralt avvecklingstänk bryter arm om Norrlands och landsbygdens framtid just nu och utgången är oviss. Ett spirande regionalt IT-under står i kontrast till de olika nedläggningsbeslut som samtidigt, regelbundet som november, fortsätter att riktas mot grundläggande lokal verksamhet i mindre kommuner.

Nu senast är det sparbeting på Försäkringskassan som enligt ett pressmeddelande hotar leda till "en mycket kraftig nedbantning av Försäkringskassans lokala närvaro för spontana besök". Framför allt små kommuner kan antas ligga pyrt till när Försäkringskassan avvecklar sina lokala kontor. Försäkringskassans problem – manifesterade av återkommande absurda behandlingar av enskilda ärenden och regeringsdirektiv som inte kommer rätt – är en större fråga än både kontor och resurser, men lär inte bli mindre av att den lokala närvaron försvinner. Och för små kommuner är det en nedläggning av precis den service som behövs fysiskt på plats för att ett samhälle ska bli attraktivt även för innovativa satsningar.

Ibland är tongångarna på landsbygden för konservativa; som om allt måste bliva vid det gamla även till priset att det gamla långsamt går under. Då kan äldre generationer förväxla sina egna preferenser, sin egen nostalgi och sina egna vanor med allmänintresset eller det "enda rätta", och sabba för nya generationers möjligheter att hålla liv i bygderna och i tid förberedda en moderniseringsprocess som är oundviklig (och varför inte till det bättre).

På det stora hela är nytänkande kring regionala IT-lösningar av alla möjliga slag världens chans för Norrland. IT-utvecklingens Västerbotten sträcker sig från spetsforskning, utbildning och smarta entreprenörer till hjälp i ett oglamoröst vardagspussel för de flesta, från framgångsrika dataspel till sociala medier. Mikael Hansson, kommunikatör vid Infotech Umeå, skrev ett tänkvärt blogginlägg häromdagen på vk.se om nya medievanor i länet, med bland annat följande lägesrapport:

"Hela näringslivet kopplas upp. Livsmedelsaffärer prövar e-handel, företag beställer appar till kundernas smarta telefoner och handeln förbereder sig på att låta kunderna betala direkt med sina mobiltelefoner. Ute i länet ser vi hur Den Digitala Skogen och Den Digitala Gruvan blir till verkliga begrepp när datoriseringen av de traditionella basindustrierna går allt snabbare."

Mänskliga möten på 2000-talet är en spännande historia i brevets, telegrafens och telefonens efterföljd ställer vi åter om till nya former för kommunikation. Det kan finnas värme och närhet i dem och oändliga, opersonliga avstånd, precis som i ett fysiskt rum.

Ibland handlar det om artskillnader, ibland om gradskillnader. Vill man närma sig en filosofisk diskussion om mänsklig kommunikation går frågeställningarna igen från förr: kan en handstils egenheter ersätta den fysiska närvaron, kan en rösts skiftningar kompensera för frånvaron av kroppsspråkets nyanser, hur uppstår kontakt i digital form när den gemensamma atmosfären saknas? Människan är en fysisk varelse, vi är oslagbart receptiva, hur utvecklas den receptiviteten på nätet? För många medborgare är det en lärprocess med sund nyfikenhet och sund skepsis i armgång. Västerbotten gör klokt i att bejaka den här utvecklingen i de flesta servicesammanhang, som en chans.

Men det slags service som Försäkringskassan står för, hör till en annan kategori, där den konkreta, lokala, fysiska närvaron är viktig, för de enskilda och för orten. Neddragningarna av social service på landsbygden skadar förutsättningarna även för arbetet på lokala IT-lösningar genom att minska incitamenten för lokala satsningar överhuvudtaget. Landsbygden kopplar upp, centralinstanserna lägger ned. Det är en typ av orättvisa som frustrerat Norrland länge.

Dagens goda och dagens dåliga

Av , , Bli först att kommentera 0

Dagens dåliga beslut:

I dag beslutade riksdagen om införande av en lärarlegitimation. Det är en skråreform som stänger in ett yrke som tvärtom skulle behöva fler ingångar till behörighet. Läraryrket bör stärkas. Dagens reform hjälper inte till.

 

Dagens goda uppgörelse:

Det här däremot är en utmärkt och nödvändig uppgörelse som dröjt för länge men som är välkommen ändå.

 

 

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Dyr vaccinationskampanj mot svininfluensan

Av , , 1 kommentar 0

Kostnaderna för den under hysteri i medierna genomförda vaccinationskampanjen mot svininfluensan blev svindyr. 1,3 miljarder kostade den, rapporterar Ekot. Förhoppningsvis drar man rätt slutsatser  om sans inför nästa gång ogrundad panikstämning får fart.

1 kommentar
Etiketter:

Svaret bör vara nej

Av , , Bli först att kommentera 0

Hovet begär 5,5 miljoner i ökat anslag för nästa år som kompensation för kostnader i samband med förra årets bröllop och prins Daniels utbildning, rapporterade flera tidningar i dag. Begäran bör få ett snabbt svar: nej, beviljas ej.

Bli först att kommentera
Etiketter: