Etikett: Merkel

Stormens öga eller pudelns kärna – behöver Sverige en författningsdomstol?

Av , , Bli först att kommentera 4

I Tyskland vågar fler diskutera den heliga författningsdomstolens inflytande, i Sverige vågar fler ifrågasätta om det nuvarande systemet utan författningsdomstol verkligen är rättssäkert över tid. Det är förmodligen i båda fallen nyttiga diskussioner. Vad tycker ni? Behöver Sverige en författningsdomstol?

Det är frågan i denna veckas lördagskrönika. Plus några rader om en av de mest fascinerande, mäktiga och kompetenta tyska efterkrigspolitikerna, och – trots hans bakgrund och alla hans brister – en av mina favoriter: Herbert Wehner. Här dock i rollen som urförbannad retoriker utan helt kontroll över sina ordval.

Vill ni kommentera krönikan kan ni i vanlig ordning göra det här på www.vk.se/opinion: Stormens öga eller pudelns kärna? – då jag inte kommer att läsa kommentarer över påsk på bloggen:

Trevlig påsk önskas alla läsare.

————————————————–

Stormens öga eller pudelns kärna – behöver Sverige en författningsdomstol?

”Vi tillåter väl inte rövhålen i Karlsruhe att förstöra vår politik!”, fräste den legendariske västtyske socialdemokraten Herbert Wehner en gång på 1970-talet.

Med ”rövhålen” syftade Wehner, som då var inflytelserik gruppledare för socialdemokraterna i förbundsdagen, på domarna i den västtyska författningsdomstolen. De mäktiga juristerna med sina omisskännliga röda dräkter (en anspelning på domarnas dräkter i Florens under renässansen och en symbol för oberoende), vilkas utslag alla andra statsorgan är bundna att respektera.

***

Det var när den nya, avspännings- och östpolitiken under kanslern Willy Brandt prövades i författningsdomstolen, som Wehner fick sitt utbrott. Nu var just Wehner – i slutet av andra världskriget omvänd från kommunist till socialdemokrat, alltså från övertygad antidemokrat till principfast demokrat – känd för både sitt fruktade temperament och sin, låt oss kalla det ”målande”, retorik. Så ilskan mot domstolen var bara en i raden av klassiska utskällningar från hans sida mot sådant som störde ritningarna.

Men att några författningsdomare skulle kunna ställa sig i vägen för de historiska förändringar som den socialliberala regeringskoalitionen lotsat fram så mödosamt och under så hårt motstånd från oppositionen, var något för vilket Wehner – som för övrigt kunde svenska efter några år, inklusive fängelsevistelse, i Sverige på 40-talet, hade sommarhus på Öland och var en ofta sedd gäst i Sverige på socialdemokratiska partikongresser – ägde föga tålamod.

Det var dock just för att stå emot politikens hets och brådska, oavsett hur regeringen ser ut eller vilka syften den har, att garantera att grundlagen inte sneddades förbi, som domstolen inrättats.

***

Den västtyska författningsdomstolen inrättades 1951, två år efter att den nya grundlagen antagits. Både grundlagen och domstolen utformades i en ”aldrig mer”-stämning, i ett land där det fysiska och moraliska ruinlandskap som nazisterna skapat – och de ofattbara brott mot mänskligheten som nazistregimen begått – bara låg några år tillbaka i tiden. Hos dem som skulle lägga grunden för återuppbyggnaden rådde en djup misstro mot både karismatiska politiska ledare och uppflammande folkliga stämningar.

Domstolen hade från början uppdraget att nyktert värna grundlagen, sätta gränser och garantera en frihetlig-demokratisk grundordning i samhället. Och även om det funnits mer och mindre ärorika domar på vägen, är det svårt att hävda annat än att domstolen levt upp till förväntningar. Ibland har den uppfattats som progressiv, ibland som bromsande, men respekten för dess motiveringar och utslag har förblivit djup.

Placerad i Karlsruhe har domstolen med tiden, även efter murens fall och Tysklands återförenande, blivit en av världens mest ansedda och respekterade, ett internationellt föredöme i mångas ögon.

Domarna utses av ett utskott med ledamöter från både förbundsdagen och förbundsrådet. De väljs för en period på tolv år, måste vara minst 40 år när de väljs och får inte sitta längre än tills då de fyller 68 år.

***

Med sin orubbliga ställning och balanserade auktoritet – mäktig och tillbakadragen på en och samma gång, självmedveten men utan behov av att skapa rubriker – har den blivit ett argument för dem som skulle vilja se en liknande institution även i Sverige.

Inte minst efter FRA-debatten återkom frågan på nytt i Sverige – där grundlagsfrågor annars är sorgligt försummade – och många efterlyste i samband med det en svensk författningsdomstol med starkare mandat att värna grundlagen än som finns i den nuvarande lagprövningsprocessen.

***

Men domarna i Karlsruhe går också en svår balansgång i förhållandet till medierna och den offentliga debatten.

Å ena sidan kräver deras viktiga roller att de gör sig tillgängliga för diskussioner, syns och hörs, inte blir för anonyma, för att domstolens legitimitet ska upprätthållas.

Å andra sidan bygger dess auktoritet och ställning helt på att den uppfattas som oberoende, utan en egen aktivistisk politisk agenda. Varje framträdande, varje uttalande, varje intervju, utanför domstolens protokoll, tolkas och skärskådas. De ledande politikerna sitter som på nålar om de misstänker att någon av domarna börjat en ”smygkampanj” i en aktuell fråga.

***

Ett aktuellt, positivt utslag om homosexuellas rätt att adoptera barn har exempelvis skapat viss turbulens inom det kristdemokratiska partiet, som velat i frågan, och kan få betydelse för höstens förbundsdagsval.

Och så har det ofta varit. Så respekterad den än är, har den alltid haft ett spänt förhållande till landets ledande politiker, oavsett parti. Redan Konrad Adenauer, den förste västtyske förbundskanslern, hade problem med domstolen.

Och på senare år – med de nya antiterroristlagarna efter 2001 och under den s.k. eurokrisen, där beslut hastats genom riksdagen – har misstron mellan politiken och juridiken ökat på nytt, och domstolen varnat politikerna för att missakta demokratin. Angela Merkel skulle aldrig uttrycka sig som Wehner, men kanske har hon i hemliga ögonblick tänkt liknande tankar om röddräkterna i Karlsruhe.

Det har till och med talats om att förhållandet mellan Berlin och Karlsruhe – det som tidigare var förhållandet mellan Bonn och Karlsruhe – är förstört.

***

Den nuvarande ordföranden Andreas Voßkuhle uppfattas också söka profilera sig mer aktivt än en del av sina föregångare och mer än vad politikerna skulle önska. Domstolen söker hänga med i sin tid och i en ny medieverklighet. Men syns den och tycker dess företrädare för mycket i den allmänna debatten, finns alltid risken att domstolens makt ifrågasätts på ett annat sätt än tidigare. De heliga korna har blivit färre.

***

Författningsdomstolen kan med sitt speciella mandat och sina kompetensresurser sätta gränser för politikens makt och värna grundlag och rättigheter, men de kan också uppfattas få för stor makt på de folkvaldas bekostnad och bortom demokratins kontroll. Motståndarna mot en författningsdomstolen betonar risken för att en politisk värderingsdebatt ska ersättas av juridiska spetsfundigheter.

I Sverige, med en helt annan historisk bakgrund än Tyskland, har det inte funnits samma misstro mot politikens makt och brådska traditionellt sätt. Behovet av en förstärkt lagprövning i form av en ny instans har inte upplevts som stort. Men kanske håller det på att förändras i båda länderna:

I Tyskland vågar fler diskutera den heliga författningsdomstolens inflytande, i Sverige vågar fler ifrågasätta om det nuvarande systemet utan författningsdomstol verkligen är rättssäkert över tid. Det är förmodligen i båda fallen nyttiga diskussioner. Vad tycker ni? Behöver Sverige en författningsdomstol? Och vilken stad vore förresten Sveriges motsvarighet till Karlsruhe?

Tyskland avvecklar kärnkraften – igen – och nu är det allvar

Av , , 1 kommentar 5

Tysklands beslut att avveckla kärnkraften till senast 2021 väcker stor uppmärksamhet även i Sverige, trots att det i sak inte innebär något dramatiskt nytt egentligen sett i ett lite större perspektiv.

Jag har som trogna läsare vet ett specialintresse för tysk politik, och hör ju dessutom till kärnkraftskeptikerna i Sverige, så här kommer en betydligt längre text om det tyska beslutet än som fick plats i papperstidningen; det är en lite pladdrig genomgång med några invävda länkar för den som är intresserad av några reflektioner kring den partipolitiska och samtidshistoriska bakgrunden till beslutet, som trots att jag välkomnar det i sak, uppenbart är framdrivet av inrikespolitiska taktiska skäl, inte av energipolitiska övertygelser.

———————————————————-

Tyskland börjar avveckla kärnkraften – igen

Bara så att vi förstår den historiska dimensionen i beslutet: det är som om kristdemokraterna skulle kräva individualiserad föräldraförsäkring, som om vänsterpartiet i Umeå skulle kräva sänkt kommunalskatt, som om Anders Ågren skulle kräva mer klotter, som om Vilhelmina skulle kräva en nedläggning av sin flygplats till förmån för Gunnarn, som om Jan Björklund skulle kräva fler mobiltelefoner på lektionerna– det är otänkbart, händer aldrig.

Men när den tyska regeringen, bestående av kristdemokratiska CDU/CSU och liberala FDP, i går beslutade om en avveckling av tysk kärnkraft till senast 2021 är det ur ett historiskt, partipolitiskt perspektiv någonting sensationellt.

Kärnkraften har alltid haft trogna vänner i de tyska kristdemokraterna – det har varit en identitetsfråga och en stridsfråga för en hel politisk generation i Tyskland, både inom CDU/CSU och de gröna, medan socialdemokraterna, liksom i Sverige, länge var splittrade och först i och med regeringsbildningen på nationell nivå med de gröna 1998 gradvis tvingades ta ställning mer definitivt mot kärnkraften.

Ur ett energipolitiskt perspektiv är gårdagens besked från regeringen Merkel dock inte särskilt dramatiskt. Redan år 2000 beslutade den dåvarande regeringen Schröder med socialdemokrater och gröna, efter en uppgörelse med energibolagen, om en utfasning av kärnkraften som i praktiken innebar en avveckling i ungefär samma takt och omfattning som den nu beslutade, även om upplägget var ett annat och man inte lade samma tyngd vid ett enskilt årtal.

Först förra hösten upphävde – i en lagteknisk gråzon, i intern oenighet och trots miljöministern och det kristdemokratiska framtidsnamnet Norbert Röttgen – Angela Merkels regering den avvecklingsplanen och beslutade om förlängd kärnkraftsdrift.
Det beslutet för ett halvår sedan, inte gårdagens återställare, var den tyska regeringens stora misstag.

Efter svåra nederlag för regeringspartierna i flera viktiga delstatsval, stora framgångar för de gröna och en växande negativ opinion mot kärnkraften efter händelserna i Fukushima backar nu en hårt pressad Merkel i stort sett tillbaka till det som redan gällde 2000-2010 och som då inte väckte någon större uppståndelse i svensk debatt.

Inte minst nederlaget i den ekonomiskt och industriellt betydelsefulla delstaten Baden-Württemberg, där kristdemokraterna hade styrt oavbrutet sedan 1953 men i våras, under ledning av den profilerade kärnkraftsvännen Stefan Mappus, förlorade makten till en koalition av gröna och socialdemokrater där de gröna för första gången någonsin i Tyskland tillsatte en ministerpresident, sågs som en tydlig signal till Berlin i kärnkraftsfrågan från en traditionellt konservativ regional väljarkår.

De gröna i sydvästra Tyskland har en tydlig mittenprofil, en del har till och med kallat den på gränsen till värdekonservativ, och kristdemokraternas försök att skrämmas med den gamla bilden av de gröna som flummiga galenpannor fungerar inte alls längre. Nu konkurrerar partierna om samma väljargrupper, och miljöfrågan har fått både en ny dimension av tillväxtfaktor och teknikoptimism, och en dimension av värdekonservatism, som får väljare att söka sig dit från alla möjliga håll – från de gamla vänsterprotestgrupperna, från pragmatiska socialliberala strömningar och från gamla konservativa, religiöst färgade miljöer  – i en ny koalition som bryter gamla mönster.

Mycket i tysk politik just nu, och sannolikt snart även i svensk politik, handlar om partiernas tävlan att fånga upp de nya strömningarna bortom gammal blockpolitik och 1900-talets partistereotyper.

I flera nationella opinionsmätningar efter valet i Baden-Württemberg under försommaren har de gröna varit näst största parti, större än SPD, och på väg att närma sig CDU. Det viskas redan nu, lite spekulativt, om att de gröna kanske kommer att behöva gå till val med en egen kanslerkandidat nästa gång, som kristdemokraternas huvudmotståndare. Sådant kan förändras snabbt, men det tyska partilandskapet – länge dominerat av kristdemokrater och socialdemokrater – är otvetydigt på väg att förändras.

Drivkraften bakom regeringen Merkels nya kärnkraftsbeslut är därför inrikespolitisk taktik, inte energipolitisk övertygelse. Hon vill dels få bort kärnkraftdebatten från dagordningen en gång för alla, dels öppna dörren för samarbete med de gröna, genom att gå dem till mötes i deras viktigaste fråga.

Men drivkraften var i betänklig grad inrikespolitisk taktik även inför förra höstens motsatta ställningstagande. För redan då, innan Fukushima, pågick en kraftmätning inom CDU mellan en falang, ledd av miljöministern Röttgen – som ville ge kristdemokraterna en tydligare miljöprofil, hålla fast vid den rödgröna kärnkraftsavvecklingen, desarmera kärnkraften som klassisk stridsfråga och istället öppna dörren på glänt till ett framtida samarbete mellan CDU och de gröna inte bara på lokal och regional nivå, utan även i förbundsdagen – och en klassiskt konservativ falang som inte ville ha något alls med de gröna att göra, som ville betona CDU:s klassiska värderingar och i enlighet med det även göra kärnkraften till en avgörande fråga inför kommande delstatsval.

Angela Merkel stod egentligen den förstnämnda falangen närmare, trots att hon länge varit en varm kärnkraftsanhängare, i synen på behovet av ett modernare CDU och fler samarbetsmöjligheter än bara med krisdrabbade liberala FDP.

Men under internt tryck från redan missnöjda konservativa grupperingar i det egna partiet gick hon förra hösten till en för att vara Merkel ovanligt aggressiv offensiv, avfärdade alla tankar på samarbete med de gröna som hjärnspöken och gav demonstrativt stöd åt framför allt kärnkraftsdogmatikern Stefan Mappus, CDU:s ministerpresident i Baden-Württemberg.

Det underliggande budskapet var att valet i B-W skulle bli en konfrontation mellan kristdemokrater och gröna. Socialdemokraterna hamnade helt i skymundan.

Sedan kom katastrofen i Japan och förändrade allt, även i tysk inrikespolitik, när kärnkraften på nytt blev en utslagsgivande fråga – till kärnkraftsförespråkarnas nackdel. Nu är Mappus bortröstad, kärnkraftslobbyn på defensiven, regeringskoalitionens opinionssiffror i botten, liberala FDP i en av sina djupaste kriser någonsin, de gröna större än någonsin och allt fler inom CDU luftar på nytt tanken att ett samarbete mellan kristdemokrater och gröna trots allt vore värt att pröva. Miljöministern Röttgen ser betydligt gladare och mer övertygad ut nu än i höstas, och har varit pådrivande bakom regeringens nya omsvängning.

Just nu ser ett sådant samarbete med de gröna ut som den enda chans CDU/CSU har att få bilda regering även efter nästa val, även om sargade, liberala FDP försöker locka tillbaka väljare med en ny, mer socialt profilerad partiledning och opinionsmätningar alltid bara är just mätningar.

Så trots att kärnkraftsbeslutet till sin inriktning är välkommet och rationellt, och borde vara en vägvisare även för Sverige, inger regeringens agerande föga förtroende och återstår många frågetecken. Avvecklad kärnkraft innebär inte i sig en omställning till det förnyelsebara och hållbara, i synnerhet inte om utgångspunkten är opinionsmätningar och maktpolitisk desperation.

Tyskland måste visa hur övergången ska gå till, så att inte kärnkraft ersätts av andra miljöskadliga energislag.

Säkra svar finns inte, men som mycket kvalificerade rapporter i Tyskland visat är en sådan omställning fullt möjlig, utan större kostnader än en kärnkraftsutbyggnad skulle medföra och utan att de klimatpolitiska målen äventyras, om bara viljan finns.

Valet behöver inte, som pessimister och teknikkonservativa i Sverige med dålig koll på den tyska debatten gärna hävdar, stå mellan antingen kol/olja eller kärnkraft. Men lika väl som en omställning till det förnyelsebara skulle ge stora, långsiktiga konkurrensfördelar för det land som visar vägen, kommer det att kräva tydliga prioriteringar, stora investeringar och storskaliga satsningar som redan nu utlöser lokala protester där vindkraft, solkraft, elnät och kraftstationer behöver byggas, delvis hos samma grupper som på nationell nivå högljutt kräver att kärnkraften ska bort.

För om inte utbyggnaden av de förnyelsebara alternativen sker, om inte energiinfrastrukturen som krävs för att alternativen ska kunna bära upp energiförsörjningen byggs och om inte omfattande energieffektiviseringar genomdrivs, kommer inte ekvationen att gå ihop – och då är risken stor att det slutar med att kärnkraften ersätts av kol, olja och gas, och klimatpolitiken går i stå. Här har den tyska regeringen åtskilliga frågor kvar att besvara, och ett bestående trovärdighetsproblem.

Men det ställer inte bara den nuvarande regeringen inför skyldigheten att visa att man inser vad en kärnkraftsavveckling kommer att kräva i form av målmedvetna satsningar på alternativen, utan också de gröna i Tyskland att även på lokal nivå, inför konkreta projekt som storskalig elnätsutbyggnad, sluta med det tvångsmässiga nejsägeri som bromsar utbyggnaden av det förnyelsebara.

Kärnkraftsavvecklingen ställer de gröna inför tvånget att ta ansvar för beslut som de vet är nödvändiga men som ansvarslösa protestgrupper som traditionellt stått partiet nära, och ofta utgjort dess kärna, är kritiska till. De grönas partiledning kommer därför att sättas på betydligt hårdare prov de kommande åren, än de senaste. Med dubbla budskap och ansvarslös inkonsekvens i partiets största profilfråga kommer de nya mittenväljarna inte att ha något tålamod.

Därför är det inte utan skäl som både SPD och de gröna nu initialt har lite svårt att veta hur de ska förhålla sig till regeringens nya avvecklingsbeslut. Man vill å ena sidan behålla initiativet i kärnkraftsfrågan, helst över höstens delstatsval i Berlin, men löper å andra sidan risken att framstå som orimliga om man helt sågar ett beslut som i stort är detsamma som, eller rentav en bättre version av, det man själva försvarat i över tio år.

Här finns också mycket prestige investerad. En av partiets ledande företrädare, Jürgen Trittin, var miljöminister i den rödgröna regeringen 1998-2005 och ansvarig för kärnkraftspolitiken, som trots avvecklingsbeslutet väckte kritik internt inom de gröna. Hans företrädare på miljöministerposten hette för övrigt – just det – Angela Merkel.

Ryck i vilken tråd som helst i tysk inrikespolitik, och kärnkraftsfrågan kommer att sprattla till.

Tysklands avvecklingsbeslut är framför allt en chans att visa att det går att trots kärnkraftslobbyns massiva skrämselstrategier avveckla den dyra, miljöskadliga och riskförknippade kärnkraften i ett stort och exportberoende industriland och ersätta den med förnyelsebara alternativ och energieffektiviseringar, utan att det äventyr jobb eller tillväxt. I jämförelse med att låsa fast stora delar av energiproduktionen i nybyggd kärnkraft för kanske hundra år framåt ter sig Tysklands avvecklingsbeslut betydligt mer miljömässigt och ekonomiskt ansvarsfullt.

Men framgången är inte given, omställningen går inte av sig självt och hur Tysklands energiförsörjning utvecklas är av intresse för hela Europa. Beslutet i går är omgärdat av ofrånkomlig osäkerhet och ovisshet, precis som en strategi för ny kärnkraft skulle vara.

Nu får de förnyelsebara alternativen chansen, nu får vi se, nu är det allvar.

1 kommentar
Etiketter: , ,

Pragmatiker skördar vad ideologer sår

Av , , 2 kommentarer 7

Pragmatiker och ideologer och hur de kompletterar varandra är ämnet för några lite lösare funderingar i den här lördagskrönikan. Det kanske ska tilläggas att metaforen i rubriken är i huvudsak positivt menad.

——————————————–

Pragmatiker skördar var ideologer sår

“Bort domnar nu hans minnen från labyrinten.
Det enda minnet: hur ropen och förvirringen steg
tills de äntligen svingade sig upp från jorden.

Och hur alla klyftor som alltid klagat
efter sina broar i hans bröst
långsamt slöt sig, som ögonlock,
hur fåglar strök förbi, som skyttlar eller pilskott,
och till slut den sista lärkan, snuddande hans hand,
störtande som sång.”

Erik Lindegren, ur ”Ikaros”, i Vinteroffer

Pragmatiker skördar vad ideologer sått. I politiken behöver de varandra, ger de varandra legitimitet. Växtprocessen kan ta generationer i en fredlig demokrati. Bara i sällsynta fall rymmer ett och samma ledarskap hela den politiska odlingskedjan.
Att så klokt och skörda rätt är, som bönder vet, ibland två helt olika konster.
Det betyder inte att den i högre grad förvaltande politikern saknar idéer och principer. Han eller hon behöver ju inte, ibland på goda grunder, se något större behov av att byta ut eller utveckla dem som är normgivande för det existerande samhället.

Skillnaden mellan visioner och principer kan vara milsvid. Politiska visionärer har ofta svårt med principerna när det kommer till kritan. Drömmande blick och hänsynslösa nävar är ingen ovanlig kombination i historien.
Och pragmatiker kan i sin återhållsamhet vara de mest principfasta av alla – drivas av övertygelsen att det finns mer att förlora än att vinna för medborgarna på radikala förändringar, stora projekt och snabba omvälvningar.
En pragmatiker utan principer vid makten däremot är rysk roulett på samma sätt som en visionär utan principer.

Det betyder inte heller att ideologen i sin upptagenhet med idéer och visioner nödvändigtvis saknar insikt om vad som är praktiskt görligt utifrån givna förutsättningar. Han eller hon söker medvetet förändra de där givna förutsättningarna på längre sikt och i en bestämd riktning. Ideologen måste ibland vara jordnärast av dem alla, veta vad som har förutsättningar att växa på varje plätt och vad som kommer att slå fel eller ruttna bort.

”Nu kommer jag till punkt 7. Jag har inte varit neutral i kampen ute i världen, säger anklagelseakten. Det är alldeles riktigt. Jag har aldrig varit och är fortfarande inte neutral. Mina herrar, jag kan inte vara neutral. Det vore onaturligt, ja, jag vill påstå: det vore i högsta grad osedligt. Det är min mänskliga plikt, liksom er, att inte vara neutral.”
Krilon i Eyvind Johnssons Krilonroman

Men den som bara tittar upp i himlen efter tecken riskerar att sluta som frasmakare eller ogärningarnas salongsinspiratör.

Det är oundvikligt att vi i tider när pragmatismen dominerat länge börjar söka efter idéer och visioner med större otålighet.

Stillaståendets femtiotal följdes i både Europa och USA av uppbrott, ifrågasättanden och omvälvningar på sextiotalet som diskuterats, bearbetats, förfinats och sorterats ända sedan dess och som tillsammans med en motrörelse något decennium senare lade grunden för den märkliga och inte helt misslyckade syntes av 68-revolt, tältprojekt, snällprogg, individualism och finansvalpar vi har i dag.

Och har stora förändringar och dramatiska epokskiften präglat ett intensivt decennium brukar den följas av längtan till viss andhämtning.

Det är knappast någon slump att de senaste åren – efter nya dramatiska decennier inledda med murens fall 1989 – sett en rad utpräglade pragmatiker vinna medborgares förtroende i stabila demokratier: Barack Obama (uppfattad som pragmatiker av de amerikanska mittenväljarna när han valdes 2008, uppfattad som ideolog när demokraterna förlorade kongressvalet förra året) i USA, Angela Merkel i Tyskland, David Cameron i Storbritannien och Fredrik Reinfeldt i Sverige, för att ta fyra i svensk media ofta framlyfta exempel.

Två av de länder som klarast sig bäst genom finanskrisen i Europa har regeringschefer som påminner stark om varandra i sin ovilja att ta stora ord i munnen, sin skepsis inför ideologiskt teoretiserande och sin instinkt att alltid först avvakta, betrakta situationen och inte överila sig. Under finanskrisen insåg både Angela Merkel som förbundskansler i Tyskland och Fredrik Reinfeldt som statsminister i Sverige att chansartade systemskiften skulle skada mer än det skulle rädda.

”Jag hatar Amerika, Louise. Jag hatar det här landet. Det är bara en massa stora idéer och berättelser, och människor som dör och människor som du. Den vita jäveln som skrev nationalsången visste precis vad han gjorde. Han satte ordet ”fri” på en ton så hög att ingen kan nå den.”
Belize i Tony Kushners Änglar i Amerika.

När Barack Obama valdes till amerikansk president skrevs det mycket om hur han ingjutit hopp och skänkt inspiration med sitt visionära budskap. Det var en mycket europeisk analys fixerad vid utrikespolitiken i ett amerikanskt presidentval som framför allt handlade om inrikespolitik. Presidentkandidaten Barack Obama uppträdde som en utpräglad pragmatiker i den gamla traditionen av att försöka distansera sig från den politiska vardagen i Washington och efterlysa praktiska samarbetne över partigränserna.

Och att han uppfattades som trovärdig i det budskapet, inte framstod som den radikala vänsterliberal republikanerna utmålade honom som, var en orsak till hans relativt stora seger över John McCain – själv mån om sitt rykte som pragmatiker. I takt med att Obama sedan som president, rättvist eller inte, kommit att uppfattas som mer ideolog än pragmatiker har hans popularitet sjunkit hos samma väljare som valde honom.

Efter den förlorade kongressvalet vill Obama åter framstå som en samarbetsman i kontrast till ideologerna inom det republikanska partiet. Analysen inför 2012 är nu densamma som inför 2008 – bara en mittenpragmatiker har chans att vinna.

Men räcker det? Samhällsutvecklingen krusar inte bara ytan, utan har djupare underströmmar. Redan på andra håll inom EU är förloppen mer dramatiska. Säker förvaltning av fungerande system är inte någon tillräcklig förberedelse på de nya problem och dilemman som kommer att ställa 2000-talets ideologer och ideologier på de största proven. I regeringshögkvarteren skördar just nu pragmatikerna mer än vad ideologerna sår. Under finanskrisen var det en räddning, förr eller senare kommer det att visa sig otillräckligt.

Nu stiger han ensam, i en himmel utan moln,
i en fågelfri rymd bland reaktionsplanens larm…
stiger mot en allt klarare och klarare sol,
som blir allt svalare, allt kallare,
uppåt mot sitt eget frustande blod och själarnas flyende
vattenfall,
en innestängd i en vinande hiss, en luftbubblas färd i havet mot den magnetiskt
hägrande ytan:
fosterhinnans sprängning, genomskinligt nära,
virveln av tecken, springflodsburna, rasande azur,
störtande murar, och redlöst ropet från andra sidan:
Verklighet störtad
utan Verklighet född!”
Erik Lindegren, ur “Ikaros”, i Vinteroffer

 

2 kommentarer
Etiketter: , , , ,

Angela Merkel som Kurre Hamrins 3-1-mål 1958

Av , , Bli först att kommentera 1

 

Min lördagskrönika den här veckan gör en utrikespolitisk utblick mot några aspekter av den pågående tyska valrörelsen och Angela Merkel:
 
—————————————————
 
Rörigt och spännande i tysk valrörelse
 
…det är lätt att underskatta Tysklands nuvarande förbundskansler. Men när hon är som bäst kan Angela Merkels politiska strategi påminna om Kurre Hamrins berömda 3-1-mål mot Västtyskland i VM-semifinalen 1958. 
Ofta liknar hennes ledarskap bara en långsam, trulig, lallande promenad längs sidlinjen, som hade domaren redan blåst av matchen, eller som vore hon en avbytare som råkat förvirra sig in på planen med en reservboll. Det ser avvaktande ut, nästan likgiltigt, när hon småputtar bollen planlöst framför sig till omgivningens frustration. Tills motståndarna förivrar sig och försöker ta den ifrån henne vill säga. Då kan det hända saker. En snabb rusch och ett par finter senare så ligger bollen plötsligt i mål, utan att någon riktigt förstår vad som hände. 
 
Så här ligger det till ett par veckor före det tyska valet, och häng med nu, för det här är rörigt: Den stora blocköverskridande koalitionen mellan kristdemokratiska CDU/CSU och socialdemokratiska SPD är inte älskad av någon och utan någon större aning om vad den egentligen vill.
 
…nej, det ser inte mycket ut för världen när Angela Merkel periodvis håller varje jobbig debatt, varje het fråga och varje potentiell konflikt – intern eller extern – på en armslängds avstånd. Det är ibland som vore hon bara en halvt ointresserad åskådare, inte landets mäktigaste politiker. Imponerande är det inte. Men det är bara halva sanningen.
 
CDU/CSU och liberala FDP kan visserligen inte sluta gräla med varandra, utdela ömsesidiga nålstick och kalla varandra fula namn, men vill i alla fall, jodå, absolut, officiellt bilda en koalition tillsammans. Opinionsmätningarna och de senaste delstatsvalen skvallrar om att chansen finns, men att det är långt ifrån säkert att de tillsammans kan få egen majoritet.
Socialdemokratiska SPD och De Gröna håller hyfsat sams och vill bilda en koalition med varandra som under de gamla goda tiderna 1998-2005. Av opinionsmätningar och de senaste delstatsvalen är chansen för dem, med SPD i djup svacka, att tillsammans få stöd av en majoritet nästan noll.
 
…som efterföljare till en lång rad maktmedvetna machomän på förbundskanslerposten – sedan 1970-talet Willy Brandt, Helmut Schmidt, Helmut Kohl och Gerhard Schröder – står Angela Merkel för en ny ledarstil. Många har haft svårt att rätt tolka och värdera hennes sätt att utöva makt. Men hennes personliga popularitet hos väljarna har under större delen av den gångna mandatperioden varit hög och stabil. De såg tidigt något som de professionella bedömarna missade.
 
CDU (men inte systerpartiet i Bayern CSU) funderar alltmer högt kring ett framtida samarbete med De Gröna av det slag som redan finns på delstatsnivå i exempelvis staden Frankfurt am Main (Hessen) och Hamburg, och som diskuteras i Baden-Württemberg. Men för De gröna är det fortfarande något av ett tabu på nationell nivå, och knappast tänkbart redan efter nästa val.
 
 …med kyla, uthållighet och snabba beslut i rätt lägen har Angela Merkel under sin karriär manövrerat ut antal mäktiga konkurrenter, både i det egna kristdemokratiska partiet och hos det största motståndarpartiet socialdemokraterna. Hon har lugnt inväntat deras avgörande misstag, och när medieröken skingrats har hon stått kvar medan andra fallit bort. Den som inbillat sig att Angela Merkel inte är en utpräglad maktmänniska har förr eller senare fått se på annat. 
 
Om det inte räcker för CDU/CSU och FDP kommer alltså en trepartikoalition att bli nödvändig för att Tyskland ska få en majoritetsregering. Då finns det två i sak bra alternativ:
(1) En koalition mellan CDU/CSU, FDP och De Gröna (den så kallade Jamaica-koalitionen).
(2) En koalition mellan SPD, FDP och De Gröna (den så kallade trafikljus-koalitionen).
 
…Helmut Kohl, Wolfgang Schäuble, Edmund Stoiber, Friedrich Merz, Günther Oettinger, Christian Wulff, Roland Koch, Kurt Beck, Gerhard Schröder: listan är ganska lång över alla som genom åren underskattat Merkel, eller utmanat henne, och på olika sätt fått lomma ut i omklädningsrummen som förlorare – definitivt eller med nya insikter om sina roller i andra ledet – medan Merkel hållit segerintervjuer.
 
Den röd-röd-gröna varianten med SPD, De Gröna och det populistiska missnöjespartiet längst ut på vänsterkanten, Die Linke, faller på att det nuvarande ledarskiktet inom SPD i skarpaste ordalag utesluter varje form av samröre med vänsterpartiet på nationell nivå efter valet som oseriöst och ansvarlöst. Där kan dock saker hända efter valet om SPD åker på ett svidande valnederlag. Bakom kanslerkandidaten Frank-Walter Steinmeier ochpartiledaren Franz Müntefering väntar en ny generation socialdemokrater i kulisserna, utan sådana låsningar och med erfarenheter från exempelvis staden Berlin av röd-röda samarbeten på delstatsnivå, redo att ta över.
 
 …en gång har hon prövat en annan stil. Det var när hon på en partikongress Leipzig 2003 lanserade ett radikalt ekonomiskt och socialt reformkoncept med systemskiftesretorik som hon segersäker gick till val på 2005. Chansningen gick inte hem. SPD hämtade igen ett antal procentenheter de sista veckorna innan valet. Bara med hårfin marginal blev kristdemokraterna blev större än socialdemokraterna så att Merkel överhuvudtaget kunde göra anspråk på förbundskanslerposten.
 
Problemet med Jamaica- och trafikljus-alternativen, som vore de två bästa regeringskoalitionerna ur ett liberalt perspektiv, är att FDP och De Gröna – som egentligen borde kunna samtala på ett sansat sätt – inte tål varandra. För De Gröna är FDP ett extremt skattesänkarparti som vurmar för kärnkraft och saknar social medkänsla. För FDP är De Gröna ett halvsocialistiskt vänsterflumparti som skulle innebär en ekonomisk katastrof. Så där håller de – som tillsammans utifrån något slags socialliberal kompromiss skulle kunna kontrollera tysk inrikespolitik – på och skäller ut varandra. FDP utesluter en trafikljus-koalition. De Gröna utesluter en Jamaica-koalition.
 
 …sedan den erfarenheten aktar sig Merkel mer än någonsin för att provocera eller utmana i sina framträdanden. Hon svävar liksom ovanför dagsdebatten, till motståndarnas frustration. Det har sagts att kristdemokraten Angela Merkel – kanske inte helt olikt Fredrik Reinfeldt i Sverige – är landets populäraste socialdemokrat. 
Mycket talar också för att Merkel förblir förbundskansler även efter valet om ett par veckor. Kanske i en koalition med liberala FDP. Möjligen, om än inte sannolikt, i en koalitionen med FDP och de gröna. Eller – vilket ryktet säger att både hon och SPD:s ledare egentligen skulle föredra – i en fortsatt stor koalition med socialdemokraterna. Så även i det just nu starkt föränderliga tyska partilandskapet kan det bli som vanligt efter valet: när spekulationerna är avklarade, dimman skingras och fakta ligger på bordet är det Merkel som har läget under kontroll.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,