Etikett: Nordmaling

Straggel och strul i Nordmaling

Av , , 1 kommentar 7

Nordmaling och de senaste turerna i kommunapolitiken där, men framför allt Nordmaling som en kommun med både ögon och förväntningar på sig, är ämnet för den här krönikan, i papperstidningen i morgon med teckning av Niklas Eriksson på temat.

Några tidigare krönikor på liknande tema:

Med ståplats mellan Övik och Umeå

Sträck ut din hand och finn en hand i din

Norrlandsbegreppet har myror i baken

Nordmaling vs Umeå

————————————————————

Straggel och strul i Nordmaling

Nordmaling borde vara det perfekta exemplet på en landsbygdsort med framtiden för sig. Skulle man satsa en slant på vilken av Västerbottens mindre kommuner som kommer att lyckas bäst under 2000-talet, nå sina mål först, låge ett lir på Nordmaling nära.

I teorin.

Perfekt stadsnära läge vid havet i en relativt dynamisk region, mittemellan Umeå och Örnsköldsvik som är på väg att närma sig varandra; en rot i Ångermanland, en stam i Botniabanan och ett blad i Västerbotten.

Ny station längs järnvägen och moderna tåg i båda riktningarna. Gott om plats för den familj som söker sitt framtida boende och vill kunna utnyttja hela Botniaregionens utbud för arbete och fritid. Nordmaling, mitt i!

Och så en viss nedärvd, frisk kaxighet gentemot storbröderna norrut och söderut, som inte kan skada.

Nordmaling – en programvinnare så det stänker om det. Bara att rusa till luckan?

***

I praktiken – i den kommunpolitiska praktiken – ser det dessvärre helt annorlunda ut. Nordmaling har blivit straggel och strul-kommunen man oroar sig för.

Problemen är välkända vid det här laget, åtminstone till sina yttre konsekvenser. Nu är ännu en kommunchef på väg att sluta. Utomstående kan gissa om orsakerna, men intrycket som uppstår är av en ny runda i den långa men tröttsamma personal- och konfliktkarusellen.

Just som det kunde te sig som om en viss arbetsro möjligen börjat infinna sig, visar sig allt vara som vanligt. Det vill säga tämligen turbulent.
Vad är det som går snett, varför misslyckas Nordmalings ledning med att åstadkomma ett fungerande arbetsklimat? Att fördela skulden är inte det väsentliga, det kan kvitta, men att vara uppriktig och ärlig om förklaringarna till varför just Nordmaling har ovanligt struliga problem är en överlevnadsfråga.

***

Det finns kommuner som överskattar de ledande tjänstemännens betydelse och drömmer om frälsare bortom ekonomiska och politiska realiteter. Sådant slår bara blå dunster i ögonen på medborgarna. Kommunpolitiker som tar demokratiskt ansvar ska självklart inte säga ja och amen till något ämbetsmannavälde. Det finns inget konsultfacit att hyra in.

Men så finns det också kommuner som tycks ha en obegripligt nonchalant och kostsam ”slit och släng”-attityd till ledande personal. Oavsett hur många konflikter som uppstår gör man inget i grunden för att åstadkomma ett nytt internt klimat. Få kommuner har råd med en sådan ryckig, ansträngd omsättning som Nordmaling haft de senaste åren.

All kontinuitet uteblir. En ängslan och misstro sprider sig i organisationen. Kommunen får ett dåligt rykte som problembarn. Kompetens håller sig borta eller börja söka sig någon annanstans. Det får konsekvenser även för inflyttning och investeringar.

***

Kommunalrådet Ulla-Maj Andersson (S) meddelar att hon ska sluta i samband med nästa val. Det är, oavsett bakomliggande skäl till konflikterna och likgiltigt om det har ett samband med dem, ett rimligt beslut. Nordmaling behöver en prestigelös nystart på flera poster, där inte gamla motsättningar tillåts skapa nya låsningar.

Att lämna groll bakom sig är en svår konst, men är vad Nordmaling behöver. Nya ledare kan underlätta den processen.

Och Nordmaling behöver framför allt en politisk sakdebatt inför nästa års val om kommunens vägval och strategi i den nya region som växer fram: tätorten och byarna, servicen och ekonomin, förhållandet till Umeå och Örnsköldsvik. Inte en debatt om personmotsättningar, tassel om ledarskap och tissel om stämningen mellan politiker och tjänstemän.

***

Om inte Nordmaling kan lyckas, trots sina goda förutsättningar, att vända en besvärlig utveckling, ser det mörkt ut för landsbygden i Norrland.

Nordmalings öde är inte bara kommunens egen angelägenhet. Det är en kommun med ögon och förväntningar på sig. Besvikelsen kan bli stor.

Om Nordmaling fortsätter att sätta krokben för sig själv i avgörande lägen och strula till det helt på egen hand, kommer vi aldrig att få veta om det hade kunnat bli så bra, som det borde kunna bli.

1 kommentar
Etiketter:

Sträck ut din hand och finn en hand i din

Av , , Bli först att kommentera 5

Umeås och Nordmalings kommunalråd råkade på nytt i luven på varandra i helgen. Om det, om regiontänkande, om hemidentitet och om fritidsliv i Norrland, handlar reflektionerna i den här krönikan, som konstaterar att Umeå – om inte i solidaritet, så i rent egenintresse – borde välkomna mindre kommuner, eller byar, som går på offensiven och visar på alternativ.

I papperstidningen med teckning av Niklas Eriksson på temat.

Några tidigare krönikor på liknande tema:

Norrlandsbegreppet har myror i baken

Nordmaling vs Umeå

Och en huvudledare som vi hade i veckan om Tväråbäcks kampanj

——————————————-

Sträck ut din hand och finn en hand i din

I söndags kritiserade Umeås kommunalråd Lennart Holmlund (S) på sin blogg att Nordmaling i en kampanj vill locka till sig barnfamiljer från Umeå. Han sågade även Nordmalings chanser att lyckas med aktionen. Varför, skrev Holmlund, ”ska man flytta från något som är bra till något som ger mindre fritid och sämre utbud”.

Nordmalings kommunalråd Ulla-Maj Andersson (S) svarade direkt på sin blogg: ”Det är absurt att kommunalråden i Umeå anser sig ha rätten att bestämma Nordmalings kommuns utvecklingsplaner. När Lennart och Ågren har flyttat och bosatt sig i Nordmalings kommun kan de självklart påverka kommunens utvecklingsplaner. Lennart är välkommen att flytta hem till Långvattnet och ta gärna med dig Ågren.”

Stämningen i Umeåregionen verkar inte vara på topp för tillfället.

Det höga tonläget mellan Lennart Holmlund och Ulla-Maj Andersson, tillsammans med det faktum att Holmlund så öppet negativt beskriver tillväxtmöjligheterna i en grannkommun, främjar inte förhoppningarna om ett utvecklat regiontänkande i norra Sverige. Motsättningarna återspeglar i mindre skala den misstro som finns även inom och mellan de fyra nordligaste länen i storregionfrågan – även där med spänningarna mellan Umeå och andra delar av Norrland som en utslagsgivande faktor, som statsvetaren Anders Lidström vid Umeå universitet påpekat.

Anders Ågren (M) har i veckan gått ut med förslaget att Örnsköldsvik borde gå med och bli en del av Umeåregionens samarbete. Det är en utmärkt idé och vore en logisk konsekvens av Botniabanan och arbetet med att förstora arbets- och bostadsmarknaderna längs nya kommunikationsstråk.

Men om irritationen redan mellan Umeå och Nordmaling är så stor, och om Umeå inte förmår uttrycka större lyckönskande till kranskommuner vars utveckling även Umeå är beroende av på sikt, så kan man bara ana spänningarna som skulle kunna uppstå mellan Umeå och Örnsköldsvik.

Grälet mellan Holmlund och Andersson vore kanske viktigare för regionrådet att diskutera vid nästa träff än Nordmalings kampanj.

Men hur är det egentligen, stämmer Lennart Holmlunds påstående att det skulle finnas ”mindre fritid” (det vill säga mindre möjligheter till fritidsaktiviteter) i Nordmaling än i Umeå?

I den nya forskarboken om Norrland från Umeå universitet, Mittuniversitetet och Luleå tekniska universitet ”Ett delat Norrland – på väg mot regioner?” ägnas ett kapital åt en liknande frågeställning. Det är Dieter K. Müller vid institutionen för geografi och ekonomisk historia i Umeå, som skrivit om: ”Fritidsaktiviteter i Norrland – en fråga om stad och land?” Han gör flera intressanta iakttagelser:

”Resultaten har visat att en övervägande majoritet av befolkningen anser att kultur, nöjen och evenemang är viktiga för Norrlands framtid. Detta speglas dock endast i begränsat utsträckning i befolkningens faktiska aktiviteter under de senaste 12 månaderna. Många aktiviteter som samlas i kategorin kultur, nöjen och evenemang utövas endast av få mer än några enstaka gånger per år. Bara friluftsliv och idrottsträning lockar större andelar av de svarande till frekventa aktiviteter.”

Müller konstaterar att passiva åskådaraktiviteter är vanligare i större kommuner än i mindre, eftersom utbudet för sådana aktiviteter är större där, men att fritidsaktiviteter som kräver större egen insats utövas i lika hög grad i småkommuner som i stora. Han noterar skillnader mellan stad och land när det gäller hur invånare utnyttjar utbud i övriga regionen:

”För många småkommuner och medelkommuner tycks det dessutom vara så att det lokala utbudet kompletteras med det som finns i grannkommunerna. I större kommuner spelar förhållandena i grannkommunerna en underordnad roll. Här tycks däremot utbudet i mellan- och södra Sverige vara ett viktigt komplement till aktiviteter på hemmaplan.”

En reflektion jag gör kring detta: För mindre kommuner fungerar kanske redan regionförstoringen i fritidslivet, medan det för umebor oftare är Stockholm som upplevs utvidga den egna regionen. Tänk när de två processerna börjar förstärka varandra, hur bra det kan bli för Norrlands konkurrenskraft.

I kapitlet ”Hemma i Norrland – om identitet och samhörighet med andra” i samma bok, skriver Kerstin Westin, också vid Institutionen för geografi och ekonomisk historia bland annat följande intressanta rader:

”Vad som är ”hemma” för oss i t.ex. samtal med andra beror på i vilket sammanhang hemma ska beskrivas – är vi utomlands är ofta landet och möjligen en viss del av landet, t.ex. norra Sverige, det vi beskriver som hemma för att tala om för andra var vi kommer ifrån. När vi ska tala om för någon vi möter i Sverige uttrycker vi ofta hemma som kommun och kanske ort – ”jag kommer från en liten ort utanför X-stad”. På mer lokal nivå blir platsen (byn, orten, stadsdelen) alltmer viktig för att beskriva ”hemma”. Mindre vanligt är det att prata om hemmaregion, kanske för att region som geografiskt begrepp är mer föränderligt. Regioner är ofta socialt konstruerade, dvs. de har tillkommit för olika ändamål eller syften, och växer därmed fram över tid och förändras i takt med att ändamålen förändras. När hemma är en plats är det ofta den mycket nära, lokala som uppfattas som mest hemma.”

En av de stora fördelarna med regionförstoring som omfattar både stad och land är att det vidgar utbudet av tillgängliga livsmiljöer för människor, när det blir lättare genom modern kommunikation att bo på ett ställe, jobba på ett annat och ta del av hela regionens utbud. Det handlar inte om att skapa regionalt, enhetligt ”hemma”, utan om att öka de praktiska möjligheterna för fler att bejaka många olika lokala livsmiljöer.

Jag är övertygad om att det är landsbygdens chans till överlevnad på lång sikt. Den statiska frågeställningen var det finns bäst boende- kultur- och fritidsliv inom en region är vilseledande. Det väsentliga är vad regionen sammantaget erbjuder.

Därför borde Umeå snarast – om inte i solidaritet, så i rent egenintresse – välkomna mindre kommuner, eller byar, som går på offensiven och visar på alternativ. Det ger Norrland en mångfald, som de rena storstadsregionerna inte kan erbjuda.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Nordmaling vs Umeå – katten på råttan, råttan på repet?

Av , , 1 kommentar 10

Veckans ordväxling Nordmaling vs Umeå är ämnet för den här veckans lördagskrönika, som handlar om regionalt samarbete mellan små och stora, och vad en regional sammanhållning kräver.

—————————————————————-

Umeå, Nordmaling – katten på råttan, råttan på repet?

Och katten på råttan, och råttan på repet, och repet på oxen, och oxen på vattnet, och vattnet på elden …

Nordmaling vill genom riktad reklam locka unga familjer i Umeå att packa flyttlassen och dra några Botniabanestationer söderut, med pendlingsmöjligheter, billiga småhuspriser och närheten till havet som argument.

Det är klart som sjutton att Nordmaling vill det.

Inleder de varje dag med en morgonbön på kommunhuset torde den handla om just det: hur ska Nordmaling kunna bli ett alternativ för unga människor i Umeåregionen som är i färd med att rota sig geografiskt, socialt och yrkesmässigt? Hur ska Nordmaling kunna erbjuda något som för vissa människor i vissa faser av livet är mer lockande än vad Umeå erbjuder?

Få saker kan vara viktigare för Nordmalings framtid – som oundvikligen kommer att utspela sig i Umeås närhet. Det vore väl tjänstefel om inte alla kommunpolitiker och andra ansvariga för Nordmalings utveckling hoppades på att en del av Umeås för norrländska förhållanden kraftiga befolkningstillväxt ska komma den egna kommunen till del. Regionförstoring kallas det, och är de mindre kommunernas bästa chans.

Det är ju ett av de regionala argumenten för Botniabanan: att sådana nya flytt- och boendemönster ska bli möjliga längs kusten, också bort från de mest tillväxtstarka städerna. Att landsbygden som miljö ska kunna få ett uppsving, tack vare en stark stads tillväxt och infrastruktur och samarbeten som sprider de positiva effekterna av den tillväxten över större områden.

Lita på att varenda kommunpolitiker och strateg i Bjurholm, Vännäs, Vindeln och Robertsfors går med precis samma förhoppningar. Fördjupade regionsamarbeten, och sammanväxande bo- och arbetsmarknader, är små landsbygdskommuners kanske främsta hopp.

Att ett samarbete fördjupas, samtidigt som viss konkurrens och tävlan består, i synnerhet mellan de små å ena sidan och den stora å andra sidan, är ingen självmotsägelse.

Men det gäller även för landsbygdskommunerna att tänka igenom på vilket sätt de vill växa.

Regionförstoring gör att en region kan erbjuda en större mångfald av livs- och boendemiljöer och sammantaget tilltala fler människor än som vore fallet om bara en ensam storstad växte medan landsbygden tynade bort, eller om allt bara vore landsbygd utan några utpräglat urbana miljöer.

Därför är kombinationen av storstadsvisioner i Umeå och en levande landsbygd med bevarade byskolor och småskalig service i de mindre kommunerna så mycket mer genomtänkt och tilltalande, än den förödande föreställningen att det bästa vore om hela Norrland bestod av ungefär lika stora och till förväxling lika småstadstätorter, som alla erbjuder ungefär samma sak, som är strikt normerade och med vägar genom utdöda, tömda byar emellan.

Ett motsvarande drama utspelar sig just nu i landstinget, som ställer frågor om regional solidaritet på sin spets. Åseles och Doroteas berättigade kamp för överlevnad har med hela Västerbottens möjligheter att behålla befolkningsmängd, service och företagande att göra. Tillgången till vård i inlandet är inte bara en inlandsfråga, utan ligger i allas långsiktiga intresse. Det måste vara kärnan i ett regiontänkande – att en enskild kommunens öde är kopplat till alla de andras, inte i form av den enas död är den andras bröd, utan i form av den enas bröd är den andras bröd och den enas död är den andras död.

Kan Nordmaling, och de andra mindre kommunerna i Umeåregionen, locka till sig en del unga familjer från Umeå är det sannolikt bara positivt för alla, även för Umeå, för det skulle visa att regionförstoring fungerar och kan ge ett lyft åt landsbygdskommuner.

Vad de andra irriterar sig på i Nordmalings planer är snarare valet av metoder, och att de så uppenbart symboliserar ett nollsummetänkande som spär på föreställningar om att samarbeten är omöjliga eftersom intressemotsättningarna är för stora.

Nyheten har också följts av en irriterad ordväxling mellan Umeås kommunalråd Anders Ågren (M) och Nordmalings kommunalråd Ulla-Maj Andersson (S).

Ågren skriver på sin blogg:

”Gärna offensiva marknadsföringsinsatser för att få fler människor att flytta till vår region. (…) Tyvärr gör ju Nordmalings kommunledning tvärtom, när de nu fokuserar på att försöka locka invånare just från en av sina grannkommuner. Det strider mot hela tanken med samarbetet i Umeåregionen.”

Och Andersson skriver å sin sida:

”Till Anders Ågren (m) vill jag säga att Nordmalings kommun fortfarande är en självständig kommun trots samarbetet med andra kommuner. Det är självklart att vi gör utvecklingsplaner utifrån det förhållande som finns i och runt kommunen. (…) Om Nordmalings kommun inte får ha en egen uppfattning om vad vi vill och hur vi vill är det kanske dags att lämna Umeåregionen.”

Johan Söderling (S), kommunalråd i Vännäs och ordförande i Umeåregionens samarbete kritiserar i Västerbottens Folkblad också Nordmalings kampanj: ”Alla kommuner vill växa, men Nordmaling hade skött det smidigare om man vänt sig utåt, till övriga Sverige, och inte haft en grannkommun som mål (…) Det känns olyckligt.”

Uttalandena visar vilken svår balansgång som väntar för en kommun som Nordmaling: Å ena sidan värna samarbetet och ett regionalt helhetsperspektiv. Å andra sidan söka vägar att ibland konkurrera med egna kvaliteter och erbjudanden.

Men det ställer också en stad som Umeå inför en del självrannsakelse. För om ett regionsamarbete mellan en stor och ett antal mycket små kommuner ska fungera, krävs att de små kommunerna har något att vinna på det. Umeå måste erkänna att den egna utvecklingen är beroende av andra kommuners och orters långsiktiga överlevnad och stabilitet, och att ett Umeå som omges av en levande landsbygd attraktiv för andra livsstilar och livsmönster är starkare än ett Umeå som blir en ö av urban tillväxt i en stagnerande landsdel.

Så gör Nordmaling, bortsett från de kritiserade metoderna, fel som hoppas locka unga familjer från Umeå att flytta till den södra grannkommunen?

Nej, de gör rätt.

Men Nordmalings företrädare måste vara noga med att bättre motivera det utifrån en vision för hela regionen och en djupare analys, inte fastna i ett nollsummetänkande.

För blir ”var och en för sig” ledstjärnan i Umeåregionen, utan regional sammanhållning och solidaritet, är det negativt för alla på lång sikt och negativt för alla utom Umeå kort sikt.

1 kommentar
Etiketter: , ,

Att stirra rakt in i solen

Av , , Bli först att kommentera 6

En lätt tudelad krönika om globala utopier, tolerans, demokrati och lokala skyttegravar, med bland annat ett citat ur andra delen av Joschka Fischers memoarer "I am not convinced": Der Irak-Krieg und die rot-grünen Jahre" som jag för övrigt rekommenderar, liksom första delen som kom för några år sedan, för den som kan läsa tyska.

I papperstidningen står krönikan med en teckning av Niklas Eriksson på Nordmalingtema.

——————————————————

Farliga utopier och lokala skyttegravar

Stirrar man rakt in i solen har man svårt att urskilja något efteråt, när man sänker blicken igen. De som anser sig ha sett ljuset – i form av någon ideologisk utopi som ger alla svar, någon fiendebild som får ursäkta alla ogärningar mot “de andra”, något i detalj uträknat översystem som gör individernas mångfald onödig eller någon berusande revolutionslära som ska rensa världen, göra den klar och genomskinlig som kranvatten – blir de intolerantaste och obarmhärtigaste.

De som stirrar in i solen, läser av sina ögonlock och sedan börjar dela in människor i bättre och sämre, vänner och fiender, önskade och oönskade, blir de skonings- och urskillningslösa.

Joschka Fischer – tidigare tysk utrikesminister och ledare för de gröna, med ett ungdomsförflutet som vänsterrevolutionär – gör en intressant iakttagelse i sina läsvärda memoarer. När han i Washington, under upptakten till Irakkriget, träffade de neokonservativa hökarna kring George W Bush kände han igen deras trosvissa utopism, deras inställning till våld, deras sätt att dela in världen i goda och onda och deras tro på ideologins makt över verkligheten, från sin egen ungdoms vänsterrevolutionära miljöer.

Sedan mitt uppbrott”, skriver Fischer, “från vänsterradikalismen i slutet av sjuttiotalet hade jag utvecklat en sensibilitet för och en avsmak mot varje form av politisk och intellektuell radikalism. Denna erfarenhet var också den personliga orsaken till min djupa politiska aversion gentemot de amerikanska neokonservativa och den utrikespolitik under regeringen Bush som de påverkat. Jag visste av egen erfarenhet var en sådan radikalism och den därmed förknippade ideologitrosvissheten skulle sluta, nämligen i en katastrof, och till det ville jag inte bidra en gång till i mitt politiska liv.”

Fischer beskriver det väl. Så möts utopistiska ytterlighetsläror förr eller senare där den ideologiska cirkeln sluts, på motsatt sida demokrati, tolerans, nyanser och medmänsklighet.

Det var liberalismens och socialdemokratismens ära under 1900-talet att de inte lät sig berusas av oförsonliga, grymma utopier, utan vågade sysselsätta sig med den krångliga verklighetens med bevarad humanism. Inget tyder på annat än att den uppgiften blir lika angelägen under 2000-talet; förhoppningsvis känner sig fler kallade.

Men det finns också, i skuggan av de stora globala konflikterna, en motsvarande problematik i den lokalpolitiska vardagen; mindre dramatisk, mer harmlös, men ändå oroande. Svårigheter att locka medborgare till debatt och medverkan i lokaldemokratin har många orsaker. Men en av dem är säkerligen debattens ofta tröttsamt låga nivå, de ständiga fördömandena av motståndare som illvilliga, försöken att ta heder och ära av andra (och politikerförakt i media) trots att skillnaderna i sak ofta är svåra att upptäcka.

Smutsen blir nog också mer påtaglig på mindre orter än på en nationell nivå eller i en storstad. Låga kampanjer, dålig stil och förbittrad stämning sägs ha präglat omvalskampanjerna i Västra Götaland och Örebro, samtidigt som skillnaderna i sak var begränsade. Förvånad över det låga valdeltagandet behöver man inte vara.

I Nordmaling fortsätter problemen, i går med ännu ett avhopp från en socialdemokratisk fullmäktigeledamot som fått nog. I Vilhelmina har under flera år den politiska stämningen varit infekterad och lett till pinsamma scener. Det har haft föga med frisk sakdebatt att göra, utan bottnar bland annat i partiernas tendenser att vilja diskvalificera varandra som folkefiender, istället för att föra en intellektuellt hederlig lokaldebatt. Det får eftertänksamma människor att börja distansera sig, hoppa av eller redan från början hålla sig långt borta från politiken – så småningom kommer det bara att vara de som trivs i gyttjan som lockas dit.

För mindre kommuner där lokaldemokratin vilar på bräcklig personell bas, får det förr eller senare förödande konsekvenser; idéer kommer inte fram, potentiella initiativtagare som inte vill kasta skit söker sig någon annanstans, kompetens tas inte till vara och upptäcks inte, missförhållanden och surdegar får gro alltför länge och år går förlorade. För den som tror att lokala politiska beslut faktiskt har, och tycker att de bör ha, betydelse för orternas utveckling i ett län som Västerbotten är det en utveckling att oroas över.

Och om någon har lust att kasta första stenen, är det nog hur som helst fel instinkt. Ansvaret vilar på alla.

apropå att stirra in i solen. Den åldrande Herbert Tingsten, med egen erfarenhet av teser och oförsonlighet, formulerade varningen bäst:

Att i detta läge unga och ivriga människor måste längta efter att slå spelet i stycken, måste falla för tillspetsade och lättbegripliga frälsningsteser är inte svårt att förstå. Jag kommer väl ihåg hur jag njöt av två små ideologiska mästerverk: Rydbergs Grottesången och Marx kommunistiska manifest; efter läsningen av den sistnämnda lilla broschyren syntes ytterligare studier egentligen onödiga. Denna tendens att finna formuleringar på några rader eller sidor, som kan användas som lösenord i alla väder, är den enda räddningen för den ärligt förbittrade okunnigheten, och den leder lätt till att den följande läsningen blott blir ett medel att finna bekräftelser. Det är festligt att vara besatt av en tanke eller en trossats, men orden tolerans och demokrati vädjar till motstånd mot denna lyckliga galenskap.”
(Ur “När skymningen faller på”, 1970)

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Struligt i Nordmaling – och förtiget småföretagarperspektiv

Av , , 1 kommentar 11

Turbulensen i Nordmaling är utgångspunkten för några reflektioner i den här lördagskrönikan, som också, mer allmängiltigt utan att syfta på just Nordmaling, tar upp problemet att småföretagare ofta är rädda för att överhuvudtaget synas i den politiska debatten.

————————————————————–

Struligt i Nordmaling – och det förtigna småföretagarperspektivet

Den politiska turbulensen i Nordmaling fortsätter. När kommunalrådet Ulla-Maj Andersson nu flyttar ut sitt kontor från kommunhuset är det en uppseendeväckande åtgärd för att komma till rätta med en situation som för utomstående redan ter sig ohållbar.

Att kommunalrådet lämnat kommunhuset blir följden av den arbetsmiljöskrivelse från Previa som VK berättat om på nyhetsplats tidigare. I rapporten framfördes hård kritik mot kommunalrådets ledarstil, som enligt utredningen lett till kränkningar av och olämpligt beteende mot tjänstemän, och till allvarliga arbetsmiljöproblem för medarbetarna inom kommunförvaltningen.

När situationen är så illa att kommunalrådet inte längre kan jobba kvar i kommunhuset ter sig mycket bortom räddning. Det är i sådana här lägen nyckelpersoner runt omkring de närmast inblandade, i övrig kommunledning och i styrande partier, måste ta sitt ansvar, tala klarspråk med varandra och hitta rimliga lösningar för att inte en hel mandatperiod ska slösas bort i fortsatt turbulens, usel publicitet och hämmande motsättningar i ett mycket viktigt skede av Nordmalings utveckling.

Till sådana raka ryggar och ansvarskänsla när det gäller ska folkrörelsepartier värda namnet ha fostrat sina medlemmar, inte till hummanden och mumlanden in i det sista. Prestige, rädsla eller missriktad lojalitet får inte väga tyngre än skyldigheten att ta ansvar för att ge kommunen ett fungerande styre.

Det är så ibland, att personkemier, ledarstilar och speciella omständigheter kan få en kommunpolitisk situation att löpa amok. Rollen som ledande politiker är krävande och utmanande även på lokal nivå, och kräver självförtroende, hud och självkänsla utöver genomsnittet för att en ledning ska fungera, även för att undvika ett ämbetsmannavälde; något överskott på färgstarka personligheter beredda att ta på sig politiskt ansvar och med nerver att leda finns inte.

Därför behöver man inte fastna i partipolitik eller i fördömanden av någon enskild utmanande person när balansen i en ledarstil och ett uppträdande går förlorad, utan kan se nyktert och sakligt på saken; erkänna förtjänster och kvaliteter, men ändå konstatera när det inte längre fungerar, när personella förändringar måste göras eller åtminstone förberedas på lite sikt.

Det behöver inte ses som ett misslyckande eller hela sanningen, utan är politikens och livets gång, även lokalt, att var sak har sin tid och sitt ledarskap.
Spänningar, egenheter och laddningar som fungerade, eller gav både positiv och negativ energi åt kommunen under en period, kan i ett senare skede, under andra omständigheter, visa sig bli omöjliga. Politiken och folkrörelsedemokratin får inte då dränkas i prestige och låsningar där allt måste drivas till sin yttersta spets och bittra maktkamper innan lösningar kan hittas.

Situationen i Nordmaling är ohållbar. Det är inte längre att vänta eller begära att de närmast inblandade, föremålen för konflikten och kritiken, ska hitta lösningen. Andra måste nu resa sig upp, säga en del obekvämheter internt och ta ansvar. Kommunen behöver en politisk nystart.

******************************************

Tidigare i veckan kom också uppgifterna om att en annan politiker i Nordmaling ska ha hotat en företagare med kundbojkott om företagaren inte slutade att lägga sig i lokalpolitiken, uppgifter som politikern tillbakavisar som felaktiga, men som under alla omständigheter visar hur spänt läget är i kommunen. Uppgifterna har också en allmängiltig aspekt, oavsett vad som skett i just Nordmaling i det här fallet.

För orsaken till att företagare, framför allt småföretagare, i mindre kommuner, ogärna engagerar sig politiskt eller ens yttrar sig politiskt, är just rädslan för politiska repressalier från lokala makthavare eller andra negativa konsekvenser för verksamheten. Man vågar inte överhuvudtaget ta risken att bli förknippad med politik. Ibland kan farhågorna tyckas inbillade, men dessvärre visar de sig lika ofta vara berättigade.

Flåshurtigt pliktsocialistiskt färgade medieattityder mot småföretagare och privata entreprenörer som ett problem i samhället har också under decennier gjort små, lokala företagare mycket försiktiga i sina offentliga framträdanden, medan exempelvis storbolagens chefer och de stora fackliga organisationernas företrädare ohämmat, med mediernas aktiva stöd – och mot stora medlemsskarors vilja – haft tydliga politiska agendor respektive bejakat partipolitiska maktpositioner, ofta i grova fördömanden av oliktänkanden.

Det har fått till konsekvens att viktiga erfarenheter och vittnesmål om just ny- och småföretagarens vardag, problem och perspektiv – den lilla entreprenörens värld – inte kommit fram i den av centrala och storskaliga frågeställningar, storkapitalets och stofackets värld, dominerade politiska debatten. Så har regelkrånglet och byråkratibördan kunnat växa för de mindre företagen, eftersom allt för få fört deras talan, när de stora och mäktiga gjort upp i de bakre rummen.

Småföretagare är ännu i dag rädda för att delta i den politiska debatten. Tyvärr på goda grunder; de är sårbara, ensamma, har inga gigantiska intresseorganisationer i ryggen och har dåliga erfarenheter av mediers länge misstänkliggörande attityder till deras levebröd. Den rädslan är ett missförhållande värt att tala högre och oftare om.

*******************************

Jag ber att få önska alla läsare en trevlig helg och mycket choklad i påskäggen. Själv ska jag försöka lära mig virka ett nytt mönster i helgen. Det misslyckades kapitalt (sax fick hämtas för att lösa tjorvet) på skärtorsdagen, men skam den som ger sig…
 

1 kommentar
Etiketter: ,