Pakistans sittande premiärminister Nawaz Sharif har varit i det här läget förut. När han tvingades avgå som premiärminister första gången, 1993, var det som en följd av påtryckningar från militären i en inrikespolitiskt låst situation.

När han tvingades avgå andra gången, 1999, efter att ha sökt avsätta arméchefen Pervez Musharraf, var det i en regelrätt militärkupp. Sharif skickades i exil och Musharraf tog över med ett militärstyre som varade till 2008.

Nu verkar det som att Sharif – med ett tydligt demokratisk mandat från valet 2013, är på väg att manövreras bort från regeringsmakten en tredje gång.

2013 var första gången i Pakistans historia som en civil, demokratiskt vald regering lämnade över makten till en annan efter att ha suttit mandatperioden ut. Det väckte nytt hopp om landets framtid trots alla problem och motsättningar som fortsatt att plåga Pakistan.

Men de ansvarslösa protester som oppositionspolitikern och tidigare cricketstjärnan Imran Khan – oförmögen att acceptera sitt valnederlag – hetsat fram i huvudstaden Islamabad har nu börjat likna ett omvälvningsförsök, med angrepp på regeringskvarteren. Den enda institution oppositionsdemonstranterna respekterar någorlunda är militären.

Många bedömare befarar därför att den mäktiga militärledningen, som fortfarande offentligt betonar sin neutralitet och inte öppet ifrågasatt det civila styret, kan lockas att utnyttja oroligheterna som argument för att ta över även den politiska kontrollen igen. Om än med direktiv bakom kulisserna och under diskretare former än i en öppen kupp, för att inte äventyra omvärldens ekonomiska och politiska stöd.

Oavsett vilken form det skulle ta sig och vilket svepskäl det skulle anföra: ett nytt militärstyre vore ett svårt bakslag för Pakistan.

Redan när Storbritannien återlämnade Hongkong till Kina 1997 – och siste brittiske guvernören Chris Patten inte kunde hålla tillbaka tårarna vid ceremonin – tvivlade många på att regimen i Peking skulle lämna Hongkongs medborgerliga friheter och oberoende rättssystem i fred särskilt länge. En stad kan leva intensivt på hoppet, även när det inte ter sig realistiskt.

Nu, 17 år senare, är konflikten mellan kommunistregimens kontrollbehov och de speciella friheter Hongkongs medborgare åtnjuter men Peking vill inskränka, på väg att utlösa en ny, allvarlig kris. Demokratikämpar i Hongkong kräver sedan lång tid tillbaka att löftet om fria, öppna, demokratiska lokalval 2017 infrias utan inskränkningar från regimens sida.

Det är ett krav som fick stort stöd i den inofficiella folkomröstning som hölls tidigare i sommar. Men regimen har börjat agera allt hårdare – direkt och indirekt – mot proteströrelsen. Häromdagen kom det väntade, men dystra beskedet från Peking att endast kandidater som godkänts av en nomineringskommitté – kontrollerad av kommunisterna – ska tillåtas ställa upp i valet 2017. Det börjar också växa fram interna spänningar i Hongkong mellan de demokratiska krafterna och lokala ekonomiska intressen som vill prioritera harmoniska förbindelser med Peking.

Omvärlden bör stödja demokratikämparna i Hongkong – deras krav och aktioner. De protester och den konflikt som utspelar sig där angår fler än bara stadens invånare. Den återspeglar inom Kinas gränser en av 2000-talets avgörande globala kraftmätningar: den mellan en statsauktoritär kapitalism av kinesisk modell utan politisk frihet, opposition eller rättsstat, och en liberal marknadsekonomi inom ramen för demokrati, pluralism, fri debatt och medborgerliga rättigheter.

Kinas kommunistparti fruktar vad en uppflammande demokratirörelse i Hongkong skulle kunna utlösa i resten av landet. Många provinser i Kina är redan socialt, ekologiskt och politiskt mycket instabila, med folkliga missnöjen som hotar att koka över om den ekonomiska utvecklingen nitar och den inhemska finansbubblan spricker.

Den aggressiva kampanj Kinas nya president Xi Jinping inlett mot korruptionen inom partiet syftar till att rensa ut potentiella maktkonkurrenter och förbättra partiets rykte ute i provinserna – inte till att öka inslagen av oberoende rättsutövning.

Tanken på ett Hongkong som inom Kinas gränser får visa vad riktig demokrati och fria val går ut på, ger makthavarna i Peking stora darren.

Det var ett bredbent beslut, för balans snarare än finlir, som EU:s stats- och regeringschefer fattade vid lördagskvällens toppmöte i Bryssel.

Efter relativt rappa förhandlingar kom de överens att enhälligt nominera Polens premiärminister sedan 2007, liberalkonservative Donald Tusk till ny ordförande för Europeiska rådet och Italiens utrikesminister sedan i vintras, socialdemokratiska Federica Mogherini till EU:s nya ”höga representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik”.

Tusk kommer från ett av de nyare, östra medlemsländer som längre krävt större inflytande, mer erkännande och fler prestigefulla poster inom unionen, och som under hotet från Ryssland nu efterlyser ett starkare östengagemang från EU.

Mogherini kommer från ett av de sydliga medlemsländer som sedan finanskrisen kämpat med stora ekonomiska strukturproblem och känt sig misstrodda och orättvist behandlade i sparkravsdiktat från Bryssel och Berlin.

Tusk kommer från det liberalkonservativa och Mogherini från det socialdemokratiska lägret. Tusk har profilerat sig som uttalat Putin-kritisk, Mogherini som påfallande Putin-försonlig.

Tusk har goda kontakter med Tysklands förbundskansler Angela Merkel. Mogherini har haft stöd av Frankrikes president Francois Hollande.

Det är alltså knappast något slump att de nominerades bredvid varandra.

Ingen av dem var väl en självklar kandidat för respektive jobb. Men tillsammans, som kombination och duo, täcker de in en större politisk kompromissyta och skapar ett bredare regionalt vingspann inom unionen än andra utnämningar skulle ha gjort.

Tusk har varit en respekterad, framgångsrik premiärminister i Polen. På senare år har han dock mött växande inrikespolitiska problem och kontroverser. Ryktet har gått en tid att han spanat efter internationella uppdrag.

Mogherini hör till Matteo Renzis nya mittenvänster-regering i Italien och är utrikespolitiskt svårbedömd ännu + vilket är ett skäl till att hennes oklara hållning i Ukraniakrisen väckt debatt.

Men Renzi är i behov av yttre framgångar i uppmärksammade EU-förhandlingar för att vinna stöd för sin reformpolitik på hemmaplan och har sedan Europaparlamentsvalet investerat mycket prestige i en relativt brysk kampanj för Mogherini.

Att Renzi lyckas i Italien är + tillsammans med att Hollande, efter den nya regeringsombildningen, lyckas i Frankrike + avgörande för EU:s ekonomiska återhämtning de närmaste åren. Övriga medlemsländer hade, mot den bakgrunden, ingen obetvinglig lust att tillfoga Renzi ett retsamt nederlag.

Beslut som var för sig skulle ha utlöst stark skepsis kan, när de presenteras samtidigt och som ett helhetspaket, få kritiker att med ett ”okej då” rycka på axlarna. Och anhängarna tillåts nicka belåtet utan att verka alltför partiska.

Avgående rådsordföranden Herman Van Rompuy nämnde i samband med nomineringarna i lördags tre svåra utmaningar som EU:s ledare står inför: den stagnerande ekonomiska utvecklingen, konflikten med Ryssland om Ukraina och Storbritanniens plats i Europa.

Det är viktiga, inte avundsvärda, uppdrag som väntar på Tusk och Mogherini.