Hem till byn och den nya, långa ålderdomen

Av , , Bli först att kommentera 1

”Jo, det är ju några sidor kvar”, säger Lars-Erik i en av det avslutande avsnittets allra sista repliker, om det sockenbokprojekt han ärvt från gamle folkskolläraren Berglund. ”En sån här bok blir ju aldrig klar. Jag menar, byn lever ju fortfarande. (…) Alla frågar när sockenboken ska bli klar. De förstår inte. En sån här liten by, som man åker förbi på nån minut, en flugskit på kartan, det har hänt så mycket här. Det händer så mycket här. Ja, man kan skriva tusen sidor om den. Man kan skriva tiotusen.”

Det var en till synes obetydlig, anspråkslös by, som skildrades i Bengt Bratts tv-serie ”Hem till byn”. Men persongalleriet flödade, älskade, slet och stred rikt som i en Dostojevskijroman, utan att manusförfattare, regissörer och skådespelare försökte försköna, förtala eller förljuga vare sig människor eller miljöer.

Hela landsbygdssverige, och en viktig del av vår kultur-, hantverks- och näringshistoria, passerade revy under de åtta säsongerna, mellan 1971 och 2006.

Det är en serie man kan fortsätta att växa och mogna med än i dag.

Jag är född i mitten på 1970-talet, och var alltså inte ens född när de första omgångarna sändes. Men när jag såg den för första gången, vid någon av repriseringarna, kändes den fortfarande samtida. Så var det nog för alla som själva är uppväxta i glesbygden och ännu in på 1990-talet levde mitt i de miljöer och mitt bland de karaktärer serien skildrar.

Först i bakspegeln, efter en egen, personlig resa från hembyn i Hälsingland till storstäder som Stockholm och Berlin, och halvvägs tillbaka till landsbygden igen, tack vare Västerbotten, inser jag att det ”Hem till byn” skildrar inte är ett tillstånd, utan en förändring. Inte ett entydigt då eller tydligt nu, utan en långsam process i samhället, som pågick parallellt med tv-serien under decennier.

***

När Sverige vrider sig oroligt i sömnen på 2000-talet, bearbetar jobbiga problem, oroar sig över uppnådda, men till synes sköra framsteg, kretsar en del av drömmarna fortfarande kring det den där byn representerar.

Maktförskjutningarna, strukturomvandlingarna och personliga uppbrotten, koncentrerade till en bygd. Det är en lång prolog – ibland naiv, ibland klarsynt, ibland häpnadsväckande aktuell – till mycket av det samhällsdebatten handlar om 2016.

Och så persongalleriet: Där fanns Lars-Erik, en karaktär jag tror var folkkär i hemlighet och vilkens passivitet, trötthet och håglöshet många av oss känner ett starkt, oroande, vemodigt släktskap med. När han blommade upp sent, var det en lättnad och strimma hopp – kanske vi andra hopplösa fall också har tid.

Där fanns Lena och Willy Strid, med den lilla bilmacken som växte till nästan byimperium, med två av den svenska tv-historiens vassaste, mest vältajmade temperament. Där fanns de expanderande, alltmer, till slut övermäktigt, skuldsatta bönderna Lillemor och Berndt Andersson, som följer tidens goda råd, och därför alltid ligger ett steg efter.

Där fanns Per och Karin Löfgren – den småskaliga, tjuriga, traditionella skogsbrukaren och den framgånsrika, rullstolsbundna, med datorns hjälp framgångrika aktiehandlaren – som i sitt äktenskap sammanfattar mycket av spännvidden, konflikterna och beroendeförhållandena i det folkhemska samhället.

Där fanns byoriginalet Jonas, med några av de snällaste ögon som setts. Där fanns Lisa och Evert Persson, småbönderna som tvingas ge upp och flytta till en Göteborgsförort. Där fanns tidigare narkomanen Mia, syster till Lena, som får en ny chans på landet, i närhet till travhästarna och i en relation till Lars-Erik: två sårade själar hjälper varandra.

***

Men till de finaste och mest ärliga skildringarna i hela serien, hör de av ålderdom. Av gamla människor som lever kvar där de unga tagit över makt och ansvar, och får dröja i både väntan, plåga, förändring och så småningom oväntade möjligheter till nya, viktiga livskapitel, uppgifter, insikter, förälskelser. Hem till byn utspelar sig under decennier när en bondeålderdom som varit sig ganska lik under sekel, långsamt förändras och förlängs.

Henning, Jenny som ser sina barn kämpa med livet och få rätsida på det, Erik, Ragnar, Elisabet som får sitt första jobb, inom äldreomsorgen, sent i livet, Harald med sitt hembrända och ryggonda, Elsie, Astrid som går vidare, Ivar som till sist får bitterheten över sin nedlagda lanthandel att värka ut genom intresset för astronomi (”vi har klarat oss utan gatuljus här i över 2000 år”, Greta, småskollärarinnan, och de andra som försöker hantera en aktiv ålderdom som varar en bra bit efter pensionen, och som för dagens unga kommer att bli ännu längre.

***

Under många århundraden hann olika generationer ofta bara skymta och snudda vid varandra som jämbördiga. Hann knappt lära känna varandra. Hann bara trängas ihop under relativt korta perioder av livet. Erfarenheter, känslor, kunskaper, konflikter, frigörelseprocesser, kärlek trots allt, förståelse till sist – allt måste upplevas, förmedlas och bearbetas snabbt och intensivt, för tiden var knapp.

Skulle dagens trender fortsätta, medicinvetenskapen göra nya genombrott och en del forskares bedömningar slå in, kommer det som länge varit ett långt liv, för framtida generationer bara utgöra de allra mest aktiva åren mellan ungdom och ålderdom.

”Den här babyn kan leva upp till 142 års ålder”, löd rubriken i Time förra året. Det må vara att ta i. Medicinska framsteg, nya läkemedel, behandlingar och förebyggande ingrepp, skonsammare arbetsliv och boendemiljöer, mer hälsomedvetna livsstilar – exakt vilka och hur snabba effekter det får går förstås inte att säga. Krig, miljöförstöring, viruspandemier; mycket kan påverka negativt. Förutsättningarna skiftar starkt över världen.

***

Ändå tyder det mesta på att ett land som Sverige står inför en starkt förändrad demografi. Med avsevärt fler, och sannolikt betydligt mer aktiva, äldre, som lever längre än i dag. Och en situation där startpunkten för den upplevda ålderdomen förskjuts för många människor, långt bortom tidigare pensionsåldrar.

De äldre kommer att vara fler än de yngre, och ungdomen kommer att vara en mycket mindre del av livet än ålderdomen. Redan det samlade begreppet ålderdom kommer att bli förlegat.

Det är en hoppingivande utsikt. En demografisk förändringsprocess till det bättre vägledde även skapandet av det moderna samhället, under samma liberala och socialdemokratiska epok som demokratiska framsteg, marknadsekonomi, rättigheter och social välfärd skapade välstånd, ökad frihet och ökad jämställdhet.

Men den demografiska situation som nu kanske växer fram, kommer även att ställa samhället inför helt nya utmaningar. I utbildningssektorn, på arbetsmarknaden, i välfärden, i medierna, i kulturlivet, i grannskapen. Det är något samhället måste förbereda sig på i tid.

Människors arbetsliv kommer att förlängas och genomgå många faser. Fler generationer kommer att arbeta sida vid sida under lång tid, utan självklar övergång av makt och inflytande. Rekryterande företag kommer inte att kunna koncentrera sig på vissa åldersgrupper. Det bör bli oacceptabelt att utgå från ålder som indikation på egenskaper, om de äldres kraft, aktivitet och erfarenhet ska kunna ges utrymme mitt i samhället bredvid de yngres

Utbildning som en sak för ungdomen kommer av nödtvång och lust att ersättas av det livslånga lärandet som huvudkoncept, även i högre utbildning och forskning. I synnerhet om innovationstakt, tillväxt, jobb och generell välfärd ska upprätthållas.

Ett liv kommer inte att utspelas inom ramen för bara en eller ett par sammanhängande epoker av stabila tekniska förutsättningar, inlärda normer och kulturella referensramar. Människor kommer att hinna bryta upp oftare än förr – fysiskt och intellektuellt.

En intressant aspekt på det tas upp i en ny bok av psykologiprofessorerna Lars Nyberg och Lars-Göran Nilsson, och journalisten Peter Letmark: ”Det åldrande minnet. Nycklar till att bevara hjärnans resurser.” Den kommer att bli allt mer relevant.

Ett gott åldrande, skriver de i slutet, ”påverkas av händelser och aktiviteter långt innan pensionsåldern, bland annat utbildning, och förstås även ärftliga faktorer. Men vi har också betonat att ”det aldrig är för sent”. Hjärnan och minnet fortsätter att vara föränderliga livet ut och är möjliga att stärka med olika stimulerande aktiviteter – inte minst socialt umgänge, matvanor och motion. Om vi alla, via dessa faktorer och kanske andra ännu oupptäckta, i någon utsträckning kan fördröja den punkt när åldrandet så starkt påverkar våra mentala förmågor att vi inte längre kan leva självständigt – ja, då är vinsten enorm för samhället, för oss själva och för våra nära och kära.”

***

Det politiska livet kommer att bli mer komplicerat, svårhanterat och givetvis positivt berikat när många generationer samtidigt kräver gehör för sina upplevelser, problem, värderingsramar, insikter, perspektiv och fördomar. Trenden av allt yngre ledande politiker som bugning åt framtiden kommer att framstå som absurd.

Samhällsplanering av service, välfärd, transporter, kultur- och fritidsutbud måste utformas annorlunda, när ålderdomen inte är en kort, avklingande tid på slutet, utan en lång, aktiv livsfas, om än förknippad med krämpor.

Äldreomsorgen kommer ännu mindre än i dag att gå att betrakta som en enhet, utan bli ett löst begrepp för en enorm mångfald av aktörer, finansieringsupplägg och insatser. Skatte- och pensionssystem kommer att påverkas när den gamla pensionsåldern snarast markerar en mittpunkt i livet. Kvarter och stadsdelar kommer att behöva planeras för, och dra nytta av, större åldersspann.

Psykisk ohälsa, depressioner och självmordsproblematik kommer att kräva ännu mer uppmärksamhet och lyhördhet.

Relationer och vänskaper kommer att hinna brytas upp fler gånger än vad som är vanligt ens i dag. Den sociala sammanhållningen, snåriga nätverk, i ett lokalsamhälle kommer att kompliceras, men även få fler möjligheter att läka sår.

Sjukdom, olyckor och död i tidiga år, kommer att kännas ännu smärtsammare. Mer kommer att upplevas stå på spel. Och vad får det för följder för ungas självbilder, om de inte längre ensamma uppfattas stå för framtiden?

Vi barn av ungdomskultens epoker står inför en välkommen omvälvning, när fler aktiva och viljestarka generationer ska samsas, tvivla och jubla med varandra sida vid sida, i samhället. Det kommer att bli svårt, och göra oss gott

****************************

(Den här krönikan innehåller några passager från en tidigare krönika om samma ämne.)

Ytterligare texter på liknande tema:

Värst var det om vårarna

Damer och herrar över 65

Bli först att kommentera

Illavarslande delstatsval i Tyskland

Av , , Bli först att kommentera 0

Socialdemokratiska SPD tappade fem procentenheter jämfört med valet 2011 och backade till 30,6. Kristdemokratiska CDU backade fyra procentenheter och föll till 19. De gröna förlorade 3,9 procentenheter, hamnade under spärren och föll helt ut ur det regionala parlamentet. Vänsterpartiet gick bakåt med 5,2 procentenheter och sjönk till 13,2 i vad som tidigare varit ett av partiets starka fästen. Liberala FDP var inte i närheten av att vinna några mandat.

När den tyska delstaten Mecklenburg-Vorpommern i helgen höll regionalval, fick sig hela det politiska etablissemanget en tankeställare som redan har gett eko över Europa. Det relativt nya protestpartiet AfD drog till sig väljare från samtliga övriga partier, lockade många att resa sig från soffan och fick till slut 20,8 procent av rösterna. AfD – de senaste året en typisk blandning av värsta formens höger- och vänsterpopulism, med EU-motstånd och främlingsfientlighet som viktigaste drivkrafter, en stor förståelse för Putin och ett hat mot det liberala samhället – blev näst största parti i den delstat från vilken förbundskansler Angela Merkel själv kommer.

Normalt tillskrivs ett delstatsval i Meklenburg-Vorpommern ingen stor betydelse för tysk politik på nationell nivå. Och det gick visserligen ännu sämre för partierna till vänster än för CDU. Men tidpunkten, med bara ett år kvar till nästa förbundsdagsval, de frågor kring asylpolitik och integration som stått i centrum för debatten och just det faktum att det handlade om Merkels egen hemregion, gör att de flesta bedömare ser en koppling mellan det lokala, det nationella och det europeiska, med Merkel i centrum

När främlingsfientliga, nationalistiska partier står på kör runt om i Europa inför kommande nationella val, är AfD:s framgångar i Tyskland – som lyckats stå emot den trenden någorlunda på 2000-talet – djupt oroande.

Angela Merkel har också varit en av få europeiska, politiska ledare på senare år som förmått hålla huvudet någorlunda kallt i krissituationer. Långt i från felfri, har hon ändå i flyktingfrågan bevarat något slags grundläggande humanitet i sina prioriteringar och uttalanden och in i det längsta stått emot de populistiska frestelser som andra regeringschefer börjat falla för. Även efter bakslaget i hemdelstaten är hon, i jämförelse med en del panikslagna partikamrater, nykter i sin analys, utan ursäkter eller eftergifter när det gäller förra årets beslut att öppna gränserna för strandsatta asylsökande.

Men just hennes ovilja att försöka bemöta AfD:s grovheter med en egen populism, har gett henne många fiender inom det egna partiet, och inom det kristdemokratiska systerpartiet i Bayern, CSU. Så sent som för ett par år sedan var hon helt ohotad i sin position som en av Tysklands mest populära förbundskanslers någonsin Nu är det som framstod som en självklarhet – att Merkel blir förbundskanslerkandidat för CDU/CSU även 2017 – åtminstone omdiskuterat. Hennes ställning är fortfarande stark. Men det är för sina viktigaste, humanistiskt mest respektingivande ställningstaganden som hon nu sätts under press på hemmaplan, på ett sätt som får främlingsfientliga extremister runt om i Europa att jubla. Det är illavarslande.

Bli först att kommentera

De glömda, ensamma och mobbade om hösten

Av , , Bli först att kommentera 7

Gula löv skräpar på marken vid busshållplatsen. Det drar i vinden och människor stramar åt sig, undviker ögonkontakt lite oftare, får stråk av trötthet och oro kring munnen, har nog och kämpar med sitt inombords när de får en stund över.

Oväntade trubbel, gamla sorger och sköra glädjeämnen strömmar till på nytt sedan jobb, skola eller annan vardag återvänt.

En del kämpar, i tysthet och hemlighet, kanske i skam och pinsamhet, med något av det värsta som kan drabba en människa: ensamhet genom mobbing.

Sommaren är den stora lögnaren bland årstiderna. Man går på det så lätt. Vill gärna glömma hur det såg ut i våras. Önskar att det ska bli annorlunda när allt börjar om. Men det går snabbt för missförhållanden, mönster, ovanor, hierarkier att etablera sig igen.

***

Grymmast ljuger sommaren för de isolerade, ensamma och elakt behandlade. De som andra jävlas med, trakasserar, fryser ut, söker få att må dåligt eller angriper fysiskt. På skolgårdar, på arbetsplatser, i besvärliga hem. Alla som under ett par månader har kunnat hitta ursäkter, hålla sig undan, fly elakheterna, slippa kylan, blickarna, hoten.

Det är det paradoxala med ensamheten, att den kan vara som värst för den som befinner sig i skenbart sällskap med andra, men inte tillåts vara med på samma villkor, vara sig själv.

När hösten i norr börjar göra sig hemmastad i kvarter, byar och själar, vänta utanför porten, föra lukter in från fjärran, sätta sig i kläderna efter promenaden, knaka i väggarna om natten, få tankar att mogna lite längre, ge vänskap, varma ord och omtanke nya chanser att lysa upp människors ögon – då tänker de flesta av oss, att den nog blir fin. När vi hunnit vänja oss. När den slutar smyga och bryter ut i symfoni. Att den gärna får bli lång.

Vad vi inte får glömma, upptagna som vi lätt blir med de stora världshändelserna och dramatiska katastroferna, är den ensamhet som också finns mitt bland oss. Den som blir som djupast just om hösten och som ibland lever vidare just därför att många väljer att blunda för den, inte orkar stå upp mot de som har initiativet, som har makten, i en utfrysnings- eller mobbningsituation.

Samhället blir, tror jag, bättre och bättre på att hantera de öppna fallen. De som uppmärksammas, blir föremål för utredning eller åtgärder, som kommer till formell kännedom. Men de är fortfarande bara topparna på isbergen av människor utan någon enda att känna tillit till.

***

Ensamheten tar sig många uttryck. De vilkas kära gått bort, de som lider i tabubelagda depressioner, de som flyttat till främmande plats, de som råkat illa ut, fattigdom, arbetslöshet, sjukdom.

Men just den mobbades ensamhet, barnets eller den vuxnes (just vuxenmobbning är ett av samhällets hårdaste tabun), hör till de allra mest förtvivlade.

I en krönika förra hösten, som många läsare kände igen sig i, skrev jag om den stora, tysta ensamheten mitt bland alla halvoffentliga vardagsberättelser om våra liv – där trycket är oerhört från normer om en framgångsrik tillvaro. Jag avslutar med de orden igen:

Vi greppar efter roller att spela, för att inte stå så blottade eller bli osynliga. Vi fyller ut skarvarna, retuscherar bort sprickorna, tiger om det svarta, gömmer undan skriket, väljer ut detaljer, söker mönstren som möter förväntningarna, som får berättelsen att falla på plats. För några blir det bara ett tunt hölje kring den stora, ödsliga ensamheten. För andra finns inte ens höljet.

Jag undrar om vi inte skulle få ett mer medkännande samhälle om vi ägnade fler tankar åt de vardagsensamma, som har berättelser intill bröstet ingen lyssnar till, som aldrig får stå i centrum, som inte har någon som tittar förbi eller sänder en tanke.

Vi ser sensommarvimlet på Rådhustorget en lördagseftermiddag, eller tidiga höstprat på Renmarkstorget en lunchtimme; människor som stannar upp och växlar några ord, som vinkar till varandra, eller skyndar mot ett möte.

Men låt blicken söka det som avviker från mönstret vi diktar ihop, och helt andra torg träder fram. De ensamma punkterna mitt i rörelsen. Den ihopsjunkne på bänken, som sitter bort hela lunchen, utan en enda kontakt. Den isolerade i hörnet på caféet som aldrig pratar med någon, för vilken mobilen aldrig plingar.

Tonåringen som söker ett enda skäl att tro att livet kommer att bli uthärdligt, att självförakt kan övervinnas, att det kommer att finnas andra som vill lyssna på riktigt och länge även till hen.

Vi ser barnen rusa och rasta kring på skolgården, en lycklig höstdag med kompisar. Men titta efter motrörelserna, de som inte följer rytmen, och en tom blick, ett hängande huvud blir synligt, någon som trycker i ett hörn, utan ingångar till skolgårdens gemenskaper, som släpar en pinne i marken och räknar timmarna, räknar dagarna. Redan har hen lärt sig hur många, oändligt långa dagar ett år kan rymma.

Snegla mot skrivbordet i kontorslandskapet som ingen stannar till vid, som ingen tar en omväg för att kolla läget hos eller som ständiga pikar har tvingat till osynlighetens mästerskap.

***

Det är något med hösten som får den stora, tysta ensamheten i samhället att kännas, anas, värka, som en bortretuscherad tomhet mitt bland bilderna och berättelserna.

Lita inte på vittnesmål om idyller. De finns inte.

Det drar mot höst och ensamhet för många pinade. Försök upptäcka dem, bjuda in dem och stå på deras sida. Krävs det konflikt med översittare, så ta den.

Bli först att kommentera