En pionjär med passion för matematiken
”Under sina 33 år hos NASA”, sa Barack Obama vid en hyllningsceremoni i Vita huset 2015, ”var Katherine Johnson pionjären som bröt ned barriärer av ras och kön, och som visade generationer av unga människor att alla kan excellera i matematik och vetenskap, och sikta mot stjärnorna.”
Det var ett vackert men lite slarvigt uttalande av Obama. Att Katherine Johnson (1918-2020) som färgad, kvinnlig matematiker på NASA mellan 1953 och 1986 bröt ned enorma barriärer av ras och kön, och besegrade sekel av rasism och sexism, är helt sant. Men nästan ingen kunde, eller kan, excellera i matematik på det sätt Johnson gjorde under sina år vid den amerikanska rymdmyndigheten, mellan 1953 och 1986.
Hon blev inte en förebild genom att visa vad alla kan, utan genom att göra vad få förmår – bli så bra inom en vetenskaplig disciplin att andra människor var beredda att anförtro hennes kompetens med sina liv.
Anekdoten är sann: När astronauten John Glenn 1962 skulle skickas upp med rymdfarkosten Friendship 7, för att bli den första amerikanen som flög i omloppsbana runt jorden, krävde han att ”flickan” – alltså Katherine Johnson – skulle dubbelkolla de extremt komplexa beräkningar av uppskjutningsbanan, som en ny, elektronisk IBM-dator utfört. När Johnson gav klartecken att datorns siffror stämde, kände sig Glenn trygg.
Katherine Johnsons beräkningar hade spelat en avgörande roll redan ett år tidigare, när Alan Shepard blev den första amerikanen att skjutas upp i rymden, och hon fanns sedan med fram till och vidare långt efter månlandningen 1969.
***
På måndagen kom beskedet att Katherine Johnson gått bort, vid 101 års ålder. Böcker och en film – Hidden Figures – om henne och hennes kollegor gjorde att hon med tiden blev en berömdhet. Erkännandet kom så småningom, historieskrivningen rättades till. I sitt uttalande skriver NASA: ”Vi kommer aldrig att glömma hennes mod och ledarskap och de milstolpar vi inte kunde ha nått utan henne.”
Det är också naturligt att de första minnesorden uppmärksammar hur hon var en pionjär i politiska avseenden. Men förhoppningsvis tar de även fasta på en annan sak som kan inspirera unga i dag, och vara vägledande på ett ytterligare sätt: Hennes passion för matematik, för vetenskap och för vad man kan åstadkomma genom ansträngning och noggrannhet.
Matematiken som problemlösning och verklighet blev hennes kall. ”Jag räknade allting som barn”, berättade hon i en intervju, ”antalet steg upp för trapporna, disken, stegen till kyrkan.” Matematiken, sa hon, ”är alltid där. Du kan inte göra något utan den. Den finns i allt. Jag gillar att bearbeta problem.”
På en fråga om datorernas nya roll i skolan, svarade hon, att först måste ungdomar ”lära sig hur de kan arbeta för att lösa ett problem, och efter det kan de gå och använda datorn.”
Det var en mödans, kunskapens och hantverkets livshållning.
****
Fler krönikor på liknande tema:
Ada Lovelace, konsten, matematiken och algoritmerna
Nobelprisvecka som påminner om hur förbannat komplicerat allting är
