Olika ved, samma eld. Ada Lovelace, konsten, matematiken och algoritmernas tidsålder
Det finns, i livet och historien, nästan aldrig ett enkelt, rent ursprung. Aldrig någon sista, minsta docka omöjlig att öppna ännu en gång. Aldrig ett startblock och en nollställd klocka, där loppet uppstår ur tomma intet.
Bara djup på djup, krök på krök, för den som söker sig bakåt; föregångare och myllor. Ständigt äldre växtämnen och groddar – politiska, kulturella, ekonomiska, tekniska, personliga.
Ändå måste man förenkla, dela upp, se enskilda öden och epoker, slå fast vissa ursprung och arv, om inte allt ska lösas upp i rotlöshet och oöverskådligt kaos. Var vi väljer att definiera en början är ett aktiv, subjektivt beslut. Det både grundar sig på och skapar vår världsbild, våra maktförhållanden och vår förståelse av det som pågår nu.
Förenklingen och startpunkten ger oss någorlunda gemensamma referensramar för en diskussion om principer och praktik. Så det är inte likgiltigt var en berättelse inleds.
***
ÖGONBLICKET. Det var en tillställning med historiska konsekvenser, även om vi kanske ser det tydligt först nu, snart 200 år senare. För den som söker frön till det moderna informationssamhället och algoritmernas tidsålder är det en händelse att notera.
Den 17 juni 1833 bjöds då 17-åriga Ada Byron (senare Lovelace) och hennes mor Lady Byron hem till matematikern och ingenjören Charles Babbage på 1 Dorset Street i London, för att få vara med vid en demonstration av den märkliga, ”tänkande” apparat –”the difference engine” – han med enorm möda och precision, och till astronomiska kostnader, höll på att utveckla.
Där andra besökare häpnade inför Babbages konstruktion, ett slags automatisk räknemaskin – fascinerades av den som inför något magiskt, obegripligt – insåg Ada Byron direkt, så berättades det efteråt, dess betydelse, skönhet och funktion på ett djupare plan.
Till skillnad från sin mor, som också drevs av ett starkt matematiskt och vetenskapligt intresse, skriver James Essinger i biografin ”Ada´s Algorithm”, förstod Ada ”hur Babbages briljanta uppfinning kopplade matematikens värld till en fysisk maskin”.
Det är en banal, men viktig betoning av närheten mellan tanke och fysik, mellan teori och maskin. Mycket i Ada Lovelace liv handlade om att binda samman olika sätt att beskriva och förändra världen på – det humanistiska och det naturvetenskapliga.
Familjebakgrunden, berömd, krånglig, konfliktfylld, spelade en roll. Ada var dotter till romantiske poeten Lord Byron – superkändis på sin tid, beundrad och kontroversiell strulpelle, rastlös, upprorisk, långt från matematikens siffror, med ett förakt för det beräknade och logiska.
Efter föräldrarnas skilsmässa när Ada bara var en månad gammal (hon såg aldrig sin pappa igen) lade modern systematiskt stor vikt vid att Adas uppväxt och skolgång skulle präglas av matematik, vetenskap och logik, för att skydda henne från faderns kaotiska arv, lyriska bohemeri och vilda tendenser. Men modern kunde bara ge Adas uppväxt en stark, och i sig positiv, vetenskaplig prägel, inte utplåna medvetenheten om faderns konstnärliga berömmelse. Olika ved, samma eld.
I Ada Lovelace glödde från början både den lyriska känslan och den logiska analysen, sida vid sida. Hon försökte kanske inom sig övervinna konflikten som fanns mellan föräldrarnas världsbilder, i sin egen gärning försona dem. Hon återkom ofta, själv ett barn av både romantiken och upplysningen, till det poetiska i vetenskapen, det estetiska i en ekvation. Det placerade henne i gränslandet – fritt, nyskapande och spännande – mellan olika världar, drivkrafter och traditioner.
Möjligen anade hon redan sommaren 1833, den tröskel forskningen stod på.
***
Men Babbage lyckades aldrig fullborda differensmaskinen. I stället var det kring Babbages nästa, ännu mer ambitiösa och komplexa projekt – ”the analythical engine” – han och Lovelace, vilkens matematiska begåvning tidigt blev uppenbar, kom att samarbeta nära.
Med sin avancerade, för den tiden enormt komplexa konstruktion av hålkortsserier för programmering, en central processor och ett slags utbyggbart minne skulle maskinen ha varit i stånd att utföra en mängd skiftande uppgifter efter varandra. Kombinera symboler i obegränsade variationer. Gå att programmera om och bli generellt användbar på ett revolutionerande sätt.
Den blev inte heller färdig: projektet var för dyrt och svårt. Men det var en viktig föregångare till dagens datorer. Även om man kan gå tillbaka längre, till Pascal, till Leibniz, söka sig nedåt genom matematikens sekel, hittar många historiker embryot till vår tids datorer just hos analysmaskinen.
Samtiden hade svårare att se möjligheterna bakom projektets kostnader och omfattning. Men Babbage, och i ännu högre grad Lovelace, visste bättre. Det var om analysmaskinen som Lovelace 1843 skrev de anteckningar som i efterhand – 1840-talet hade, som Essinger konstaterar, svårt att ge en kvinna ett rättvist erkännande – gett henne ställningen som en datorteknikens visionär.
Walter Isaacson sammanfattar i ”The Innovators. How a Group of Hackers, Geniuses, and Geeks Created the Digital Revolution” (2014) de viktigaste punkterna i Lovelaces anteckningar.
Hur hon kännetecknar den nya konstruktionen som en universalmaskin, i stånd att utföra en mängd olika funktioner, inte låst till en enskild, förutbestämd uppgift.
Hur hon i sin redogörelse är en av de första som förutspår att framtidens analytiska apparater, det vi i dag kallar datorer, inte bara ska kunna lagra och behandla siffror, utan alla typer av symboler, språk, musik och andra uttryck för mänskligt skapande.
Och hur hon beskrev, med utgångspunkt i maskinens kapacitet att generera s.k. bernoullital, hur en algoritm fungerar och kan matas in som ett program.
Det har diskuterats huruvida programmeringen ska tillskrivas Lovelace, Babbage eller båda.
Men Babbage själv gav Lovelace äran och som Isaacson skriver:
”…algoritmen och den detaljerade programmeringsbeskrivningen för genereringen av bernoullital var det första datorprogram som någonsin publicerades. Och initialerna i slutet var Ada Lovelaces. (…) Sanningen är att Adas bidrag var både djuplodande och inspirerande. Mer än Babbage eller någon annan samtida skymtade hon en framtid där maskiner skulle bli den mänskliga fantasins partner och gemensamt väva stoffer lika vackra som de som kom från Jacquards vävstol. Tack vare sin lyhördhet för poetisk vetenskap hyllade hon en tänkt räknemaskin som hennes tids vetenskapliga etablissemang avfärdade.” Hon sådde, skriver han, ”fröna till en digital tidsålder”.
Hon fick inget långt eller lyckligt liv, kämpade med både spel- och drogproblem och dog redan vid 36 års ålder i cancer. Det var inte alltid lätt att ha med henne att göra, konstaterar matematikern Hannah Fry i en BBC-dokumentär. Ada var, skriver Hannah Fry, ”långt, långt ifrån perfekt”. Hon kunde, vid sidan om sin intelligens och karisma, vara manipulativ, krävande, envis. Men, summerar Fry, just med sina fel och brister var hon ”en inspirerande gestalt” för vetenskapen. ”Give me Ada Lovelace every day of the week. A woman who swore and smoked and said what she damn well thought.”
***
Där friheter, möjligheter och rättigheter på internet (och darknet) diskuteras, där robotiseringens konsekvenser för människan analyseras, där konstnärliga, interaktiva dataspel utvecklas och blir politiskt viktiga, estetiskt framstående skildringar av samtiden för unga generationer, där frågan dryftas om maskiner någon gång kommer att kunna tänka egna tankar (Ada sa nej), där algoritmernas logik sätter sin prägel på demokrati, journalistik, kultur och ekonomi – överallt där finns Ada Lovelace med som en ursprungsklang, en plats och person i historien där något inleddes som pågår för fullt.
*************
Tidigare krönikor i serien Ögonblicket:
Ögonblicket, Malackasundet, 6 april 1934: Bön för en saknad kamrat
Ögonblicket 15 april, 1947, Brooklyn: en livslång kamp mot rasismen
Röda rosor och en floskel som fick Egon Bahr att brista ut i gråt
Traditionella universitet och det nya fria nätet, hand i hand?
