Svensk inrikespolitik gör sig till åtlöje
Januaripartierna byggde medvetet in ett ödesdigert konstruktionsfel, i sitt samarbete. De har struntat i alla som varnat för att om det felet inte rättas till, är projektet dömt att misslyckas och vägen öppen för en högerkonservativ regering. Nu börjar det bli kritiskt läge.
Deras misstag har från början varit att de inte alla gemensamt tar på sig regeringsansvar, att de inte uppträder tillsammans kontinuerligt på partiledarnivå i försvar för sina uppgörelser och att de inte motiverar samarbetet som ett långsiktigt sätt att åstadkomma något bra för Sverige, utan ursäktar det som ett kortsiktigt försök att stoppa andra.
De ger intryck av att vara ett motvilligt, olyckligt och tvehågset regeringsgäng. Sådant övertygar ingen.
Istället för att rätta till felet, har S, Mp, C och L börjat övergå till ett slags självdemontage. Desperat söker de markera grälsjuk oenighet. Ömsesidiga förolämpningar haglar i syfte att tillfredsställa interna kritiker. Inget av partierna vågar, tyvärr, säga att ett mittensamarbete i skärningspunkten mellan liberala, socialdemokratiska och gröna perspektiv är rätt och önskvärt, även med sikte på nästa mandatperiod, trots att en sådan bekännelse är nödvändig om januariprojektet ska få tillräcklig trovärdighet.
Men man är inte heller redo, från någon av partiledningarnas sida, att helt bryta upp januariprojektet redan nu, av det enkla skälet att seriösa och realistiska alternativ saknas. Regeringsunderlaget är snart helt lealöst i debatten.
Långtifrån allt, men en del av detta har med statsministern att göra. Den kampanj av hån som pågår mot Stefan Löfven är orättvis. Att intervjuer inte är hans styrka var känt redan när han tillträdde. I mina ögon har han dock andra förtjänster som varit, och fortsätter vara, nyttiga i det parlamentariska läget.
Åtskilliga politiska debattörer och kommentatorer är frustrerade över att inövade manuskript från den gamla blockpolitiken, och en slentrianmässig höger-vänster-skala, inte längre har något större förklaringsvärde. De är så stressade över att behöva orientera sig i ett nytt landskap, där tidigare klichéer tappat i relevans, att de trasslar in sig i självmotsägelser när de försöker beskriva vad januarisamarbetet egentligen handlar om. Sällan hänger just den kritiken ihop. Löfven får ibland klä skott för att verkligheten förändrats.
Men det är ändå uppenbart att statsministern nu börjat undergräva sin egen position. Även Löfvens anhängare har vridit sig till besvärade frågetecken flera gånger de senaste veckorna. När han borde ha klivit fram, varit suverän, visat ledning, vågat sig på självkritik och höjt sig över det småaktiga, har Löfven hukat, skyllt på samarbetspartier och sökt tafflig polemik. Han framstår som vilsen, utan mandat i någon riktning. Det håller inte länge till.
***
Läget inom oppositionen är inte bättre. Opinionsmätningarna döljer ett pågående hyckleri, som kanske också avslöjar hur låga förväntningarna är på moderaternas och kristdemokraternas regeringsduglighet för tillfället.
Visserligen lyckas Sd, M, V och Kd tillfoga januarigänget nederlag. Det sker dock utan att de vågar bekänna sig till något eget alternativ, utan att de ens låtsas kunna ta ansvar för en helhet och utan att de svarar på följdfrågor om hur deras eventuella regeringsunderlag, med Sd som största parti och utgångspunkt, skulle fungera inrikes- och utrikespolitiskt.
Om januaripartierna hade varit beredda att ge sitt samarbete en ärlig chans, och hade uppträtt som om de trodde på det själva, då hade opinionsutvecklingen kunnat bli en helt annan. Så stora är inte skillnaderna. Nu lämnar man istället walk over i debatten, till en opposition som dansar glatt i sin egen återvändsgränd.
För väljarna är det inte lätt den här mandatperioden att veta till vem man ska vända sig om man vill utkräva ansvar.
Svensk politik gör sig till åtlöje.
********
Fler krönikor på temat:
M och Kd kan vara på väg in i en återvändsgräns
Moderaterna saknar trovärdiga alternativ att gå till val på
Alla bor i gästrum, ingen tar ansvar för helheten – ett år med januariavtalet
