Etikett: liberalism

Rötterna som får det att blomma på nytt

Av , , 1 kommentar 5

Betydelsen av obändiga och uthålliga filosofer och idétänkare – och av litteratur, konst, musik och teater – som motvikt i den politiska debatten till infantila jippon, intellektuellt ohederlig frasradikalim och lyssna in-kampanjer, är ämnet för den här lördagskrönikan, med anledning av att den liberale rättsfilosofen Ronald Dworkin gick bort i torsdags 81 år gammal.

De finns ofta med i våra resonemang, trots att vi kanske aldrig har hört talas om dem.

Och så några rader om humanioradoktorander.

(För den som undrar, ja jag har läst om Gilles Deleuze och hans rhizomteori, i en teatervetenskaplig teorikurs på universitetet. Läraren tog med, vill jag minnas, en jordig rotknöl av något slag och lade på seminariebordet i en lysande, handfast illustration av vad det var vi skulle diskutera).

—————————————————-

Rötterna som får det att blomma på nytt

Även om han var ovanligt känd och aktiv i dagsdebatten för att vara en filosof, lär inte överväldigande många ha hört talas om, än mindre läst, den liberale rättsfilosofen Ronald Dworkin.

Det är ingen förebråelse och inget problem. Han, liksom många andra utanför facket relativt okända filosofer, var viktig ändå och utgör tillsammans med sina kollegor – meningsfränder och meningsmotståndare – en viktig del av vår samtida, politiska ryggmärg.

I torsdags dog han, 81 år gammal, och det är ett skäl så gott som något att ägna en tanke åt betydelsen av obändiga, uthålliga tänkare som nödvändig motvikt i den politiska debatten till infantila jippon, intellektuellt ohederlig frasradikalism och lyssna in-kampanjer. Filosoferna är debattens ofta osjungna, och när de uppmärksammas vanligtvis sedan länge döda, vägröjare.

Här är några ord om varför de – kanske med viss fördröjning, utan tv-soffa och utan tidningsbyline – påverkar dagsdebatten långt mer än många superkända och allestädes närvarande tyckare. Hur de, tack och lov, kan finns med i våra resonemang trots att vi aldrig har hört talas om dem.

För nästan alla som i olika sammanhang diskuterar aktuella frågor, gör det i hög grad med de gamla filosofernas grundarbete och frågeställningar i ryggmärgen, utan att vi alltid vet om det eller riktigt kan härleda ursprunget till våra egna principer och uppfattningar. Deras insatser utgör ett livsviktigt, underjordiskt grundvatten, som på många omvägar, via en del reningsverk och genom långa ledningar, når upp till samhällets vardag och dagsdebatt, ibland först långt senare.

Låt mig ta några av VK:s mest uppmärksammade reportage den senaste tiden som exempel:

* Gruvnäringen: avvägningarna mellan investeringar och jobb som hjälper ekonomin på kort och mellanlång sikt, och långsiktiga naturvärden som garanterar livsförutsättningar i en region på lång sikt.

* Narkotikan i samhället: attityderna till offren, det förebyggande arbetet och de polisiära insatserna, stränga eller pragmatiska behandlingsmetoder.

* Landsbygdens framtid: fördelningen av resurser för vård och skola mellan befolkningstätare, växande och befolkningsglesare, krympande områden, valet mellan att hålla möjligheter vid liv en tid till eller anpassa sig snabbt till rådande, dystra villkor.

De är samtliga svåra frågor med många dimensioner. De har med synen på den enskilda människans relation till samhället att göra, med frihet, egenansvar, eventuell rätt till självdestruktivitet och solidaritet, med nytta och natur, risktagande och ansvar över generationsgränser.
Ta bort det nedärvda filosofiska arvet och vi skulle förstummas mycket snabbare i alla sådana frågor.

Vad i – och så vidare – har de för sig på banken efter tre, brukade man fråga. Vad i – och så vidare – har de för sig på universiteten överhuvudtaget, hör man då och då muttras.

Jag tror många som är eller varit exempelvis doktorander i ett humanioraämne, känner igen det där knappt dolda föraktet, den passiva aggressionen och bitterheten, som i samtal kan riktas mot ”irrelevanta akademiker” (underförstått jämfört med dem som har riktiga jobb, och därför till skillnad från universitetstofflorna gör nytta).

Det är lätt att falla dit. Så här: typiskt en dag när man är sur, trött, stressad av praktiska problem som måste lösas, dyker någon upp med glödande ögon och vill diskutera fransk poststrukturalism eller Gilles Deleuzes rhizomteori, som om det vore av akut betydelse för mänskligheten (humanioradoktorand, jag tittar på dig).
Då är det frestande att förfalla till ramsorna: ”jädra trams”, ”för våra skattepengar”, o.s.v., ja ni känner igen det där. Men det gäller att med all kraft, all självdisciplin, all självbevarelsedrift, motstå den inre populismen, den inre frestelsen att med de ramsorna söka vifta bort och diskvalificera.

För det är med viss forskning som med vissa teaterprojekt eller viss poesi eller viss konst (eller viss idrott): det som inledningsvis kan verka helt utan relevans, nu och för alltid, helt frikopplat från det här universum, sätter igång processer, tvingar fram en ny, skärpt uppmärksamhet, rör upp stoff ur slammet, ur vilket det glasklara, för allt relevanta och epokgörande långsamt växer fram.

***

"When lawyers argue cases, or advise clients, or draft laws to meet specific social goals, they face problems that are technical, in the sense that there is general agreement within the profession as to what sort of argument or evidence is relevant. But sometimes lawyers must deal with problems that are not technical in this sense, and there is no general agreement on how to proceed. One example is the ethical problem that is presented when a lawyer asks, not whether a particular law is effective, but whether it is fair."

(Ronald Dworkin i ”Taking Rights Seriously”)

***

Dworkin, som fått beteckningen egalitär liberal, ägnade sig framför allt åt frågor som rörde rättsfilosofi. Han menade, i en kritik av den så kallade rättspositivismen, att lagstiftning inte kan frikopplas från moraliska ställningstaganden, utan tvärtom måste bottna i resonemang om politiska och moraliska värderingar.

Han skrev också ingående om frågor kring frihet och jämlikhet, om hur människor ska kunna ges jämlika förutsättningar att leva självständiga liv. The Guardian sammanfattar honom som en liberal demokrat i traditionen från Franklin D Roosevelts ”nya giv”. På grov svenska skulle man nog kunna kalla honom socialliberal.
I essäer för New York Review of Books blev han en aktiv debattör i kontroversiella frågor som dödshjälp, medborgerliga rättigheter, abort och kriget mot terrorismen. En del motståndare tillskrev honom gärna, som New York Times skriver, en politisk agenda till förmån för en ”standardmeny av vänsterliberal politik”.

Filosofiska texter är inte, lika lite som romaner, tavlor eller konserter, några handböcker som löser praktiska dagsproblem. De är inga man springer till vid en tillfällig kris och läser innantill. En idédebatt har mer med sådd än skörd att göra.

Filosoferna är inte löven som rasslar till och drar blickarna åt sig vid minsta vindpust, som skiftar färg från vår till höst och faller till marken när kylan kommer. Att läsa de stora tänkarna – och att ta del av konsten, litteraturen och musiken – är istället att vårda rötterna som går ner under snön och får det att blomma igen nästa år, och året därefter.

Vi behöver inte själva ha läst eller ha hört talas om dem. Men när dagsdebatten äntligen får djup, när strålkastaren avslöjar en perspektivscen som aldrig tycks ta slut bakom huvudrollsinnehavarna, när vi brottas med svåra frågeställningar efter bästa förmåga och upptäcker att vi kommer längre än vi anat, är det dem vi har att tacka.

1 kommentar
Etiketter: , ,

Grön liberalism för 2000-talet

Av , , Bli först att kommentera 9

Jag är liberal, för tillväxt och starkt emot ny kärnkraft bortom dagens. Om att den kombinationen är fullt möjlig, trots ensidigheten i den senaste veckans svenska, liberala debatt, och om behovet av en grön och teknikoptimistisk liberalism inriktad på hållbar, förnyelsebar tillväxt för 2000-talet, som inte låser fast sig vid en gammal teknik, handlar en del funderingar i den här krönikan.

———————————————————–

Grön liberalism för 2000-talet

Det är nära mellan drömmar och ångest. Att behärska processer i atomens inre – för fredliga eller dödliga syften – var ett av 1900-talets stora prestigeprojekt, symbolen för en ny tid där människan slutligen trodde sig ta kontrollen över sitt öde, föremål för beundran och fasa. Fascinationen består, i en blandning av energipolitisk villfarelse och cyniskt militärt faktum.

När det gäller energiförsörjning är prestigen inbillad. Kärnkraften skapar inte längre styrka utan sårbarhet. Men fortfarande lever föreställningen om kärntekniken som ett slags symbol för förnuftsbaserat framstegstänkande. I de många försvar för kärnkraften som debattörer formulerat senaste veckan har det funnits som en underton hela tiden – kärnkraften är någonstans ändå rationell och kärnkraftsmotstånd är någonstans längst inne uttryck för emotionellt flumflum. Jag delar inte den åsikten.

För att summera mina egna invändningar mot ny kärnkraft bortom dagens: Det är inte risken för jordbävningar här som är riskargumentet mot att göra Sverige beroende av kärnkraft i hundra år till, utan riskbilden totalt sett, och den är bred. Gå ett sekel bakåt i tiden och vi landar på 1911. Det hinner hända mycket på ett sekel. Det handlar inte om vad som är en sannolik risk, utan om vilka konsekvenserna blir när det osannolika inträffar. Många utgår även ifrån att ny kärnkraft vore billig. Så är det inte. Ny kärnkraft blir inte ekonomiskt rationell när alla kostnader räknas in och jämförs med alternativen. Kärnkraften är inte heller någon ren energiform. Uranbrytning är en smutsig historia och avfallsfrågan, med svindlande tidsperspektiv, är inte löst.

Tillgången på energi har varit en grundförutsättning för tillväxt, rörlighet och välstånd. Så är det fortfarande, i enorm omfattning. Länge framstod alla energikällor som goda energikällor. Nu skaver tillväxtideal mot hållbarhetsideal; vid en första anblick kan framtidens energiförsörjning framstå som en omöjlig ekvation. Det är onödigt pessimistiskt. Utsikterna är inte hopplös.

Många har den senaste veckan argumenterat som om valet för resten av detta sekel stod mellan kol/olja och kärnkraft; och som om de förnyelsebara alternativen vore orealistiska. Det är vilseledandet. Valet står mellan olika former av megainvesteringar – i förnyelsebar energiproduktion eller i ändlig, riskfylld kärnkraft. Dyrt blir det hur som helst. I jämförelse med investeringar i vind-, sol, våg- och biokraft kan kärnkraften snart vara överspelad.

Tyskland är kanske det land där planerna på en energiomställning kommit längst. Süddeutsche Zeitung konstaterar i en bred genomgång av vilka konsekvenser en nedläggning av kärnkraftverken skulle få:

”Men kan deras kapacitet ersättas så enkelt? Och: är energiomställningen överhuvudtaget betalbar? Experter menar: ja. ”Till 2050 kan vi enligt olika scenarier ta elkraften helt från förnyelsebara energikällor”, säger miljömyndighetens chef Flasbarth. ”Och det även om vi stänger ned det sista kärnkraftverket 2017”. Men insatsen för energiomställningen kommer att bli enorm.”

Det handlar om investeringar på många miljarder euro. Det kommer att krävas en massiv utbyggnad av framför allt vindkraft till havs, många nya och långa kraftledningar och ackumulatorer för att transportera och spara energin. Dena, tyskt kompetenscentrum för energieffektivitet, förnybara energiformer och intelligenta energisystem, efterlyser mer än 3500 kilometer med kraftledningar för 380-kilovolt till år 2020. Det ger ett hum om storleksordningen i omställningen. Fram till 2050, när hela elbehovet kan täckas av förnyelsebar el, kommer existerande kol- och gasverk att behövas. ”Med några väsentligt ökade kostnader på grund av energiomställningen måste vi inte räkna”, säger miljömyndigheten.

Forskningsinstitutet Fraunhofer, inriktat på miljö, säkerhet och energi, bedömer att de positiva effekterna överväger redan år 2025. Süddeutsche Zeitung citerar en studie: ”Därefter kommer samhällsekonomin tack vare användningen av förnyelsebar energi att besparas åtgärder som man annars skulle ha tvingats till på grund av energiförsörjning genom fossila bränslen.”

Det här är bara några röster, Andra forskare gör andra bedömningar. Ingen sitter inne med säkra svar. Men de som utgår från att kärnkraften behövs många decennier till för att inte ekonomin ska rasa ihop argumenterar emotionellt, inte baserat på fakta. Omställningen till en hållbar tillväxt byggd på effektiviseringar och förnyelsebara alternativ är inte flum, utan realistisk.

”Ekonomisk liberalism”, skriver Svante Nycander i sin ”Liberalismens idéhistoria. Frihet och modernitet”, i ett kapitel om Locke-liberalism, ”förutsatte ett mentalt uppbrott från skråväsende, regleringar och försakelseetik, ett nytt sätt att se på människan och hennes rättigheter, ett bejakande av förvärvsbegär, vällevnad, personlig valfrihet och lust till innovationer, a capitalist spirit.” Det är en bra sammanfattning av vad som tillsammans med rättighetsliberalism och socialliberalism blev en av den kapitalistiska välfärdsstatens grundinstinkter – välkomna innovationer, erkänn att det är enskilda människors fria driftighet och ambitioner som ofta leder utvecklingen.

En av de mest attraktiva dimensionerna i den liberala samhällsanalysen är att den är framstegsbejakande, men aldrig utopisk. Liberalismen har inga ändamål som helgar medlen. Den ser inget förutbestämt i horisonten, utan accepterar historiens oförutsägbarhet och den enskildes ansvar. Det gör liberalismen dålig på mobilisering och skymford, men motståndskraftig mot fundamentalism. Liberalismen är en försiktig plugghäst som vinner i längden, utan att någonsin få människor att dåna som på en Beatles-konsert (eller själv dåna). Är det en bra grund att närma sig energifrågan på? Jag vill hävda att det är den bästa. Men då får inte liberalismen bli teknikkonservativ eller tekniknostalgisk.

Den extremt komplicerade energifrågan – synen på tekniska lösningar utifrån värderingar kring fattigdomsbekämpning, välstånd, frihet och rörlighet, ekologisk hållbarhet och resursansvar inför kommande generationer – kan inleda nya ideologiska kristallisationsprocesser för resten av 2000-talet. Omprövningar kommer att krävas lite här och var. Tillväxt och grön hållbarhet måste förenas, och det är bara möjligt om energiförsörjningen är förnyelsebar.

En del läger kommer att tvingas inse att liberala fri- och rättigheter, marknadsekonomi, privat entreprenörskap, obunden forskning och individuella drivkrafter fortfarande är en avgörande förutsättning för utveckling och innovationer.

Andra kommer att tvingas inse att ekologisk hållbarhet, hushållande med resurser, vårdande av natur och miljö för kommande generationer är en nödvändig del av en modern, förnuftsbaserad tillväxtfilosofi. Är inte tillväxten förnyelsebar är den inte bara förödande och osolidarisk, utan även omöjlig att upprätthålla.

Om 1900-talets stora ideologiska kompromiss var den kapitalistiska välfärdsstaten där liberalism och socialdemokrati överlappade varandra, tror jag att 2000-talets stora kompromiss kommer att vara en modell för hållbar, förnyelsebar tillväxt som lösning på energifrågan. Det arbetet kan inte skjutas upp i decennier på grund av dogmatism eller pessimism. Framtiden hör den gröna liberalismen till.

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Viktigt att kämpa för frihandel

Av , , 1 kommentar 11

En signerad ledarkrönika av mig i dagens tidning:

——————————————————–

Den viktiga kampen för frihandel

”Sveriges utveckling från fattigdom till välfärdssamhälle”, sa handelsminister Ewa Björling när hon i går presenterade regeringens handelspolitiska deklaration, ”är avregleringarnas och frihandelns historia.”

Så sant som det är sagt.

Det är inte hela historien, men en väsentlig – och ständigt av historielösa frasradikaler förtalad – del av den. Kampen mot tullar, ekonomisk nationalism och byråkratiska inskränkningar som fördyrade livet för fattiga intill hungergränsen och underblåste militaristiska stämningar mellan länder, är också historiskt nära förbunden med kampen för demokrati, med breda fredsrörelser och med moraliska krav på social rättfärdighet.

Om någon på allvar vill ta ställning för internationell solidaritet med de allra fattigaste i världen, mot vidriga övergrepp och utsugning från stora monopolaktörers sida och för fred och försoning mellan länder och människor, hör engagemang för liberal frihandel, konkurrens, demokrati och mänskliga rättigheter till grundkursen.

I Sverige hängde arbetet för rösträtt och sociala reformer i slutet av 1800-talet för både liberaler och socialdemokrater nära ihop med en kamp mot de höga tullarna. Framför allt tullarna på spannmål stod i centrum. En stark tro på frihandel och internationalism som främjare av demokrati och fred hörde till det som drev på förnyelsen av det gamla, konservativa, monarkistiskt hämmade Sverige.

Frihandelns betydelse är lika stor i dag. Ökad rörlighet för människor, idéer och varor över gränserna har utöver ett humanistiskt berättigande i sig, även konkreta marknadsekonomiska värden. Högre produktivitet och snabbare tillväxt ger ökade resurser till grundläggande investeringar för hälsa, utbildning, infrastruktur och miljö i fattiga länder. Därför är orättfärdiga tullar, av det slag som präglar EU:s jordbrukspolitik, moraliskt och ekonomiskt oförsvarliga. På sikt blir alla förlorare.

Men frihandeln – så tjusigt argumenten för den än låter sig sammanfattas på ett ideologiskt plan – är i praktiken ett infernaliskt myller av detaljfrågor kring hur regelverk, patentsystem, upphandlingar och skrivningar bäst kan samordnas. Och så finns länder med i förhandlingarna där brutala förtryckarregimer sitter på makten och fruktar frihandelns potentiella politiska kraft. Det handlar om sega, svåra processer. Hela tiden hotar krav på ekonomiskt nationellt navelskåderi runt om i världen att sabotera dem. Problemen att få till ett nytt världshandelsavtal vittnar om det. Sverige måste alltid vara ett land som driver på för avtal.

Framtidens frihandel kommer att drivas på av småföretag, präglas mer av tjänster och kunskap än tidigare – EU:s tjänstedirektiv gav en föraning – och sannolikt handla mycket om nya, gröna, hållbara lösningar. Det finns stora möjligheter för Sverige (inte minst Västerbotten med sin blandning av högre utbildning och kompetens i naturresursfrågor) att inta en ledande position i det arbetet, om vi prioriterar bättre småföretagarklimat och vågar ge nya näringar chansen. Att bejaka handel, idéutbyte, resor, migration och solidaritet över gränserna är att knyta an till det som gjorde Sverige rikt och demokratiskt.
 

1 kommentar
Etiketter: , ,

Marion Dönhoff

Av , , 5 kommentarer 6

Journalisten Marion Gräfin Dönhoff, under decennier ledande kraft hos tidskriften Die Zeit, var en betydande 1900-talsliberal, med stor integritet och analytisk skärpa. Hon skrev då och då om liberalismens uppgift.

Tre citat, hämtade ur ”Die Zeit. Geschichte einer Wochenzeitung 1946 bis Heute” så här inför helgen för lite liberal inspiration, i min snabba översättning:

"Vi måste hålla emot, när människor hetsar upp sig för mycket, och vi måste elda på, när de sitter likgiltiga och fortfarande inte har förstått att något oerhört pågår." (…) Liberalens rätta plats är mellan alla stolar. Hon får inte bry sig om när hon får skäll från alla sidor.”

"Politiska romantiker, som griper efter stjärnorna, har gång på gång gjort den här världen obeboelig – just därför är liberalerna oundgängliga som motvikt, också idag."

”Ju fler liberaler det finns, som skärper till samvetet hos makthavarna, desto bättre.”
 

5 kommentarer
Etiketter: ,

Byarna inom oss avgör valet

Av , , 2 kommentarer 13

Efter en veckas bortavaro från VK hoppar jag in i matchen igen med en lördagskrönika om att det är byarna, våra inre byar, som kommer att avgöra valet 2010:

————————————————————

Byarna inom oss och det västerbottniska frisinnet

Det sägs att valet avgörs i städerna. Må vara. Jag tror att valet avgörs i byarna. I de byar även vi asfaltsnötare bär inombords. För det handlar oftare än vi tror om byn i våra huvuden. Föreställningen om den lilla, gripbara gemenskapen inbakad i eller skenbart isolerad från, den gränslösa, globala mångfalden: om byn som, på gott och ont, frizon från den centrala makten.

Byn är tryggheten eller förbannelsen, identiteten eller instängdheten – inte sällan samtidigt. Där rör man sig hemvant, därifrån längtar man sig bort, dit drömmer man om att hitta fram, i en salig blandning. Man kan hata och älska byn som man hatar och älskar sig själv, livet igenom. Människors önskan – fantastisk eller fördärvlig beroende på vilka uttryck den tar sig – att återskapa de gamla byarna kan förklara många politiska processer.

Byn är förstås sällan en by i bokstavlig mening längre. Byn har blivit en småstad, en stadsdel, en förort, ett kvarter, en viss av sociala eller kulturella mönster präglad miljö, eller på senare år ett visst kommunikationsforum eller socialt medium på nätet.

Det är inte så många som bor i byar längre, men de flesta av oss, vill jag påstå, bär bylivets vanor och instinkter med sig. Med bybons perspektiv drömmer vi om, reagerar vi på eller blir vi nervösa inför förändringar och omvälvningar. Ibland försöker vi bekämpa de instinkterna, ibland lyfter vi fram dem som förebildliga.

Och den dubbelheten är inget nytt.

Vill man förstå de stora ideologiernas sammandrabbningar från 1700-talet och framåt, inte minst liberalismens olika utflöden under trehundra vitala år, kommer man inte ifrån bylivets problematik. Byn som metafor, med sin identitetsskapande men också gränsdragande och kollektiva funktion, har alltid varit en särskild stötesten för liberalismen, som har frihet och individualism som honnörsord, och hyser skepsis inför kollektiva identiteter.

Där finns exempelvis ikonen Thomas Jeffersons byromantik. Som Joseph Ellis sagt i en föreläsning (finns att ladda ned gratis på nätet) hos Gilder Lehrman Institute har Jefferson genom åren tolkats och utnyttjats på otaliga sätt som inte bara varit inbördes motstridiga, utan också är svåra att faktiskt motivera med vad den motsägelsefulla Jefferson själv stod för i sin egen tid och utifrån sin egen tids kunskap och vetenskap. Hjärtat av hans övertygelse, det som består även den hårdaste källkontroll, var en enorm skepsis inför central maktkoncentration. Hans liberalism var starkt antiurban. Hans liberalism satte sitt hopp till landsbygderna och de små gemenskaperna.

Men den tradition som dominerat den amerikanska liberalismen sedan 1930-talet har haft en helt annan prägel, mer urban, positivt inställd till centralstatens möjligheter att med reformer frigöra människor och avhjälpa missförhållanden. Jefferson, som ibland sägs ha grundlagt den amerikanska liberalismen under grundaråren på 1700-talet, kan med fog sägas ha mer gemensamt med dagens konservativa rörelse i USA, med Ronald Reagan som ikon och med sitt största stöd på landsbygden, än med dem som i dag betraktas som företrädare för den amerikanska liberalismen (exempelvis Obama) och som har störst stöd i städerna.

Och i europeisk liberalism i dag dominerar en framstegsoptimistisk och utvecklingsbejakande linje som i debatten ofta brukar kallas urban, medan landsbygden tillskrivs rollen som motsträvig bromsare, trots att exempelvis den svenska liberalismen har rötter i självständiga bönder som värnat sitt oberoende. Ideologier är inte räta, från varandra avgränsade linjer. De korsar, påverkar och förvirrar varandra.

Sådana motsättningar och paradoxer är fortfarande i allra högsta grad heta diskussionsämnen mellan olika grenar av liberalismen, både i USA och i Europa: mellan den lilla, tydligt definierade gemenskapen och de urbana smältdeglarna, mellan en dogmatisk misstro mot statliga åtgärder och en pragmatisk acceptans av centralmaktens rätt att ibland “lägga sig i”, mellan värdesättandet av kollektiva identiteter som familj, förening, församling eller by och den starka misstron mot det som hotar individens ställning, mellan behovet av fasta “partier” kontra mer flexibla politiska rörelser (läs exempelvis Bertha von Suttner).

Oavsett prefix: socialliberalism, nyliberalism, marknadsliberalism, gammelliberalism, eller utan prefix: bara liberalism – byn som metafor är nästan alltid användbar för att urskilja ideologiska nyanser.

Även inom konservatism och socialism återfinns samma brottningsmatch med den metaforiska byn. Kristdemokraternas vacklan mellan normerande sociala anvisningar om medborgarnas liv och den nya låt verklighetens folk vara ifred-retoriken är ett exempel.

I debatten om centerpartiets framtid kommer då och då råd från höger som knyter an till traditionella konflikter mellan fria bönder i byarna och den påstridiga centralmakten, med varningar för att partiet ska fastna i något slag socialliberalism, samtidigt som andra strömningar i partiet snarast lutar åt motsatt hållning.

Socialdemokraternas försök att orientera sig i en tid när partiets gamla verklighetsbild och begreppsvärld inte längre intresserar så många utanför den inre kretsen handlar också i hög grad om sökandet efter nya gemenskaper och allianser i samhället sammansatta efter andra mönster än tidigare.

Maskinernas tidsålder, skrev Erich Kästner i sina ungdomsminnen från Dresden kring förförra sekelskiftet, “rullade in som pansar över hantverket och självständigheten. Skofabriken besegrade skomakaren, möbelfabriken snickaren, textilfabriken vävaren, porslinsfabriken krukmakaren”. Det som rullade in var förstås, också, en omvandling som skapade förutsättningar för det större välstånd, den högre levnadsstandard och de enormt ökade valmöjligheter som vi i dag åtnjuter. Men det var en både långsam och explosiv omvandling – från småskaligt till storskaligt – där många gamla strukturer, livsmönster och gemenskaper bröts upp utan att det var klart vart det skulle barka.

Livet gick inte längre sin gilla gång. Det var, för många, lika gott så. Men när skiftet kom blev det en kaotisk ideologisk mylla.

Nu är vi på väg in i en ekonomisk strukturomvandling av motsvarande omfattning: men den här gången är det storskaligheten och centraliseringen som kommer att få vika för småskaligheten och de mindre enheterna, med allt var det kräver i form av nytänkande. Och nya frihetsfrågor kring kommunikation, informationsflöde, privatliv, livsstilar, kulturutövning, små gemenskaper och offentlig insyn väcks till liv med internet. Nya potentiellt totalitära övervakningshot växer fram. Det är byarna igen, som ska definieras.

Som inspiration för flera partier i årets valrörelse kan det västerbottniska frisinnet, som rymmer allt detta, fungera.

I en betraktelse av samarbetet inom en familj i fjällbyn Klippen i början av 1900-talet summerar Gustav Rosén, en av det socialliberala frisinnets portalgestalter vars insatser för de sämst ställda anses vara ett skäl till att socialdemokratin växte fram relativt sent i just Västerbotten (Roséns frisinne fanns ju redan), vardagsslitet så här:

”Barnen växte upp, och stugan blev för trång och måste tillbyggas. Djuren blevo fler och fler, varför ladugården måste göras rymligare. Det odlades också i en och annan backe. Man planterade en björkberså vid stugan. Där var det skönt att sitta en ledig stund, när solen gassade så där starkt som den kan gassa långt in i fjällbygden. Familjen höll ihop. Äldste sonen gav sig ut i vägarbete, när sådant fanns, och alla hjälptes åt att på olika sätt gagna det gemensamma hemmet. Visst var det arbetsamt, men alla hade lärt sig att arbete befordrar hälsa och välstånd. Med dagdriveri kommer man inte långt.”

På ett annat ställe skriver han:

“Understödstagarandan har ingen nämnvärd utbredning i Västerbottens län. Den sista utväg en västerbottning anlitar är att vända sig till kommunen. Hellre svälter han. Men hjälp till självhjälp vill man gärna ha, och den har jag gärna velat ge, ty den främjar företagsamheten och ökar möjligheten till försörjning”.

Det västerbottniska frisinnet var alltså, liksom arbetarrörelsen, i vardagslag strängt: var och en har ett individuellt ansvar att jobba, förkovra sig och bidra till det gemensammas välstånd, kultur och framsteg. Välfärd och frihet kommer inte av sig själv, det bygger på att alla hugger i.

Men frisinnet var också, när det gick snett för någon, djupt solidariskt och socialt medkännande, med vidöppna ögon för att människor ofta drabbas av olycka och då behöver all hjälp och allt stöd. Samhällets attityd till olycka och lidande är ett måttstock på dess moraliska kärna.

Frisinnet var i sin kärna medveten om att ingen människan är en ö, att sociala sammanhang är livsnödvändiga.

Frisinnet förstod sig alltså på den komplicerade byn.

Ska vi trendspana inför höstens val kan vi ge oss in i våra inre byar. Där, i den eviga spänningen mellan gemenskapen och individen, mellan positiv och negativ frihet, mellan det centrala och det lokala, ställs de viktigaste frågorna.

Vilka ger övertygande svar 2010?

Bortom frasradikalismen och hysterin

Av , , Bli först att kommentera 9

Veckans lördagskrönika fortsätter min lilla serie om vad återblickar på svensk inrikespolitisk historia kan lära oss inför valet 2010, och vilka klassiska fallgropar som lurar för socialdemokraterna respektive allianspartierna.

——————————————————————–

Bortom frasradikalismen och hysterin

Minneslapp 1: När frågan skulle avgöras 1928 var socialdemokraterna rasande motståndare till lagen om kollektivavtal och arbetsdomstol i Sverige. De framstod som vilda av vrede. Först i efterhand har de accepterat och sedermera förälskat sig i den liberala reformen så mycket att många av dagens aktiva socialdemokrater nog glömt bort att partiet ursprungligen var emot den.

"Dådet skall fullbordas idag", sade socialdemokraten Gustav Möller när han i riksdagen 1928 varnade för införandet av en lag om kollektivavtal och arbetsdomstol. Och han fortsatte: "För min del skulle jag kunna säga: ’Fader, förlåt dem, ty de veta icke, vad de göra!’"

När den frisinnade-liberala regeringen under C.G. Ekmans ledning lade fram det epokgörande förslaget målade socialdemokraterna, påhejade av LO, upp en undergångsstämning. Den av liberala politiker i lagstiftningen genomdrivna princip som de i dag håller helig, tog de då till bibelord för att fördöma.

Per T Ohlsson påminde i en krönika i Sydsvenska Dagbladet förra året inte bara om Möllers tal, utan också om Arthur Engbergs tillägg till riksdagsprotokollet om kollektivavtalslagen som "den nedriga handling, som genom beslutet förövats mot Sveriges arbetarklass". Det var så det lät från socialdemokratiskt håll när lagen om kollektivavtal stiftades i Sverige.

Det tog, som vi vet, bara några år så insåg socialdemokraterna hur pinsamt fel de hade haft, och motståndet omvandlades till en reservationslös omfamning av principerna bakom reformen.

En del sansade krafter i partiet visste förstås bättre redan då, även när den socialdemokratiska vreden offentligt kokade. Frågan om hur en stabilare rättsordning och ett ordnat skiljedomsförfarande skulle kunna åstadkommas på en allt konfliktfylldare arbetsmarknad var inte ny, och socialdemokraterna hade i högsta grad varit involverade i hanteringen av den under tjugotalet. Per-Albin Hansson var också, som Anders Isaksson visat, i grunden positivt inställd till det frisinnade lagförslaget. Men han vågade inte, när debatten spårade ur, ta konflikten med frasradikalerna internt i sitt parti. Isaksson skriver: "Hur överdrivna han än fann reaktionerna och hur principiellt riktig han än fann den föreslagna lagen tänkte han inte offra partiledarskapet på samförståndets och den samhälleliga rationalitetens altare. Det var både lugnast och säkrast att tjuta med ulvarna".

Det fanns många orsaker till det socialdemokratiska valnederlaget samma år. Men den frisinnade politikern Gustaf Andersson i Rasjön, är nog riktigt ute i sina memoarer när han tillskriver en del av socialdemokratins tillbakagång 1928 med "partiets uppträdande vid behandlingen av kollektivavtalslagen".

När socialdemokraterna skriker sig högröda i ansiktet i protest mot liberala reformförslag, är det sällan deras bästa instinkter som tagit över. Och de brukar vara snabba efteråt med att glömma bort sina egna förvillelser.

Minneslapp 2: när icke-socialistiska partier på grund av splittring, bristande engagemang eller av snåriga partitaktiska skäl sänkt sina ambitioner i sociala trygghets- och rättfärdighetsdebatter har socialdemokraternas ställning nästan alltid stärkts.

Den generella välfärdspolitiken i Sverige har vuxit fram i växelverkan mellan liberalt och socialdemokratiskt idé- och reformarbete.

Men även de liberala och frisinnade har stundom förirrat sig ut i taktiserande och överdrifter av motsättningar som straffat sig på sikt. Även här kan Gustaf Andersson i Rasjöns på det området ganska självkritiska memoarer tjäna som vägledning. Han antyder vid flera tillfällen att de frisinnade både 1923 och 1926 drev taktiserandet i riksdagen kring arbetslöshetsdirektiven för långt och därmed gav socialdemokratin ett långsiktigt förtroendeinitiativ i sådana frågor trots att, som Rasjön skriver, det varken 1923 eller 1926 egentligen gällde "huvudgrunderna för statens arbetslöshetspolitik och ej heller anslagsbeloppen."

Han antyder också att det ur ett liberalt perspektiv var olyckligt att inte de frisinnade, som i arbetslöshetspolitiken låg socialdemokraterna närmast och även 1934 med dem drev igenom arbetslöshetsförsäkringen, var mer flexibla i förhandlingarna som, efter Ekmans fall i Kreuger-affären, mynnade i kohandeln mellan socialdemokrater och bondeförbundare 1933 . Från frisinnad synpunkt, menar Rasjön, innebar krisuppgörelsen inte "i sak några större märkvärdigheter". Men den grundlade socialdemokratins långvariga regeringsinnehav.

Ytterligare ett exempel på när en liberal opposition tappar rättfärdighetsperspektivet ur sikte är folkpartiets hanteringen av ATP-frågan i slutet av 1950-talet efter folkomröstningen 1957. Trots att det system som genomfördes krävde korrigeringar i efterhand, och Bertil Ohlins kompromisslinje i sak fått upprättelse, blev det snabbt otänkbart att kräva ATP-systemets avskaffande sedan det väl var genomförts, eftersom det tekniska brister till trots fyllde ett uppenbart och grundläggande socialt trygghetsbehov. ATP-frågan är en delförklaring till att socialdemokratin kunde förlänga sitt regeringsinnehav ytterligare nästan två decennier.

Vad lär oss dessa historiska erfarenheter inför valrörelsen 2010? Tja, ett par saker. Om socialdemokraterna och LO tar fram sin mest upprörda propaganda, försöker brännmärka motståndare och målar en tänkbar liberal arbetsmarknadsreform i undergångsfärger så, tja, känner vi igen det. Det brukar tyda på att de fastnat i frasradikalism för att kompensera en dåligt uppdaterad verklighetsuppfattning och att de anar det själva. En sådan debatt behöver övriga partier inte frukta.

Och de lär oss också att när icke-socialistiska partier uppfattas som okänsliga eller teknokratiskt oförstående inför social och ekonomisk utsatthet i samhället bådar det inte gott för deras chanser i kommande val.

Det är regeringsalternativens respektive fallgropar inför valet: verklighetsfrämmande och tomt frasmakeri när det gäller jobben och oengagerat ointresse för brister i trygghetssystemen.

Den kanske viktigaste frågan i årets val är vilka krav framtidens arbetsmarknad – när nya företag inom tjänstesektorn blir allt viktigare för jobben och den klassiska tillverkningsindustrin får en mer begränsad roll – ställer på företagsklimatet, regelverken och socialförsäkringarna.

Liberal reformering av LAS – som alltmer förstärker snarare än bryter ned hierarkier och orättvisor på arbetsmarknaden, och som skadar framväxten av nya jobb mer än skyddar gamla jobb – och ett värnande av den generella välfärdspolitiken – vars grundläggande inkomstbortfallsprincip långsamt börjar knaka i fogarna – hänger ihop. Båda behövs och förutsätter varandra.

Fores-chefen Martin Ådahls formulerade det bra i sin krönika i förra veckans Fokus om hur den stela svenska arbetsmarknaden skapar klyftor över landet: "Men till slut måste något ske. Tudelningen kommer som i Danmark att ersättas med ett enda realistiskt, flexibelt arbetskontrakt, utan turordningsregler, med större löneflexibilitet, där tryggheten ligger i socialförsäkringssystemen och omskolningsmöjligheter. Den dagen kommer klyftorna minska i Sverige."

Liberalt nytänkande i arbetsmarknadspolitiken och ett tydligt försvar av generella trygghetssystem är den gyllene kombinationen. Vilket av regeringsalternativen vågar bejaka den fullt ut?

Att lära av det förflutna

Av , , 1 kommentar 9

Min lördagskrönika den här veckan handlar om att vi kan lära av historien:

———————————————————

Svensk politisk historia är en guldgruva

Att veta lite mer om varifrån vi kom, underlättar när vi söker treva oss framåt eller vill rusa häftigt åstad.

Det är ett av skälen till varför mänsklighetens kulturhistoria präglas av ett oupphörligt berättande – muntligt, måleriskt, skulpturalt, musikaliskt, kroppsligt, skriftligt, nu även filmiskt och i digital form. 

Det är förklaringen till den nästan tvångsmässiga vilja människan haft och har att hela tiden gestalta, tolka och dramatisera självupplevda eller av andra återberättade erfarenheter.

Vad som på det sättet berättas och gestaltas avslöjar mycket om en tid och en epok.

Och det som inte berättas kan ibland säga ännu mer.

Om det hade varit någon tåga, bildning och anamma i svensk drama- och dokumentärproduktion hade vi haft långt fler, och långt bättre, moderna gestaltningar i teve (och på teater) av svensk politisk historia från de senaste två århundradena.

Sveriges politiska historia sedan revolutionen 1809 rymmer inte, jämfört med vad  andra länder upplevt under samma period, de stora krigen, de stora revolutionerna eller de stora katastroferna.

Men Sveriges politiska historia sedan 1809 är lika fullt en storslagen guldfyndighet för potentiella berättare.  Där finns en rikedom av politiska, sociala, kulturella och ekonomiska historier och öden – kollektiva och individuella, omvälvande och anekdotiska – som bara väntar på att bli nyupptäckta, tolkade, omdebatterade och belysta.

Var finns dokumentärerna om och dramatiseringarna av dem när vi slår på teven i dag?

Sällan har en så lättillgänglig och potentiellt räntabel guldgruva blivit så medvetet ignorerad – eller förvanskad – som Sveriges historia blivit av svensk drama- och dokumentärproduktion på senare år.

Ett antal glimrande undantag, nästan alltid lossbrutna av enskilda eldsjälar, ändrar inte den dunkla helhetsbilden. Djärvare ambitioner tidigare i SVT:s historia är ingen ursäkt för senare, tunnare utbud.

Sådant skapar historielöshet i debatten, en brist på gemensamma referenser, en frånvaro av tidsperspektiv, som historiska kungareportage av kändisjournalistikkaraktär bara förvärrar.

Bilden av Sveriges politiska väg från djup fattigdom, orättfärdighet och förtryck till demokrati, välstånd och välfärd under 200 år av tillkämpade politiska reformer, sociala omvälvningar, tekniska framsteg och ekonomisk tillväxt, är för de flesta svenskar nog tämligen diffus.

Vi talar sällan om den på ett mer ingående sätt. Inte ens förloppet bakom demokratins genombrott under 1900-talets första decennier är särskilt känt, trots att det bjuder filmiskt material så det står härliga till.

När den historiska bakgrunden till både demokratin och välståndet i ett land är svagt belyst, och diskussionerna om den ibland helt isolerade till akademiska sammanhang, blir det offentliga samtalet oundvikligen torftigare, och mer sårbart för populism, mytbildning och extrema stereotyper.

Det är inte utan skäl som historia är, och borde betraktas som, ett av skolans viktigaste ämnen. Men även kulturen är en viktig och kritisk bildningskälla i ett samhälle. Här går det inte att komma ifrån att svensk television underpresterar.

Skillnaden jämfört med USA i just det avseendet är påtaglig. När nu den utmärkta HBO-serien om John Adams och USA:s första decennier sänds i Sveriges television kan det vara på sin plats att reflektera kring hur så stora summor som skickas in i public service varje år kan ge så på det området betänkligt svagt resultat.

Om vi bara har en vag, dunkel aning om varifrån vi kom, försämrar det våra möjligheter att hitta bra vägar framåt och undvika irrvägar.

 

Historien håller aldrig andan, men blir ibland så stilla att vissa år i efterhand framstår som en  andhämtningspaus i övergången från en epok till nästa.

En brytningstid och en parallell:

När Adolf Hedin i mitten av 1860-talet skrev sina berömda ”Femton bref från en demokrat till svenska riksdagens medlemmar”, utgivna som broschyr 1867, blåste det symboliskt igång en ny epok i svensk politisk historia, efter en kort andhämtning.

Tillväxten var redan på gång. Ekonomiska reformer för ett friare, mer avreglerat  och jämlikare näringsliv, institutionella reformer för bättre rättsordning och bättre utbildning och strategiska investeringar i infrastruktur för tillvaratagande av naturresurser och bättre transporter inom landet och inom regioner, skulle sakta börja lyfta Sverige mot välstånd.

Politiskt var läget oklarare: Ståndsriksdagen var just avskaffad och ersatt av tvåkammarriksdag. Det tidigare partisystemet befann sig i förändring och oreda (”gråaktigt kaos” som Hedin skrev), med stort behov av nya formationer som kunde fånga upp tidens stämningar och reformkrav. För reformarbetet var ännu bara halvt och ofullgånget.

De pusselbitar som fattades och återstod i det svenska välståndsunder som inletts handlade i hög grad om demokratin, medborgarrätten, rättssäkerheten och den sociala tryggheten. Det skulle ta över ett halvt sekel innan ett genombrott kom till stånd där.

Adolf Hedin (1834-1905) var en av den svenska socialliberalismens föregångare – och formades till det av de lottlösa människor vilkas öden, olyckor och förtrampade rättigheter han gjorde till sin politiska utgångspunkt.  Som liberal ”folktribun” i riksdagen och talesman där mot sociala missförhållanden, byråkrati, statlig maktkoncentration, statligt maktmissbruk och övergrepp i arbetslivet beredde han väg för det som skulle följa när bredare och fastare partibildningar fått form och fart.

Hedins motioner om olycksfalls- och ålderdomsförsäkringar på 1880-talet pekade fram mot det välfärdssystem uppbyggt kring socialförsäkringar om vilken sedan länge konsensus råder i Sverige. Hans vakthållande kring grundläggande medborgerliga rättigheter förblir en liberal inspirationskälla, och har snarast fått ökad relevans som historisk förebild de senaste åren.

"Femton bref från en demokrat…” var hans stora programförklaring, på tröskeln till den nya tiden. En lika betydelsefull som i dag bortglömd debattskrift i svensk historia. På ett ställe ger Hedin några råd som även dagens riksdagspartier kan lära av. Och som väljarna borde låta vägleda sina val nästa höst. Det är vad man gör och har på fötterna i sak, vad man kan förverkliga och leva upp till i handling, som räknas – inte vidlyftiga men tomma löften, falska förespeglingar eller populistiska förenklingar. Hedin talar som liberal, men råden är allmängiltiga:

”Med ett ord: man skall ej uppställa ett program, där man är liberal i allmänhet, i teorin, i ordalagen, för att sedemera ha tillfälle att vara räddhågad och konservativ i hvarje särskildt fall af den praktiska tillämpningen.

Å andra sidan skall man ej yrka mer, än hvad man verkligen menar och vill. (…) Det är en dåraktig inbillning, att man bör fordra mycket, för att få något; man skrämmer onödigtvis sådana, som man bort och kunnat vinna. Uppriktigheten är här, som alltid, bäst. Ett ärligt, klart och bestämdt program skall visa sig vara den segerrikaste fanan.”

1 kommentar
Etiketter: , , , ,

Jämställdhetspolitiken och liberala traditioner

Av , , 1 kommentar 4

Att socialdemokraterna på sin kongress efter ett antals års tvekan fattade beslut om att driva kravet på tredelad föräldraförsäkring (om än med vissa oklarheter kring takt och genomförande) sätter – som jag var inne på här – alliansen, men kanske framför allt folkpartiet, lite under press.

Att socialdemokraterna efter en del kontroverser värkte fram ett beslut i den riktningen får nytt ljust att falla även på folkpartiets motsvarande grubbel kring föräldraförsäkringsfrågan.

Birgitta Ohlsson har rätt i sina uttalanden till Ekot.

Folkpartiet har en tradition av att ligga långt framme i jämställdhetspolitiken, det har varit ett socialliberalt kännetecken. Det hänvisas ofta till pappamånaden och Bengt Westerberg. Men den liberala jämställdhetspolitiken går långt tillbaka i tiden.

I viss mån kan man tala om en kapplöpning under decennierna på jämställdhetsområdet mellan just den organiserade liberalismen (tyngd tidvis av att behöva jämka med mer konservativa strömningar i tänkta samarbetspartier) och den organiserade socialdemokratin (ständigt tyngd av en i grunden patriarkal samhällssyn som förstärkts av samarbetet med facket).

Folkpartiet har vunnit ett antal spurtpriser på vägen i den kapplöpningen. Socialdemokraterna har påfallande ofta haft svårt att gå från ord till handling, och ofta kommit eftersläntrande i idédebatten.

Delvis kan det ha att göra med att socialdemokraterna så länge satt med regeringsansvar, medan folkpartiet var i opposition. Regeringsåren 1991-1994 och den liberala pappamånaden motsäger i och för sig en sådan tes, men nu kan man ana hur folkpartiet riskerar att tappa initiativet under kravet att bedriva en sammanhållen allianspolitik på det familjepolitiska området, medan socialdemokraterna vågar testa ett lite mer kontroversiellt steg först när partiet varit några år i opposition.

Okej, familjepolitiken och föräldraförsäkringsfrågan får knappast någon avgörande betydelse i nästa års val. Och det är mycket möjligt som sägs från konservativt och nyliberalt håll – det är till och med sannolikt – att tredelad föräldraförsäkring, men i ännu högre grad individualiserad föräldraförsäkring som bland andra VK förespråkar, inte är ett krav som väcker någon genklang bland väljarna på kort sikt.

Men så har det varit med många jämställdhetsreformer, med många framåtsyftande, frigörande förändringar i samhället överhuvudtaget, att processen och opinionsbildningen måste börja nånstans. Det är inget argument för eller emot i sak för den som är ute efter att förändra en situation. Opinioner är inga runstenar i landskapet. Skiften kan gå snabbt.

Även partier kan ta på sig rollen att leda och driva opinion av övertygelse för en sak, trots att opinionsmätningar inte ger omedelbar bekräftelse. Långsiktigt är övertygelser och idéer förutsättningar för framgång även för föreningar och organisationer.

Så landar det i slutändan i värderingar, principer verklighetsuppfattningar och praktiska slutsatser. Och får familjepolitiken betydelse på marginalen i nästa års val kan det mycket väl vara så att de som vågar lite mer i föräldraförsäkringsfrågan, som utmanar en konservativ opinion, faktiskt belönas.

Den liberala jämställdhetspolitiken har traditioner att knyta an till. Att lämna över området enbart till konservativa och socialistiska instinkter vore ett stort misstag och ett bakslag för svensk familjepolitik.

1 kommentar
Etiketter: , ,

Liberala lantisar lyfte Sverige

Av , , Bli först att kommentera 2

Min lördagskrönika den här veckan knyter an till en ny läsvärd, liten skrift av Martin Ådahl, chef för tankesmedjan Fores, "Den svenska landsbygdsliberalismens betydelse."

När jag läste den påmindes jag också av några rader som Vilhelm Moberg skrev i "Berättelser om min levnad":

”Bonden är den siste individualisten. Han nöter inte bort sin särprägel genom ständig gnidning mot andra människor. I en genuin bondby skiljer sig den ena människan betydligt skarpare från den andra än i ett stadssamhälle.

Bönderna kan vara och är nästan alltid envetna och ensidiga. Och ensidigare än stadsbon är de utan tvivel. Dock – de kan vara löjliga eller tragiska, sympatiska eller frånstötande, de behåller alltid något iögonfallande individuellt.”

 
———————————————-
När liberala lantisar lyfte Sverige
 
Men först av allt, skriver Martin Ådahl, kom bondeliberalismen. I skriften – ”Den svenska landsbygdsliberalismens betydelse. En skrift om liberalismens rötter på landsbygden och betydelsen av detta för det moderna Sverige och dess politiska arv” söker Ådahl, chef för den gröna och liberala tankesmedjan Fores, påvisa att det var liberala bönder som lade grunden till Sveriges utveckling från ett av Europas fattigaste länder till ett av världens rikaste inom loppet av ett sekel.

Den övergripande bilden är välkänd, men alltid värd att påminna om: Sveriges även vid internationella jämförelser häpnadsväckande snabba avancemang från utbrett elände och djup fattigdom i mitten av 1800-talet till välståndsligornas världstopp ett sekel senare möjliggjordes av en rad frigörande liberala samhällsreformer.

Skråväsendet avskaffades. Näringsfriheten ökades. Korruptionen bekämpades hårdare. Lika arvsrätt för män och kvinnor infördes. Straffrätten humaniserades. Skiftesreformer genomfördes inom jordbruket. Regleringar avskaffades och tullar sänktes. Finanssystemet moderniserades. Investeringar i utbildning och infrastruktur gav snabb effekt

Reformvågen fullföljdes sedan av genomförd demokratisering och inledande socialliberala välfärsreformer under 1900-talets första decennier.

Först 1970-talets starkare socialistiska tendenser, med bland annat hämmande regleringar, höjda marginaleffekter i skattesystemet, försvagad äganderätt och en kontraproduktiv subventionsinriktad konjunkturpolitik bröt denna framgångssaga.
Under de senaste två decennierna har Sverige på nytt valt att med ett antal reformer för avreglering, valfrihet, företagande, pålitliga socialförsäkringssystem och ett viktigt EU-medlemskap börja knyta an till sina bättre, liberala, välfärdsskapande traditioner. Även om vissa områden fortfarande präglas av otidsenliga regelverk, har den historiska medvetenheten om vad som lade grunden till det svenska välståndet fått starkare fäste i debatten igen.

Och följer man framgångssagan till dess ideologiska ursprung hamnar man alltså nog så ofta i det som studerades, tänktes och krävdes ute i bondesocknarna.

”Ser man”, skriver Ådahl, ”på tillväxten i Sverige, inte över årtionden utan över århundraden, syns direkt att något händer i mitten på 1800-talet som har få motstycken i världshistorien. Ett av världens fattigaste länder blir ett av världens rikaste på bara hundra år. (…) Det var inte teknologin eller naturresurserna som gjorde att Sverige skiljde sig från andra länder i världen som hade tillgång till båda men vars ekonomi inte lyfte som Sverige. Det unika med Sverige var revolutionen i institutionerna. Ett land som i slutet av 1700-talet var protektionistiskt, reglerat och fullt med privilegier och titlar var i början av 1900-talet bland de främsta inom fri handel, fri näringsverksamhet, lika rättigheter och jämlikhet inför lagen.”
Ådahls speciella tes, med en träffsäker men säkert för många överraskande infallsvinkel, är att det var ”den svenska landsbygden – mer specifikt bönderna – som drev igenom denna liberalisering”.

Lantisarna som både liberalismens och tillväxtens vagga i Sverige, alltså. Det är inte hela sanningen, men en väsentlig, och i historieböckerna ganska förtigen, del av den. Under flera decennier var det landsbygdsliberalismen (en föregångare till det liberala frisinnet, senare så starkt företrätt i Västerbotten) som i praktisk politik drev på den genomgripande förändringsprocess som krävdes för att göra Sverige friare, rikare och mer välmående.

Ådahl nämner i sin genomgång bland annat Anders Chydenius, Anders Danielsson från Bondarp, Hans Jansson iBräcketorp (som sammanfattade sin livsgärning med ordet “framåt”), Nils Månsson och Per Sahlström.
Även Sverige hade typiska ”briljanta storstadsintellektuella liberaler”, skriver Ådahl, men det som gjorde liberalismen uthålligare och mer framgångsrik i Sverige än i andra länder under denna epok ”var tveklöst ledarrollen från dem som representerade folkmajoriteten på landsbygden”.
De knöt i sin tur an till en mycket gammal tradition av självägande, politiskt stolta, självmedvetna bönder runt om i Sverige. De självägande bönderna var redan långt tillbaka i tiden en politisk maktfaktor i ständig konflikt med, upprepade gånger i revolt mot, överhetens skatter, bud och andra pålagor. Den historiska manegen är alltid krattad när avgörande genombrott äger rum.

Även i senare faser av det moderna Sveriges framväxt, när de stora bataljerna i början av 1900-talet kring rösträtten, militarismen och de sociala reformerna äger rum, spelar bondepolitiker avgörande roller – inte alltid enade eller på samma sida, men tunga röster var helst de uppträder.
Det liberala frisinnet, så småningom med tyngdpunkten i folkpartiet, nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen, var i viktiga avseenden en fortsättning av 1800-talets landsbygdsliberalism. Centerpartiet har genom hela sin omväxlande historia brottats med liberalismen, och gått balansgång mellan frihetlighet och konservatism. Som bäst har det alltid varit när det bejakat, inte skrämts av, liberala idéströmningar.
Även mer liberala delar av miljöpartiet, med en tro på småskalighet och valfrihet och aversion mot central storskalighet, snuddar armbågarna vid en sådan ideologisk tradition.

Den historiska bakgrund som Martin Ådahl påminner om borde vara en inspirationskälla för politiska aktörer utanför storstäderna även i dag; en uppmaning att återta förlorad mark, att inte acceptera bilden av landsbygden som en eftersläntrare, rentav en bakåtsträvare när det gäller liberalt reformtänkande.

Det sägs ofta att det är tendenserna i Stockholm som visar vägen och avgör valen. Något ligger det förstås i ett sådant påstående. Men en utpräglad Stockholmsfixering vore olycklig.
För om den inrikespolitiska debatten i Sverige de kommande decennierna kommer att kretsa kring behovet av fler liberala reformer – på arbetsmarknaden till förmån för dem som hålls i utanförskap; inom näringspolitiken till förmån för småföretagen och ensamentreprenörerna; inom välfärdspolitiken till förmån för generella socialförsäkringar, valfrihet och privata alternativ; inom familjepolitiken till förmån för jämställdheten; inom integritetspolitiken till förmår för privatsfären; inom asylpolitiken till förmån för solidaritet, humanitet och så öppna gränser som möjligt; inom utbildningspolitiken för bildningsideal och kunskapsmål; inom miljöpolitiken till förmån för teknikutveckling och förnyelsebara energikällor – då är det på landsbygden som de kanske intressantaste debatterna kommer att föras.

Här kommer jämna val att vinnas och förloras, här kan opinionen bölja friast. För liberala lantisar saknas inte historiska inspirationskällor att knyta an till.

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Västerbotten är av det krokiga virket

Av , , Bli först att kommentera 0

Min lördagskrönika den här veckan blandar lite liberal idéhistoria och politisk filosofi med ett par funderingar kring lokal- och regionalpolitik:

———————————–

Västerbotten är av det krokiga virket
 
”Av så krokigt virke som det människan är gjord av, kan ingenting helt rakt snidas”, skrev filosofen Immanuel Kant.
 
Bilden tas ofta som utgångspunkt för resonemang om vad som utmärker en liberal samhällsanalys i motsats till utopiska eller totalitära samhällsvisioner.

Den liberala människosynen bygger på en nykter insikt om att motsättningar, konflikter, motstridigheter och spänningar är ofrånkomliga, ofta rentav välkomna, i mänskliga miljöer. Det öppna, pluralistiska, demokratiska samhället försöker hantera och leva med dem. Utan konflikter kan det inte finnas något mänskligt samhälle, som Karl Popper formulerat det.
 
Liberalismen vill inte spänna fast, räta ut, hamra rätt och hyvla till människan efter någon utopis stränga instruktionsbok och obevekliga måttstock. Och fasar inför konsekvenserna av sådana försök.
 
Förankrad i förnuftstänkande och upplysning är den liberala ansatsen (till vilken givetvis även många socialdemokrater och konservativa under andra beteckningar på avgörande sätt bidragit) att söka förvandla själva det fria, rationella, prövande och kritiska mötet mellan idéer, erfarenheter och viljor till en drivkraft för utveckling och mödosamt framåtskridande.
 
På det sättet kan också de ofrånkomliga konflikterna trots allt hållas begränsade inom en ram av demokrati, grundläggande tolerans och rättsstat.
 
 
Totalitära samhällen och slutna utopier däremot, vars förverkligande alltid får helga de brutala medlen, söker på olika sätt skapa en ny, rätlinjig, enhetlig människa. Därför slutar det alltid med att totalitära regimer söker avlägsna individer som inte passar in och söker utplåna spänningarna, egenheterna och mångfalden som är ofrånkomliga i det öppna samhället. Den yttersta konsekvensen blir alltid människor kvästa och plågade under regimernas våld.
 
 
Den nyligen bortgångne tysk-brittiske liberale sociologen och författaren Ralf Dahrendorf funderar i sin bok ”Versuchungen der Unfreiheit” (”Ofrihetens lockelser)” (2006) om orsaken till att vissa intellektuella i avgörande ögonblick tycks immuna mot ofrihetens läror, medan andra intellektuella ständigt fascineras av, letar ursäkter för och blir medlöpare till nazism, kommunism, fascism, maoism och andra antiliberala ideologier.
 
Vad utmärker de intellektuella, de engagerade betraktare, i historien som håller fast vid en liberal grundhållning även i totalitära tidevarv? Det frågar sig Dahrendorf och ger ledtrådar i ett tänkvärt och nyanserat, ofta överraskande, resonemang som med ständiga reservationer tar avstamp i de fyra klassiska kardinaldygderna: mod, rättrådighet, vishet och måttfullhet. Boken är synnerligen läsvärd, jag rekommenderar den varmt.
 
Kants bild av människan som krokigt virke återkommer även hos Dahrendorf, i samklang med Poppers argumentation i ”Det öppna samhället och dess fiender”.
Den liberala hållningen ställs i kontrast till allehanda drömmar i idéhistorien om den slutliga enigheten, det perfekta kollektivet, den enda objektiva sanningen, det svunna paradiset eller det framtida lyckoriket där motsättningarna inte fanns eller kommer att upphöra/avskaffas. .
 
Utmaningen för det liberala samhället är att skapa institutioner och ramverk som kan hantera motsättningarna utan att hota de centrala friheterna. Ändamålen kan inte tillåtas helga medlen.
 
 
Tar man ett skutt från sådana här grundläggande tankegångar ur den liberala idéhistorien till dagspolitiken, inte minst på lokalt och regional nivå, finns det många paralleller. Hur ofta kväljes inte politiska debatter med lokal eller regional tyngdpunkt av floskler om att man måste ”sluta käbbla och börja arbeta tillsammans för kommunens bästa”, att man ska ”tala väl” om sin stad eller sitt län, ”umeborna tycker” ditt eller datt eller att nu ”måste vi sluta oss samman och stå upp för vår ort”.
Som funnes det en given högre enighet eller sanning om hemortens bästa som de lokala debatterna, meningsutbytena, grälen och motsättningarna till vardags döljer och trycker ned.
 
Det är nonsens. Det finns inget objektivt ”bästa” för en kommun. Och det är naivt och odemokratiskt att kräva uppslutning bakom villfarelsen att detta ”bästa” (som inte existerar) skulle uppstå i all sin glans bara alla kom överens.
Talet om kommunernas bästa i absoluta termer gör långt mer skada än nytta. Ropen på mindre debatt och mer körsång i de lokala församlingarna är i grunden antiliberala. Även den enskilda kommunen är av krokigt virke. Hanteringen av, inte avskaffandet av, spänningarna, motstridigheterna och mångfalden är framstegets källa.
 
Det betyder inte att man inte i exempelvis kommunalpolitiken ska försöka komma överens och hitta bred samstämmighet bortom överkomliga motsättningar. Självklart ska man göra det. Men pragmatiska kompromisser som inte grundar sig på föregående debatt mellan olika egensinniga viljor och klart formulerade, ursprungliga ståndpunkter är livsfarlig, även för små kommunerna.
 
Att det finns en anda i sig, låt säga en Umeanda, säger inte så mycket. Om den blir framgångsrik eller hämmande, beror på vilken grundhållning och människosyn den vilar på.
 
 
Ett till exempel: det talas allt mer om motsättningar mellan stad och landsbygd i Sverige, mellan storstäderna i södra landshalvan och kommunerna i Norrland, om en klyfta som växer. En studie från SOM-institutet i Göteborg, ”Medierat centrum – marginaliserad idyll. Svenskarnas föreställningar om stad och land”, av André Jansson, har stimulerat den diskussionen ytterligare på ett intressant sätt på ledarsidor och fristående bloggar. Diskussionen är nyttig, och delvis mycket givande, men full av antiliberala fallgropar för den som inte ser upp när de djupare studierna går över i mer korthuggna sammanfattningar.
 
Trots att jag finner stad-land-frågor spännande känner jag alltid visst motstånd när de formuleras i termer av motsatser och kollektiva enheter.
 
Ofta illustreras den påstådda klyftan mellan storstäderna och landsbygden med kartor där regionala valresultat sammanfattas i antingen blått och rött. Även regionala attityder, på alla möjliga områden, beskrivs gärna i antingen-eller-termer. Stora områden stämplas med etiketter som handlade det om relativt enhetliga kollektiv. Så tycker norrlänningen, så tycker nollåttan.
 
Vi som bott i både storstäder och i glesbygd vet att sådana stereotyper sällan tål många minuter i sällskap med verklighetens obändiga individer i innerstaden, i förorten, i byn och i stugan. De gör den lokala mångfalden stor orättvisa, och leder tankarna fel. Jag tror att det är på sikt negativt, inte minst för Norrland, att acceptera, eller rentav söka bejaka, sådana darrhänt kollektivistiska beskrivningar av landets regioner.
 
Norrland är av krokigt virke. Västerbotten är av krokigt virke. Överallt är det en styrka. Bejaka det istället för de oliberala stereotyperna.