Etikett: Botniaregionen

Den tänkta storregionen rasar samman

Av , , 1 kommentar 5

Någon norrländsk storregion blir det inte. Återstår bara halvmesyrer som inte har storregionens fördelar men lämnar problemen intakta? Då är det nog bättre att lämna regionfrågan som Ansvarskommittén definerat och diskuterat den lite därhän och satsa på att utvecka andra former av samarbeten istället.

Umeå och Örnsköldsvik, med Lennart Holmlunds och Elvy Söderströms uttalanden nedan, är inne på rätt spår. Det är ämnet för den här krönikan, som konstaterar att det stora problemet inte i första hand är att det inte blir en formell norrländsk storregion, utan den brist på krisinsikt och den bristande förståelse för behovet av ett långt mer utvecklat samarbete än i dag mellan de fyra nordligaste länen som hela debatten de senaste åren har avslöjat.

Med teckning av Niklas Eriksson i papperstidningen.

Några andra krönikor av mig på just temat Botniaregionen:

Botniabanan är ett "på edra platser"

Botniabanan är mer än räls genom landskapet

Kommer vi att bli Botniabor i framtiden?

En kastad handske åt Botniaregionen

————————————————————-

Den tänkta storregionen rasar samman

Sanslöst dumt, kallar Umeås kommunalråd Lennart Holmlund sina partikamraters beslut i Västernorrlands landsting att förespråka en region med bara Västernorrland och Jämtland. ”Fullständigt obegripligt”, betecknar han det också, och passar även på att ge Jämtland ett par kängor på vägen, vilket väckt viss uppmärksamhet i grannlänen.

Beklagansvärt, eller möjligen suboptimalt, skulle kanske en diplomat uttrycka saken. Men Holmlund har rätt – beslutet är svårt att begripa.

Inte alla kommuner i Västernorrland är med på Jämtlandspåret. Örnsköldsvik och Sollefteå vill hellre söka sig norrut, och Örnsköldsvik satsar framför allt på ett utökat samarbete med Umeå kring Botniaregionen.
Sollefteås kommunalråd Elisabet Lassen (S) säger till Örnsköldsviks Allehanda: ”Jag tycker inte att Västernorrland och Jämtland blir någon region att tala om. Helst skulle vi vilja se en region med de fyra nordligaste länen. Men om det inte blir så vill vi hellre norrut.”

Och Örnsköldsviks kommunalråd Elvy Söderström säger till ÖA: ”Vi är helt eniga om att vi ska tillhöra en region norrut.”

Besluten i Västernorrlands landsting handlar alltså om en region mellan delar av Västernorrland och Jämtland. Till och med en diplomat skulle förmodligen börja söka starkare uttryck i betygssättningen av den idén.

Samtidigt uttalar både Holmlund och Anders Ågren skepsis mot idén att bilda en region med Västerbotten, Norrbotten, Örnsköldsvik och Sollefteå, vilket många förespråkar som näst bästa alternativ. Holmlund säger till ÖA: ”Det är inget bra samarbetsklimat mellan kommuner och landsting i Norrbotten. En fyralänslösning hade varit bäst, men nu får vi göra det bästa av situationen; en region med Västerbotten och delar av Västernorrland.”

Storregiontanken fortsätter alltså att långsamt rasa samman i allt mindre beståndsdelar.

Regionfrågan har många bottnar, och är större än bara huruvida man ska bilda formella regioner som ersättning till dagens landsting. Det är uppenbart att det behövs en kraftsamling i Norrland kring sjukvård, utbildning, infrastruktur, kultur och inflytande nationellt. Många måste klättra upp ur gamla skyttegravar, bryta med gammalt misstroende och se nödvändigheten i ett fördjupat och mer omfattande samarbete på fler områden än i dag över de gamla länsgränserna.

En norrländsk storregion hade varit ett sätt att försöka nå dit.

Men regiontänkande och regionsamarbete kan förstås ta sig många olika former och växa fram över tid.

Invändningar mot formella storregionerna med fog för sig saknas inte, och det kanske starkaste har med lokaldemokrati och närhet till besluten att göra. Även om det i den kritiken finns en hel del skönmålning av dagens situation, när det gäller det regionala demokratiska deltagandet, så är det en kritik som måste tas på allvar. Även behovet av en tredje nivå överhuvudtaget mellan staten och primärkommunerna har ifrågasatts.

Utgångspunkten för den politiska processen kring bildandet av nya regioner som ersättning av dagens landsting har emellertid varit Ansvarskommitténs slutbetänkande från 2007.

Och tar man analyserna i det på något som helst allvar är det uppenbart den enda regionbildning i norr som hade uppfyllt de uppställda kriterierna när det gäller befolkningsmängd, arbetsmarknad och erfarenheter av befintliga samarbeten hade varit en region omfattande de fyra nordligaste länen.

Allt annat blir halvmesyrer av olika slag, där fördelarna med regionbildningen försvagas kraftigt, men där problemen som skulle lösas består. Men av allt att döma var inte Norrland redo för något annat.

Det oroväckande är inte så mycket att en formell regionbildning värd namnet inte blir av, utan den brist på krisinsikt och den bristande förståelse för behovet av ett långt mer utvecklat samarbete än i dag mellan de fyra nordligaste länen som hela debatten de senaste åren har avslöjat. Finns inte den insikten, kommer inte heller andra samarbetsformer att utvecklas. För den norrländska gles- och landsbygden är det, tror jag, dåliga nyheter.

Men nu är det som det är. Och då är det nog rätt att som Umeå och Örnsköldsvik är inne på, lämna den stora regionfrågan som ansvarskommittén definierade den lite därhän och vidga andra former av regionsamarbeten i stället. Då är det rimligt att sätta Botniabanan i centrum, och möjligheterna att få Umeås och Örnsköldsviks boende-, service- och arbetsmarknader att växa samman mer i en koncentrerad regionförstoringsprocess längs kusten. Det är en början.

Att skapa Botniaregionen på riktigt, är kanske en utmaning stor nog.

1 kommentar
Etiketter: , , , ,

Kommer vi att bli botniabor i framtiden?

Av , , 3 kommentarer 6

Botniabanan, regionförstoring och den tänkta framväxten av en botniaregion med sammanväxt arbetsmarknad är ämnet för några funderingar av mig på dagens ledarsida.

———————————————–

Kommer vi att bli botniabor i framtiden?

Stationsbyggnaden Umeå Östra lyser tjusigt i vinterkvällen, nästan sprakar när den tar spjärn mot kylan; ganska ödslig och tom på människor när tågen kommer glest, men sympatisk och löftesrik som landmärke på håll. Ibland kanske ett flygplan lyfter eller landar i samma ögonblick på södra sidan älven som ett tåg rullar iväg på den norra.

Umeå City Airport och Botniabanan, två storskaliga startblock i drömmen om snabba, täta, kollektiva kommunikationer mellan Umeå och omvärlden. Lite får man förundras och tjusas av det hela, när stora infrastrukturprojekt står klara.
För över ett sekel sedan stod folk och lät blickarna löpa bort längs med de första stambanespåren, och det kändes nog rackarns märkvärdigt, och lite svindlande, med helt nya perspektiv.

Så, Botniabanan är invigd och i drift. Det får kanske inte tanken att svindla, men omärkvärdigt är det inte heller. Tågen går visserligen inte som de ska. Tekniken fallerar när det som borde varit en inledande testperiod omvandlades till reguljär drift. Det hackar och strular. Men infrastrukturen är på plats, resenärerna har gett det hela en ärlig chans och Botniabanan har gått från att vara en framtidsvision till att bli en realitet i vardagen. Men Botniabanan är, vi glömmer lätt det, bara ett medel. Målet har alltid varit framväxten av en Botniaregion. Den är fortfarande mer vision än realitet.

Politiska sakfrågor, satsningar, kontroverser och målsättningar längs Botniabanan kretsar, rimligt nog, fortfarande nästan helt kring de enskilda kommunerna. Vi talar om Umeås framtid, om Örnsköldsviks framtid, om Nordmalings framtid. Umeå och Örnsköldsvik skiljer mer åt än vad en resa tar i faktisk tid – i båda städerna har många närmare relationer med Stockholm än med grannstaden.
Invånarna i den tänkta Botniaregionen, vare sig de är infödda eller inflyttade, identifierar sig med den egna hemorten – inte med regionen. De politiska beslutsfattarna agerar i kommun, landsting och rike, och möjligen i samarbeten på nyckelområden mellan de fyra nordligaste länen. Annat regiontänkande hamnar lätt i skymundan.

Även medialt är Umeå och Örnsköldsvik två skilda världar, de gemensamma samtalen uppstår ytterst sällan. Botniavisionen faller, ännu så länge, mellan stolarna, skapar ingen riktig identitet, inger ingen känsla av gemenskap, passar inte in i gamla förvaltningsmönster. Ändå går det inte att komma ifrån: om inte fler i framtiden börjar identifiera sig som invånare och aktörer, investera och se möjligheter, i Botniaregionen som helhet, kommer inte det nya spåret att bli den samhällsekonomiska – eller miljömässiga – framgång som skulle motivera satsningen.

Går det snett blir den nya arbetsmarknadsregionen en fin vision som sprack när den synades. Den existerande pendlingen, pionjärerna, räcker inte för att få arbetsmarknader att växa samman, differentieras och komplettera varandra. Ökar inte rörligheten och utbytet, uppstår ingen regionförstoring. Då ökar inte jobbutbudet och underlättas inte rekryteringar, då växer inte företagen, blir inte invånarna fler och tar inte tillväxten fart, på det sätt som var tänkt. Botniabanan är i så fall inte startskottet för en ny epok.

Regionförstoring är ett pulssänkande begrepp, men en ödesfråga för Norrland. Botniabanan handlar om just regionförstoring längs banans sträckning. Det är viktigare än långdistanskommunikationer till Stockholm. Men regionförstoring kan inte kommenderas fram. Förutsättningarna kan skapas, processer underlättas, men utvecklingen i sig skapas av människor själva genom stora och små beslut i olika privata och professionella roller; den växer fram inifrån, som en delvis ny, breddad regional identitet. Det är på den punkten som det blir svårt och spännande på samma gång.

Umebor och öviksbor förblir umebor och öviksbor, men om vi inte i framtiden samtidigt, i ögonvrån och i fler situationer än i dag, börjar känna oss lockade av att även vara botniabor – då har Botniabanan inte fungerat som det var tänkt. Om Botniabanan blir en succé eller inte har lika mycket med psykologi som med rullande tåg att göra. När tågen avgår som de ska kommer det relativt snabbt att visa sig huruvida Botniavisionen kan bli en realitet eller om Botniaregionen måste förbli en vision.

3 kommentarer
Etiketter: , , ,