Etikett: frihet

Att värna demokrati, frihet och medmänsklighet

Av , , 2 kommentarer 7

Torgny Segerstedt och behovet av modiga avvikare i debatten som inte blir tidsandans och flockinstinktens fångar, är ämnet för den här lördagskrönikan.

——————————————————-

Att värna demokrati, frihet och medmänsklighet

”Så gick den här sommaren. De som nu äro unga, skola på gamla dagar berätta för dem som då är unga om denna märkliga tid. De skola skildra den kvava luft, som vilade tung över Europa, de mörka moln, som tornade upp sig under flera år till dess sommaren 1939 hela himlarundan skymdes av hotfulla skyar. (…) De flesta av oss som nu med olidlig spänning se varje händelsernas droppe dallra och falla, skola då sova den eviga sömnen i skötet på denna moder jord, som fött ett så olyckstungt släkte. Borta äro vi och på nästa släktled har överlåtits det tunga arvet att vara människa, förbannelsens och välsignelsens arv.”

(Torgny Segerstedt, 20 september 1939, i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning)

Den största filmhändelsen under 2000-talet i Sverige är förstås premiären av Jan Troells film om Torgny Segerstedt, 1900-talets viktigaste svenska publicist. Segerstedt var den främste antinazisten i medlöperiets Sverige under andra världskriget – irritationsobjekt för många, åtminstone tills det stod klart att Nazityskland skulle förlora, hjälte för det officiella Sverige först långt senare – men också en komplex, motsägelsefull människa bakom spalterna.

Han var religionshistoriker i grunden, vilket satte många spår i hans skrivande. Han var sylvass, orubblig, men hade alltid nära till den grubblande, religiöst färgade naturlyriken. Under krigsåren, när världshändelserna gav en mörk bakgrund, framstod stilen som på tjugotalet verkat överspänd, som fulländad med lugn tillförsikt.

Troells film kommer i rätt ögonblick, när liberala värderingar om frihet, demokrati, pressfrihet, rättsstat, humanism, medmänsklighet och solidaritet med förtryckta och förföljda kan behöva en motståndspenna från Europas allra mörkaste år, att väcka de gamla instinkterna till liv med.

Dilsa Demirbad-Sten, själv en debattör i hans anda, skrev i förra veckan en stark artikel i DN om Segerstedt, inför premiären av Troells film. Hon avslutade den vackert:

”Torgny Segerstedt avled den 31 mars 1945 i sviterna av en stroke. Han fick aldrig uppleva nazismens slutliga nederlag eller den fred som följde efter kriget. Sina sista dagar låg han medvetslös men vaknade tillfälligtvis upp. I Jan Troells film är hans sista ord en fråga om Hitler är död. Jag har fått berättat för mig att hans sista fråga i verkligheten var en helt annan: ”Är Norge fritt?” Det är skillnad, en stor sådan, på att ge upp andan vid beskedet att någon är död och att göra det till en önskan om frihet.”

Så var det. ”Är Norge fritt?”, var Segerstedts sista ord, skrev dottern Ingrid Segerstedt Wiberg i sin biografi över fadern: ”Utan Norges frihet kunde ingen frihet bestå i Sverige”. Friheten i tanke och ord, ”det enda heliga i tillvaron: det mänskliga”, var det genomgående temat i Segerstedts hela gärning. Han tog, som Dilsa Demirbag-Sten skriver, ”hundvakt för friheten”.

”Efter som dagarna gå, skall det visa sig att demokratierna förfoga över den största styrkan. Och det är denna omständighet, att folkfriheten icke behöver gömma sig i skumma vråar, att den har makt att strida och att segra, det är den, som ger det dystra skådespelet dess inslag av hoppfullhet. Nu kan man dock andas.”

(Torgny Segerstedt, 5 december, 1941, i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning)

*****

Inom parentes: Har man som jag Eyvind Johnson – hans Krilon-triologi var den viktigaste motståndsromanen i Sverige under andra världskriget – som en av sina liberala husgudar ligger det nära till hands att hysa nedärvd skepsis gentemot kulturkonservative författaren och debattören Sven Stolpe.

Han och Johnson var inte kärvänliga med varandra – starka kontraster till språk, temperament och idéutveckling. De tog heder och ära av varandra, allt vad de förmådde. Och som ung läsare tenderar man ju gärna att dela in även den litterära världens bråk i ädla och busar. Om Eyvind Johnson och Sven Stolpe avskydde varandra, så måste det tala till Stolpes nackdel. Svårare än så var det inte. Så varför läsa Stolpe överhuvudtaget?

Därför blev Stolpe en relativt sen, låt oss kalla det mogen, upptäckt för mig. Johnson är fortfarande den liberala husguden. Men Stolpe är en konservativ efterrätt, i lägen när adrenalinnivån är för låg.

Och att han, vilket framgår av memoarerna, under en tid umgicks med en annan husgud – beundransvärde, djärve, djupt olycklige Klaus Mann – får alla kompasser att snurra. Klaus Mann och Sven Stolpe? Vad talade de om? Kontrasten kunde knappast vara större. Och ändå kanske inte. För medlöpare och konformism hade de båda inget till övers.

Stolpe var en formidabel stilist, rakt på sak, otroligt effektiv, alltid med viss brådska att komma till saken i texterna, som den journalist han också var. Han var en frustande lärd, kulturkonservativ folkbildare, och han var en helt orädd debattör. Han gav som han tog, vilket delvis är ett ursäktande sätt att säga att han ofta var lika orimlig som sina kritiker.

Men Stolpe framstår som en skribent som vidgade debatten i ett ögonblick när det kunde behövas. I senaste numret av Axess, skriver idéhistorikern Svante Nordin om Sven Stolpes roll som avvikare i svensk kulturdebatt, och jag måste citera en intressant liten passage:

”Vid det laget gled Stolpe allt längre bort från mittpunkten i Sveriges alltmer vänsterradikala kulturdebatt. I motsats till så många andra svenska kulturpersonligheter hade han varken trott på Hitler eller Stalin. Nu anslöt han sig inte heller till Mao, Castro eller Ho Chi Minh. Istället trodde han på jungfru Maria, något som i det nya kulturklimatet var betydligt mera provocerande. Många ansåg att Sven Stolpe helt enkelt inte var riktigt klok.”

I efterhand kan man ju fråga sig vilka det var som inte var riktigt kloka egentligen?

När jag i går gick ut från vårt – ypperligt förträffliga – stadsbibliotek med några nylånade böcker, gick larmet. Det visade sig vara två delar från Sven Stolpes memoarer som utlöste tjutet. Självklart var det Stolpe. Trots upprepade försök från bibliotekarien att avlarma dem, gick de inte att få igenom kontrollen utan röda blinkningar. Jag fick ta dem med mig, men de fick en specialmärkning och när jag lämnar tillbaka dem ska de tas under speciell behandling. Sven Stolpe skulle, tror jag, ha frustat av förtjusning över detta. Han skulle ha kallat larmbågarna för typiska ”rödskägg” som försökte stoppa honom, men också glatt sig åt att hans böcker inte går att avlarma.

*****

”Hur som helst, luften är renad. Vinden är sträv och hård men kvalmet är borta. Den unkna stank, med vilken hitlerismen förpestat luften, sopas bort av de hårda väder, som gå fram över jorden. Utan egen förskyllan eller värdighet bli också vi i detta land delaktiga av den räddning, som de allierades vapen och de härtagna folkens länge vapenlösa men icke förty okuvliga kamp mot det blodiga våldet bragt Europa.”

(Torgny Segerstedt, 4 augusti, 1944)

Två trender sammanfaller i dag, som riskerar att underminera försvaret för friheten. Det Demirbag-Steg kallar ”de behagsjukas tidsålder”, att få vågar avvika, men också, kanske just därför, att obetydliga skillnader blåses upp som handlade det om världskonflikter. Det behagsjuka och det proportionslösa tar en dans.

Om alla ska tycka lika, leva lika, tala lika, skämta lika, äta lika, hata lika, för att få vara med, och om samtidigt den konstlade upprördheten över ett ordval eller en detalj i en jultradition inte går att skilja från den äkta upprördheten över järnrörsrasism och terrorextremism, om allt som inte helt stämmer överens med den egna åsikten är ”vidrigt”, ”avskyvärt”, ”äckligt”, ”ondska”, om allt behandlas i samma hysteriska tonläge helt utan urskiljning, riskerar till slut allt att framstå som harmlöst. Då drunknar värderingar, humanism och saklig idédebatt bara i ett fasligt larm av otidigheter och gap. Det är ett farligt läge för en liberal demokrati och rättsstat. I det larmet finns andra krafter som trivs bättre.

Om alla stämplas som ”vidriga” som råkar kliva upp på morgon och avvika en millimeter från den senaste trend som agendasättande debattörer och projektledare enats om, finns det inga odevalverade värdeord kvar att ta till mot verkliga extremister. Det berättigade raseriet går inte att skilja från alla andra dagar när debatten rasar över småsaker.

Om Reinfeldt utmålas som Hitler och Sjöstedt som Stalin, så finns risken att många börjar undra om Hitler och Stalin var så tokiga egentligen. Därför är det så olyckligt när debattörer försöker kleta extremistetiketter på varandra, bara för att jävlas, utan minsta saklig heder. Och det är därför som alla former av kollektiva nidbilder legitimerar varandra, för vem avgör vilka kollektiva fördomar som för stunden är acceptabla att vältra sig i? Allt sånt gynnar enbart hatmånglarna, som får chansen att framstå som några i mängden.

Att sakna urskiljningsförmåga är att sakna värderingar.

I en tid när höger- och vänsterextrema partier i Europa – ändå upp till regeringsnivå på sina håll – lockar till sig större, aggressiva skaror, kollektiva hatläror försöker bli salongsfähiga och främlingsfientligheten börjar institutionaliseras, är flockbeteendena i sig ett hot, även de tillsynes godartade. För de kan blixtsnabbt, lär historien, bli redskap i reaktionärernas händer, i det ögonblick som konformismen gör det extrema till norm.

Lita aldrig på en flock som bräker i takt, hur ädel den än tycker sig vara för stunden, för dess djupaste instinkt är just att göra saker i takt. Bräka, hata, rusa, vilseleda, blunda. Det är för godtyckligt.

”Ingen skall hävda en åsikt, därför att han finner den sann och riktigt, utan anamma den mening, som ledningen bestämmer, och som han skall ha ihop med alla i sitt fårahus”, skrev Segerstedt i sin allra sista artikel, 15 mars 1945, i en bitter vidräkning med alla som upphöjer kollektiviteten på individernas bekostnad.

”Striden mellan de två, personligheten och hjordinstinkten”, löd den sista raden, ”kommer att fortgå till tidernas ände.”

—————————————-

Ingrid Segerstedt Wibergs bok om fadern är överhuvudtaget läsvärd, som en tidigare biografi än Kenne Fants. En rolig anekdot ur Ingrid Segerstedt Wibergs:

”…en dag meddelande en upphetsad röst i telefonen att följande telegram kommit till Segerstedt: ”Arriving to-morrow early I hope you will see me on a nice breakfast. Winston.” Telegrammet kom just i de dagar, som världen undrade vart Winston Churchill tagit vägen. I alla hemlighet hade han lämnat London för att bege sig till mötet på Atlanten.
När Segerstedt följande morgon gick ned för att ta emot den prominente gästen, tyckte han sig märka hur ett ovanligt stort antal obehöriga med spänning följde hans väg. Han hoppades, att de nöjt av synen då den glade vite bulldoggen hoppade ut ur sin bur. ”Churchill” blev för övrigt göteborgarnas smeknamn på denna hund, som var den sista och mest bortskämda i hela den långa raden av Segerstedts hundar.”

 

2 kommentarer
Etiketter: , , ,

När hjärtat bultar hårt av fel orsaker

Av , , 1 kommentar 5

Utvecklingen i Libyen och EU:s reaktioner hittills på utvecklingen i Nordafrika är ämnet för veckans lördagskrönika.

——————————————-

När hjärtat bultar hårt av fel orsaker

På nytt rymmer nyhetsrapporteringen om Nordafrika den hjärtskärande blandningen av starka, gripande rapporter om demokratisk revolt och frihetskamp och vidriga scener av diktaturers försök att slå ned allt hopp med våld. Må vi få minnas 2011 som den stora frigörelsens år när förtryckarna föll en efter en. Allt nu handlar, för omvärldens del, om att ta ställning.

Modiga vardagshjältar i Nordafrika reser sig i kamp för demokrati och mänskliga rättigheter, för universella värden de förvägrats av brutala förtryckare. Hela ungdomsgenerationer rusar genom rädslan som lamslagit land efter land, låter den skölja över och sedan bort utan att backa, tar steg ut på andra sidan där allt sätts på spel men också allt är möjligt, drivna av människors djupaste längtan till fria, egna liv.

Upproren i Tunisien, Egypten, runt om i hela regionen, nu i Libyen, står i total kontrast till alla fördomar, alla reservationer, alla bekymrade miner, all anemisk diplomatisk statsklokhet, som väglett omvärldens inledande, officiella reaktioner på dem. Det är inte hämningslösa företrädare för extremism, sekterism eller nya former av förtryckarläror som äger torgen och upproren, utan öppna, inkluderande, breda koalitioner av människor som fått nog; disciplinerade, medmänskliga, toleranta, fantastiska.

Det är revolutioner av det slag man drömt om för länderna, tända inifrån med rätt utgångspunkter och drivkrafter, demokratiska, sociala och kulturella – ingen självklarhet i historien, ingen självklarhet någonstans. Fundamentalisterna med sina våldsläror tvingas stå frustrerade vid sidlinjen och se lustfyllda, jublande demokratirörelser växa fram och tända hopp om en bättre framtid där de hoppats kunna sänka sitt permanenta mörker och stränga, bittra hat.

Främlingsfientligheten, fördomarna och rädslan för kulturell mångfald i västvärlden som fått många att se mellan fingrarna i sina samarbeten med förtryckarna och som ofta nog motiverats med att vissa värden och värderingar skulle vara exklusiva för vissa kulturer och omöjliga i andra, avslöjas nu i all sin unkenhet. Den lika unkna relativism som under decennier – under namn av solidaritet men i realiteten driven av djupaste fördomsfullhet – utmålat globala krav på demokrati och mänskliga rättigheter som ett slags västvärldens förkastliga imperialism står lika avslöjad av demonstranterna i Nordafrika.

Demokratins och frihetens hjältar 2011 kämpar för sina liv i arabvärlden – muslimer, kristna, ateister och andra grupper sida vid sida – medan västvärldens officiella företrädare behöver långa sammanträden, flera uttalanden och många dagar på sig för att kunna se och våga erkänna skillnaden mellan en fredlig demonstrant och en massmördande despot.

Andra relativister rodnar förhoppnings av skam över sina instinkter att med automatik och tämligen urskillningslöst ursäkta och romantisera alla rörelser, till och med terrorister, som vänder sig mot liberala demokratier, som vore inte demokrati och mänskliga rättigheter omistliga rättigheter för alla människor.

Europeiska Unionens uppträdande de senaste veckorna har inte varit enbart katastrofalt, det vore orättvist att påstå. Man har emellanåt sagt rätt saker och nu långsamt börjat vidta rätt åtgärder. Men delvis har det faktiskt varit erbarmligt att följa unionens reaktioner. Det är som om oron för vad som skulle kunna hända på kort sikt och vad det kan innebära för EU – exempelvis i form av flyktingströmmar och ökade oljepriser – varit större än entusiasmen över revolter där människor, även med inspiration från Europas demokratier och friheter, försöker vräka sina förtryckare och utsugare åt sidan. EU:s hjärta bultar hårt, svetten tränger fram, men tyvärr, som det tycks, av fel orsaker; av ångest, inte hopp.

Händelserna i Libyen blottlägger nu ganska brutalt EU:s prioriteringar och ryggmärgsreaktioner. Hur kan människor som flyr medan regimerna tömmer sina vapen mot de egna befolkningarna hållas tillbaka eller hållas borta, och hur ska de flyktingar som ändå lyckas ta sig hit fördelas mellan medlemsländerna? Finns det en risk för instabilitet med ekonomiska konsekvenser? Det tycks vara bekymrade frågor man ställer när nu upproret rasar i ett land med vilkets regim Italien haft ett skandalöst och cyniskt, av EU tolererat, flyktingavtal sedan tidigare och till vilket Sverige sökt kränga övervakningsutrustning som skulle underlätta försök att hindra just flyktingströmmar till Europa. Utvecklingen sätter överhuvudtaget ett skammens ljus på EU:s samlade gränspolitik.

”Nu diskuteras, som vanligt, vem som måste ta emot hur många av dem och framför allt: hur kan flyktingströmmen stoppas? Vad som inte diskuteras är frågan varför vi skulle få göra det? Med vilken rätt nekar vi fattiga människor att komma till oss? Vem tillåter oss att slå fast vilka människor som har mindre rätt till människovärdiga liv och vilka som är fullvärdiga européer?”
Bernd Ulrich i Die Zeit

Det finns, som Ulrich konstaterar, självklart pragmatiska svar på en del sådana frågor, men inga moraliska. Slutna gränser eftersträvas på moraliskt grumliga grunder, vilket är det värsta, men även sett ur ett perspektiv av europeiskt egenintresse givet de demografiska utmaningar som väntar, sällsynt kontraproduktiva grunder.

Nu vill många spegla sig i glansen från revolterna. Men om de nya demokratier som förhoppningsvis växer fram intar en relativt sval attityd till sina gamla förtryckares tålmodiga avtalspartners går det inte att ha många invändningar. Där demokratier i väst hade kunnat bejaka sina roller som förebilder har man istället delvis gjort tvärtom och prioriterat ned just de ideal som inspirerade revolterna. Nu är det västvärlden som kan låta sig inspireras istället, nu är det Europeiska Unionen som får ett skäl att se sig i spegeln och reflektera över vad det egna hjärtat slår hårdast för.

Förhoppningsvis kan det leda till att Europas länder och regioner på ett helt annat sätt börjar uppskatta att vara, känner stolthet över att ha blivit och ser potentialen i att förbli länder präglade av kulturell mångfald och med, trots allt, en stor lockelse för många.

Demokrati, fri debatt och mänskliga rättigheter är inte ömtåliga plantor som måste stängas in för att överleva, de är universella värden som drar till sig och förenar människor i en tolerant, individuell och rättighetsbaserad mångfald. Får de utrymme att spridas är de starkare än något annat. Revolterna i Nordafrika har inte lyckats ännu. Kanske tar det år innan vi vet vad de mynnar i. Det är inte självklart i detalj hur omvärlden bör agera och självklart måste det finnas utrymme för utrikespolitisk pragmatism.

Men det får aldrig råda någon tvekan om var sympatierna ligger, vad målet är, vad som prioriteras högst, när kampen för frihet och demokrati kämpas ut. Ibland är att ta ställning viktigare än någonting annat.

1 kommentar
Etiketter: , , ,