Etikett: Läsande

Att väcka lust att veta mer – och 2014 som allmän spottkopp

Av , , 1 kommentar 7

Om bildningsideal, lärande och läsande handlar den här lilla påskbetraktelsen. Med teckning av Niklas Eriksson i papperstidningen på temat.

Och så några rader på slutet, bara här på bloggen, om hur kulturhuvudstadssatsningen håller på att bli en allmän spottkopp i Umeå på ett olyckligt och, tycker jag, oförtjänt sätt.

Jag får intrycket att även delar av kultur-Umeå börjar utnyttja upprördheten över kulturhuvudstadssatsningen väldigt slarvigt och lite när det passar, för att ge tjuvsmällar åt politikerna, trots att en inte oväsentlig del av den opinionen rymmer ett klassiskt motstånd mot kulturpolitiska satsningar överhuvudtaget. Det kan bli en opportunism som kommer surt efteråt.

Jag ber att få önska läsarna en trevlig påsk.

——————————————————

Att väcka lust att lära och läsa mer

"Den tidiga ungdomens bokhunger är något alldeles för sig. Jag häpnar ännu vid tanken på den vargaptit, varmed jag i de åren läste allt som kom inom räckhåll. (…) Det var ingen konst att sitta i en fönsterkarm eller på en parkbänk och läsa, läsa i ett sträck från morgon till kväll."
(Anders Österling, 1936, ur essäsamlingen Horisonter).

Själv satt jag vid ett hörnbord i skolbiblioteket. Av någon anledning tyckte jag en tid att Georg Trakl var det första man borde läsa. I dag ser jag inget i hans dikter av det jag måste ha sett då.

Det där maniska läsandet i ungdomen var länge för unga människor som att svepa över vida, men ändå, åtminstone skenbart, överblickbara marker efter den bästa odlingsjorden.

Det fanns en litteraturvärld som man kunde drömma om att famna, som tog slut vid den skimrande horisonten.

Många valde så småningom ut några åkrar i ett välkänt landskap, och slog sig ner. Fanns så bara bibeln i hemmet, vilket kanske inte var ovanligt ännu några generationer tidigare än Österlings, så kunde den räcka för ett livs läsning.

Andra blev aldrig nöjda, hastade rastlöst, återvände aldrig. De hade till slut varit nästan överallt, men aldrig upplevt fyra årstider på ett och samma ställe.

Att läsa kan vara ett livsverk lika mycket som att skriva. Det finns vandrare, som aldrig ser sig om. Och odlare, som lär känna varje sten, varje kaffedoft, i byn.
Men det fanns en drivkraft: att ha läst (nästan) allt man ville.

När Horace Engdahl en gång i tv fick frågan om det är bättre att läsa bra litteratur eller att läsa mycket, svarade han att det nog är bättre att läsa mycket. Så är det, om läsningen ska vara en inre drivkraft, inte ett yttre pliktuppfyllande.

Serietidningar, dessa förtalade kulturbärare, har betytt mycket för många av oss, som senare hittade till böckernas och de andra konstformernas värld. Gläds åt ungen som slukar serietidningar, som läser av lust. Det är den första förutsättningen. Vi fick aldrig rådet att läsa Kalle Anka eller Buster, men visste instinktivt bättre.

En del läser för att läka såren, andra för att öppna dem, förstå dem, stå ut med dem, många för att bara slippa tänka på dem. De flesta kanske nästan aldrig hinner eller orka läsa något, men bearbetar världen på andra sätt. Och har man läst som barn, fortsätter läsminnena att gro även under svåraste villkor senare.

En text ömsar skinn i takt med att läsaren lever sina dagar. Det är hemligheten med barnböcker, som går i arv, att sexåringen, trettioåringen och sjuttioåringen alla kan njuta av dem, men ser dem olika. Du kan aldrig kliva ned i samma bok två gånger.

Men inte ens för bokmalarna är drömmen om att hinna läsa allt, annat än fåfäng. Det är ingen ny neuros, men i takt med att utbudet blivit större för varje år av nya texter – och i takt med att allt fler texter blir lättillgängliga genom nya tekniska lösningar, samtidigt som människor skriver och i olika former publicerar texter som aldrig förr – blir det allt svårare att behålla en överblick som gör det möjligt att veta i förväg vad det är man vill hinna med att läsa. Det är en underbart skenande utveckling.

En underförstådd komponent i bildningsbegreppet har varit att känna till det som är viktigt och relevant, att ha ett slags grundbildning, att ha läst klassikerna, det ”man måste veta”. Det är i tilltagande grad en meningslös utgångspunkt, nu reducerad till handböcker i ”allt du måste veta”-temat som spelar kommersiellt på den gamla oron att inte ha koll på det som räknats som prestigefull kunskap.

Men inte ens den bredaste generalist kan i dag täcka mer än en skärva. När äldre personer beklagar sig över ungdomens kunskapsluckor är det ofta bara fråga om att nya generationer förskjuter tyngdpunkten i sin bildning till andra områden eller epoker. Men också en oundviklig följd av att luckorna oundvikligen blir fler för varje dag som utbudet växer och historien blir längre.

Drömmen om att veta allt har förmodligen slitit och dragit i människan sedan den första grottmålningen. Redan det första kända litterära verket – Gilgamesheposet, över 3000 år gammalt – berör allvetandet som ett tema:

"Han som såg Djupet, jordens grund,
Han erfor allt, förstod allt.
Gilgamesh, som såg Djupet, jordens grund,
Han erfor allt, förstod allt.
Han utforskade världens fyra hörn.
Han fick fulländad kunskap om allt som finns."

Och redan i grottdunklet satt säkert många och muttrade över de nyfikna, de som ville höra fler berättelser eller dansa en dans till. Bildningshungern och jantelagen har brottats i människan sedan dess.

Men i dag, mer än någonsin förr, behöver vi hjälpas åt, för att kunna se hela landskapet. Det enskilda allvetandet är en omöjlig ambition. En ung människa i dag har ett ojämförligt större utbud, oändligt fler alternativ, att välja bland än exempelvis Österlings generation hade i sin ungdom. Och vad som är en given klassiker att läsa kommer att bli allt mindre självklart framöver, ingen kommer att kunna ha en överblick, ingen kommer att kunna peka ut en väg genom litteraturen som den riktiga.

Där står den ensamma läraren, och ska svinga sitt trollspö över en hop truliga elever. Var börja, var ge sitt löfte om att just det eller det är mödan (detta vackra ord) värd?

Den enskilda auktoriteten kommer att ersättas av nätverk där trovärdighet och vägledning skapas tillsammans och där möjligheterna att dela med sig kommer att bli allt viktigare, för att kunna hantera, värdera, bedöma och kritiskt granska informationsflödena.

Även i ljuset av det kan den svåra debatten om upphovsrätt och fildelning ses.

Allt bildningsarbete står inför dramatiska förändringar.

Vi kommer att läsa ensamma på parkbänken, ensamma i fönsterkammen, för att stå ut, eller för att få veta mer, eller för att njuta. Men sedan, om vi vill få en hum om djupets och jordens grund, måste vi koppla upp oss mot ett gemensamt samtal av något slag. Därför räcker det inte att några läser. Många måste läsa.

I söndags skrev Dick Harrison, historiker, och Katarina Harrison Lindbergh, f d gymnasielärare, en artikel i Svenska Dagbladet till försvar för bildningsidealen. De skrev bland annat:

”Vi måste sluta säga att det inte spelar någon roll om man är duktig, sluta tala förminskande om kunskap och låtsas att den inte behövs i vår moderna värld. Kunskap är av godo. Ju fler som har den, desto bättre. Fråga inte vilka böcker du kan ignorera, utan vilka du kan läsa utöver de självklara. Sluta söka genvägar och börja gå omvägar, eftersom de ger dig ett rikare liv. Se inte lärandet som ett sätt att klara ett prov, utan som något som gör dig till en större människa.”

Ett sällsynt gott råd.

 ———————————————————————

Kulturhuvudstadssatsningen inför 2014 som spottkopp

För övrigt: Det här med att kommunen (och de företag som vill) som brukar ge julklappar till sina anställda kan välja att ge bort möjligheten att stödja ett kulturevenemang under 2014 som julklapp istället för vad man nu annars brukar ge – jag tycker det låter som en rätt sympatisk och odramatisk idé. Jag gissar att det givits bort rätt många slentrianmässiga arbetsgivarjulklappar genom åren med betydligt mindre tanke och substans bakom gesten än den här.

Kulturhuvudstadsåret håller på att bli en allmän spottkopp i Umeå, snart sagt oavsett vad en debatt handlar om. Allt sätts i relation till 2014, med hånfulla ord om kulturhuvudstadsåret – snobbigt, onödigt, elitistiskt, för mycket kultur, för lite kultur, fel sorts kultur – invändningarna är otaliga, motstridiga, men haglar.

Att uttrycka sig negativt om 2014 är något av det mest riskfria man kan göra i Umeå i dag. Och många hakar på, även dem som kanske borde ana ugglor i fler mossor än bara beslutsfattarnas.

Jag får intrycket att även delar av kultur-Umeå börjar utnyttja upprördheten över kulturhuvudstadssatsningen väldigt slarvigt och lite när det passar, för att ge tjuvsmällar åt politikerna, trots att en inte oväsentlig del av den opinionen rymmer ett klassiskt motstånd mot kulturpolitiska satsningar överhuvudtaget. Det kan bli en opportunism som kommer surt efteråt.

Instinkten att med det våta fingret i luften skälla på politiker blir starkare än orken att ta en titt på vilka olika samhällsanalyser och attityder en uppflammande opinion består av, innan man trampar med i varje upprördhet.

Det börjar kanske bli dags att bestämma sig hur man ser på det faktum att det anordnas ett kulturhuvudstadsår. Är det i grunden bra eller är det i grunden dåligt? Frågan är inte oviktig, för den som vill tala med kraft om hur huvudstadsåret planeras.

Man kan älska kultur och tycka att huvudstadsåret är fåneri, och man kan tycka att kultur är blaj men ändå tycka att huvudstadsåret är en rationell investering, men trovärdigheten i alla positioner stärks om man har reda och ordning på var man själv står i grundfrågan och vågar stå för det även när det inte är populärt.

Är kulturhuvudstadsåret som idé berömvärd eller förkastlig? Bygger kritiken mot 2014 på att man anser att projektet är onödigt från början eller på att man inte tror att det kommer att bli så bra som man hoppats?

All kritik mot hur saker arrangeras och prioriteras vinner i trovärdighet om det finns en rakryggad hållning i den frågan. Delar av kultur-Umeå får akta sig för vilka stämningar man utnyttjar, när man poserar i opposition mot beslutsfattare som från andra håll får skäll för att ha prioriterat kulturen för mycket.

Visst är det lite mer obekvämt att försvara en mer nyanserad ståndpunkt än att allt som beslutas är skit och alla beslutsfattare omdömeslösa idioter som inget begriper, men det är betydligt mer respektingivande än att hålla våta fingrar i luften, ducka för en fråga om kulturens ställning när den bränns i opinionen och istället spela på ett slentrianmässigt politikerförakt.

Kulturhuvudstadsarbetet står inför svåra problem, har många frågor kvar att besvara, har brakat in på ett antal stickspår och mår enbart bra av kritik, granskning och ifrågasättanden både från dem som vill allra mest och dem som inte vill ha arrangemanget överhuvudtaget. Men det vore sorgligt, och aningslöst, om hela kulturhuvudstadssatsningen skulle börja behandlas som en allmän spottkopp i debatten. Det förtjänar den inte.

1 kommentar
Etiketter: , , ,