Etikett: 2014

2014 kan bli ett tvätt- och torktumlarval i svensk politik

Av , , Bli först att kommentera 7

Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt står båda inför en del svåra dilemman som statsministerkandidater inför 2014. Om det handlar den här veckans lördagskrönika. Det kan hända grejer i svensk politik i samband med nästa val.

Några tidigare krönikor på liknande tema:

Socialdemokratin vid sitt gamla vägskäl

Bortom blockpolitikens snuttefiltar och skyttegravspoesi

Vinkla adjö till blockpolitiken

Från folkrörelse till hållna tummar i spelluckan

Vill, kan och orkar Juholt bryta mönstret?

Folkrörelseliv och socialdemokraternas stora ödesfråga

Vem vinner och vem försvinner efter blockpolitiken?

Ett nytt partilandskap med färre partier?

Slå ihop Fp och C

Sahlin var något viktigt på spåren

Är avgång alltid den enda möjligheten?

En konstpaus, men vad kommer sedan?

Vågar S lämna de slutna rummen?

———————————————————————-

2014 kan bli ett tvätt- och torktumlarval

Det är ett ofrånkomligt dilemma för en socialdemokratisk partiledare med ambitioner att bli statsminister: först när den socialistiska vänsterfalangen i partiet säger att den inte känner igen sitt parti längre, kommer väljarna utanför att känna igen sig och vara beredda att på nytt anförtro socialdemokraterna regeringsansvar.

Socialdemokraterna är – i regeringsställning – av tradition ett socialliberalt mittenparti som dogmatiker och frasradikaler, som helst skulle vilja se ett permanent, organiserat samarbete vänsterut, aldrig känt igen.

Det gällde, om än med andra begrepp, redan på Brantings tid. Och att betona att så var fallet var ett bärande syfte bakom Per-Albin Hanssons folkhemstanke, för att bredda socialdemokratins väljarunderlag och rekryteringsunderlag. Och det fungerade bättre än någon kunnat ana, i decennier.

Det har alltid varit en outtalad kompromiss inom den svenska socialdemokratin: de missnöjda falangerna får breda ut sig med nostalgisk gråt över tider som aldrig existerat, så att säga i ett slags medveten historieförfalskning tillskriva sig partiets förflutna, och får som plåster på de inbillade såren en ordentlig del av de maktposter och resurser som valframgångar för med sig. Det sker i utbyte mot att partiledningarna sedan får föra en sakpolitik förankrad i mitten, som möjliggör brett väljarstöd snarare än interna svärmiska känslor.

Sådant talar man förstås inte högt om. Men så håller man ihop ett lapptäcke av olika organisationsintressen och motstridiga viljor som varje riktigt stort parti – stort i väljarstöd – ofrånkomligen blir. Känner dogmatikerna plötsligt igen sitt parti (alltså det parti som aldrig existerat), krymper det. Framstår ett parti å andra sidan som helt viljelöst, utan rötter i någon övertygelse, dör den interna bränsletank som driver organisationer inte bara genom höjdpunkter, utan även genom kriser och motgångar. Även de nya moderaterna börjar inse hur svår det är att få det där att fungera över längre tid, och då är de ändå långt ifrån så stora som socialdemokraterna var när det begav sig.

I takt med att socialdemokraternas nye ordförande Stefan Löfven fört partiets retorik tillbaka till rötterna igen, det vill säga fört den in mot mitten, så har väljarstödet för S återhämtat sig från rekordlåga nivåer.

När socialdemokratiskt maktinnehav inte längre automatisk förknippas med risken att vänsterpartiets syn på företagande, skola, välfärd och utrikespolitik ska få inflytande inifrån en regering, så är det direkt fler väljare som kan tänka sig att rösta på S. Och det är inte nödvändigtvis något vänsterpartiet beklagar, då en socialdemokrati med mittenförankring ger V mer utrymme och egenart på den egna kanten.

Att Stefan Löfven i ett uttalande nyligen konstaterade att det var rätt av Mona Sahlin att eftersträva ett samarbete med miljöpartiet inför valet 2010 men ett misstag av partiet att tvinga fram att vänsterpartiet skulle släppas in, visar att han ser sambandet.

Och goda opinionssiffror är den bästa interna fredsmäklaren i alla partier. Intressena ljuger inte, skrev Marx. Intressena tiger dock när det krävs och doftar gott från valurnan; det är en gammal inrikespolitisk erfarenhet. Något större internt uppror lär inte Löfven behöva frukta så länge hoppet om valframgång lever. Den traditionella kompromissen tas till heder, när makten hägrar, i en av nerdragningar och stukat självförtroende plågad partiorganisation.

Stefan Löfvens dilemma är dock ett annat – och har mer med erfarenheterna från valnederlaget 2006 än från nederlaget 2010 att göra. För i samma veva håller Löfven nu öppet för att socialdemokraterna kan tänka sig att regera som minoritetsregering efter valet 2014. Där faller Löfven offer för en socialdemokratisk nostalgi. De tiderna är förbi.

Det är den linje som Göran Persson klamrade sig fast vid inför 2006, trots att arrogansen redan 2002 höll på att föra till en minoritetsregering av helt annat slag när Mp, FP, KD och C förhandlade om en regeringskoalition tills C valde att hoppa av. Perssons ovilja att tala om något annat än en socialdemokratisk minoritetsregering i ensamhet bidrog kraftigt till att allianspartierna 2006 för första gången på evigheter framstod som ett pålitligare regeringsalternativ än socialdemokraterna.

I och med sverigedemokraternas inträde i riksdagen vid förra valet har frågan om majoritets- kontra minoritetsregerandet fått en ny problematisk och allvarlig dimension. Men väljarnas önskar om tydliga besked om vilka regeringsalternativ som står till förfogande kvarstår.

Tanken att miljöpartiet, folkpartiet, centerpartiet eller vänsterpartiet skulle stå på kö för att ge en rent socialdemokratisk minoritetsregering löfte om ett stabilt parlamentariskt underlag efter 2014 är minst sagt verklighetsfrämmande.

Stefan Löfvens problem är att han måste gå till val med ett bredare regeringsalternativ för att kunna utmana alliansen i regeringsfrågan, samtidigt som han måste klargöra för mittenväljarna att en röst på S inte medför vänsterpartister i regeringen.

Lösningen ligger närmare till hands än många socialdemokrater är redo att erkänna. Mona Sahlin insåg det redan inför förra valet, innan hon blev överkörd internt. S borde gå till val på ett samarbete enbart med MP, och sedan hålla öppet för kompromisser även med Fp, C, Kd och V på enskilda områden. Det är enklare sagt än gjort, men skulle ha förutsättningar att vinna stöd från betydligt fler väljare än tanken på en socialdemokratisk minoritetsregering eller ett samarbete där vänsterpartiet har vetorätt.

Faktum är att i gårdagens opinionsmätning från Demoskop, hade S och MP tillsammans större stöd än allianspartierna tillsammans.
Det senare, om något, borde ge alliansens strateger skrämselhicka.

För möjligheten att S och Mp tillsammans skulle kunna bli större än alliansen sätter ljuset mitt i plytet på alliansens minst lika stora dilemma, en bit in i den andra mandatperioden av regeringsansvar.

Allianssamarbetet som ingicks för att möjliggöra ett majoritetsregerande mellan fyra hyfsat jämnstarka partier har gjort moderaterna starkare än någonsin, men krympt FP, C (de två som borde gå ihop medan tid är och bilda ett gemensamt parti, med bredare både profil och geografisk förankring) och KD till kritiskt låga nivåer.

Reinfeldt, Björklund, Lööf och Hägglund kan inte ha så stora förhoppningar om att återvinna en egen parlamentarisk majoritet 2014, när S nu återhämtar sig, Mp snuddar vid 10 procent, V har en starkare partiledare än tidigare och Sd ser ut att hålla sig över fyra procent. Men det fanns också när alliansen bildades en kärna av projekt och reformer i samarbetet som gav det ett existernsberättigande i väljarnas ögon, som saknas i dag. Allianspartierna är inte alls lika samspelta längre, efter två vunna val, när det gäller samhällsanalys och drivkrafter, som man orkade disciplinera sig till att vara när det gällde att bryta en långvarig tillvaro i opposition. Det knakar i fogarna.

Även lösningen för Reinfeldt, som ledare för det överlägset största regeringspartiet, ligger ur parlamentariskt maktperspektiv därför nära till hands, och är lättare formulerad än genomförd: samarbete med miljöpartiet i någon form, eftergift i ett par för Mp viktiga frågor och kanske rentav utbyte av något av de minsta allianspartierna.

Lita på att det kommer att höras lena toner från både Löfven och Reinfeldt mot Gustav Fridolin och Åsa Romson i partiledardebatterna framöver, och att de tre mindre allianspartierna kommer att kämpa var för sig för fortsatt riksdagsexistens och regeringsinnehav, med betydligt barskare, otåligare, mer irriterade toner gentemot moderaterna än tidigare.

Att sedan många på sistone uppmärksammade frågor – vapenexport till diktaturer, integritet kontra övervakning, asyl- och flyktingpolitik – påminner om att det behövs en ny dynamik som bryter den ofta rådande samstämmigheten mellan de två största partierna, och att frihetliga krafter inom FP, C, Mp, Kd och V borde söka samverka oftare på sådana områden, talar också för att blockpolitiken i nuvarande form skulle må bra av att ruskas om.

Svensk politik kan vara på väg in i ett tvätt- och torktumlarval 2014. Som i en studentkorridor, är det svårt på förhand att veta vilka storlekar och färgkombinationer som framträder när luckorna öppnas.

Att väcka lust att veta mer – och 2014 som allmän spottkopp

Av , , 1 kommentar 7

Om bildningsideal, lärande och läsande handlar den här lilla påskbetraktelsen. Med teckning av Niklas Eriksson i papperstidningen på temat.

Och så några rader på slutet, bara här på bloggen, om hur kulturhuvudstadssatsningen håller på att bli en allmän spottkopp i Umeå på ett olyckligt och, tycker jag, oförtjänt sätt.

Jag får intrycket att även delar av kultur-Umeå börjar utnyttja upprördheten över kulturhuvudstadssatsningen väldigt slarvigt och lite när det passar, för att ge tjuvsmällar åt politikerna, trots att en inte oväsentlig del av den opinionen rymmer ett klassiskt motstånd mot kulturpolitiska satsningar överhuvudtaget. Det kan bli en opportunism som kommer surt efteråt.

Jag ber att få önska läsarna en trevlig påsk.

——————————————————

Att väcka lust att lära och läsa mer

"Den tidiga ungdomens bokhunger är något alldeles för sig. Jag häpnar ännu vid tanken på den vargaptit, varmed jag i de åren läste allt som kom inom räckhåll. (…) Det var ingen konst att sitta i en fönsterkarm eller på en parkbänk och läsa, läsa i ett sträck från morgon till kväll."
(Anders Österling, 1936, ur essäsamlingen Horisonter).

Själv satt jag vid ett hörnbord i skolbiblioteket. Av någon anledning tyckte jag en tid att Georg Trakl var det första man borde läsa. I dag ser jag inget i hans dikter av det jag måste ha sett då.

Det där maniska läsandet i ungdomen var länge för unga människor som att svepa över vida, men ändå, åtminstone skenbart, överblickbara marker efter den bästa odlingsjorden.

Det fanns en litteraturvärld som man kunde drömma om att famna, som tog slut vid den skimrande horisonten.

Många valde så småningom ut några åkrar i ett välkänt landskap, och slog sig ner. Fanns så bara bibeln i hemmet, vilket kanske inte var ovanligt ännu några generationer tidigare än Österlings, så kunde den räcka för ett livs läsning.

Andra blev aldrig nöjda, hastade rastlöst, återvände aldrig. De hade till slut varit nästan överallt, men aldrig upplevt fyra årstider på ett och samma ställe.

Att läsa kan vara ett livsverk lika mycket som att skriva. Det finns vandrare, som aldrig ser sig om. Och odlare, som lär känna varje sten, varje kaffedoft, i byn.
Men det fanns en drivkraft: att ha läst (nästan) allt man ville.

När Horace Engdahl en gång i tv fick frågan om det är bättre att läsa bra litteratur eller att läsa mycket, svarade han att det nog är bättre att läsa mycket. Så är det, om läsningen ska vara en inre drivkraft, inte ett yttre pliktuppfyllande.

Serietidningar, dessa förtalade kulturbärare, har betytt mycket för många av oss, som senare hittade till böckernas och de andra konstformernas värld. Gläds åt ungen som slukar serietidningar, som läser av lust. Det är den första förutsättningen. Vi fick aldrig rådet att läsa Kalle Anka eller Buster, men visste instinktivt bättre.

En del läser för att läka såren, andra för att öppna dem, förstå dem, stå ut med dem, många för att bara slippa tänka på dem. De flesta kanske nästan aldrig hinner eller orka läsa något, men bearbetar världen på andra sätt. Och har man läst som barn, fortsätter läsminnena att gro även under svåraste villkor senare.

En text ömsar skinn i takt med att läsaren lever sina dagar. Det är hemligheten med barnböcker, som går i arv, att sexåringen, trettioåringen och sjuttioåringen alla kan njuta av dem, men ser dem olika. Du kan aldrig kliva ned i samma bok två gånger.

Men inte ens för bokmalarna är drömmen om att hinna läsa allt, annat än fåfäng. Det är ingen ny neuros, men i takt med att utbudet blivit större för varje år av nya texter – och i takt med att allt fler texter blir lättillgängliga genom nya tekniska lösningar, samtidigt som människor skriver och i olika former publicerar texter som aldrig förr – blir det allt svårare att behålla en överblick som gör det möjligt att veta i förväg vad det är man vill hinna med att läsa. Det är en underbart skenande utveckling.

En underförstådd komponent i bildningsbegreppet har varit att känna till det som är viktigt och relevant, att ha ett slags grundbildning, att ha läst klassikerna, det ”man måste veta”. Det är i tilltagande grad en meningslös utgångspunkt, nu reducerad till handböcker i ”allt du måste veta”-temat som spelar kommersiellt på den gamla oron att inte ha koll på det som räknats som prestigefull kunskap.

Men inte ens den bredaste generalist kan i dag täcka mer än en skärva. När äldre personer beklagar sig över ungdomens kunskapsluckor är det ofta bara fråga om att nya generationer förskjuter tyngdpunkten i sin bildning till andra områden eller epoker. Men också en oundviklig följd av att luckorna oundvikligen blir fler för varje dag som utbudet växer och historien blir längre.

Drömmen om att veta allt har förmodligen slitit och dragit i människan sedan den första grottmålningen. Redan det första kända litterära verket – Gilgamesheposet, över 3000 år gammalt – berör allvetandet som ett tema:

"Han som såg Djupet, jordens grund,
Han erfor allt, förstod allt.
Gilgamesh, som såg Djupet, jordens grund,
Han erfor allt, förstod allt.
Han utforskade världens fyra hörn.
Han fick fulländad kunskap om allt som finns."

Och redan i grottdunklet satt säkert många och muttrade över de nyfikna, de som ville höra fler berättelser eller dansa en dans till. Bildningshungern och jantelagen har brottats i människan sedan dess.

Men i dag, mer än någonsin förr, behöver vi hjälpas åt, för att kunna se hela landskapet. Det enskilda allvetandet är en omöjlig ambition. En ung människa i dag har ett ojämförligt större utbud, oändligt fler alternativ, att välja bland än exempelvis Österlings generation hade i sin ungdom. Och vad som är en given klassiker att läsa kommer att bli allt mindre självklart framöver, ingen kommer att kunna ha en överblick, ingen kommer att kunna peka ut en väg genom litteraturen som den riktiga.

Där står den ensamma läraren, och ska svinga sitt trollspö över en hop truliga elever. Var börja, var ge sitt löfte om att just det eller det är mödan (detta vackra ord) värd?

Den enskilda auktoriteten kommer att ersättas av nätverk där trovärdighet och vägledning skapas tillsammans och där möjligheterna att dela med sig kommer att bli allt viktigare, för att kunna hantera, värdera, bedöma och kritiskt granska informationsflödena.

Även i ljuset av det kan den svåra debatten om upphovsrätt och fildelning ses.

Allt bildningsarbete står inför dramatiska förändringar.

Vi kommer att läsa ensamma på parkbänken, ensamma i fönsterkammen, för att stå ut, eller för att få veta mer, eller för att njuta. Men sedan, om vi vill få en hum om djupets och jordens grund, måste vi koppla upp oss mot ett gemensamt samtal av något slag. Därför räcker det inte att några läser. Många måste läsa.

I söndags skrev Dick Harrison, historiker, och Katarina Harrison Lindbergh, f d gymnasielärare, en artikel i Svenska Dagbladet till försvar för bildningsidealen. De skrev bland annat:

”Vi måste sluta säga att det inte spelar någon roll om man är duktig, sluta tala förminskande om kunskap och låtsas att den inte behövs i vår moderna värld. Kunskap är av godo. Ju fler som har den, desto bättre. Fråga inte vilka böcker du kan ignorera, utan vilka du kan läsa utöver de självklara. Sluta söka genvägar och börja gå omvägar, eftersom de ger dig ett rikare liv. Se inte lärandet som ett sätt att klara ett prov, utan som något som gör dig till en större människa.”

Ett sällsynt gott råd.

 ———————————————————————

Kulturhuvudstadssatsningen inför 2014 som spottkopp

För övrigt: Det här med att kommunen (och de företag som vill) som brukar ge julklappar till sina anställda kan välja att ge bort möjligheten att stödja ett kulturevenemang under 2014 som julklapp istället för vad man nu annars brukar ge – jag tycker det låter som en rätt sympatisk och odramatisk idé. Jag gissar att det givits bort rätt många slentrianmässiga arbetsgivarjulklappar genom åren med betydligt mindre tanke och substans bakom gesten än den här.

Kulturhuvudstadsåret håller på att bli en allmän spottkopp i Umeå, snart sagt oavsett vad en debatt handlar om. Allt sätts i relation till 2014, med hånfulla ord om kulturhuvudstadsåret – snobbigt, onödigt, elitistiskt, för mycket kultur, för lite kultur, fel sorts kultur – invändningarna är otaliga, motstridiga, men haglar.

Att uttrycka sig negativt om 2014 är något av det mest riskfria man kan göra i Umeå i dag. Och många hakar på, även dem som kanske borde ana ugglor i fler mossor än bara beslutsfattarnas.

Jag får intrycket att även delar av kultur-Umeå börjar utnyttja upprördheten över kulturhuvudstadssatsningen väldigt slarvigt och lite när det passar, för att ge tjuvsmällar åt politikerna, trots att en inte oväsentlig del av den opinionen rymmer ett klassiskt motstånd mot kulturpolitiska satsningar överhuvudtaget. Det kan bli en opportunism som kommer surt efteråt.

Instinkten att med det våta fingret i luften skälla på politiker blir starkare än orken att ta en titt på vilka olika samhällsanalyser och attityder en uppflammande opinion består av, innan man trampar med i varje upprördhet.

Det börjar kanske bli dags att bestämma sig hur man ser på det faktum att det anordnas ett kulturhuvudstadsår. Är det i grunden bra eller är det i grunden dåligt? Frågan är inte oviktig, för den som vill tala med kraft om hur huvudstadsåret planeras.

Man kan älska kultur och tycka att huvudstadsåret är fåneri, och man kan tycka att kultur är blaj men ändå tycka att huvudstadsåret är en rationell investering, men trovärdigheten i alla positioner stärks om man har reda och ordning på var man själv står i grundfrågan och vågar stå för det även när det inte är populärt.

Är kulturhuvudstadsåret som idé berömvärd eller förkastlig? Bygger kritiken mot 2014 på att man anser att projektet är onödigt från början eller på att man inte tror att det kommer att bli så bra som man hoppats?

All kritik mot hur saker arrangeras och prioriteras vinner i trovärdighet om det finns en rakryggad hållning i den frågan. Delar av kultur-Umeå får akta sig för vilka stämningar man utnyttjar, när man poserar i opposition mot beslutsfattare som från andra håll får skäll för att ha prioriterat kulturen för mycket.

Visst är det lite mer obekvämt att försvara en mer nyanserad ståndpunkt än att allt som beslutas är skit och alla beslutsfattare omdömeslösa idioter som inget begriper, men det är betydligt mer respektingivande än att hålla våta fingrar i luften, ducka för en fråga om kulturens ställning när den bränns i opinionen och istället spela på ett slentrianmässigt politikerförakt.

Kulturhuvudstadsarbetet står inför svåra problem, har många frågor kvar att besvara, har brakat in på ett antal stickspår och mår enbart bra av kritik, granskning och ifrågasättanden både från dem som vill allra mest och dem som inte vill ha arrangemanget överhuvudtaget. Men det vore sorgligt, och aningslöst, om hela kulturhuvudstadssatsningen skulle börja behandlas som en allmän spottkopp i debatten. Det förtjänar den inte.

1 kommentar
Etiketter: , , ,

2014 – ett fyrtorn i dimman för Umeå

Av , , 1 kommentar 3

2014 lyser som ett fyrtorn i dimman för Umeå – det är anslaget för den här torsdagskrönikan, som resonerar lite kring årtalet kring vilket allt kretsar just nu, både när det gäller kulturhuvudstadsåret, stadsplaneringen och det partipolitiska spelet i kommunen, som både inom S och inom allianspartierna börjar förbereda sig på tiden efter Lennart Holmlunds nästan tjugo år som kommunalråd.

Till det senare ämnet, partipolitiken i kommunen inför 2014, ber jag att få återkomma mer utförligt framöver, här bara några inledande noteringar.

2014 är året när bitar faller på plats, och plockas isär igen.

I papperstidningen med teckning av Niklas Eriksson, som alltid på torsdagarna.

———————————————————-

2014 – ett fyrtorn i dimman för Umeå

Årtalet 2014 lyser för Umeå som ett kraftfullt fyrtorn i tätnande dimma. Ibland känns det som om nästan all navigering i Umeå förhåller sig till det där året bortom vilket bara lokala äventyrare, sagoboksförfattare och undergångsprofeter vågar sig med tanken. För vem vet vad som väntar när festen är över, vem vet vad som siktas i fjärran när dimman lättar.

Umeås historia är, jämfört med många andra städer, påtagligt präglad av tydliga brott och språng. Branden, regementets etablering, universitets tillkomst, för att nämna tre av de mest uppenbara under de senaste dryga 120 åren. De har skapat i efterhand lättidentifierade, distinkta epoker, som förändrat staden mer än bara till ytan.

Om det stundande kulturhuvudstadsåret får en sådan långverkande betydelse är tveksamt, men just nu är vi inne i en fas av Umeås utveckling som i historieböckerna kommer att sammanfattas med: ”2014”.

2014 infaller, förstås, kulturhuvudstadsåret, som dragit i gång omfattande processer, och kontroverser, i stadsplaneringen, som tvingat fram en handfastare kulturpolitisk debatt och som överhuvudtaget stimulerat fler än annars skulle ha varit fallet, att fundera över vad Umeå är och borde vara, över tradition och förändring.

Planeringen inför 2014 har inte skapar harmoni staden, tack och lov. Men den har hjälpt till att belysa både målkonflikter och sammanhållande perspektiv i gränslanden mellan olika verksamheter och aktörer. Stämningen är ansträngd och anspänd, inte jublande, men intensiv koncentration, starka viljor och många olika försök att organisera något nytt skapar ett allvar som man inte behöver rygga tillbaka inför, inte behöver betrakta som negativt.

Umeå kommer att vara en med självmedveten, reflekterande och bildad stad efter det här, just tack vare motsättningar som tvingat olika sidor att formulera sig bättre, fördjupa resonemangen, motivera drivkrafter, hitta kärnan i projekt och motstånd mot projekt. Att glädjeparaderna uteblivit, att staden närmar sig kulturhuvudstadsåret med spända anletsdrag och luttrad, vaksam blick, talar faktiskt till Umeås fördel.

Men 2014 är fysiskt också. Viktiga byggprojekt i centrala Umeå ska stå färdiga till 2014. Vägpaketet med ringleden, en annan lokal långkörare, ska åtminstone börja närma sig ett färdigställande. Botniabanan är ju redan invigd. Ikea, ske lov!, har meddelat att man tänker etablera sig i stan.

Många aktörer inom olika branscher och verksamheter funderar redan nu på hur de ska kunna bidra till (och utnyttja) kulturhuvudstadsåret. En hel del arrangemang även utanför kulturhuvudstadsårets direkta hägn, lär söka sig hit 2014, som annars skulle ha förlagts någon annanstans.
2014 har blivit en gemensam horisont för debatten i Umeå.

Och så är 2014 året för nästa val, när Lennart Holmlund – som då kommer att ha varit kommunalråd i nästan tjugo år, vilket i och för bara gör honom till lillpojk och novis i jämförelse med Johan Gustaf Rothoff som var borgmästare i 47 år (1844-1891) – lämnar ifrån sig makten. Hur kommer det att påverka umepolitiken, och väljarnas resonemang? Till det blir det anledning att återkomma mer utförligt tiden fram till 2014, men det intressanta är att hela umepolitiken bakom kulisserna, och framför kulisserna, börjar förbereda sig på det skiftet redan nu.

I förra veckan utbröt bråk mellan Holmlund och vänsterpartiet i Umeå med anledning av V:s förslag (inte så smart som V påstår, inte så dumt som kritikerna menar) att stänga av Storgatan för biltrafik. ”Vansinnigt” och ”Hur ska man kunna samarbeta med ett parti som gör så här?”, var ett par av Holmlunds kommentarer när han – inte någon vän av organiserat samarbete vänsterut på riksplanet heller – avfärdade V:s utspel och beklagade att de inte informerat S i förväg. Varpå flera av allianspartierna hakade på och talade om splittring i Umeås styrande koalition.

Men finns det någon styrande koalition i Umeå och vilka hör till oppositionen? Det är den gamla frågan. I många av de stora planeringsfrågorna följer koalitionerna i Umeå inga riksmönster. Ofta verkar vänsterpartiet instinktivt fortfarande uppfatta sig mer som ett oppositionsparti än som ett koalitionsparti, medan allianspartierna – med sin egen beskärda del av inre spänningar – i många konkreta ärenden hör till beslutsmajoriteten.

När jag kom till Umeå på våren 2006 var mitt intryck att nästan fler aktiva socialdemokrater än alliansanhängare i stan gick med förhoppningar om att Holmlund skulle avgå före 2010.

Många alliansfolk räknade ändå inte med att kunna forma en egen majoritet, och var nervösa för att vänsterpartiets inflytande skulle öka om Holmlund slutade. Holmlund är som han är, men man vet vad man har, han har koll och han ser åtminstone till att hålla ordning – lite så gick tankegångarna, även tror jag hos många väljare.

Medan olika grupperingar inom socialdemokraterna såg starkare möjligheter till internt inflytande och ny framtoning vid ett skifte av ledare och ledarstil, kanske också möjligheter till en annan balanspunkt för samarbetet med andra partier i fullmäktige.

Nu, när det står klart att skiftet kommer 2014, men ännu inte är klart vem som blir ny S-ledare, är det många inom både S och allianspartierna, som går som katter kring het gröt.

Gamla, invanda och underförstådda rollfördelningar kommer att utmanas i Umeå inför och efter valet 2014.

Det är året när bitar faller på plats, och plockas isär igen.
 

1 kommentar
Etiketter: ,

Vill, kan och orkar Juholt bryta mönstret?

Av , , Bli först att kommentera 6

Håkan Juholts fortsatta bråk om hur Sveriges Television väljer att placera ut partiledare i tv-debatterna är utgångspunkten för den här analysen av läget överhuvudtaget för Juholts partiledarskap.  Krönikan kan ses som en fortsättning på den här krönikan om Fredrik Reinfeldt.

Och här är ett par tidigare krönikor om socialdemokraternas utveckling:

Från folkrörelse till hållna tummar i spelluckan

Socialdemokratin vid sitt gamla vägskäl

Sahlin var något viktigt på spåren

Är det läget inför 2014? En regeringschef som vill representera allmänintresset och ogillar ideologi, och en oppositionsledare som försöker hålla en nostalgisk partikärna på gott humör, medan väljarna flyr.

————————————————-

Vill, kan och orkar Juholt bryta mönstret?




Jag förstår inte, varför frustar inte Håkan Juholt av otålighet att få polemisera öga mot öga med alliansen inför storpublik? Varför är han inte nästan blind av lust att söka ta grepp om samhällsdebatten, breda ut sig med analyser och alternativa perspektiv, få visa de jävlarna (vilka de nu är) och alla tvivlare, och medier och motståndare, och alla väljare, vad han går för, att han står för något med relevans för fler än hejarklacken, att han är en kraft starkare och intressantare än väljarna upptäckt ännu, att han kan utmana Fredrik Reinfeldt?

Kände han den otåligheten, frustade han av det skälet, var han blind av den lusten, skulle han inte ägna många sekunder eller någon prestige åt pseudofrågan vems talarstol hans egen står bredvid i en tv-studio.

Socialdemokraternas partiledare fortsätter att trassla in sig i frågan om hur debattörerna bör vara uppställda vid Sveriges Televisions partiledardebatter. Juholt framhärdar i sitt bojkotthot att inte ställa upp i fortsättningen heller, om uppdelningen, rätt naturlig, blir regeringspartier – oppositionspartier. Han hävdar dessutom att han har både vänsterpartiet och miljöpartiet med sig (vilket båda förnekar).

Första gången verkade det som om han – ett bottenrekord i dåligt självförtroende hos en socialdemokratisk ledning i Sverige – vore rädd för att blandas ihop med sverigedemokraterna, eller inte kunna hantera Jimmie Åkesson i en debatt om denne inte stod på andra sidan studion. Nu, när han väcker bojkottfrågan till liv igen, inger Juholt intrycket att han faktiskt inte kan skilja viktigt från oviktigt, och att han inte litar på att väljarna kan det heller.

Det börjar bli läge att på allvar fråga sig vilka rådgivare som omger Juholt, när det knappt går en dag utan nya strul kring hans uttalanden och påståenden. Existerar rådgivarna, och har de något inflytande på sin ledare, borde de:

(1) uppmana honom att skilja viktigt från oviktigt, välja sina strider och skippa fåniga konspirationsteorier som får de redan (men allt färre) frälsta att jubla, men alla andra att skaka på huvudena, och som bara ökar tvivlet på om han är sitt uppdrag vuxen.

(2) inte underskatta tv-tittarnas omdöme, perspektiv och förmåga att till eget tänkande. Frånkänner han dem kapaciteten att skilja substans från ytligt trams, kan det lätt tolkas som att han betraktar medborgare i allmänhet med samma misstro.

(3) ta debatten och helt enkelt vinna den, överraska och övertyga, suga åt sig strålkastarljuset, uppträda, tala och argumentera så att ingen bryr sig om vem som står var och bredvid vem i studion.

Det sista är lättare sagt än gjort, men den oppositionsledare som inte känner sig redo för en sådan utmaning, som inte knappt kan bärga sig att anta den, som i stället fastnar i småsaker och låsningar bortom varje rimlig prioritering av tid och prestige, är knappast lämpad för uppdraget.

Jag har ända sedan han valdes till partiledare hört till dem som menat att Juholt kan visa sig bli en mycket svårare utmanare för Fredrik Reinfeldt än många tror. Och jag har varit övertygad om att han skulle bli en bättre, mognare och friare politiker, efter hyresersättningsturbulensen, om han satt kvar och redde ut stormen.

Det finns något i hans sätt att resonera, när han slutar söka stryka hejarklacken medhårs, och tänker lite friare, som är osminkat, sympatiskt och intressant. Han har en jordnära, praktisk, orädd kommunpolitiker i sig som han borde plocka fram oftare. En Juholt som bejakade den sidan av sin politiska framtoning skulle kunna bilda en intressant kontrast – båda typerna behövs – till andra nya partiledare/språkrör som Annie Lööf och Gustav Fridolin, som direkt i unga år kliver längst fram på den nationella mediescenen, till synes färdigstöpta och färdigformulerade från början.

Men för att Juholt ska kunna vända socialdemokratins nedgång krävs att han vågar vara obekväm inåt, utmana gamla beteendemönster, söka upp väljarna hellre än partifunktionärerna. Fredrik Reinfeldt lyckades vid sitt tillträde vända upp och ned på en hel del gamla föreställningar om moderat politik – men inom ramen för en klassisk konservatism.

Juholt har potential att åstadkomma något motsvarande för socialdemokratin. Han skulle kunna bryta mönstren, dumpa fördummande retorik, ge upp inaktuella fiendebilder, vrida och bända fram helt nya frågeställningar, problemformuleringar och perspektiv i debatten som inte förljuget drömmer sig tillbaka till 50-talet, utan som tar sitt avstamp i dagens verklighet – som för hela idédebatten framåt, inte söker släpa den decennier bakåt i tiden.

Mona Sahlin försökte, med krisinsikt, inleda en sådan självkritisk omprövning inom socialdemokratin, men fick inte tillräckligt internt stöd – delvis för att opinionssiffrorna var så höga ändå. Kanske är Juholts problem nu det omvända. Förra mandatperiodens tillförsikt att allt skall förbli vid det gamla har ersatts av panik och interna utrensningsförsök. Rummen börjar tömmas.

Kanske är de som inte låter sina identiteter slukas upp helt av Partiet och vi-och-dem-ruset, utan håller dörrar på glänt till världen utanför, på väg att förlora i inflytande. Allt medan en kärna finns kvar som drömmer om att allt ska kunna bli som det varit, och som i förlorade väljarna ser förrädare som har fräckheten att ge stöd åt andra partier. Ett moment 22 är på väg att uppstå: går det för bra dör självkritiken ut, går det för dåligt dör den också ut. Klarar Juholt att bryta det mönstret?

Juholts start som oppositionsledare har – till den slutsatsen kommer allt fler utanför den kärna som alltid har en sekteristisk automatpilot inställd på lovsång – varit under all kritik och en stor besvikelse. Och den kritiken har inte ett dyft med hyror eller kvitton, eller med låga opinionssiffror, att göra, utan med frånvaron av konsekvens, eftertanke och träffsäkerhet i uttalanden och utspel, med den oberäkneliga fladdrigheten i ställningstaganden och med bristen på fingertoppskänsla.

Det är inte över för Juholt ännu. Men är det något som krävs för att han ska kunna återvinna företroende, är det att han tar alla chanser att förknippas med politik igen, men sakfrågor, idéer och samhällsanalyser, med nya ansatser mot missförhållanden i samtiden som förvaltaralliansen inte orkar ta sig an. Men bortom tröttsamma fiendebilder, omtuggad 90-talsretorik och interna ritualer.

Jag börjar dock misstänka att Juholt inte vill, att han är på väg att bli en ledare som gör sitt parti lyckligt genom att krympa det, genom att tala till de dogmatiska, som inte orkar hålla en folkrörelsebredd.

Då har vi en regeringschef som vill representera allmänintresset, som varnar för visioner och ogillar ideologi, och en oppositionsledare som kämpar för att hålla en nostalgisk partikärna på gott humör, medan väljarna flyr. Det finns anledning att känna viss oro inför valrörelsen 2014.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,