Etikett: kunskap

Att väcka lust att veta mer – och 2014 som allmän spottkopp

Av , , 1 kommentar 7

Om bildningsideal, lärande och läsande handlar den här lilla påskbetraktelsen. Med teckning av Niklas Eriksson i papperstidningen på temat.

Och så några rader på slutet, bara här på bloggen, om hur kulturhuvudstadssatsningen håller på att bli en allmän spottkopp i Umeå på ett olyckligt och, tycker jag, oförtjänt sätt.

Jag får intrycket att även delar av kultur-Umeå börjar utnyttja upprördheten över kulturhuvudstadssatsningen väldigt slarvigt och lite när det passar, för att ge tjuvsmällar åt politikerna, trots att en inte oväsentlig del av den opinionen rymmer ett klassiskt motstånd mot kulturpolitiska satsningar överhuvudtaget. Det kan bli en opportunism som kommer surt efteråt.

Jag ber att få önska läsarna en trevlig påsk.

——————————————————

Att väcka lust att lära och läsa mer

"Den tidiga ungdomens bokhunger är något alldeles för sig. Jag häpnar ännu vid tanken på den vargaptit, varmed jag i de åren läste allt som kom inom räckhåll. (…) Det var ingen konst att sitta i en fönsterkarm eller på en parkbänk och läsa, läsa i ett sträck från morgon till kväll."
(Anders Österling, 1936, ur essäsamlingen Horisonter).

Själv satt jag vid ett hörnbord i skolbiblioteket. Av någon anledning tyckte jag en tid att Georg Trakl var det första man borde läsa. I dag ser jag inget i hans dikter av det jag måste ha sett då.

Det där maniska läsandet i ungdomen var länge för unga människor som att svepa över vida, men ändå, åtminstone skenbart, överblickbara marker efter den bästa odlingsjorden.

Det fanns en litteraturvärld som man kunde drömma om att famna, som tog slut vid den skimrande horisonten.

Många valde så småningom ut några åkrar i ett välkänt landskap, och slog sig ner. Fanns så bara bibeln i hemmet, vilket kanske inte var ovanligt ännu några generationer tidigare än Österlings, så kunde den räcka för ett livs läsning.

Andra blev aldrig nöjda, hastade rastlöst, återvände aldrig. De hade till slut varit nästan överallt, men aldrig upplevt fyra årstider på ett och samma ställe.

Att läsa kan vara ett livsverk lika mycket som att skriva. Det finns vandrare, som aldrig ser sig om. Och odlare, som lär känna varje sten, varje kaffedoft, i byn.
Men det fanns en drivkraft: att ha läst (nästan) allt man ville.

När Horace Engdahl en gång i tv fick frågan om det är bättre att läsa bra litteratur eller att läsa mycket, svarade han att det nog är bättre att läsa mycket. Så är det, om läsningen ska vara en inre drivkraft, inte ett yttre pliktuppfyllande.

Serietidningar, dessa förtalade kulturbärare, har betytt mycket för många av oss, som senare hittade till böckernas och de andra konstformernas värld. Gläds åt ungen som slukar serietidningar, som läser av lust. Det är den första förutsättningen. Vi fick aldrig rådet att läsa Kalle Anka eller Buster, men visste instinktivt bättre.

En del läser för att läka såren, andra för att öppna dem, förstå dem, stå ut med dem, många för att bara slippa tänka på dem. De flesta kanske nästan aldrig hinner eller orka läsa något, men bearbetar världen på andra sätt. Och har man läst som barn, fortsätter läsminnena att gro även under svåraste villkor senare.

En text ömsar skinn i takt med att läsaren lever sina dagar. Det är hemligheten med barnböcker, som går i arv, att sexåringen, trettioåringen och sjuttioåringen alla kan njuta av dem, men ser dem olika. Du kan aldrig kliva ned i samma bok två gånger.

Men inte ens för bokmalarna är drömmen om att hinna läsa allt, annat än fåfäng. Det är ingen ny neuros, men i takt med att utbudet blivit större för varje år av nya texter – och i takt med att allt fler texter blir lättillgängliga genom nya tekniska lösningar, samtidigt som människor skriver och i olika former publicerar texter som aldrig förr – blir det allt svårare att behålla en överblick som gör det möjligt att veta i förväg vad det är man vill hinna med att läsa. Det är en underbart skenande utveckling.

En underförstådd komponent i bildningsbegreppet har varit att känna till det som är viktigt och relevant, att ha ett slags grundbildning, att ha läst klassikerna, det ”man måste veta”. Det är i tilltagande grad en meningslös utgångspunkt, nu reducerad till handböcker i ”allt du måste veta”-temat som spelar kommersiellt på den gamla oron att inte ha koll på det som räknats som prestigefull kunskap.

Men inte ens den bredaste generalist kan i dag täcka mer än en skärva. När äldre personer beklagar sig över ungdomens kunskapsluckor är det ofta bara fråga om att nya generationer förskjuter tyngdpunkten i sin bildning till andra områden eller epoker. Men också en oundviklig följd av att luckorna oundvikligen blir fler för varje dag som utbudet växer och historien blir längre.

Drömmen om att veta allt har förmodligen slitit och dragit i människan sedan den första grottmålningen. Redan det första kända litterära verket – Gilgamesheposet, över 3000 år gammalt – berör allvetandet som ett tema:

"Han som såg Djupet, jordens grund,
Han erfor allt, förstod allt.
Gilgamesh, som såg Djupet, jordens grund,
Han erfor allt, förstod allt.
Han utforskade världens fyra hörn.
Han fick fulländad kunskap om allt som finns."

Och redan i grottdunklet satt säkert många och muttrade över de nyfikna, de som ville höra fler berättelser eller dansa en dans till. Bildningshungern och jantelagen har brottats i människan sedan dess.

Men i dag, mer än någonsin förr, behöver vi hjälpas åt, för att kunna se hela landskapet. Det enskilda allvetandet är en omöjlig ambition. En ung människa i dag har ett ojämförligt större utbud, oändligt fler alternativ, att välja bland än exempelvis Österlings generation hade i sin ungdom. Och vad som är en given klassiker att läsa kommer att bli allt mindre självklart framöver, ingen kommer att kunna ha en överblick, ingen kommer att kunna peka ut en väg genom litteraturen som den riktiga.

Där står den ensamma läraren, och ska svinga sitt trollspö över en hop truliga elever. Var börja, var ge sitt löfte om att just det eller det är mödan (detta vackra ord) värd?

Den enskilda auktoriteten kommer att ersättas av nätverk där trovärdighet och vägledning skapas tillsammans och där möjligheterna att dela med sig kommer att bli allt viktigare, för att kunna hantera, värdera, bedöma och kritiskt granska informationsflödena.

Även i ljuset av det kan den svåra debatten om upphovsrätt och fildelning ses.

Allt bildningsarbete står inför dramatiska förändringar.

Vi kommer att läsa ensamma på parkbänken, ensamma i fönsterkammen, för att stå ut, eller för att få veta mer, eller för att njuta. Men sedan, om vi vill få en hum om djupets och jordens grund, måste vi koppla upp oss mot ett gemensamt samtal av något slag. Därför räcker det inte att några läser. Många måste läsa.

I söndags skrev Dick Harrison, historiker, och Katarina Harrison Lindbergh, f d gymnasielärare, en artikel i Svenska Dagbladet till försvar för bildningsidealen. De skrev bland annat:

”Vi måste sluta säga att det inte spelar någon roll om man är duktig, sluta tala förminskande om kunskap och låtsas att den inte behövs i vår moderna värld. Kunskap är av godo. Ju fler som har den, desto bättre. Fråga inte vilka böcker du kan ignorera, utan vilka du kan läsa utöver de självklara. Sluta söka genvägar och börja gå omvägar, eftersom de ger dig ett rikare liv. Se inte lärandet som ett sätt att klara ett prov, utan som något som gör dig till en större människa.”

Ett sällsynt gott råd.

 ———————————————————————

Kulturhuvudstadssatsningen inför 2014 som spottkopp

För övrigt: Det här med att kommunen (och de företag som vill) som brukar ge julklappar till sina anställda kan välja att ge bort möjligheten att stödja ett kulturevenemang under 2014 som julklapp istället för vad man nu annars brukar ge – jag tycker det låter som en rätt sympatisk och odramatisk idé. Jag gissar att det givits bort rätt många slentrianmässiga arbetsgivarjulklappar genom åren med betydligt mindre tanke och substans bakom gesten än den här.

Kulturhuvudstadsåret håller på att bli en allmän spottkopp i Umeå, snart sagt oavsett vad en debatt handlar om. Allt sätts i relation till 2014, med hånfulla ord om kulturhuvudstadsåret – snobbigt, onödigt, elitistiskt, för mycket kultur, för lite kultur, fel sorts kultur – invändningarna är otaliga, motstridiga, men haglar.

Att uttrycka sig negativt om 2014 är något av det mest riskfria man kan göra i Umeå i dag. Och många hakar på, även dem som kanske borde ana ugglor i fler mossor än bara beslutsfattarnas.

Jag får intrycket att även delar av kultur-Umeå börjar utnyttja upprördheten över kulturhuvudstadssatsningen väldigt slarvigt och lite när det passar, för att ge tjuvsmällar åt politikerna, trots att en inte oväsentlig del av den opinionen rymmer ett klassiskt motstånd mot kulturpolitiska satsningar överhuvudtaget. Det kan bli en opportunism som kommer surt efteråt.

Instinkten att med det våta fingret i luften skälla på politiker blir starkare än orken att ta en titt på vilka olika samhällsanalyser och attityder en uppflammande opinion består av, innan man trampar med i varje upprördhet.

Det börjar kanske bli dags att bestämma sig hur man ser på det faktum att det anordnas ett kulturhuvudstadsår. Är det i grunden bra eller är det i grunden dåligt? Frågan är inte oviktig, för den som vill tala med kraft om hur huvudstadsåret planeras.

Man kan älska kultur och tycka att huvudstadsåret är fåneri, och man kan tycka att kultur är blaj men ändå tycka att huvudstadsåret är en rationell investering, men trovärdigheten i alla positioner stärks om man har reda och ordning på var man själv står i grundfrågan och vågar stå för det även när det inte är populärt.

Är kulturhuvudstadsåret som idé berömvärd eller förkastlig? Bygger kritiken mot 2014 på att man anser att projektet är onödigt från början eller på att man inte tror att det kommer att bli så bra som man hoppats?

All kritik mot hur saker arrangeras och prioriteras vinner i trovärdighet om det finns en rakryggad hållning i den frågan. Delar av kultur-Umeå får akta sig för vilka stämningar man utnyttjar, när man poserar i opposition mot beslutsfattare som från andra håll får skäll för att ha prioriterat kulturen för mycket.

Visst är det lite mer obekvämt att försvara en mer nyanserad ståndpunkt än att allt som beslutas är skit och alla beslutsfattare omdömeslösa idioter som inget begriper, men det är betydligt mer respektingivande än att hålla våta fingrar i luften, ducka för en fråga om kulturens ställning när den bränns i opinionen och istället spela på ett slentrianmässigt politikerförakt.

Kulturhuvudstadsarbetet står inför svåra problem, har många frågor kvar att besvara, har brakat in på ett antal stickspår och mår enbart bra av kritik, granskning och ifrågasättanden både från dem som vill allra mest och dem som inte vill ha arrangemanget överhuvudtaget. Men det vore sorgligt, och aningslöst, om hela kulturhuvudstadssatsningen skulle börja behandlas som en allmän spottkopp i debatten. Det förtjänar den inte.

1 kommentar
Etiketter: , , ,

En tredje termin, men av rätt skäl

Av , , 1 kommentar 12

Förslaget om ett treterminssystem inom högre utbildning, vilket jag är varmt för, är ämnet för en signerad krönika av mig på dagens ledarsida, där jag dock varnar för en del inslag i diskussionen kring förslaget, betonar behovet av livslångt lärande som kommer att öka i framtiden och varnar för en utveckling där "kuggar i maskineriet"-effektivitet börjar värderas högre än medborgar- och bildningsidealen:

———————————

En tredje termin inom högre utbildning

Beskedet att både alliansen och socialdemokraterna nu har uppfattningen att en tredje termin behövs inom högre utbildning är glädjande. En sådan reform har efterlysts från studenthåll och högskolepolitiker under lång tid. Införandet av ett treterminssystem vore en omstrukturering av utbildningsåret med flera poänger.

Framför allt skulle det förkorta studietiden för de allra flesta studenter. Utöver den samhällsekonomiska vinst det ger i ett läge när välfärdssystemen står inför stora demografiska prövningar, och längre yrkesliv sannolikt är oundvikliga om den sociala tryggheten ska kunna värnas, skulle det också vara till vinst på ett individuellt plan. Eftersom studielån, relativt låga lönelägen och jämförelsevis hög medelålder på dem som tar examen gör att en högre utbildning ofta ger dålig ekonomisk utdelning i Sverige, skulle en mer koncentrerad väg till examen kunna vara ett sätt att också göra det lönsammare att studera.

Det är argumentet för en tredje termin. Tidsutnyttjandet; att de som skaffar sig högre utbildning kommer snabbare ut i samhället igen. Det är till fördel inte minst för dem som saknar egna resurser eller privat stöd, och som inte har redan givna kontakter inom näringsliv och företagssamhet, och har därför en rättvisedimension.

Däremot är det viktigt, när en utredning tillsätts, att den har rätt utgångspunkter och perspektiv.
Ett treterminssystem tar exempelvis bort möjligheten till längre sommarjobb, och därmed det som för många varit en källa till både delfinansiering av studier och samling av arbetsmarknadserfarenheter. Konsekvensen av en tredje termin måste därför rimligen bli högre studiemedel.
I gårdagens argumentation kring treterminssystemet förekom också ett annat tema som får varningsklockorna att ringa, nämligen talet om att högre utbildning i högre grad ska förbereda studenterna för arbetsmarknaden. Det är något annat, och mer problematiskt, än att studierna ska genomföras med bättre tidsutnyttjande. Om utbildningen effektiviseras gäller det tvärtom att mer än någonsin hålla värn mot ett utbrett och kortsiktigt nyttotänkande.

Att universitet och högskolor ska samarbeta med näringslivet när det går att hitta gemensamma kontaktytor och projekt är självklart, och borde ske oftare. Och att ett lärosäte färgas av sitt regionala läge är inte bara oundvikligt utan starkt önskvärt.
Men det är inte samma sak som att den högre utbildningen som helhet och till sin grundfilosofi ska utformas för att förbereda studenter för arbetsmarknaden. Jag vill till och med påstå att det senare synsättet – att universitet och högskolor ska fylla existerande behov inom näringslivet uttrycker en föråldrad samhällsanalys – fixerad vid det industrisamhälle vi långsamt lämnar bakom oss – som missförstår framtidens demokrati, arbetsmarknad och tillväxt.

Den gamla industriekonomin där människor jobbade med samma sak genom yrkeslivet, där man utbildade sig en gång för arbetsmarknadens behov och där de dominerande näringarna var storskaliga, förutsägbara och statiska, har minskat i betydelse.
Den nya verklighet som väntar – entreprenörsdriven och mer ombytlig tjänsteekonomi med rörligare arbetsmarknad och fler karriärbyten under ett yrkesliv som måste vara längre för att välfärden ska kunna finansieras – ökar behovet av livslångt lärande.

Människor mognar, och måste få mogna, i olika takt. När studietiden förkortas, måste möjligheten att påbörja eller fortsätta högre utbildning flera gånger och i olika livsfaser förbättras. Vi som förespråkar en flexiblare arbetsmarknad i en småföretagarekonomi måste även se vad det kräver i form av inte bara generell välfärd, utan också fler utbildningsvägar och livslångt lärande. Skolan måste, i linje med aktuella reformer, vara tydligt kunskapsinriktad, och bättre yrkesutbildningar är utmärkt. Men att människor mognar olika snabbt kan inte beslutas bort, och ingen får stämplas med en definitiv etikett redan som 18-åring eller 25-åring eller 45-åring. Lysande studenter och briljanta forskare kan utkristallisera sig långt senare. Brådmogna akademiker kan tröttna och vilja söka andra verksamheter. Att tilltros nya chanser, när samhället ställer krav på omställningsförmåga, är också en fråga om humanism och solidaritet i samhällsklimatet.

Dessutom vore det till nackdel även ur ett tillväxtsperspektiv om högre utbildning utformades utifrån aktuella behov. När den redan dokumenterade nyttan styr för mycket görs inga innovationer, bryts ingen ny mark, sker ingen fördjupning. Välstånd och innovationer hör ihop. Det är inte högre utbildning som ska förbereda för arbetsmarknaden, utan arbetsmarknaden som borde vara bättre förberedd på högre utbildning. Jag är övertygad om att exempelvis bred humanistisk bildning kommer att vara mycket högt värderat i framtidens näringsliv, med sin generalistiska prägel och flexibla tillämpbarhet, när den klassiska Adam Smithska arbetsfördelningsmodellen inte är lika ensamt dominerande längre.
Och så finns framför allt högre utbildning, liksom kulturliv, av demokratiska skäl, för att främja kritiskt, självständigt tänkande.
En tredje termin är en utmärkt och framåtsyftande reform. Men glöm inte att värna medborgar- och bildningsidealen mer än "kuggar i maskineriet"-effektivitet.

1 kommentar
Etiketter: , , ,

Välfärd uppstår inte ur tomma intet

Av , , 2 kommentarer 10

Jag tänker på vad Tor Hedberg sa i sitt minnestal direkt efter nära vännen Karl Staaffs död 1915:

”Ty han var statsman, en av de få vi ägt, så visst som därför med ledaregenskaperna även kräves en viljans idealitet, som syftar längre än att utnyttja de tillfälliga konjunkturerna. Konjunkturernas man var han icke, och när han dock för sakens skulle trodde sig börja utnyttja dem, var han kanske minst på sin plats. I de stora, avgörande ögonblicken gjorde han det icke – det har stundom lett honom till men, men skall lända honom till heder. (…) Han hade moralistens brist på smidighet, hans ovilja att taga hänsyn till de små psykologiska nyanserna; i de stora ögonblicken hade han moralistens mod och offervillighet.”

Och jag tänker på vad den åldrande, tyske förbundskanslern Konrad Adenauer – en mångbottnad politiker – sa med knarrig stämma i en intervju 1963:

”Mina herrar, en skicklig politiker måste inte bara veta mycket, måste inte bara tänka realistiskt, inte bara kunna analysera – utan måste ha mod också.”

Handlar den svenska valrörelsen 2010 så här långt om det den borde? Präglas den av mod och offervillighet i de politiska utspelen? Nej, inte i tillräckligt hög grad, och det kan bli dyrbart i slutänden.

Politiskt mod likställs ofta – helt felaktigt – med ensidiga, svart-vita, överdrivna ställningstaganden som väcker rabalder eller uppfattas som tokprovocerande, trots att de inte har någon större substans och eller får några större konsekvenser. Politiskt engagemang utmålas ibland av medierna – vilket är nonsens – som liktydigt med flitigt bruk av slagord, historielöshet som ursäkt för bombastisk ”det var bättre förr”-nostalgi och floskulösa demonstrationer.

Betydligt mer värdefullt är det när politiska ledare eller partier även mitt under en valrörelse vågar diskutera svåra, angelägna, brådskande och intellektuellt utmanande frågor utan enkla svar eller givna allianser, där själva frågeställandet i sig riskerar att utlösa processer som kan ruinera en hel pr-strategi, i ett slag göra beställda valaffischer irrelevanta, splittra en koalition eller lägga en valkampanj i medieskugga.

Politiskt mod kan vara att ägna de femton sekunderna i media åt att ställa frågor som inte bara är retoriska. Politiskt mod förutsätter under alla omständigheter att man då och då lämnar det bottenlöst trista, pubertala och förutsägbara rollspelet partier och regeringsalternativ emellan.

Den modiga politikern ser ett olöst och ignorerat problem och tar sig an det; gör det till huvudsak, gömmer inte undan det i någon fotnot – kosta vad det kosta vill. Den modiga politikern litar också – det hör till – på väljarnas förmåga att skilja substans från luftslott, och utgår från att väljarna över tid föredrar politiska företrädare som använder sin tid i rampljuset till det väsentliga och meningsfulla hellre än det tramsiga eller infantila.

I Sverige hålls val vart fjärde år. Då är den politiska uppmärksamheten på topp. Då lyssnar väljarna till kandiderande beslutsfattare på ett sätt som inte sker mitt under mandatperioderna. Det är då samhällsdebatten ska nå sin levnads höjder, vara som mest kvalificerad och lyfta fram de riktigt sammansatta samhällsproblemen på allvar och utifrån olika ideologiska perspektiv.

Ibland lyckas det.

Socialdemokraterna förmådde vid några avgörande tillfällen under sin långa regeringsperiod efter andra världskriget att trots maktinnehav föra en seriös, allvarlig och öppen diskussion med medborgarna om svåra vägval, medan oppositionspartierna tillsammans i ärlighetens namn inte verkade representera någon riktigt sammanhängande samhällsanalys.

I modern tid bjöd 2006 på en valrörelse som i ovanligt hög grad handlade om avgörande, komplexa framtidsfrågor och där alliansen tog medborgarna på betydligt större intellektuellt allvar än en idélös och arrogant socialdemokrati.

Men ofta blir det tvärtom.

Årets valrörelse har – i takt med att utspelen kommer allt tätare – börjat få en oroväckande ytlig karaktär av ”vem fördelar mest till flest utan att riskera en jobbig debatt”-tävling. Det är för torftigt.

De senaste årens globala lågkonjunktur och genomgripande strukturomvandlingar har gett Sverige en isande föraning om vad som kan vänta om vi inte håller ångan uppe som kunskaps-, forsknings- och företagarland.

Och krisens verkningar på arbetsmarknaden borde tjäna som grundkurs i dels varför välfärdssystemens pålitlighet inte får förvandlas till en konjunkturfråga, dels varför en mer flexibel arbetsmarknad, med regelverk som inte stänger ute vissa grupper och som är anpassade till en ny tid, i allra högsta grad är en trygghetsfråga. Välfärd, kultur och infrastruktur uppstår inte ur tomma intet, och kan inte finansieras av frasradikalism.

Sambandet mellan välstånd och välfärd är inte något hokuspokus – utan konkret och osentimentalt. Att i en politisk kampanj bara önska sig, tala om och utlova mer välfärd, eller inom systemens ramar dela ut löfte om pengar till bestämda, röststarka grupper, utan att ägna en tanke åt vad det är som i slutändan skapar nya resurser i ett samhälle – enskilda människors arbetsinsatser, ökade kunskaper genom utbildning och forskning, teknisk utveckling och effektivisering (omställningen till den nya gröna, förnyelsebara ekonomin som tillväxtfaktor, inte tillväxthot), uppfinningar och idéer, entreprenörskap inom nya branscher, frihandel och fredlig samlevnad – är oseriöst och bedrägligt.

Och att reducera varje enskild sakdebatt till att handla bara om resurser – inte kvalitet och system – vore också ett allvarligt misstag.

Men sambandet mellan välstånd och välfärd är dubbelspårigt. Det är inte enbart investeringsviljan, förnyelsekraften och omställningsförmågan i ekonomin avgör hur välfärden står pall i svåra tider.

Fungerande generella trygghetssystem och socialförsäkringar underlättar i sin tur just rörlighet och flexibilitet i ett samhälle – gör det mer rationellt för människor att ta risker, vidareutbilda sig och när det krävs byta spår.

Välstånd och välfärd – hur bör den moderna, sociala marknadsekonomin utformas med regelverk, driftsformer, skattesystem och trygghetslösningar i 2000-talets nya rörliga, tjänsteekonomi för att göra det sambandet så starkt och dubbelriktat som möjligt? Det är den verkliga trygghetsfrågan.

Om den – och om villkoren för arbete, utbildning, forskning, handel och företagande i ett stundande sekel av hård global konkurrens – borde årets valrörelse handla mycket mer än om ökade bidrag åt barnfamiljer, populistiska angrepp på människor som köper hushållsnära tjänster, skattesänkningar för pensionärer eller friårsreformer för mindre arbete.

Det är svåra frågor förvisso, att driva valrörelse med. Men att hålla tummarna, vilja väl, demonisera motståndare och gasta floskler räcker inte.