Etikett: bildning

Att väcka lust att veta mer – och 2014 som allmän spottkopp

Av , , 1 kommentar 7

Om bildningsideal, lärande och läsande handlar den här lilla påskbetraktelsen. Med teckning av Niklas Eriksson i papperstidningen på temat.

Och så några rader på slutet, bara här på bloggen, om hur kulturhuvudstadssatsningen håller på att bli en allmän spottkopp i Umeå på ett olyckligt och, tycker jag, oförtjänt sätt.

Jag får intrycket att även delar av kultur-Umeå börjar utnyttja upprördheten över kulturhuvudstadssatsningen väldigt slarvigt och lite när det passar, för att ge tjuvsmällar åt politikerna, trots att en inte oväsentlig del av den opinionen rymmer ett klassiskt motstånd mot kulturpolitiska satsningar överhuvudtaget. Det kan bli en opportunism som kommer surt efteråt.

Jag ber att få önska läsarna en trevlig påsk.

——————————————————

Att väcka lust att lära och läsa mer

"Den tidiga ungdomens bokhunger är något alldeles för sig. Jag häpnar ännu vid tanken på den vargaptit, varmed jag i de åren läste allt som kom inom räckhåll. (…) Det var ingen konst att sitta i en fönsterkarm eller på en parkbänk och läsa, läsa i ett sträck från morgon till kväll."
(Anders Österling, 1936, ur essäsamlingen Horisonter).

Själv satt jag vid ett hörnbord i skolbiblioteket. Av någon anledning tyckte jag en tid att Georg Trakl var det första man borde läsa. I dag ser jag inget i hans dikter av det jag måste ha sett då.

Det där maniska läsandet i ungdomen var länge för unga människor som att svepa över vida, men ändå, åtminstone skenbart, överblickbara marker efter den bästa odlingsjorden.

Det fanns en litteraturvärld som man kunde drömma om att famna, som tog slut vid den skimrande horisonten.

Många valde så småningom ut några åkrar i ett välkänt landskap, och slog sig ner. Fanns så bara bibeln i hemmet, vilket kanske inte var ovanligt ännu några generationer tidigare än Österlings, så kunde den räcka för ett livs läsning.

Andra blev aldrig nöjda, hastade rastlöst, återvände aldrig. De hade till slut varit nästan överallt, men aldrig upplevt fyra årstider på ett och samma ställe.

Att läsa kan vara ett livsverk lika mycket som att skriva. Det finns vandrare, som aldrig ser sig om. Och odlare, som lär känna varje sten, varje kaffedoft, i byn.
Men det fanns en drivkraft: att ha läst (nästan) allt man ville.

När Horace Engdahl en gång i tv fick frågan om det är bättre att läsa bra litteratur eller att läsa mycket, svarade han att det nog är bättre att läsa mycket. Så är det, om läsningen ska vara en inre drivkraft, inte ett yttre pliktuppfyllande.

Serietidningar, dessa förtalade kulturbärare, har betytt mycket för många av oss, som senare hittade till böckernas och de andra konstformernas värld. Gläds åt ungen som slukar serietidningar, som läser av lust. Det är den första förutsättningen. Vi fick aldrig rådet att läsa Kalle Anka eller Buster, men visste instinktivt bättre.

En del läser för att läka såren, andra för att öppna dem, förstå dem, stå ut med dem, många för att bara slippa tänka på dem. De flesta kanske nästan aldrig hinner eller orka läsa något, men bearbetar världen på andra sätt. Och har man läst som barn, fortsätter läsminnena att gro även under svåraste villkor senare.

En text ömsar skinn i takt med att läsaren lever sina dagar. Det är hemligheten med barnböcker, som går i arv, att sexåringen, trettioåringen och sjuttioåringen alla kan njuta av dem, men ser dem olika. Du kan aldrig kliva ned i samma bok två gånger.

Men inte ens för bokmalarna är drömmen om att hinna läsa allt, annat än fåfäng. Det är ingen ny neuros, men i takt med att utbudet blivit större för varje år av nya texter – och i takt med att allt fler texter blir lättillgängliga genom nya tekniska lösningar, samtidigt som människor skriver och i olika former publicerar texter som aldrig förr – blir det allt svårare att behålla en överblick som gör det möjligt att veta i förväg vad det är man vill hinna med att läsa. Det är en underbart skenande utveckling.

En underförstådd komponent i bildningsbegreppet har varit att känna till det som är viktigt och relevant, att ha ett slags grundbildning, att ha läst klassikerna, det ”man måste veta”. Det är i tilltagande grad en meningslös utgångspunkt, nu reducerad till handböcker i ”allt du måste veta”-temat som spelar kommersiellt på den gamla oron att inte ha koll på det som räknats som prestigefull kunskap.

Men inte ens den bredaste generalist kan i dag täcka mer än en skärva. När äldre personer beklagar sig över ungdomens kunskapsluckor är det ofta bara fråga om att nya generationer förskjuter tyngdpunkten i sin bildning till andra områden eller epoker. Men också en oundviklig följd av att luckorna oundvikligen blir fler för varje dag som utbudet växer och historien blir längre.

Drömmen om att veta allt har förmodligen slitit och dragit i människan sedan den första grottmålningen. Redan det första kända litterära verket – Gilgamesheposet, över 3000 år gammalt – berör allvetandet som ett tema:

"Han som såg Djupet, jordens grund,
Han erfor allt, förstod allt.
Gilgamesh, som såg Djupet, jordens grund,
Han erfor allt, förstod allt.
Han utforskade världens fyra hörn.
Han fick fulländad kunskap om allt som finns."

Och redan i grottdunklet satt säkert många och muttrade över de nyfikna, de som ville höra fler berättelser eller dansa en dans till. Bildningshungern och jantelagen har brottats i människan sedan dess.

Men i dag, mer än någonsin förr, behöver vi hjälpas åt, för att kunna se hela landskapet. Det enskilda allvetandet är en omöjlig ambition. En ung människa i dag har ett ojämförligt större utbud, oändligt fler alternativ, att välja bland än exempelvis Österlings generation hade i sin ungdom. Och vad som är en given klassiker att läsa kommer att bli allt mindre självklart framöver, ingen kommer att kunna ha en överblick, ingen kommer att kunna peka ut en väg genom litteraturen som den riktiga.

Där står den ensamma läraren, och ska svinga sitt trollspö över en hop truliga elever. Var börja, var ge sitt löfte om att just det eller det är mödan (detta vackra ord) värd?

Den enskilda auktoriteten kommer att ersättas av nätverk där trovärdighet och vägledning skapas tillsammans och där möjligheterna att dela med sig kommer att bli allt viktigare, för att kunna hantera, värdera, bedöma och kritiskt granska informationsflödena.

Även i ljuset av det kan den svåra debatten om upphovsrätt och fildelning ses.

Allt bildningsarbete står inför dramatiska förändringar.

Vi kommer att läsa ensamma på parkbänken, ensamma i fönsterkammen, för att stå ut, eller för att få veta mer, eller för att njuta. Men sedan, om vi vill få en hum om djupets och jordens grund, måste vi koppla upp oss mot ett gemensamt samtal av något slag. Därför räcker det inte att några läser. Många måste läsa.

I söndags skrev Dick Harrison, historiker, och Katarina Harrison Lindbergh, f d gymnasielärare, en artikel i Svenska Dagbladet till försvar för bildningsidealen. De skrev bland annat:

”Vi måste sluta säga att det inte spelar någon roll om man är duktig, sluta tala förminskande om kunskap och låtsas att den inte behövs i vår moderna värld. Kunskap är av godo. Ju fler som har den, desto bättre. Fråga inte vilka böcker du kan ignorera, utan vilka du kan läsa utöver de självklara. Sluta söka genvägar och börja gå omvägar, eftersom de ger dig ett rikare liv. Se inte lärandet som ett sätt att klara ett prov, utan som något som gör dig till en större människa.”

Ett sällsynt gott råd.

 ———————————————————————

Kulturhuvudstadssatsningen inför 2014 som spottkopp

För övrigt: Det här med att kommunen (och de företag som vill) som brukar ge julklappar till sina anställda kan välja att ge bort möjligheten att stödja ett kulturevenemang under 2014 som julklapp istället för vad man nu annars brukar ge – jag tycker det låter som en rätt sympatisk och odramatisk idé. Jag gissar att det givits bort rätt många slentrianmässiga arbetsgivarjulklappar genom åren med betydligt mindre tanke och substans bakom gesten än den här.

Kulturhuvudstadsåret håller på att bli en allmän spottkopp i Umeå, snart sagt oavsett vad en debatt handlar om. Allt sätts i relation till 2014, med hånfulla ord om kulturhuvudstadsåret – snobbigt, onödigt, elitistiskt, för mycket kultur, för lite kultur, fel sorts kultur – invändningarna är otaliga, motstridiga, men haglar.

Att uttrycka sig negativt om 2014 är något av det mest riskfria man kan göra i Umeå i dag. Och många hakar på, även dem som kanske borde ana ugglor i fler mossor än bara beslutsfattarnas.

Jag får intrycket att även delar av kultur-Umeå börjar utnyttja upprördheten över kulturhuvudstadssatsningen väldigt slarvigt och lite när det passar, för att ge tjuvsmällar åt politikerna, trots att en inte oväsentlig del av den opinionen rymmer ett klassiskt motstånd mot kulturpolitiska satsningar överhuvudtaget. Det kan bli en opportunism som kommer surt efteråt.

Instinkten att med det våta fingret i luften skälla på politiker blir starkare än orken att ta en titt på vilka olika samhällsanalyser och attityder en uppflammande opinion består av, innan man trampar med i varje upprördhet.

Det börjar kanske bli dags att bestämma sig hur man ser på det faktum att det anordnas ett kulturhuvudstadsår. Är det i grunden bra eller är det i grunden dåligt? Frågan är inte oviktig, för den som vill tala med kraft om hur huvudstadsåret planeras.

Man kan älska kultur och tycka att huvudstadsåret är fåneri, och man kan tycka att kultur är blaj men ändå tycka att huvudstadsåret är en rationell investering, men trovärdigheten i alla positioner stärks om man har reda och ordning på var man själv står i grundfrågan och vågar stå för det även när det inte är populärt.

Är kulturhuvudstadsåret som idé berömvärd eller förkastlig? Bygger kritiken mot 2014 på att man anser att projektet är onödigt från början eller på att man inte tror att det kommer att bli så bra som man hoppats?

All kritik mot hur saker arrangeras och prioriteras vinner i trovärdighet om det finns en rakryggad hållning i den frågan. Delar av kultur-Umeå får akta sig för vilka stämningar man utnyttjar, när man poserar i opposition mot beslutsfattare som från andra håll får skäll för att ha prioriterat kulturen för mycket.

Visst är det lite mer obekvämt att försvara en mer nyanserad ståndpunkt än att allt som beslutas är skit och alla beslutsfattare omdömeslösa idioter som inget begriper, men det är betydligt mer respektingivande än att hålla våta fingrar i luften, ducka för en fråga om kulturens ställning när den bränns i opinionen och istället spela på ett slentrianmässigt politikerförakt.

Kulturhuvudstadsarbetet står inför svåra problem, har många frågor kvar att besvara, har brakat in på ett antal stickspår och mår enbart bra av kritik, granskning och ifrågasättanden både från dem som vill allra mest och dem som inte vill ha arrangemanget överhuvudtaget. Men det vore sorgligt, och aningslöst, om hela kulturhuvudstadssatsningen skulle börja behandlas som en allmän spottkopp i debatten. Det förtjänar den inte.

1 kommentar
Etiketter: , , ,

Bildning, hantverk, frihet

Av , , Bli först att kommentera 12

En gång i tiden kunde jag, men kan inte längre, citera slutdelen av Brantings tal i författningsfrågan 1918 och Lincolns Gettysburg-tal utantill. Nu försöker jag lära in Vilhelmina-poeten Bo Johanssons tänkvärda dikt Bofast från samlingen “För all dess rikedoms skull” (1984). Det här är en torsdagskrönika till försvar för bildning och hantverk, värdet av att kunna saker utantill, tankens och händernas minne, insikten om lärandets oundvikliga möda. I papperstidningen finns en teckning på temat av Niklas Eriksson med sedvanlig briljans.

————————————————————-

Bildning, hantverk, frihet

”Vi förstår att vi fysiskt kanske inte kommer att överleva. Men vi borde försöka att överleva mentalt och försöka tala om saker som vi har tillsammans. Som till exempel: minns du melodin från Beethovens nionde symfoni? Och så började vi sjunga för varandra, för att komma bort från skräcken, för att få våra hjärnor att tänka på andra saker. Vi talade om Van Gogh och om Rembrandt. (…) Alla såna saker, för att komma bort från våra tankar, för att ta oss ut ur det här. Och jag tror verkligen att det hjälpte.”
En överlevande från Förintelsen berättar om sin tid i Auschwitz i filmdokumentären ”Anne Frank remembered”

Det här är ett försvarstal för bildningsideal, hantverkstraditioner och värdet av att kunna saker utantill. Att bära kunskaper och färdigheter, tankens och händernas bildning, med sig och inom sig, lagrade till erfarenheter som en del av personligheten, skapar beredskap för ögonblickets utmaningar, svårigheter och plötsliga vägval. Det är i det kaotiska, kanske ibland tragiska ögonblicket som ett rikt material av inre kunskaper och perspektiv, förståelse för sammanhang, möjligheten att se paralleller, gömmor av bilder, ord och uttryck, självklara och säkra handgrepp – allt det som formar, balanserar och eggar våra reaktioner, våra bedömningar och vårt agerande – är ovärderliga.

Bara det vi redan bär inom oss – bildning, värderingar, instinkter och egna erfarenheter – sätter oss i stånd att snabbt, här och nu, avslöja myter, bildra front mot propaganda, göra egna bedömningar och självständigt se möjligheter och mänskligheter. Bildningsprocessen är per definition långsam. Den kan inte ersättas av en snabb blick i ett inbillat facit. Att bara punktvis och tillfälligt inhämta fakta ger dåliga beslutsunderlag och sårbarhet för missbedömningar och vilseledningar. Bildning och tillgång till informationskällor är inte samma sak.

Hantverkets bildning, händernas minne, kroppens minne, skapar självständighet, självkänsla, djupare förståelse för grundläggande processer i världen och makt över den egna situationen – oavsett om den används i professionell praktik eller inte. Det vi kan själva förstår vi bättre även när vi inte utnyttjar kunskapen. Hantverket vidgar och fördjupar vår världsbild.

Föreställningen att lärande och bildning, kunskap som man gör till sin egen och sedan förädlar i mödosamma processer, blivit överflödigt eller förlegat, bygger på en reaktionär och naiv tro på nyauktoriteter och nyöverhet.
Som om människor inte behöver rustas för livet med egna lagrade kunskaper som underlag för beslut, mylla för instinkter och beredskap för krislägen, bara för att ytfakta och andras kungöranden går att söka fram snabbare än blixten. Som skulle kritiskt tänkande vara en plastblomma.

Tack vare teknikens utveckling har vi ur ett bildningsperspektiv aldrig levt i en bättre, friare, mer egalitär epok. Men den som tror att informationsteknologins fantastiska möjligheter till spridning och bearbetning gör det svåra, trägna och ibland tråkiga inlärandet överflödigt, den som tror att kunskap är lika med kort väg till information, den som tror att lärarrollen kan reduceras till rastvaktens, den som tror att kunskap inte kräver vägledning och inte kostar ansträngning, den som tror att frånvaro av vägledning och ansträngning – bristen på krav och solidariskt stöd i kombination – inte har ett högt pris, individuellt och kollektivt, har inget förstått.

Tekniken är en oslagbar hjälp för den bildningshungrige, sparar tid och omvägar, vidgar tillgången till material enormt och demokratiserar debatten. Men bildningens och kunskapens oundvikliga, nyttiga och utvecklande möda, för tanke och kropp, består.

Bildningsidealet, och det var så folkrörelserna formade det, måste också ha en frihetsdimension som ofta glöms bort. Bildning är inte kungsord ovanifrån, färdiga, statiska uppsättningar av kunskaper och färdigheter som ska förvärvas. Bildningsprocessen måste vara antiauktoritär och öppen, ifrågasättande och problematiserande. Den manifesteras inte av titlar och diplom, utan är varje medborgares egen sak och rikedom. Möda för frihet, inte för inordning. Kunskap för skapande, inte för efterhärmning. Bildning och utbildning är inte synonymer.

”En extrem form av omläsning är att lära sig utantill. Det har jag ägnat mig åt hela livet. Jag är lika full av dikter, vilka snurrar i mitt medvetande i samma stund jag låter dem komma, som en bikupa är fylld av bin. (…) Dikter, som man kan på detta sätt, blir en kära för den mödas skull de vållat. Ett bättre och stöldsäkrare bagage kan man inte ha med sig genom livet.”
Olof Lagercrantz i ”Om konsten att läsa och skriva”.

Ska man hårdra det har det senaste halvseklets skoldebatt präglats av å ena sidan en skadligt naiv och negativ syn på lärande och kunskap, å andra sidan en storartad frigörelse från hierarkiska, exkluderande strukturer inom utbildning och samhälle. Bilden är som alltid komplicerad. Men bildnings- och hantverksidealen, insikten om lärandets möda och värde, är nu som förr en fråga om både frihet och jämlikhet. Börja där.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Vilka lyfts fram som hjältar?

Av , , 1 kommentar 7

Min lördagskrönika den här veckan handlar lite om hjälteideal:

———————————————————-

Vilka lyfts fram som hjältar i samhället?

Vilka lyfts fram som hjältar i ett samhälle? Vilka insatser hyllas, kring vilka personer skapar medier och folkmun snack och sus? Vilkas handlingar, liv och karriärer fängslar, romantiseras och presenteras som förebildliga i hyllningsreportage, hovporträtt, idolbilder och rubriker?

Veckorna när nobelpristagarna – banbrytande forskare, kvalificerade författare, modiga politiskt aktiva – meddelas känns ofta som en välbehövlig paus från en deprimerande vardag av ytliga, lätt vulgära och snuttifierande hjältebilder i samhällsdebatt och medier.

Plötsligt hyllas människor för epokgörande vetenskapliga upptäckter, för avancerade kulturinsatser, för långvariga politiska engagemang och risktaganden. Det är en veckas frist från jantelagens skepsis mot högre utbildning och plugghästar, från snuttifieringens olust inför det som inte går att sammanfatta i några få tecken och kommersialisera med grovhuggen marknadsföring, från politikerföraktets dryga nedlåtenhet mot människor som offrar tid och kraft på att arbeta med samhällsfrågor i organiserad form.

Resten av året är det helt andra hjältebilder som dominerar. Inget fel på dem: idrottsstjärnor, populärmusiker, filmskådespelare, kungligheter, komiker, programledare, dokusåpekändisar, lottovinnare, lättciterade aktivister, osv. Men det som är påtagligt är hur stark misstänksamheten är mot andra kategorier av också framgångsrika, aktningsvärda personer: de som lyckats med en företagsidé, de som utbildat sig och fortsatt med vetenskaplig verksamhet, de som visat seriösa politiska kvaliteter och fortfarande är aktiva.

De måste alltid genomgå ritualen att först be om ursäkt, att visa sin vanlighet, att banalisera sig själva, att försäkra att de också är intresserad av fotboll och öl, att betona att de inte tror att de är något, att de inte gör anspråk på att vara förebilder, allt på ett sätt som inte andra kända aktörer behöver, eftersom medierna i andra fall står på kö för att berätta om framgångssagorna, om det som sticker ut och är annorlunda.

Den kock i Sverige som lagar ovanlig mat lever farligt som inte inledningsvis i en intervju betonar att han eller hon naturligtvis gillar husmanskost. Det är ett lustigt exempel på när jantelagen blir norm. När en stad blir utnämnd till kulturhuvudstad anstränger sig alla till det yttersta att betona att året inte får bli finkulturellt (vilket är bra rent språkligt, då uttrycket är oanvändbart, men populistiskt och fegt i sak).

Undantag, med hjältar av annat slag, som Christer Fuglesang, finns, men de är få. Värst är det förstås om någon samtidigt är både högutbildad, har blivit rik som privat företagare och dessutom är politiker – då får medierna fnatt i försöken att så tvivel om vederbörandes karaktär och bakgrund.

För ett samhälle är det på sikt negativt om den typ av karriärer och insatser som är av avgörande betydelse för hur resurser genereras till välfärd, kultursektor, civilsamhälle och nyinvesteringar konsekvent ifrågasätts som suspekta och osympatiska.

Då tappar ett land när det gäller innovationer, när det gäller bildningsnivå, när det gäller företagsamhet och när det gäller kultur. Då blir ett land fattigare och sämre förberett på nästa våg av strukturomvandlingar och samhällsförändringar, som vi vet kommer att komma, eftersom historien aldrig sett något annat.

Vad ser barnet som står på skolgården och drömmer om sin framtid?
Hur definieras framgång i livet? Hur respekteras träget lönearbete i det tysta och oglamorösa, hur respekteras förverkligande av en idé eller ett intresse genom eget företagande, hur respekteras utbildning och kunskap? Väger sånt någonsin lika tungt som idrott, kändisskap, glamorös börd eller den ultimata folkhemsprestationen att bli rik genom tur i spel eller skraplotter?

I det relativt framgångsrika Sverige år 2010 är det en sak att oroas för: att vi fortfarande, och trots två vunna val för allianspartierna, i hög grad lever på gamla ekonomiska meriter och inte ägnar tillräcklig uppmärksamhet åt hur framtidens välstånd måste förberedas och grundläggas.

Då är synen på akademiker, på forskare, på lärare, på författare och, inte att förglömma, på företagare, en viktig del.
Jantelagen har länge styrt just synen på entreprenörer i svensk samhällsdebatt. Både nyhetsmedier och politiska debattörer med socialistiska förtecken har haft som standardmall och instinkt att betrakta småföretagare som något suspekt, som små folkefiender i en marxistisk grundanalys, som något på sin höjd nödvändigt ont. Storbolagsdirektörer och fackpampar har låtits hålla hov, småföretagare behandlats illa.

Jantelagen har länge gällt människor som engagerat sig politiskt och därför i mediernas ögon nästan automatiskt hamnat i kategorin troliga skurkar det gäller att "avslöja". Undantag har gjorts för äldre män som avslutat sina politiska karriärer och övergått till att tala illa om i huvudsak kvinnliga efterträdare – till dem, nästan aldrig en kritisk motfråga.

I bevakning av utbildningspolitik har både tongivande vänsterdebattörer och nyhetsmedier länge haft som utgångspunkt att lärande, kunskapsmål, bildningstraditioner och kvalitetsmått varit något smått reaktionärt. De senaste årens angrepp i vissa kommuner på läraryrket med förslag om att göra elevbetyg till utgångspunkt för lönesättningar har bubblat upp ur den tankesörja där de klassiska folkrörelsernas bildningsideal och jämlikhetsideal – och hur nära de hänger ihop – glömts bort.

Och forskningssatsningar har väl aldrig förärats en kampanj eller ett drev.

I det nya politiska landskap som växer fram hör det till de saker väljarna börjat få nog av och vill hålla borta från regeringsmakten. Inte minst det där med träget arbete bortom strålkastarljuset, även i form av företagande, har vunnit i aktning. Att med en skenhelig klasskampsretorik – trots proggetablissemang, Hollywoodskådespelare och medaljrika idrottsstjärnor som dragplåster i valrörelser – vara emot vinstdriven småföretagsamhet, kämpande entreprenörskap i nya branscher, kunskapsmål i skolan och lite större egenmakt även för människor med låga inkomster, är inte en gångbar linje för dem som vill få väljarnas mandat. Det är befriande.

Gamla mediesocialistiska föreställningar om hur motsättningar, hierarkier och privilegier i samhället ser ut, vilka som är mäktiga och vilka som sliter ont i det tysta, hur intressegemenskaper formas, krackelerar och ersätts av en mer nyanserad, mänskligt insiktsfull verklighetsuppfattning med socialliberala utgångspunkter. Då räknas hårt slitande småföretagare på första gången på länge till hjältarna.

I den nya bilden skulle man också önska att bildningsbärare och forskare oftare, åtminstone med någon promille av den positiva uppmärksamhet olika kändisar tillägnas, fick figurera i hjälteroller, som förtjänta av erkänsla för viktiga insatser, som tänkbara förebilder för barnet på skolgården.

Förhoppningsvis kan nobelprisveckorna varje år vara dropparna som urholkar stenen.

————————————

…för övrigt: litteraturpriset till peruanske författaren Mario Vargas Llosa och fredspriset till kinesiske regimkritikern Liu Xiaobo. Två utmärkta val av pristagare som markerar starkt stöd till demokrati och humanism.

1 kommentar
Etiketter: , , ,

En tredje termin, men av rätt skäl

Av , , 1 kommentar 12

Förslaget om ett treterminssystem inom högre utbildning, vilket jag är varmt för, är ämnet för en signerad krönika av mig på dagens ledarsida, där jag dock varnar för en del inslag i diskussionen kring förslaget, betonar behovet av livslångt lärande som kommer att öka i framtiden och varnar för en utveckling där "kuggar i maskineriet"-effektivitet börjar värderas högre än medborgar- och bildningsidealen:

———————————

En tredje termin inom högre utbildning

Beskedet att både alliansen och socialdemokraterna nu har uppfattningen att en tredje termin behövs inom högre utbildning är glädjande. En sådan reform har efterlysts från studenthåll och högskolepolitiker under lång tid. Införandet av ett treterminssystem vore en omstrukturering av utbildningsåret med flera poänger.

Framför allt skulle det förkorta studietiden för de allra flesta studenter. Utöver den samhällsekonomiska vinst det ger i ett läge när välfärdssystemen står inför stora demografiska prövningar, och längre yrkesliv sannolikt är oundvikliga om den sociala tryggheten ska kunna värnas, skulle det också vara till vinst på ett individuellt plan. Eftersom studielån, relativt låga lönelägen och jämförelsevis hög medelålder på dem som tar examen gör att en högre utbildning ofta ger dålig ekonomisk utdelning i Sverige, skulle en mer koncentrerad väg till examen kunna vara ett sätt att också göra det lönsammare att studera.

Det är argumentet för en tredje termin. Tidsutnyttjandet; att de som skaffar sig högre utbildning kommer snabbare ut i samhället igen. Det är till fördel inte minst för dem som saknar egna resurser eller privat stöd, och som inte har redan givna kontakter inom näringsliv och företagssamhet, och har därför en rättvisedimension.

Däremot är det viktigt, när en utredning tillsätts, att den har rätt utgångspunkter och perspektiv.
Ett treterminssystem tar exempelvis bort möjligheten till längre sommarjobb, och därmed det som för många varit en källa till både delfinansiering av studier och samling av arbetsmarknadserfarenheter. Konsekvensen av en tredje termin måste därför rimligen bli högre studiemedel.
I gårdagens argumentation kring treterminssystemet förekom också ett annat tema som får varningsklockorna att ringa, nämligen talet om att högre utbildning i högre grad ska förbereda studenterna för arbetsmarknaden. Det är något annat, och mer problematiskt, än att studierna ska genomföras med bättre tidsutnyttjande. Om utbildningen effektiviseras gäller det tvärtom att mer än någonsin hålla värn mot ett utbrett och kortsiktigt nyttotänkande.

Att universitet och högskolor ska samarbeta med näringslivet när det går att hitta gemensamma kontaktytor och projekt är självklart, och borde ske oftare. Och att ett lärosäte färgas av sitt regionala läge är inte bara oundvikligt utan starkt önskvärt.
Men det är inte samma sak som att den högre utbildningen som helhet och till sin grundfilosofi ska utformas för att förbereda studenter för arbetsmarknaden. Jag vill till och med påstå att det senare synsättet – att universitet och högskolor ska fylla existerande behov inom näringslivet uttrycker en föråldrad samhällsanalys – fixerad vid det industrisamhälle vi långsamt lämnar bakom oss – som missförstår framtidens demokrati, arbetsmarknad och tillväxt.

Den gamla industriekonomin där människor jobbade med samma sak genom yrkeslivet, där man utbildade sig en gång för arbetsmarknadens behov och där de dominerande näringarna var storskaliga, förutsägbara och statiska, har minskat i betydelse.
Den nya verklighet som väntar – entreprenörsdriven och mer ombytlig tjänsteekonomi med rörligare arbetsmarknad och fler karriärbyten under ett yrkesliv som måste vara längre för att välfärden ska kunna finansieras – ökar behovet av livslångt lärande.

Människor mognar, och måste få mogna, i olika takt. När studietiden förkortas, måste möjligheten att påbörja eller fortsätta högre utbildning flera gånger och i olika livsfaser förbättras. Vi som förespråkar en flexiblare arbetsmarknad i en småföretagarekonomi måste även se vad det kräver i form av inte bara generell välfärd, utan också fler utbildningsvägar och livslångt lärande. Skolan måste, i linje med aktuella reformer, vara tydligt kunskapsinriktad, och bättre yrkesutbildningar är utmärkt. Men att människor mognar olika snabbt kan inte beslutas bort, och ingen får stämplas med en definitiv etikett redan som 18-åring eller 25-åring eller 45-åring. Lysande studenter och briljanta forskare kan utkristallisera sig långt senare. Brådmogna akademiker kan tröttna och vilja söka andra verksamheter. Att tilltros nya chanser, när samhället ställer krav på omställningsförmåga, är också en fråga om humanism och solidaritet i samhällsklimatet.

Dessutom vore det till nackdel även ur ett tillväxtsperspektiv om högre utbildning utformades utifrån aktuella behov. När den redan dokumenterade nyttan styr för mycket görs inga innovationer, bryts ingen ny mark, sker ingen fördjupning. Välstånd och innovationer hör ihop. Det är inte högre utbildning som ska förbereda för arbetsmarknaden, utan arbetsmarknaden som borde vara bättre förberedd på högre utbildning. Jag är övertygad om att exempelvis bred humanistisk bildning kommer att vara mycket högt värderat i framtidens näringsliv, med sin generalistiska prägel och flexibla tillämpbarhet, när den klassiska Adam Smithska arbetsfördelningsmodellen inte är lika ensamt dominerande längre.
Och så finns framför allt högre utbildning, liksom kulturliv, av demokratiska skäl, för att främja kritiskt, självständigt tänkande.
En tredje termin är en utmärkt och framåtsyftande reform. Men glöm inte att värna medborgar- och bildningsidealen mer än "kuggar i maskineriet"-effektivitet.

1 kommentar
Etiketter: , , ,