Etikett: Lycksele

Från kloka gummor och gubbar till surret i luften på liv och död

Av , , Bli först att kommentera 5

Surret i luften från de både livsviktiga och ibland otillräckliga ambulanshelikoptrarna i länet, och vårddramat som de är en del av, är ämnet för del 14 i min serie om 50 skäl att fascineras av Västerbotten.

I morgondagens papperstidning som vanligt med snillrik teckning av Niklas Eriksson på temat.

Tidigare krönikor i serien kan ni läsa här:

"50 skäl att fascineras av Västerbotten"

————————————————————————-

Från kloka gummor och gubbar till surret i luften på liv och död

”Det saknades läkare men sedan mitten av 1500-talet finns rapporter om bardskärer i Västerbotten som var både barberare och fältskärer och som oftast var anställda av krigsmakten. Fältskärerna bildade ett eget skrå med graderna lärling, gesäll och mästare för vilket formella prov avlades. Fältskärerna sysslade bl.a. med sårbehandling, åderlåtning och ”mindre” kirurgiska ingrepp. Sockenprästerna och klockarna kunde ibland kontaktas även vid sjukvårdsbehov. Vanligare var nog att man anlitade ”kloka gubbar” eller ”kloka gummor” eller helt avstod.”

(Ur ”Medicinhistorisk Atlas. Umeå med omnejd”, av Hans K:son Blomquist, utgiven av Västerbottens Medicinhistoriska Förening)

*****

”Jag är stolt över att få inviga något nytt”, sa dåvarande sjukvårdsdirektören Sonja Thorburn i april 1997, när den nya akutmottagningen i Lycksele invigdes. ”Det här ska bli en symbol för framtidstro och optimism, som motvikt till allt prat om elände. Vår nya akutmottagning, tillsammans med helikopterplattan, skapar förutsättningar för att ta väl hand om inlandsborna om de blir akut sjuka.”

 Enligt referat i VK från 7 april fördröjdes ceremonin av ett akutfall som en ambulansgrupp förberedde för omedelbar transport till Umeå. Kanske kan akutvårdens vardag av prioriteringar och blixtsnabba beslut inte illustreras bättre.

En månad tidigare hade dåvarande socialminsterns Margot Wallström invigt den nya akuten på universitetssjukhuset i Umeå. Symboliskt klippte hon ett blågult band ute på den då helt nya helikopterplattan.

”I tider av nedskärning och när många pratat om att allt blir sämre”, sa Wallström, ”är det roligt att få inviga något nytt. Det är alltid bra att samordna resurser. En bra ambulanshelikopter är en viktig del i sjukvården, särskilt i Norrland. Allt för mycket handlar annars om nedläggningar och indragningar i sjukvården i dag, och de investeringar och satsningar som görs kommer i skymundan.”

*****

”Landstinget har därför låtit på en högt belägen, synnerligen vacker tomt ett stycke utanför staden uppföra ett helt och hållet nytt lasarett, hvilket kommer att inom allra närmaste framtid öppnas för sjukvården. Den utomordentligt vackra och väl inredda nya sjukvårdsanstalten vittnar på ett fördelaktigt sätt om det nit och den omtanke, landsting och direktion i denna angelägenhet ådagalagt, och kommer helt visst denna anstalt att intaga ett högst framstående rum bland landets sjukvårdsinrättningar.”

(Medicinalrådet R A Wawrinsky i rapport till medicinalstyrelsen 1907 inför invigningen av det nya lasarettet på Ålidbacken i Umeå, citatet hämtat ur Sjukhusdirektören Lars G Johanssons rapport till direktionen för Umeå sjukvårdsdistrikt – ”En översiktlig redogörelse för sjukvårdsplaneringen i Västerbottens län och lasarettets utveckling 1785-1970”, färdigställd 1971)

*****

Det råder ingen tvekan om att det var helikoptertrafiken som eggade sinnena mest, när Sonja Thorburn och Margot Wallström invigningstalade, trots att det handlade om hela akutmottagningar som presenterades i nya skick.

Surret i luften från ambulanshelikoptern av modell Eurocopter AS 365 Dauphin, surret som alltid får någon barnfamilj eller flygentusiast, att stanna till, titta upp, peka och fascineras – kanske även känna att så länge helikoptern flyger, är allt i sin ordning – är ett dagligt inslag i Lycksele och Umeå, och på andra håll i Norrland. Men det är också mycket komplex sjukvårdspolitik, med nationell och internationell relevans.

Varken problem eller möjligheter här är unika globalt sett. Och därför är det inte bara lokala och regionala aktörer som följer den luftburna ambulanssjukvården här med intresse.

I den statliga utredningen ”Helikoptern i samhällets tjänst” från 2008, konstateras att det funnits ambulanshelikoptrar i Västerbotten sedan 1960-talet, och att verksamheten flyttades från Storuman till Lycksele under 90-talet. ”Helikoptern är baserad vid Lycksele flygplats, där piloterna finns i 15 minuters beredskap dygnet runt. Den medicinska personalen finns under dagtid på sjukhuset i Lycksele.” Kostnaderna för den medicinska personalen ”hålls relativt låga eftersom de används i den dagliga verksamheten på sjukhuset”.

Ambulanshelikoptrarnas uppdrag är indelade i primäruppdrag, som sker direkt till sjuk eller skadad patient och sekundäruppdrag, som handlar om att transportera patienter eller organ mellan sjukhus. Över 500 uppdrag per år brukar det bli.

Luftburen ambulanssjukvård, konstaterar utredningen, ”innefattar ambulanstransporter som sker med helikopter och flygplan. Man kan också använda begreppet luftburna sjuktransporter. Helikopterutredningen har dock valt att använda begreppet luftburen ambulanssjukvård, för att betona att det handlar om sjukvård som bedrivs i luften.”

Det är status att arbeta inom den luftburna ambulanssjukvården. Men spänningar uppstår alltid inom organisationen, där resurserna är knappa, när uppdrag av en del kanske i efterhand uppfattas som onödiga för i så fall dyra helikopterinsatser, men där ansvariga måste fatta snabba beslut. Bakom kulisserna på stora organisationer finns ständigt sådana slitningar.

Häromåret blev personalen på ambulanshelikoptrarna i Norrland något av tv-kändisar genom dokumentären ”Luftens hjältar” i TV4. Lite Hollywood-äventyr, mycket folkbildning och framför allt en gravallvarlig bakgrund av sjukvårdspolitik som susade fram över snöskogarna.

Ambulanshelikoptern är en oundgänglig del av länets akutsjukvård. När frågan om bullernivån för nybyggda lägenheter i Umeå kom upp häromåret, och ambulanshelikopterns rutt ifrågasattes, togs den i intensivt försvar av många. Den rör ni inte, var budskapet.

Men under det senaste årets debatt om besparingarna på akutplatser och ambulanser i inlandet har det också påpekats många gånger att helikoptern tvingas ställa in en hel del uppdrag varje åt på grund av dåliga väderförhållanden. Helikoptern är livsnödvändig för inlandsvården, men får inte göras till en dålig ursäkt för neddragningar på marken. Så har det låtit när ambulanshelikoptern fått en intressant mellanställning i debatten mellan inland och kustland.

Sjukvården i Västerbotten är ett ständigt pågående drama. Studera både Doroteaupproret och de glesbygdsmedicinska satsningar som sker i länet, och man får hela skalan av problem och möjligheter. Både de berättigade protesterna i inlandet och de innovativa satsningarna på glesbygdsmedicin, har något viktigt på hjärtat.

Den tekniska utvecklingen måste utnyttjas på alla sätt. Det finns inte en minut att förlora i det arbetet – med vidöppna ögon, en rejäl dos krisinsikt men också en medvetenhet om att nyskapande glesbygdslösningar på den svenska landsbygden i dag kan bli internationella exportsuccéer i morgon.

Men, och det är lika viktigt och den andra sidan av myntet, man kan aldrig ersättas av en grundläggande mänsklig närvaro och permanent service på plats, oavsett innovationer i övrigt. Människor, de som ska vilja leva sina liv på en ort – stanna kvar, flytta dit eller flytta tillbaka – är inte dumma. De ser en frånvaro av grundläggande lokal trygghet och service, när den gapar ekande tom på orten.

Lika lite som man enbart kan flyga in tillfällig arbetskraft till stora utvinningsprojekt och tro att kulturbygder ska överleva, kan man enbart förlita sig på luftburen ambulansvård som trygghet för inlandskommuner om lokala resurser på marken försvunnit.

Det är i grunden det Doroteaupproret handlar om: inte ett motstånd mot nya lösningar, utan insikten att sjunker den lokalt förankrade servicen under en viss nivå, blir allt annat utvecklings- eller räddningsarbete omöjligt.

Landstingsledningen har inga illvilliga avsikter överhuvudtaget, och dess situation är inte att avundas – det har varit för många överord i debatten, som inte för något framåt – men när Doroteaupprorets företrädare dramatiskt säger sig kämpa för sina bygders framtid, så ser de glasklart och har rätt.

Och i alla och allas scenarier spelar ambulanshelikoptern, livsnödvändig, hjältemodig och otillräcklig på en och samma gång, en viktig roll.

Västerbottens sjukvård är djupaste glesbygdsproblematik, modernaste forskning och världsledande teknik – på samma gång, på samma platser, i en salig röra.
Surret i luften är en inspiration för flygfascinerade barn i alla åldrar, ett uppskattat inslag i orternas vardag och ett pågående vårddrama, ibland på liv och död.

Lycksele och höghus som skyltfönster – allt hänger på arkitekturen

Av , , 3 kommentarer 10

Höghus i Lycksele låter intressant, och oroväckande, på samma gång.

Om syftet utöver själva bostadsskapandet är att skapa ett landmärke eller ett skyltfönster, något som sticker ut i stadsplaneringen, och det är lysande idé, hänger mycket på arkitekturen, på estetiken, hur det ser ut.

Vi ser i Umeå, exempelvis vid Öbacka Strand just nu, hur standard-standard-standard-lösningar även i lägen där staden verkligen ska presentera sig för besökare framkallar gäspningar och besvikelse, istället för att ge energi och skapa just landmärken.

Och höga hus i jättetråkig arkitektur är inga bra skyltfönster, de kan tvärtom odla fördomar om en ort hos besökare.

Så om det skulle se ut som på VK:s lilla illustration må man hoppas att projektet inte blir av.

Men om det finns tankar på att skapa något annorlunda på höjden, med arkitektur som verkligen sticker ut lite, då må man hoppas att det blir av.

Det estetiska perspektivet måste finnas med, i synnerhet när man bygger högt i miljöer där höga hus hör till ovanligheterna.

3 kommentarer
Etiketter: ,

Borde vi sluta tala om ”inlandet”?

Av , , Bli först att kommentera 7

Min lördagskrönika den här veckan filosoferar lite kring begreppet "inlandet":
 
———————————————————-
 
Borde vi sluta tala om "inlandet" helt och hållet?
 
Först måste vi vara överens om en sak, erkänna ett faktum: När vi talar om inlandet, eller Norrlands inland, handlar det inte enbart om en geografisk beteckning.
 
Inlandet är ett ord rikt på associationer. Det vill få någonting sagt utöver platsangivelsen i sig, det är aldrig helt neutralt.
Kopplar man sedan på Norrland, och med stuns säger “Norrlands inland”, ja då kan det stänka attityd och psykologiska komplex åt alla håll.
 
I begreppet inland har politiska, kulturella och ekonomiska betydelser, antydningar, fördomar och självbilder lagrats, förädlats, möglat och gett smak genom åren.
 
Inlandet säger vi som av olika skäl har hjärtat där; och känner att vi menar någonting så viktigt och kärt att vi inte behöver förklara närmare vad vi talar om.
 
Inlandet säger de som inte har någon riktig uppfattning om vad det syftar på, men ändå respektfullt vill uttrycka intresse, utan att avslöja brist på detaljkännedom.
 
Inlandet säger de som – kanske också med egna erfarenheter i botten – ser hela glesbygdslivet i Norrland som en osentimental historisk parentes att vinka adjö till; och njuter av att få generalisera så mycket det bara går.
 
Inlandet är ett mycket flitigt använt begrepp. Särskilt i de delar av samhällsdebatten som handlar om landsbygd, glesbygd, basindustri, turism, infrastruktur, demografi, regionalpolitik, statsbidrag, hela Sverige ska leva och stad kontra land, förekommer det ständigt.
 
Men vad det betyder är inte lätt att bli klok på. Det kan syfta på lite vad som helst.
 
Släng en blick på närmaste Sverigekarta och försök peka ut var “Norrlands inland” ligger. Blicken får svepa över halva landet, ränna upp och ned, kommer inte till ro.
Inlandet syftar på ett i geografiskt hänseende ofantligt område. Det går inte att fånga med pekfingerspetsen.
 
En mäktig Jan Troellsk kamerasvepning som i slutet på Här har du ditt liv, där mil efter mil av järnväg försvinner långt bort i horisonten, fångar på sin höjd en försvinnande liten pixel av en sammansatt, nordlig värld.
 
Hur skulle detta någonsin kunna ses som en enhet? Det går förstås inte. Mångfalden under ytan av städer, tätorter, bygder, skogar, landskap och byar – när det gäller historisk tillkomst, natur, näringar, befolkningar och traditioner – är myllrande.
 
Att tvinga ett och samma begrepp att hålla stadigt tag om, låt säga, nordvästra Hälsing-land i söder och samtidigt krampaktigt nypa fast i nordvästra Lappland i norr, är att jämföra med en språkbrukets tortyrbänk. Till slut går det sönder.
 
…tyvärr är vanan att ständigt och jämt ge ordet “inlandet” negativ laddning, lika mycket ett inlandsfenomen som ett storstadsfenomen.
Risken finns ibland att ordet ”inlandet”, liksom beteckningen “Norrland”, blir en skyttegrav både för uppgivna klagomål över marginalisering, glupska kuststäder och elaka centralmakter, och för okunniga fördomar om tärande landsändar och bidragstörstande ödebygder. Dit flyr man, de beteckningarna använder man, när något känns fel, eller när man manipulativt vill svartmåla.
Här gäller det för de mindre Norrlandskommunerna att se upp, så att man inte faller in i ett förutsägbart mönster.
 
I veckan hade jag förmånen att få göra en stimulerande rundfart i Lycksele och samtala med satsande företagare i gruvindustrin, IT-branschen och turistnäringen, och med den politiska ledningen i kommunen.
 
Alla fördjupade inblickar i inlandskommunernas näringsliv bekräftar det initierade redan vet: inlandskommunernas problem är inte att det saknas idéer, mod och briljanta entreprenörer med nationella och globala utblickar; tillväxtmotorer av världsklass finns där. Och det är – ännu så länge, även om det börjar bli en kamp mot klockan – inte att det saknas fungerande, god kommunal service för ung som gammal. Hotet är inte heller långsiktig arbetslöshet för de som stannar kvar eller söker sig dit. Livskvalitet, fina boendemiljöer, frihet till naturen och tekniska förutsättningar för modern kommunikation är en kombination som till och med landsbygdens kritiker erkänner är landsbygdens bästa gren.
 
Ett antal av Norrlands mindre kommuner har precis de många fördelar man skryter om i marknadsföringen.
 
Nej, inlandets största problem är det som Svenskt Näringsliv gav ut en läsvärd rapport om tidigare i år med titeln: ”Vad händer med utvecklingen av befolkningen i Västerbottens län?”, med en analys av den demografiska utvecklingen i länets kommuner de kommande decennierna.
 
Västerbottens stora problem är att andelen människor i arbetsförålder riskerar att minska kraftigt i alla kommuner utom Umeå, med de negativa följdeffekter det får på skattebas, företags möjligheter att rekrytera personal och kommunernas möjligheter att upprätthålla service.
 
Det stora hotet är alltså inte brist på jobb eller ekonomiska grundförutsättningar – tillväxtfaktorerna finns ju där – utan brist på villig arbetskraft; att människor, ofta familjer, inte vill flytta till orten trots jobbutsikter och goda livsförutsättningar.
Det är ett problem som ofta är utom den enskilda kommunens räckvidd att ensamt lösa.
 
Frågan om vad som gör orter och städer i Norrland attraktiva för människor att flytta till hellre än storstadsregionerna i söder måste betraktas ur ett större, regionalt perspektiv.
 
I en rapport från tidigare Glesbygdsverket förra året om “Landsbygdsdefinitioner i Sverige och andra länder” räknas ett stort antal olika sätt att dela in ett land i olika områdestyper och regioner. Men Glesbygdsverkets egen enkla indelning var så god som någon: de skiljde helt enkelt mellan tätorter, tätortsnära landsbygder och glesbygder, med en indelning därtill av landet i fyra övergripande regioner: skogslänens inland, skogslänen övrigt, storstadsregionerna, övriga Sverige.

Den framgångsrika regionen måste erbjuda alla de tre områdestyperna i en helhet. Tätorter, landsbygden däromkring och glesbygden i en region behöver varandra, ökar varandras attraktivitet. Framgång föder framgång. Då gäller det i vårt fall att behålla den nordliga dimensionen i sikte.
 
En del av samtalet med kommunledningen i Lycksele handlade om just begreppet “inlandet”, som politikerna rakt över blockgränsen ansåg var missvisande. De ville hellre tala om Lyckseleregionen, än ett abstrakt inland.
Jag lyfter på kepsen direkt för den attityden.
 
Men samtidigt, tror jag, kommer varken Norrlands mindre inlandskommuner eller större kuststäder att klara demografiska utmaningar och urbana konkurrens söderifrån om man inte ser hur beroende man är av varandras ömsesidiga överlevnad, framgångar och tillväxt.
Ett regionstänkande i någon form behövs. Vad det sedan kläs i för ord är kanske i första skedet mindre viktigt.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Är ”inlandet” ett relevant begrepp?

Av , , 3 kommentarer 0

Funderar kring begreppet "inlandet" efter ett besök med intressanta diskussioner i Lycksele i veckan, bland annat kring just det ordet.

Är det ett relevant eller irrelevant, träffande eller missvisande, positivt eller negativt laddat begrepp?

Var används det oftast, och på vilket sätt, i vilket tonfall, används det i olika delar av länet och landet?

Det tangerar den subjektiva skillnaden mellan landsbygd och glesbygd.

Ska återkomma med en liten mer ingående analys av just inlandsbegreppet i en kommande ledarkrönika.

3 kommentarer
Etiketter: , ,