Etikett: Nobelpris

Vilka lyfts fram som hjältar?

Av , , 1 kommentar 7

Min lördagskrönika den här veckan handlar lite om hjälteideal:

———————————————————-

Vilka lyfts fram som hjältar i samhället?

Vilka lyfts fram som hjältar i ett samhälle? Vilka insatser hyllas, kring vilka personer skapar medier och folkmun snack och sus? Vilkas handlingar, liv och karriärer fängslar, romantiseras och presenteras som förebildliga i hyllningsreportage, hovporträtt, idolbilder och rubriker?

Veckorna när nobelpristagarna – banbrytande forskare, kvalificerade författare, modiga politiskt aktiva – meddelas känns ofta som en välbehövlig paus från en deprimerande vardag av ytliga, lätt vulgära och snuttifierande hjältebilder i samhällsdebatt och medier.

Plötsligt hyllas människor för epokgörande vetenskapliga upptäckter, för avancerade kulturinsatser, för långvariga politiska engagemang och risktaganden. Det är en veckas frist från jantelagens skepsis mot högre utbildning och plugghästar, från snuttifieringens olust inför det som inte går att sammanfatta i några få tecken och kommersialisera med grovhuggen marknadsföring, från politikerföraktets dryga nedlåtenhet mot människor som offrar tid och kraft på att arbeta med samhällsfrågor i organiserad form.

Resten av året är det helt andra hjältebilder som dominerar. Inget fel på dem: idrottsstjärnor, populärmusiker, filmskådespelare, kungligheter, komiker, programledare, dokusåpekändisar, lottovinnare, lättciterade aktivister, osv. Men det som är påtagligt är hur stark misstänksamheten är mot andra kategorier av också framgångsrika, aktningsvärda personer: de som lyckats med en företagsidé, de som utbildat sig och fortsatt med vetenskaplig verksamhet, de som visat seriösa politiska kvaliteter och fortfarande är aktiva.

De måste alltid genomgå ritualen att först be om ursäkt, att visa sin vanlighet, att banalisera sig själva, att försäkra att de också är intresserad av fotboll och öl, att betona att de inte tror att de är något, att de inte gör anspråk på att vara förebilder, allt på ett sätt som inte andra kända aktörer behöver, eftersom medierna i andra fall står på kö för att berätta om framgångssagorna, om det som sticker ut och är annorlunda.

Den kock i Sverige som lagar ovanlig mat lever farligt som inte inledningsvis i en intervju betonar att han eller hon naturligtvis gillar husmanskost. Det är ett lustigt exempel på när jantelagen blir norm. När en stad blir utnämnd till kulturhuvudstad anstränger sig alla till det yttersta att betona att året inte får bli finkulturellt (vilket är bra rent språkligt, då uttrycket är oanvändbart, men populistiskt och fegt i sak).

Undantag, med hjältar av annat slag, som Christer Fuglesang, finns, men de är få. Värst är det förstås om någon samtidigt är både högutbildad, har blivit rik som privat företagare och dessutom är politiker – då får medierna fnatt i försöken att så tvivel om vederbörandes karaktär och bakgrund.

För ett samhälle är det på sikt negativt om den typ av karriärer och insatser som är av avgörande betydelse för hur resurser genereras till välfärd, kultursektor, civilsamhälle och nyinvesteringar konsekvent ifrågasätts som suspekta och osympatiska.

Då tappar ett land när det gäller innovationer, när det gäller bildningsnivå, när det gäller företagsamhet och när det gäller kultur. Då blir ett land fattigare och sämre förberett på nästa våg av strukturomvandlingar och samhällsförändringar, som vi vet kommer att komma, eftersom historien aldrig sett något annat.

Vad ser barnet som står på skolgården och drömmer om sin framtid?
Hur definieras framgång i livet? Hur respekteras träget lönearbete i det tysta och oglamorösa, hur respekteras förverkligande av en idé eller ett intresse genom eget företagande, hur respekteras utbildning och kunskap? Väger sånt någonsin lika tungt som idrott, kändisskap, glamorös börd eller den ultimata folkhemsprestationen att bli rik genom tur i spel eller skraplotter?

I det relativt framgångsrika Sverige år 2010 är det en sak att oroas för: att vi fortfarande, och trots två vunna val för allianspartierna, i hög grad lever på gamla ekonomiska meriter och inte ägnar tillräcklig uppmärksamhet åt hur framtidens välstånd måste förberedas och grundläggas.

Då är synen på akademiker, på forskare, på lärare, på författare och, inte att förglömma, på företagare, en viktig del.
Jantelagen har länge styrt just synen på entreprenörer i svensk samhällsdebatt. Både nyhetsmedier och politiska debattörer med socialistiska förtecken har haft som standardmall och instinkt att betrakta småföretagare som något suspekt, som små folkefiender i en marxistisk grundanalys, som något på sin höjd nödvändigt ont. Storbolagsdirektörer och fackpampar har låtits hålla hov, småföretagare behandlats illa.

Jantelagen har länge gällt människor som engagerat sig politiskt och därför i mediernas ögon nästan automatiskt hamnat i kategorin troliga skurkar det gäller att "avslöja". Undantag har gjorts för äldre män som avslutat sina politiska karriärer och övergått till att tala illa om i huvudsak kvinnliga efterträdare – till dem, nästan aldrig en kritisk motfråga.

I bevakning av utbildningspolitik har både tongivande vänsterdebattörer och nyhetsmedier länge haft som utgångspunkt att lärande, kunskapsmål, bildningstraditioner och kvalitetsmått varit något smått reaktionärt. De senaste årens angrepp i vissa kommuner på läraryrket med förslag om att göra elevbetyg till utgångspunkt för lönesättningar har bubblat upp ur den tankesörja där de klassiska folkrörelsernas bildningsideal och jämlikhetsideal – och hur nära de hänger ihop – glömts bort.

Och forskningssatsningar har väl aldrig förärats en kampanj eller ett drev.

I det nya politiska landskap som växer fram hör det till de saker väljarna börjat få nog av och vill hålla borta från regeringsmakten. Inte minst det där med träget arbete bortom strålkastarljuset, även i form av företagande, har vunnit i aktning. Att med en skenhelig klasskampsretorik – trots proggetablissemang, Hollywoodskådespelare och medaljrika idrottsstjärnor som dragplåster i valrörelser – vara emot vinstdriven småföretagsamhet, kämpande entreprenörskap i nya branscher, kunskapsmål i skolan och lite större egenmakt även för människor med låga inkomster, är inte en gångbar linje för dem som vill få väljarnas mandat. Det är befriande.

Gamla mediesocialistiska föreställningar om hur motsättningar, hierarkier och privilegier i samhället ser ut, vilka som är mäktiga och vilka som sliter ont i det tysta, hur intressegemenskaper formas, krackelerar och ersätts av en mer nyanserad, mänskligt insiktsfull verklighetsuppfattning med socialliberala utgångspunkter. Då räknas hårt slitande småföretagare på första gången på länge till hjältarna.

I den nya bilden skulle man också önska att bildningsbärare och forskare oftare, åtminstone med någon promille av den positiva uppmärksamhet olika kändisar tillägnas, fick figurera i hjälteroller, som förtjänta av erkänsla för viktiga insatser, som tänkbara förebilder för barnet på skolgården.

Förhoppningsvis kan nobelprisveckorna varje år vara dropparna som urholkar stenen.

————————————

…för övrigt: litteraturpriset till peruanske författaren Mario Vargas Llosa och fredspriset till kinesiske regimkritikern Liu Xiaobo. Två utmärkta val av pristagare som markerar starkt stöd till demokrati och humanism.

1 kommentar
Etiketter: , , ,