Etikett: forskning

Vilka lyfts fram som hjältar?

Av , , 1 kommentar 7

Min lördagskrönika den här veckan handlar lite om hjälteideal:

———————————————————-

Vilka lyfts fram som hjältar i samhället?

Vilka lyfts fram som hjältar i ett samhälle? Vilka insatser hyllas, kring vilka personer skapar medier och folkmun snack och sus? Vilkas handlingar, liv och karriärer fängslar, romantiseras och presenteras som förebildliga i hyllningsreportage, hovporträtt, idolbilder och rubriker?

Veckorna när nobelpristagarna – banbrytande forskare, kvalificerade författare, modiga politiskt aktiva – meddelas känns ofta som en välbehövlig paus från en deprimerande vardag av ytliga, lätt vulgära och snuttifierande hjältebilder i samhällsdebatt och medier.

Plötsligt hyllas människor för epokgörande vetenskapliga upptäckter, för avancerade kulturinsatser, för långvariga politiska engagemang och risktaganden. Det är en veckas frist från jantelagens skepsis mot högre utbildning och plugghästar, från snuttifieringens olust inför det som inte går att sammanfatta i några få tecken och kommersialisera med grovhuggen marknadsföring, från politikerföraktets dryga nedlåtenhet mot människor som offrar tid och kraft på att arbeta med samhällsfrågor i organiserad form.

Resten av året är det helt andra hjältebilder som dominerar. Inget fel på dem: idrottsstjärnor, populärmusiker, filmskådespelare, kungligheter, komiker, programledare, dokusåpekändisar, lottovinnare, lättciterade aktivister, osv. Men det som är påtagligt är hur stark misstänksamheten är mot andra kategorier av också framgångsrika, aktningsvärda personer: de som lyckats med en företagsidé, de som utbildat sig och fortsatt med vetenskaplig verksamhet, de som visat seriösa politiska kvaliteter och fortfarande är aktiva.

De måste alltid genomgå ritualen att först be om ursäkt, att visa sin vanlighet, att banalisera sig själva, att försäkra att de också är intresserad av fotboll och öl, att betona att de inte tror att de är något, att de inte gör anspråk på att vara förebilder, allt på ett sätt som inte andra kända aktörer behöver, eftersom medierna i andra fall står på kö för att berätta om framgångssagorna, om det som sticker ut och är annorlunda.

Den kock i Sverige som lagar ovanlig mat lever farligt som inte inledningsvis i en intervju betonar att han eller hon naturligtvis gillar husmanskost. Det är ett lustigt exempel på när jantelagen blir norm. När en stad blir utnämnd till kulturhuvudstad anstränger sig alla till det yttersta att betona att året inte får bli finkulturellt (vilket är bra rent språkligt, då uttrycket är oanvändbart, men populistiskt och fegt i sak).

Undantag, med hjältar av annat slag, som Christer Fuglesang, finns, men de är få. Värst är det förstås om någon samtidigt är både högutbildad, har blivit rik som privat företagare och dessutom är politiker – då får medierna fnatt i försöken att så tvivel om vederbörandes karaktär och bakgrund.

För ett samhälle är det på sikt negativt om den typ av karriärer och insatser som är av avgörande betydelse för hur resurser genereras till välfärd, kultursektor, civilsamhälle och nyinvesteringar konsekvent ifrågasätts som suspekta och osympatiska.

Då tappar ett land när det gäller innovationer, när det gäller bildningsnivå, när det gäller företagsamhet och när det gäller kultur. Då blir ett land fattigare och sämre förberett på nästa våg av strukturomvandlingar och samhällsförändringar, som vi vet kommer att komma, eftersom historien aldrig sett något annat.

Vad ser barnet som står på skolgården och drömmer om sin framtid?
Hur definieras framgång i livet? Hur respekteras träget lönearbete i det tysta och oglamorösa, hur respekteras förverkligande av en idé eller ett intresse genom eget företagande, hur respekteras utbildning och kunskap? Väger sånt någonsin lika tungt som idrott, kändisskap, glamorös börd eller den ultimata folkhemsprestationen att bli rik genom tur i spel eller skraplotter?

I det relativt framgångsrika Sverige år 2010 är det en sak att oroas för: att vi fortfarande, och trots två vunna val för allianspartierna, i hög grad lever på gamla ekonomiska meriter och inte ägnar tillräcklig uppmärksamhet åt hur framtidens välstånd måste förberedas och grundläggas.

Då är synen på akademiker, på forskare, på lärare, på författare och, inte att förglömma, på företagare, en viktig del.
Jantelagen har länge styrt just synen på entreprenörer i svensk samhällsdebatt. Både nyhetsmedier och politiska debattörer med socialistiska förtecken har haft som standardmall och instinkt att betrakta småföretagare som något suspekt, som små folkefiender i en marxistisk grundanalys, som något på sin höjd nödvändigt ont. Storbolagsdirektörer och fackpampar har låtits hålla hov, småföretagare behandlats illa.

Jantelagen har länge gällt människor som engagerat sig politiskt och därför i mediernas ögon nästan automatiskt hamnat i kategorin troliga skurkar det gäller att "avslöja". Undantag har gjorts för äldre män som avslutat sina politiska karriärer och övergått till att tala illa om i huvudsak kvinnliga efterträdare – till dem, nästan aldrig en kritisk motfråga.

I bevakning av utbildningspolitik har både tongivande vänsterdebattörer och nyhetsmedier länge haft som utgångspunkt att lärande, kunskapsmål, bildningstraditioner och kvalitetsmått varit något smått reaktionärt. De senaste årens angrepp i vissa kommuner på läraryrket med förslag om att göra elevbetyg till utgångspunkt för lönesättningar har bubblat upp ur den tankesörja där de klassiska folkrörelsernas bildningsideal och jämlikhetsideal – och hur nära de hänger ihop – glömts bort.

Och forskningssatsningar har väl aldrig förärats en kampanj eller ett drev.

I det nya politiska landskap som växer fram hör det till de saker väljarna börjat få nog av och vill hålla borta från regeringsmakten. Inte minst det där med träget arbete bortom strålkastarljuset, även i form av företagande, har vunnit i aktning. Att med en skenhelig klasskampsretorik – trots proggetablissemang, Hollywoodskådespelare och medaljrika idrottsstjärnor som dragplåster i valrörelser – vara emot vinstdriven småföretagsamhet, kämpande entreprenörskap i nya branscher, kunskapsmål i skolan och lite större egenmakt även för människor med låga inkomster, är inte en gångbar linje för dem som vill få väljarnas mandat. Det är befriande.

Gamla mediesocialistiska föreställningar om hur motsättningar, hierarkier och privilegier i samhället ser ut, vilka som är mäktiga och vilka som sliter ont i det tysta, hur intressegemenskaper formas, krackelerar och ersätts av en mer nyanserad, mänskligt insiktsfull verklighetsuppfattning med socialliberala utgångspunkter. Då räknas hårt slitande småföretagare på första gången på länge till hjältarna.

I den nya bilden skulle man också önska att bildningsbärare och forskare oftare, åtminstone med någon promille av den positiva uppmärksamhet olika kändisar tillägnas, fick figurera i hjälteroller, som förtjänta av erkänsla för viktiga insatser, som tänkbara förebilder för barnet på skolgården.

Förhoppningsvis kan nobelprisveckorna varje år vara dropparna som urholkar stenen.

————————————

…för övrigt: litteraturpriset till peruanske författaren Mario Vargas Llosa och fredspriset till kinesiske regimkritikern Liu Xiaobo. Två utmärkta val av pristagare som markerar starkt stöd till demokrati och humanism.

1 kommentar
Etiketter: , , ,

Välfärd uppstår inte ur tomma intet

Av , , 2 kommentarer 10

Jag tänker på vad Tor Hedberg sa i sitt minnestal direkt efter nära vännen Karl Staaffs död 1915:

”Ty han var statsman, en av de få vi ägt, så visst som därför med ledaregenskaperna även kräves en viljans idealitet, som syftar längre än att utnyttja de tillfälliga konjunkturerna. Konjunkturernas man var han icke, och när han dock för sakens skulle trodde sig börja utnyttja dem, var han kanske minst på sin plats. I de stora, avgörande ögonblicken gjorde han det icke – det har stundom lett honom till men, men skall lända honom till heder. (…) Han hade moralistens brist på smidighet, hans ovilja att taga hänsyn till de små psykologiska nyanserna; i de stora ögonblicken hade han moralistens mod och offervillighet.”

Och jag tänker på vad den åldrande, tyske förbundskanslern Konrad Adenauer – en mångbottnad politiker – sa med knarrig stämma i en intervju 1963:

”Mina herrar, en skicklig politiker måste inte bara veta mycket, måste inte bara tänka realistiskt, inte bara kunna analysera – utan måste ha mod också.”

Handlar den svenska valrörelsen 2010 så här långt om det den borde? Präglas den av mod och offervillighet i de politiska utspelen? Nej, inte i tillräckligt hög grad, och det kan bli dyrbart i slutänden.

Politiskt mod likställs ofta – helt felaktigt – med ensidiga, svart-vita, överdrivna ställningstaganden som väcker rabalder eller uppfattas som tokprovocerande, trots att de inte har någon större substans och eller får några större konsekvenser. Politiskt engagemang utmålas ibland av medierna – vilket är nonsens – som liktydigt med flitigt bruk av slagord, historielöshet som ursäkt för bombastisk ”det var bättre förr”-nostalgi och floskulösa demonstrationer.

Betydligt mer värdefullt är det när politiska ledare eller partier även mitt under en valrörelse vågar diskutera svåra, angelägna, brådskande och intellektuellt utmanande frågor utan enkla svar eller givna allianser, där själva frågeställandet i sig riskerar att utlösa processer som kan ruinera en hel pr-strategi, i ett slag göra beställda valaffischer irrelevanta, splittra en koalition eller lägga en valkampanj i medieskugga.

Politiskt mod kan vara att ägna de femton sekunderna i media åt att ställa frågor som inte bara är retoriska. Politiskt mod förutsätter under alla omständigheter att man då och då lämnar det bottenlöst trista, pubertala och förutsägbara rollspelet partier och regeringsalternativ emellan.

Den modiga politikern ser ett olöst och ignorerat problem och tar sig an det; gör det till huvudsak, gömmer inte undan det i någon fotnot – kosta vad det kosta vill. Den modiga politikern litar också – det hör till – på väljarnas förmåga att skilja substans från luftslott, och utgår från att väljarna över tid föredrar politiska företrädare som använder sin tid i rampljuset till det väsentliga och meningsfulla hellre än det tramsiga eller infantila.

I Sverige hålls val vart fjärde år. Då är den politiska uppmärksamheten på topp. Då lyssnar väljarna till kandiderande beslutsfattare på ett sätt som inte sker mitt under mandatperioderna. Det är då samhällsdebatten ska nå sin levnads höjder, vara som mest kvalificerad och lyfta fram de riktigt sammansatta samhällsproblemen på allvar och utifrån olika ideologiska perspektiv.

Ibland lyckas det.

Socialdemokraterna förmådde vid några avgörande tillfällen under sin långa regeringsperiod efter andra världskriget att trots maktinnehav föra en seriös, allvarlig och öppen diskussion med medborgarna om svåra vägval, medan oppositionspartierna tillsammans i ärlighetens namn inte verkade representera någon riktigt sammanhängande samhällsanalys.

I modern tid bjöd 2006 på en valrörelse som i ovanligt hög grad handlade om avgörande, komplexa framtidsfrågor och där alliansen tog medborgarna på betydligt större intellektuellt allvar än en idélös och arrogant socialdemokrati.

Men ofta blir det tvärtom.

Årets valrörelse har – i takt med att utspelen kommer allt tätare – börjat få en oroväckande ytlig karaktär av ”vem fördelar mest till flest utan att riskera en jobbig debatt”-tävling. Det är för torftigt.

De senaste årens globala lågkonjunktur och genomgripande strukturomvandlingar har gett Sverige en isande föraning om vad som kan vänta om vi inte håller ångan uppe som kunskaps-, forsknings- och företagarland.

Och krisens verkningar på arbetsmarknaden borde tjäna som grundkurs i dels varför välfärdssystemens pålitlighet inte får förvandlas till en konjunkturfråga, dels varför en mer flexibel arbetsmarknad, med regelverk som inte stänger ute vissa grupper och som är anpassade till en ny tid, i allra högsta grad är en trygghetsfråga. Välfärd, kultur och infrastruktur uppstår inte ur tomma intet, och kan inte finansieras av frasradikalism.

Sambandet mellan välstånd och välfärd är inte något hokuspokus – utan konkret och osentimentalt. Att i en politisk kampanj bara önska sig, tala om och utlova mer välfärd, eller inom systemens ramar dela ut löfte om pengar till bestämda, röststarka grupper, utan att ägna en tanke åt vad det är som i slutändan skapar nya resurser i ett samhälle – enskilda människors arbetsinsatser, ökade kunskaper genom utbildning och forskning, teknisk utveckling och effektivisering (omställningen till den nya gröna, förnyelsebara ekonomin som tillväxtfaktor, inte tillväxthot), uppfinningar och idéer, entreprenörskap inom nya branscher, frihandel och fredlig samlevnad – är oseriöst och bedrägligt.

Och att reducera varje enskild sakdebatt till att handla bara om resurser – inte kvalitet och system – vore också ett allvarligt misstag.

Men sambandet mellan välstånd och välfärd är dubbelspårigt. Det är inte enbart investeringsviljan, förnyelsekraften och omställningsförmågan i ekonomin avgör hur välfärden står pall i svåra tider.

Fungerande generella trygghetssystem och socialförsäkringar underlättar i sin tur just rörlighet och flexibilitet i ett samhälle – gör det mer rationellt för människor att ta risker, vidareutbilda sig och när det krävs byta spår.

Välstånd och välfärd – hur bör den moderna, sociala marknadsekonomin utformas med regelverk, driftsformer, skattesystem och trygghetslösningar i 2000-talets nya rörliga, tjänsteekonomi för att göra det sambandet så starkt och dubbelriktat som möjligt? Det är den verkliga trygghetsfrågan.

Om den – och om villkoren för arbete, utbildning, forskning, handel och företagande i ett stundande sekel av hård global konkurrens – borde årets valrörelse handla mycket mer än om ökade bidrag åt barnfamiljer, populistiska angrepp på människor som köper hushållsnära tjänster, skattesänkningar för pensionärer eller friårsreformer för mindre arbete.

Det är svåra frågor förvisso, att driva valrörelse med. Men att hålla tummarna, vilja väl, demonisera motståndare och gasta floskler räcker inte.