Etikett: nostalgi

Framtidstro, utveckling, optimism, heja!

Av , , Bli först att kommentera 6

Framtidstro, utveckling, optimism, heja! Nej, rubriken på veckans lördagskrönika är bara till möjligen en tiondel ironisk. Jag börjar med The economist, och ett intressant temanummer, och slutar med Hjalmar Branting och vad som måste vara den bästa skoluppsats som skrivits i Sverige någonsin.

——————————————-

Framtidstro, utveckling, optimism, heja!

Kommer vi någonsin att uppfinna något lika användbart igen? Har idémaskinen gått sönder?

The Economist ställde frågorna i ett nummer häromveckan, som diskuterade betydelsen av innovationer för välstånd och tillväxt, och gjorde en jämförelse mellan vår tid och decennierna i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet när det gäller revolutionerande idéer och nya produkter, som radikalt förändrar vardagen.

Då kom, påminner Economist i sin ledare, de moderna sanitetssystemen, bilarna, flygplanen, radiotekniken, antibiotikan och telefonen. Listan över allt positivt som upptäcktes, utforskades och drömdes skulle kunna fylla böcker, hela encyklopedier.

Det var även epoken när grunden lades för det svenska välståndsundret, genom demokratiseringen, socialpolitiken, de ekonomiska avregleringarna, de liberala reformerna av institutioner och regelverk, de enskilda innovationerna och de stora investeringarna i infrastruktur. Det var också, kan tilläggas, nyskapande årtionden inom konsten, litteraturen, teatern, musiken och idrotten.

Trots den hisnande utvecklingen på dator- och kommunikationsområdet de senaste decennierna, och trots nya forskningsrön som förflyttar gränser och förändrar människans självbild i grunden, går det att argumentera för att vi 2013 lever i en tid av historiskt sett avtagande innovationskraft.

Korrekt eller ej, Economist nyanserar påståendet, redan den kritiska och lite överraskande frågeställningen är en nyttig tankeställare. Jag tror att de flesta av oss slarvigt utgår ifrån att vi lever i den mest innovativa av alla epoker.

Men kanske lever vi på gamla meriter i högre grad än vi är medvetna om. Ojämförligt mer av debatten ägnas åtminstone åt hur ett föreställt nollsummespel ska förvaltas än åt hur förutsättningar ska kunna skapas för nästa epok av upptäckter och framsteg.

Det knyter an lite till två andra omdiskuterade fenomen i samtiden: Betoningen av nyttoaspekter här och nu framför grundforskning och bildningsideal i debatten om den högre utbildningen. Och den moderna finanskapitalismens ibland destruktiva fokusering på kortsiktig vinstmaximering istället för den gamla industrikapitalismens mer långsiktiga, tålmodiga förankring i idéer och verksamheter.

Möjligen är det en förenklad bild, men frestelsen att ösa ur ett gammalt arv från tidigare generationer – ekonomiskt, politiskt, kulturellt, teknologiskt och ekologiskt – istället för att söka lämna efter sig ett eget arv med substans, kraft och hållbarhet för nya generationer, är alltid stor.

Och inte ens när vi söker något som var bättre förr, väljer vi rätt saker att vara nostalgiska kring. Det finns en del som aldrig är så olyckliga som när ett framsteg kan konstateras och beläggas. I en tid när en tämligen falsk, förljugen och historielös 60- och 70-talsnostalgi på nytt börjar breda ut sig i den svenska samhällsdebatten, vore det onekligen befriande med lite mer romantisk framtidstro, nyfikenhet och utvecklingsoptimism.

För återblickarna borde inte rikta sig mot ett korrumperat, misskött sjuttiotal, när det svenska välståndsundret höll på att slarvas bort, utan mot de decennier, långt tidigare, när grunden för det vi idag lever på lades: inom välfärden, politiken, näringslivet.

Demokrati, mänskliga fri- och rättigheter, handel, internationalism, rörlighet över gränser för människor och idéer, nya uppfinningar: för balansens skull är det nyttigt att påminna om vad det är som de senaste 150 åren skapat och spridit välstånd på ett fantastiskt sätt på många håll i världen, och vad det vanligtvis är som saknas där fattigdom, lidande och förtryck råder som värst.

Två av vår tids största utmaningar är (1) klimat-, miljö- och energifrågan. Och (2) att utforma en välfärd som står pall för en åldrande befolkning och förändrad demografi. I båda fallen borde instinkten vara att välkomna nya lösningar, tusentals skiftande aktörer och många olika anslag och drivkrafter, inte att bromsa, monopolisera, stanna tiden och backa tillbaka.

Då kan det hjälpa att hämta inspiration från förr. För det finns ju en sak som definitivt var bättre förr: tillförsikten och framstegsandan. Då drömde många om framtidslandet som skulle komma, och arbetade för det. Nu fabulerar för många om det förlorade dåtidsparadiset som aldrig fanns, och känner ångest inför ordet utveckling.

***

Hur befriande känns inte, exempelvis, 16-årige Hjalmar Brantings berömda studentuppsats – ”Vilken betydelse har våra dagars livligare samfärdsel för folkens och andliga och materiella liv?” – så här 136 år senare, jämfört med en del av dagens undergångsprofetior.

Det är, skrev skolpojken, blivande socialistledaren, ”den lätta samfärdseln, som allena möjliggör konkurrensen, denna omätligt viktiga faktor i våra dagars alla industriella och merkantila förhållanden. Konkurrensens möjlighet är beroende därav, att de goda och billiga varor, vilka produceras på en viss ort, förmå bära kostnaderna för transporten till andra delar av världen, och … äro i stånd att uttränga de dyrare och sämre varorna, icke blott på sin egen produktionsort, utan även på andra ställen.” Låga priser för folket, skrev Branting, kräver lätta kommunikationer.

Men resandet och transporterna har också, konstaterade Branting, betydelse för den andliga utvecklingen, genom det utbyte av erfarenheter och kunskap som de möjliggör. Samfärdseln och vetenskapen skulle förverkliga ”frihet, jämlikhet, broderskap”:

”Människorna bringas i närmare beröring med varandra, härigenom ökas i högre grad deras kännedom både om sig själva och världen, och då var och en, medvetet eller omedvetet, tager intryck av de människors åsikter och föreställningssätt, med vilka han umgås, så följer därav, att en livlig samfärdsel skall i hög grad främja spridandet av nya tankar och idéer. Man kan sålunda med skäl säga, att de lätta kommunikationerna i våra dagar höra till okunnighetens och likgiltighetens farligaste fiender … den blir ett av de starka band, som sammanknyta de olika nationerna med varandra till en högre enhet, mänskligheten.”

Brantings generation skulle se både drömmar förverkligas och bombas sönder. Men inför vår tids pessimistiska, nostalgiska jämmerkör skulle den ha skakat på huvudet.

En titt i kaffesumpen om umetugget 2030

Av , , 2 kommentarer 9

En lite lättsammare betraktelse om evig partiledarnostalgi och bättre förr-retorik, en titt i kaffesumpen om det kommunalpolitiska umetugget 2030 och några rader om centerpartiets hundraårsjubileum utgör min lördagskrönika den här veckan:

——————————————–

En titt i kaffesumpen om umetugget 2030

En formel skulle se ut så här: en bra politiker i ett motståndarparti är en som avgick för tjugo år sedan. Det hör till politikens eviga ritualer, att partier använder sina motståndares föregångare som argument mot deras nuvarande ledare. Svensk politik dryper av sådana jämförelser:

Liberaler påtalar i dag gärna att Olof Palme, till skillnad från dagens socialdemokrater, gjorde politiken intellektuellt spännande och idébetonad. På Palmes egen tid däremot jämförde man i negativa ordalag hans aggressiva, socialistiskt färgade polemik med den lugne och pålitlige tillväxtpolitikern Tage Erlander.

Fredrik Reinfeldt lyfte under valrörelsen fram Tage Erlander som en förebild för ”det nya arbetarpartiet” moderaterna. Men när Erlander styrde var det många på den icke-socialistiska sidan som med respektfulla stämmor berömde Per-Albin Hansson som en tung landsfader och, framför allt i början, skakade på huvudet åt lättviktaren Erlander. När Per-Albin tog över inom socialdemokratin suckade åtskilliga och undrade hur det nu skulle gå när en sådan ytlig partikarriärist tog över efter ikonen, den av nästan alla beundrade Hjalmar Branting.

2010 hör man socialdemokrater som börjar viska om att moderaterna på Gösta Bohmans och Carl Bildts tid ”åtminstone stod för något”, och hur tidigare generationer moderater visserligen aldrig knackade dörr, men var raka, pålitliga och tydliga i sina budskap och positioner. På Bohmans 70-tal hittade man plötsligt positiva, försonliga egenskaper hos gamla högerledare som Jarl Hjalmarsson och Arvid Lindman.

Och socialdemokraterna har förstås, i dag, inte nog med lovord över för socialliberalen Bengt Westerbergs tid som folkpartiledare. På 80-talet varnade man för honom och kunde inte nog betona hur outtröttlige Bertil Ohlin stod för en sann socialliberalism. På Ohlins tid blev man aldrig trött på att omtala hur liberalismen blivit bakåtsträvande och tappat den radikala glans Karl Staaff en gång förlänte den. När Staaff regerade var det den döde Adolf Hedin som i socialdemokraternas retorik fick representera en socialt medveten, men under Staaff redan utdöende liberalism.

Från allianshåll har på senare år rentav gamle CH ”någon jävla ordning ska det vara i ett parti” Hermansson tagits till nåder av liberala debattörer som ett exempel på en i sitt kritiska förhållande till sovjetkommunismen mer fritänkande vänsterledare än Lars Ohly. Andra saknar, redan, Gudrun Schymans tid som partiledare för V.

Kd-ledaren Göran Hägglund får förstås, när valresultat skärskådas, äta upp sitt energiska twittrande vid statistiska jämförelser mellan Kd: stöd i dag och föregångaren Alf Svenssons bästa val.
Maria Wetterstrand och Peter Eriksson har förskonats någorlunda från att jämföras med sina föregångare i andra partiers angrepp, men lita på att deras efterföljare som språkrör kommer att få höra från både vänster och allianshåll att de inte kan mäta sig med Wetterstrand och Eriksson.

Lokalpolitiken är inte annorlunda, om någon trodde det. Jag tittar i kaffesumpen och förutspår redan nu: om tjugo år kommer Tamara Spiric på Rådhustorget att läxa upp någon ungmoderat med en påminnelse om att på Anders Ågrens tid som kommunalråd jobbade partierna trots motsättningarna ändå innerst inne tillsammans för Umeås bästa, men att den tiden tydligen är ohjälpligt förbi. Anders Sellström kommer att avbryta sina riksdagsminnen och lyfta fram Lennart Holmlund som en hederssosse av gamla sorten efter vilken Umeås socialdemokrater blev SSU-broilers hela högen.

Holmlund själv kommer att stanna upp på en promenad, luta sig mot stavarna, blicka upp mot höghusen och muttra att med Britt-Marie Lövgren som gruppledare gick det fortfarande att lita på folkpartiet i stan, men att de nya ungliberalerna ju fan inte är kloka nån av dem. Lövgren kommer vid en fika på ridhuset plötsligt att sucka lätt och börja tala försonligt om hur mycket mer sansade vänsterpartiet var under Spirics ledning innan kommunistrevolutionärerna tog över.
Alla kommer de att ha vänliga ord till övers för Alireza Mosahafis framåtanda i miljöpartiet efter valet 2006.

Föreningen Byggnadskultur i Umeå kommer att protestera indignerat mot ett planerat höghus väst på stan och som motbild erinra om hur genomtänkt staden ändå planerades inför kulturhuvustadsåret 2014. Balticgruppens Krister Olsson kommer i en intervju med VK att bekymra sig över hur svårt det med åren blivit att samarbeta med kommunen i jämförelse med under 2000-talets första decennier.
Själv kommer jag att ta djup luft på VK:s ledarsida och minnas debatterna med dem alla som en tid när lokalpolitiken var spännande att följa, innan allt blev idéfattigt, platt och karaktärslöst. Och vem vet, VF:s ledarsida kommer kanske, i en bisats i ett fördömande av den ”nya, hårda högern” 2030, att ge några erkänslans ord åt alliansens gamla, trygga arbetslinje 2006-2010.

Så långt min kaffesump. Det kommer väl att låta som det alltid låtit när bättre förr-tårarna lägger ett skimmer över Gustavs och alla andra tidigare makthavares dagar, och gamla aversioner nöts ner till anekdoter.

Bland dem som varit mest utsatta för historielösa ”idealen har svikits”-klichéer de senaste åren är förmodligen centerpartiet, som i dagarna firat 100 år.
Flosklerna om partiets utveckling haglar från motståndare, det har under Maud Olofsson övergett landsbygden, blivit ett Stureplansparti, gått åt höger, svikit Thorbjörn Fälldins arv osv, osv. Det mesta är bara varianter av vad Olof Palme sa om Fälldins centerparti redan på 70-talet, när socialdemokraterna istället saknade Gunnar Hedlunds 50-talsscenter.

Men partier som överlever ett helt sekel går förstås igenom många faser, förändras och ömsar skinn. Centerpartiet har gått igenom ett par rejäla omstruktureringar, ideologiskt, under sin historia – med svarta epoker (värst rasteorierna på 30- och 40-talen) och stolta epoker (bäst värnande av småföretagande och småskalighet på landsbygden under efterkrigstiden).

Men partiets stora dilemma i dag är att den gamla väljarbasen krymper år för år, på grund av övergripande samhällsförändringar, med urbanisering och nya näringar, som har väldigt lite med ideologi att göra. Jag läste en bra analys häromdagen som klarsynt sammanfattade centerpartiets dilemma 2010, utmaningen att förena både storstadsperspektiv i Stockholm och landsbygdsförankring i Västerbotten.

”Den tekniska och ekonomiska utvecklingen under det senaste århundradet har medfört genomgripande förändringar i levnadsvillkoren för människorna i den industrialiserade delen av världen. Utvecklingen har knappast lämnat någon del av samhällslivet oberörd. De agrara näringarnas relativa betydelse har minskat undan för undan. Först industrin och senare mer och mer servicenäringarna har gett sysselsättning åt den arbetskraft som inte behövts inom jord- och skogsbruket. Delvis som en följd av denna utveckling har samtidigt en koncentration av befolkningen till städer och tätorter ägt rum”

Högrelevant om man vill förstå centerpartiets dilemma i dag. Men orden är inte skrivna till veckans hundraårsjubileum, utan skrevs av Thorbjörn Fälldin 1970, för 40 år sedan, i en vänbok till föregångaren Gunnar Hedlund (”Idéer och realiteter”).

Ibland är det mesta sig likt under solen.

2 kommentarer
Etiketter: , , ,