Etikett: utveckling

Framtidstro, utveckling, optimism, heja!

Av , , Bli först att kommentera 6

Framtidstro, utveckling, optimism, heja! Nej, rubriken på veckans lördagskrönika är bara till möjligen en tiondel ironisk. Jag börjar med The economist, och ett intressant temanummer, och slutar med Hjalmar Branting och vad som måste vara den bästa skoluppsats som skrivits i Sverige någonsin.

——————————————-

Framtidstro, utveckling, optimism, heja!

Kommer vi någonsin att uppfinna något lika användbart igen? Har idémaskinen gått sönder?

The Economist ställde frågorna i ett nummer häromveckan, som diskuterade betydelsen av innovationer för välstånd och tillväxt, och gjorde en jämförelse mellan vår tid och decennierna i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet när det gäller revolutionerande idéer och nya produkter, som radikalt förändrar vardagen.

Då kom, påminner Economist i sin ledare, de moderna sanitetssystemen, bilarna, flygplanen, radiotekniken, antibiotikan och telefonen. Listan över allt positivt som upptäcktes, utforskades och drömdes skulle kunna fylla böcker, hela encyklopedier.

Det var även epoken när grunden lades för det svenska välståndsundret, genom demokratiseringen, socialpolitiken, de ekonomiska avregleringarna, de liberala reformerna av institutioner och regelverk, de enskilda innovationerna och de stora investeringarna i infrastruktur. Det var också, kan tilläggas, nyskapande årtionden inom konsten, litteraturen, teatern, musiken och idrotten.

Trots den hisnande utvecklingen på dator- och kommunikationsområdet de senaste decennierna, och trots nya forskningsrön som förflyttar gränser och förändrar människans självbild i grunden, går det att argumentera för att vi 2013 lever i en tid av historiskt sett avtagande innovationskraft.

Korrekt eller ej, Economist nyanserar påståendet, redan den kritiska och lite överraskande frågeställningen är en nyttig tankeställare. Jag tror att de flesta av oss slarvigt utgår ifrån att vi lever i den mest innovativa av alla epoker.

Men kanske lever vi på gamla meriter i högre grad än vi är medvetna om. Ojämförligt mer av debatten ägnas åtminstone åt hur ett föreställt nollsummespel ska förvaltas än åt hur förutsättningar ska kunna skapas för nästa epok av upptäckter och framsteg.

Det knyter an lite till två andra omdiskuterade fenomen i samtiden: Betoningen av nyttoaspekter här och nu framför grundforskning och bildningsideal i debatten om den högre utbildningen. Och den moderna finanskapitalismens ibland destruktiva fokusering på kortsiktig vinstmaximering istället för den gamla industrikapitalismens mer långsiktiga, tålmodiga förankring i idéer och verksamheter.

Möjligen är det en förenklad bild, men frestelsen att ösa ur ett gammalt arv från tidigare generationer – ekonomiskt, politiskt, kulturellt, teknologiskt och ekologiskt – istället för att söka lämna efter sig ett eget arv med substans, kraft och hållbarhet för nya generationer, är alltid stor.

Och inte ens när vi söker något som var bättre förr, väljer vi rätt saker att vara nostalgiska kring. Det finns en del som aldrig är så olyckliga som när ett framsteg kan konstateras och beläggas. I en tid när en tämligen falsk, förljugen och historielös 60- och 70-talsnostalgi på nytt börjar breda ut sig i den svenska samhällsdebatten, vore det onekligen befriande med lite mer romantisk framtidstro, nyfikenhet och utvecklingsoptimism.

För återblickarna borde inte rikta sig mot ett korrumperat, misskött sjuttiotal, när det svenska välståndsundret höll på att slarvas bort, utan mot de decennier, långt tidigare, när grunden för det vi idag lever på lades: inom välfärden, politiken, näringslivet.

Demokrati, mänskliga fri- och rättigheter, handel, internationalism, rörlighet över gränser för människor och idéer, nya uppfinningar: för balansens skull är det nyttigt att påminna om vad det är som de senaste 150 åren skapat och spridit välstånd på ett fantastiskt sätt på många håll i världen, och vad det vanligtvis är som saknas där fattigdom, lidande och förtryck råder som värst.

Två av vår tids största utmaningar är (1) klimat-, miljö- och energifrågan. Och (2) att utforma en välfärd som står pall för en åldrande befolkning och förändrad demografi. I båda fallen borde instinkten vara att välkomna nya lösningar, tusentals skiftande aktörer och många olika anslag och drivkrafter, inte att bromsa, monopolisera, stanna tiden och backa tillbaka.

Då kan det hjälpa att hämta inspiration från förr. För det finns ju en sak som definitivt var bättre förr: tillförsikten och framstegsandan. Då drömde många om framtidslandet som skulle komma, och arbetade för det. Nu fabulerar för många om det förlorade dåtidsparadiset som aldrig fanns, och känner ångest inför ordet utveckling.

***

Hur befriande känns inte, exempelvis, 16-årige Hjalmar Brantings berömda studentuppsats – ”Vilken betydelse har våra dagars livligare samfärdsel för folkens och andliga och materiella liv?” – så här 136 år senare, jämfört med en del av dagens undergångsprofetior.

Det är, skrev skolpojken, blivande socialistledaren, ”den lätta samfärdseln, som allena möjliggör konkurrensen, denna omätligt viktiga faktor i våra dagars alla industriella och merkantila förhållanden. Konkurrensens möjlighet är beroende därav, att de goda och billiga varor, vilka produceras på en viss ort, förmå bära kostnaderna för transporten till andra delar av världen, och … äro i stånd att uttränga de dyrare och sämre varorna, icke blott på sin egen produktionsort, utan även på andra ställen.” Låga priser för folket, skrev Branting, kräver lätta kommunikationer.

Men resandet och transporterna har också, konstaterade Branting, betydelse för den andliga utvecklingen, genom det utbyte av erfarenheter och kunskap som de möjliggör. Samfärdseln och vetenskapen skulle förverkliga ”frihet, jämlikhet, broderskap”:

”Människorna bringas i närmare beröring med varandra, härigenom ökas i högre grad deras kännedom både om sig själva och världen, och då var och en, medvetet eller omedvetet, tager intryck av de människors åsikter och föreställningssätt, med vilka han umgås, så följer därav, att en livlig samfärdsel skall i hög grad främja spridandet av nya tankar och idéer. Man kan sålunda med skäl säga, att de lätta kommunikationerna i våra dagar höra till okunnighetens och likgiltighetens farligaste fiender … den blir ett av de starka band, som sammanknyta de olika nationerna med varandra till en högre enhet, mänskligheten.”

Brantings generation skulle se både drömmar förverkligas och bombas sönder. Men inför vår tids pessimistiska, nostalgiska jämmerkör skulle den ha skakat på huvudet.

När telefonledningarna sjöng i Västerbotten

Av , , Bli först att kommentera 4

VK nästan snubblade på orden av entusiasm i en artikel den 18 juni 1925, när en planerad utbyggnad av telefonnätet i Västerbotten skildrades.

Om det, och om delvis andra stämningar i samma fråga i dag i delar av länet, handlar den här krönikan som ingår i serien:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

Några resonemang om en framstegsanda vi behöver mer av, men också om utvecklingens årsringar i Västerbotten historiskt sett, och tajmingen och den lokala rytm som krävs ibland för att teknikövergångar och nya tekniska möjligheter inte ska slarvas bort i onödan och lämna utsatta orter på efterkälken helt i onödan.

—————————————————–

När telefonledningarna sjöng i Västerbotten

"Telefonnätet Västerbottens län förbättras i år. Högfrekvensanläggning i Umeå. Många nya samtalsstationer och ledningar i länet”.

VK nästan snubblade på orden, den 18 juni 1925, i entusiasm inför den utveckling som väntade. En intervju med linjeingenjören vid telegrafverket, K. Wallander, hade gett en rad besked. Mycket var på gång. De tekniska perspektiven var svindlande. Lyssna bara:

***

”Under den senaste tiden har telefonförbindelsen mellan Umeå och Stockholm blivit allt livligare, varför behovet av ytterligare en ledning allt mer gjort sig gällande. Detta behov kommer under året att tillgodoses därigenom, att telegrafverket ämnar insätta i Umeå en högfrekvensanläggning, vilket möjliggör två samtal på samma linje samtidigt utan att det ena samtalet på något vis störes av det andra. Anläggningen kommer dessutom att tilltagas så stor, att man i en framtid, om behov därav göra sig gällande, skall kunna föra tre samtal på samma linje samtidigt. Apparturen till denna anläggning är under provning i Stockholm och hitväntas när som helst”.

(Det här var före Jan Stenbecks tid).

I de östra stadsdelarna av Umeå förväntades nedläggandet av telefonkablar att slutföras under sommaren. Men de största förändringarna väntade på andra håll:

”I Sorsele har man allmänt klagat över, att det på längre sträckor är mycket svårt, ibland omöjligt, att höra varandra, vilket nu kommer att avhjälpas därigenom, att man i Lycksele kommer att inmontera en ljudförstärkare. En omformarstation för likström kommer redan under denna månad att uppmonteras.”

(Det här var före smartphones).

En ny ledning skulle anläggas mellan Lycksele och Örträsk, och komma även ”en hel del småbyar mellan dessa samhällen” till stor nytta. Knaften, Vänjaurbäck, Vänjaurträsk och Skarda nämns. Inom Lycksele socken skulle stationer upprättas i Gäddträsk, Hedlunda, Arvträsk, Fahlträsk, Sunnanå, Forsholm och Sikseleberg. En ny ledning ska upprättas mellan Olovfors och Nordsjö i Nordmaling, och ge byar utefter Lögdeälven ”goda telefonförbindelser”, med stationer i Hyngelsböle, Klöse, Högåker och Genberg.

I Sävar var en ny linje mellan Sävar och Ivarsboda under arbete. Gunnismark skulle få en samtalsstation.

”Dessutom”, skrev VK”, kommer en ny linje … att anläggas från Gagsmark över Källbomark och till Åbyn i Byske socken. Denna linje har varit påtänkt ända sedan år 1923, men på grund av att Källbomarks-borna ej behagat leverera stolpar, har ledningen ej kunnat uppsättas. Nu ha Gagmarks-borna, som tycks vara förståndigt folk, lovat att leverera stolpar för hela sträckan”.

En ny linje planerades mellan Byske och Brännfors, och två nya linjer mellan Tärnaby och Västansjö.

Puh, det var härliga, befriande tider av framstegsanda och utvecklingsoptimism.

***

Men Västerbotten är också en region där utvecklingen lämnat årsringar efter sig. Det har tagit tid innan den kommit många till del. Infrastruktur, service och innovationer har spridits långsamt, från centrum och utåt. Så är det än.

(Hur många i Västerbotten, för att ta ett exempel från det senaste året, bor så att de kan använda en mobil 4G-uppkoppling i hemmen? Där syns en första, ny, liten årsring.)

Västerbotten är ett län präglat av utvecklingsoptimism, av tron att det går, att det går att odla, sprida kultur, bilda föreningar, driva företag, vinna världscupen. Men i dag har en del byar och orter också känslan att gamla framsteg hotar att raderas bort, utan att ersättas av nya. Det gäller förstås striden om akutvården, skolorna i byarna och annan samhällsservice.

Och inte heller teknisk utveckling är en rätlinjig eller geografiskt jämnt fördelad process. Ibland uppstår en lucka på lands- och glesbygd mellan en gammal teknik som håller på att fasas ut och en ny som håller på att fasas in. Tajmingen som stämmer i de större städerna, där epokerna överlappar varandra bättre, kan bli helt fel i små kommuner.

Blir luckan för stor mellan det som försvunnit och det som ännu inte kommit fram, kan det vara dödsstöten för en liten ort eller by. Den hårda kritiken i Västerbotten mot delar av Telias avveckling av det fasta telenätet illustrerar dilemmat.

En beprövad lösning – som på sikt står i vägen för nya, inte minst för landsbygden berikande innovationer – börjar avvecklas innan den nya tekniken nått tillräcklig kvalitet för att fungera pålitligt. Löftet om vad som ska komma är vagt, beskedet om det som ska bort är konkret.

Den tekniska utvecklingen, människors möjligheter att kommunicera snabbt och fritt, resa och röra sig, är landsbygdens största hopp för 2000-talet. Det får inte slarvas bort. Men i teknikövergångar handlar ibland nästan allt om tajming, och hjälpe dem – orter, människor, företag – som inte är i rytm med samtidens olika maktcentrum.

Så en återblick i dag på de där entusiastiska pionjäråren, när teleförbindelserna erövrade länet, sker i blandning av hopp och vemod. Då band tekniken samman. Så är det även i dag, men risken finns att några av dem som då hörde till de största vinnarna, nu kommer att halka efter, egentligen helt i onödan. Att se till att teknikövergångarna sker med en lokal rytm anpassad till förutsättningarna, är en nog så viktig uppgift för att hedra den gamla västerbottniska framstegsandan.

Att släpa stockar på plats, fixa mycket själv, ta tag i situationen, är sedan upp till landsbygden, bara den får chansen.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,