Etikett: rödgröna

Den förrädiska slummerfunktionen i debatten

Av , , Bli först att kommentera 8

Min lördagskrönika den här veckan:

Det förrädiska slummerfunktionen i debatten

Slummerfunktionen på en väckarklocka kan nog vara bra. Ibland känns den som enda räddningen från något förfärligt. Men använder man den gång på gång, skjuter man upp det oundvikliga bara en liten stund till, och så några minuter till, och så bara ett kort ögonblick igen – då försover man sig oundvikligen förr eller senare.

Så är det även inom politiken. Det finns många debatter där det från alla håll trycks på de flesta slummerknappar som finns. Gång på gång. Och så hårt att väckarklockorna snart ligger i spillror. Ingen vill ha de där debatterna. Det är varmt under täcket. Att kliva upp är kallt och jäkligt. Ingen vill släppa in kylan. Sedan susar allt för många alltför sött tills verkligheten brakar in med sina realiteter och konsekvenser. Då inleds den stora jakten på syndabockar.

Raden av sådana sakområden där alltför många kommit överens om att inte ta upp frågorna överhuvudtaget är förstås lång, inte minst ur ett historiskt perspektiv. Sällan har slummerfanatikerna fått stå till svars för konsekvenserna. De har andra haft att hantera. I ärlighetens namn har varken medier eller väljare heller varit särskilt intresserade av att ta ett titt på förhistorien, innan skuldanklagelser fördelats.

Just nu i Sverige har det komplexa området arbetsmarknad, demografi och välfärd – hur trygghetssystem och social service ska stå pall när påfrestningarna ökar långt utöver vad man kunde föreställa sig när systemen en gång i tiden utformades – sådana drag. Det enorma gormandet kring detaljer är delvis en kompensation av att alltför lite uppmärksamhet ägnas åt det verkligt stora hotet på sikt: att vårt samlade arbete inte kommer att räcka för att upprätthålla välfärden som vi är vana vid den om inte Sveriges konkurrenskraft är så hög att nya jobb, nyföretagande och invandring sprudlar på ett helt annat sätt än i dag.

Att tankesmedjan till vänster Arena och tankesmedjan till höger Timbro – inte nödvändigtvis de två intressantaste rösterna i välfärdsdebatten – tillsammans vill grunda en kommission om välfärdens framtida finansiering, och att det känns fräscht, är ett uttryck för hur svårt de politiska partierna haft att lyfta de frågeställningarna i dagsdebatten och förena skarpa analyser med sansad samtalston. Partierna har, växelvis i opposition och regeringsställning, haft tendensen att hellre trycka på slummerknappen en gång till än ta risken av att vara de första som släpper in den jobbiga morgonkylan i debatten.

Alliansen har visserligen uträttat en hel del värdefullt före och efter regeringsskiftet 2006 genom att påminna om och betona det direkta, oundvikliga sambandet mellan arbete, företagande och välfärd, mellan tillväxt och välstånd, mellan vad vi genererar och vad vi har. Att socialdemokraterna inte uppfattades bry sig om det helt grundläggande sambandet avgjorde valet 2006.

Och de rödgröna har trots väljarnas besked då även i opposition mest presenterat nya slummerstrategier. Konkreta besked ska komma senare, en del grejer ska återställas till hur det såg ut under förra mandatperioden, viktiga saker ska utredas, flera områden lämnas utanför samarbetet. Utöver beskedet om högre skatt lämnas väljarna, än så länge, att gissa bäst de kan vad som väntar vid ett eventuellt regeringsskifte, eftersom oppositionen inte har någon lust att kliva upp och börja dagen än; åtminstone inte tillsammans.

Men även alliansen vet mycket väl var slummerknappen sitter. Inför valet 2006 dängde man till den med full kraft på det energipolitiska området. Inför årets val kommer man sannolikt att treva efter den igen, på grund av inre oenighet, både när det gäller arbetsmarknadslagstiftningen och principerna för a-kassan – två tunga områden där det inte går att frysa tiden under åtta års tid utan att det får konsekvenser som väljarna måste få ta ställning till.

På en pressträff med ledarskribenter i Stockholm i veckan sade Fredrik Reinfeldt att ett tema för hans valrörelse kommer att vara “föregångslandet Sverige”, med positiv grundton. Reinfeldt gissade att socialdemokraternas och Mona Sahlins ständiga överdrifter och grova retorik kommer att slå tillbaka mot dem själva eftersom väljarna inte känner igen sig i de totala svartmålningarna. Den som inte vågar diskutera seriöst med människor blir inte trovärdig. Det har han förstås rätt i. Alla förtroendemätningar talar för att det är så. Men det hindrar inte att det finns en del slummer även i Reinfeldts ansats att presentera moderaterna som det nya statsbärande partiet. Göran Persson uppfattades till slut som både stolt och nöjd i ett land med stora, strukturella problem. Det är förödande för en regeringschef.

Det kan lätt påminna om någon som blivit väldigt bekväm i det redan uppnådda, når slummerknappen snabbare än blixten, vrider sig om och drar täcket över huvudet.

Sahlins problem är att det finns ett negativt samband mellan hennes tonläge och väljarnas förtroende för henne. Faran för Reinfeldt är att han kan verka ovillig att kliva upp ur sängen för en ny mandatperiod.

Det är då som de mindre partiernas i respektive regeringsalternativ kommer in i bilden. Vad de lyckas, eller misslyckas, med får avgörande betydelse. Det alternativ som oftast verkar vilja trycka på slummerknappen när debatten når de verkligt svåra frågorna, kommer, tror jag, att förlora.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

Borde alliansen pröva valtekniskt samarbete?

Av , , Bli först att kommentera 3

För att ta upp tråden från min ledarkrönikan lite mer konkret: Borde alliansen pröva valtekniskt samarbete? Jag är tveksam.
 
Valtekniska samarbeten är inget nytt i svensk politisk historia.
 
Det var så socialdemokraterna en gång i tiden lyckades komma in i riksdagen första gången, när Hjalmar Branting 1896 kandiderade på en liberal lista i Stockholm.
Kristdemokraternas Alf Svensson tog sig som bekant in i riksdagen 1985 via ett valtekniskt samarbete med centerpartiet.
 
Borde då inte allianspartierna kunna gå samman kring något slag valtekniskt samarbete inför nästa val för att slippa oroa sig för att något av de mindre partierna ska hamna under fyraprocentspärren?
 
Principiellt finns inte mycket att invända. Möjligheten existerar och alliansen går till val med ambitionen att vara ett sammansvetsat regeringsalternativ. Skulle de fyra partierna, eller ett par av dem, beroende på vilket scenario man spekulerar kring, vara överens, behöver de förstås inte be om ursäkt för ett sådant samarbete.
 
Men det betyder inte att det vore lämpligt eller lyckat.
 
Frågeställningen behöver delas upp:
(A) Går Sverige mot ett tvåpartisystem?
(B) Vore det, om så är fallet, ett problem?
(C) Borde alliansen gå samman i någon form av valtekniskt samarbete?
 
Den sista frågan (C) bör inte besvaras utifrån en sista minuten-panik och med opinionsmätningar som beslutsunderlag, utan måste föregås av grundliga analyser av fråga (A) och (B).
 
För det första tror jag att man i så fall är alldeles för sent ute, för det andra tror jag att ett sådant beslut i sent skede snarare skulle förvirra väljare kring vad alliansen egentligen är än klargöra regeringsalternativen, för det tredje är sannolikheten för att något av de mindre allianspartierna ska åka ur riksdagen inte särskilt stor (inte heller sannolikheten för att vänsterpartiet ska åka ur är särskilt stor) och för det fjärde bör inte steg som i förlängningen talar för genomgripande författningsreformer tas utan att det finns en medvetenhet om vilka långsiktiga följder besluten får.
 
Närmare tillhands ligger i så fall tanken på större, gemensamma konvent för å ena sidan allianspartierna och å andra sidan de rödgröna partierna, nästa år. Redan det vore något nytt.
 
Jag har, för att bredda frågan något, tidigare varit inne på att det långsiktigt vore logiskt – sett till organisatoriska möjligheter att upprätthålla fungerande partiapparater över hela landet, sett till idéhistoriska anknytningspunkter, sett till geografiskt fördelat stöd i landet och sett till den ständigt orosskapande fyraprocentspärren – om de fyra allianspartierna i framtiden genom sammanslagningar (typ FP-C och M-KD) i framtiden blev två. Då skulle inte heller risken för något av dem att bryta blockpolitiken i ett läge när det blir nödvändigt eller önskvärt bli lika stor.
Jag ser där en parallell till liberala FDP:s roll i tysk efterkrigspolitik och spekulationerna om de grönas framtida i en liknande roll. Men det är nog fortfarande långt borta.
 
På den rödgröna sidan, med bara tre ganska spretiga partier, känns spekulationer om partisammanslagningar inte lika logiska.
 

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,