Varför går det bra för Sverige? Den frågan är utgångspunkten för veckans lördagskrönika, som föranleds av Andreas Berghs och Magnus Henreksons nya bok "Varför går det bra för Sverige? Om sambanden mellan offentlig sektor, ekonomisk frihet och ekonomisk utveckling".
Det handlar om en resultatet av konkreta reformer från flera decennier.
———————————————-
Varken bluff eller trollstav
”Det är viktigt att beakta att ekonomisk tillväxt uppstår när vi genom innovationer som ökar produktiviteten kan producera allt mer utan att använda mer av våra knappa resurser, ibland till och med mindre av dessa. Långsiktig ekonomisk tillväxt är därför fullt förenlig med exempelvis långsiktigt hållbar utveckling ur miljöperspektiv. En annan konsekvens av att vi blir bättre på att producera mer med allt mindre resursinsats är att tid frigörs till annat. Tillväxt skall alltså inte bara ses i ljuset av möjligheten att köpa fler tv-apparater, hushållsmaskiner eller bilar, utan också som något som ger utrymme att kunna ägna mer tid åt saker som konst, litteratur och fritid samtidigt som man behåller en hög ekonomisk standard.”
(Ur Andreas Berghs och Magnus Henreksons nya bok "Varför går det bra för Sverige? Om sambanden mellan offentlig sektor, ekonomisk frihet och ekonomisk utveckling".)
Det går förhållandevis bra för Sverige. Även internationella betraktare lyfter ofta med respekt fram Sverige som ett av få undantag i den djupa europeiska krisen. De brukar, av olika skäl, låta lite förvånade. Som om Sverige bröt mot åtminstone ett par av universums oskrivna lagar.
En del, utgående från gamla fördomar om Sverige, gör det med irriterad förundran. Hur kan det där socialistiska grånästet i norra Europa, där människor monterar ihop sina Ikea-hyllor, skjuter isbjörnarna utanför husknuten, tömmer plånböckerna för skattefogden, super sig fulla för sista slanten och sedan tar livet av sig för att slippa eländet, lyckas åstadkomma uthållig tillväxt och hög levnadsstandard, trots tyngande skatter, statliga trygghetssystem och stor offentlig sektor?
”Vakna Sverige, ni lever i en socialistisk mardröm!”, löd utropet i ett satiriskt Sverige-reportage i det amerikanska tv-programmet The Daily Show with Jon Stewart för några år sedan, som drev med fördomarna i USA om livet i Sverige. Även i årets amerikanska presidentvalskampanj lyfts stundom de europeiska välfärdssamhällena på paranoida sätt fram som ett socialistiskt hot mot frihet och välstånd från republikanskt håll.
Andra, utgående från gamla, omhuldade myter om det lyckliga Bullerby-Sverige med röda knutar, gör det i orubblig beundran över det jämställda, socialt trygga lilla landet där politikerna utreder saker i evighet för att sedan komma överens i långsiktiga, sansat liberala uppgörelser och som verkar lyckas med precis allt från IT-under och deckare, över bilindustri (nåja) och popexport till modern familjepolitik och tandvård utan att varken seder, flit eller budgetdisciplin rasar ihop.
Det finns knappt en politisk debatt om ett enda samhällsproblem i exempelvis Tyskland där inte Sverige eller Finland nämns av experter som länder som kommit längre, redan genomfört nödvändiga reformer och borde studeras närmare av tyska beslutsfattare. Känner man till båda länderna rodnar man ofta över den förskönade Sverigebilden, och får förklara för bekanta att riktigt så idylliskt är det inte.
Men vare sig man utgår från en fördom om Sverige som hotfull samhällsmodell som inte borde fungera eller en myt om Sverige som ett land där allt är möjligt, så odlar man missuppfattningar. Sveriges ekonomiska utveckling är varken en bluff eller ett resultat av en magisk trollstav, utan en logisk följd av genomförda, konkreta reformer.
Historien om det svenska välståndet kan grovt delas in i tre epoker – två framgångsrika och en präglad av stagnation.
Grunden lades från mitten av 1800-talet och ett sekel framåt när det demokratiska genombrottet förbereddes, inleddes och fullföljdes, samtidigt som en lång rad reformer för liberalisering och avreglering av ekonomin, ny infrastruktur, förbättrad utbildning, sociala trygghetssystem och samförståndsanda på arbetsmarknaden genomfördes.
En kapitalistisk välfärdsstat har det kallats. Kombinationen av relativt fri, liberal marknadsekonomi och ambitiösa välfärdsreformer lyfte Sverige från djup fattigdom till att bli ett av världens rikaste, mest välmående länder.
En bit in på 1970-talet bröts den positiva utvecklingen när politikerna började gripa in med alltfler regleringar på arbetsmarknaden och verkningslösa subventioner för krisbranscher. Marginaleffekterna i skattesystemet blev hämmande stora. Lönebildningen fungerade sämre. Respekten för den privat äganderätten hotades. Devalveringar ersatte nödvändiga strukturreformer. Och de allmänna drivkrafterna för arbete, företagande och utbildning försvagades. Sveriges relativa välstånd började sjunka och ojämlikheten öka som en följd av dessa faktorer. Till slut kom kraschen.
Sedan tidigt 1990-tal har, som välfärdsforskaren Andreas Bergh och nationalekonomen Magnus Henrekson visar i den inledningsvis citerade boken, en hel del av det som gick snett på sjuttiotalet rättats till igen.
Skattereformer har sänkt skattetrycket och effektiviserat skattesystemet (även om ett nytt lapptäcke och en ny avdragsdjungel börjar hota igen). Globalisering och liberaliseringar har stimulerat handel och företagande. En oberoende riksbank, kloka budgetregler, förlängda mandatperioder för ökad politisk långsiktighet, socialförsäkringsreformer, ny valfrihet i välfärdssektorn och ja i folkomröstningen om EU-medlemskap 1994 har allt bidragit till att gynna politisk långsiktighet, ekonomisk tillväxt och fortsatt välfärd.
Trots att Sverige har ett högt skattetryck och en stor offentlig sektor, är alltså ekonomin effektivare och friare än i många andra länder. Balansen fungerar, tack vare hög social tillit i befolkningen, välfungerande institutioner och, som Bergh och Henrekson skriver, åtgärder “som ökat den ekonomiska friheten och ökat lönsamheten att arbeta, utbilda sig och driva företag”.
För det kan politiska regeringar av olika färg gemensamt ta åt sig äran, och för de misskötta åren tvingas många dela ansvaret. Sett över tid är Sverige ett av de bästa exemplen på en välskött social marknadsekonomi.
Men det går inte att leva på gamla meriter. Astra Zenecas hårda besked häromdagen att de tänker lägga ned forskningsenheten i Södertälje är en allvarlig påminnelse om att välstånd inte uppstår av sig självt. Det måste grundläggas genom kunskapsskola, konkurrenskraftig forskning, fungerande arbetsmarknad, generell välfärd och goda villkor för företagande. Och tecken på idétorka finns i inrikespolitiken.
De inledda reformerna inom skola och högre utbildning måste fullföljas, klimatet för riskkapitalinvesteringar och nyföretagande förbättras, skattesystemet hållas rakt och rationellt – helst genom större, blocköverskridande uppgörelser – arbetsmarknaden fås att fungera mer flexibelt för utsatta grupper, invandring bejakas, socialförsäkringarna hållas generella och pålitliga och valfriheten i välfärden försvaras. Och som ny utmaning har kommit behovet av en skyndsam omställning till en förnybar, hållbar energiproduktion, bort från ändliga och smutsiga energikällor.
En historisk återblick förklarar varför det går bra för Sverige. Lär vi av historien?
