Etikett: tillväxt

Varken bluff eller trollstav

Av , , 3 kommentarer 3

Varför går det bra för Sverige? Den frågan är utgångspunkten för veckans lördagskrönika, som föranleds av Andreas Berghs och Magnus Henreksons nya bok "Varför går det bra för Sverige? Om sambanden mellan offentlig sektor, ekonomisk frihet och ekonomisk utveckling".

Det handlar om en resultatet av konkreta reformer från flera decennier.

———————————————-

Varken bluff eller trollstav

”Det är viktigt att beakta att ekonomisk tillväxt uppstår när vi genom innovationer som ökar produktiviteten kan producera allt mer utan att använda mer av våra knappa resurser, ibland till och med mindre av dessa. Långsiktig ekonomisk tillväxt är därför fullt förenlig med exempelvis långsiktigt hållbar utveckling ur miljöperspektiv. En annan konsekvens av att vi blir bättre på att producera mer med allt mindre resursinsats är att tid frigörs till annat. Tillväxt skall alltså inte bara ses i ljuset av möjligheten att köpa fler tv-apparater, hushållsmaskiner eller bilar, utan också som något som ger utrymme att kunna ägna mer tid åt saker som konst, litteratur och fritid samtidigt som man behåller en hög ekonomisk standard.”
(Ur Andreas Berghs och Magnus Henreksons nya bok "Varför går det bra för Sverige? Om sambanden mellan offentlig sektor, ekonomisk frihet och ekonomisk utveckling".)

Det går förhållandevis bra för Sverige. Även internationella betraktare lyfter ofta med respekt fram Sverige som ett av få undantag i den djupa europeiska krisen. De brukar, av olika skäl, låta lite förvånade. Som om Sverige bröt mot åtminstone ett par av universums oskrivna lagar.

En del, utgående från gamla fördomar om Sverige, gör det med irriterad förundran. Hur kan det där socialistiska grånästet i norra Europa, där människor monterar ihop sina Ikea-hyllor, skjuter isbjörnarna utanför husknuten, tömmer plånböckerna för skattefogden, super sig fulla för sista slanten och sedan tar livet av sig för att slippa eländet, lyckas åstadkomma uthållig tillväxt och hög levnadsstandard, trots tyngande skatter, statliga trygghetssystem och stor offentlig sektor?

”Vakna Sverige, ni lever i en socialistisk mardröm!”, löd utropet i ett satiriskt Sverige-reportage i det amerikanska tv-programmet The Daily Show with Jon Stewart för några år sedan, som drev med fördomarna i USA om livet i Sverige. Även i årets amerikanska presidentvalskampanj lyfts stundom de europeiska välfärdssamhällena på paranoida sätt fram som ett socialistiskt hot mot frihet och välstånd från republikanskt håll.

Andra, utgående från gamla, omhuldade myter om det lyckliga Bullerby-Sverige med röda knutar, gör det i orubblig beundran över det jämställda, socialt trygga lilla landet där politikerna utreder saker i evighet för att sedan komma överens i långsiktiga, sansat liberala uppgörelser och som verkar lyckas med precis allt från IT-under och deckare, över bilindustri (nåja) och popexport till modern familjepolitik och tandvård utan att varken seder, flit eller budgetdisciplin rasar ihop.

Det finns knappt en politisk debatt om ett enda samhällsproblem i exempelvis Tyskland där inte Sverige eller Finland nämns av experter som länder som kommit längre, redan genomfört nödvändiga reformer och borde studeras närmare av tyska beslutsfattare. Känner man till båda länderna rodnar man ofta över den förskönade Sverigebilden, och får förklara för bekanta att riktigt så idylliskt är det inte.

Men vare sig man utgår från en fördom om Sverige som hotfull samhällsmodell som inte borde fungera eller en myt om Sverige som ett land där allt är möjligt, så odlar man missuppfattningar. Sveriges ekonomiska utveckling är varken en bluff eller ett resultat av en magisk trollstav, utan en logisk följd av genomförda, konkreta reformer.

Historien om det svenska välståndet kan grovt delas in i tre epoker – två framgångsrika och en präglad av stagnation.

Grunden lades från mitten av 1800-talet och ett sekel framåt när det demokratiska genombrottet förbereddes, inleddes och fullföljdes, samtidigt som en lång rad reformer för liberalisering och avreglering av ekonomin, ny infrastruktur, förbättrad utbildning, sociala trygghetssystem och samförståndsanda på arbetsmarknaden genomfördes.

En kapitalistisk välfärdsstat har det kallats. Kombinationen av relativt fri, liberal marknadsekonomi och ambitiösa välfärdsreformer lyfte Sverige från djup fattigdom till att bli ett av världens rikaste, mest välmående länder.

En bit in på 1970-talet bröts den positiva utvecklingen när politikerna började gripa in med alltfler regleringar på arbetsmarknaden och verkningslösa subventioner för krisbranscher. Marginaleffekterna i skattesystemet blev hämmande stora. Lönebildningen fungerade sämre. Respekten för den privat äganderätten hotades. Devalveringar ersatte nödvändiga strukturreformer. Och de allmänna drivkrafterna för arbete, företagande och utbildning försvagades. Sveriges relativa välstånd började sjunka och ojämlikheten öka som en följd av dessa faktorer. Till slut kom kraschen.

Sedan tidigt 1990-tal har, som välfärdsforskaren Andreas Bergh och nationalekonomen Magnus Henrekson visar i den inledningsvis citerade boken, en hel del av det som gick snett på sjuttiotalet rättats till igen.

Skattereformer har sänkt skattetrycket och effektiviserat skattesystemet (även om ett nytt lapptäcke och en ny avdragsdjungel börjar hota igen). Globalisering och liberaliseringar har stimulerat handel och företagande. En oberoende riksbank, kloka budgetregler, förlängda mandatperioder för ökad politisk långsiktighet, socialförsäkringsreformer, ny valfrihet i välfärdssektorn och ja i folkomröstningen om EU-medlemskap 1994 har allt bidragit till att gynna politisk långsiktighet, ekonomisk tillväxt och fortsatt välfärd.

Trots att Sverige har ett högt skattetryck och en stor offentlig sektor, är alltså ekonomin effektivare och friare än i många andra länder. Balansen fungerar, tack vare hög social tillit i befolkningen, välfungerande institutioner och, som Bergh och Henrekson skriver, åtgärder “som ökat den ekonomiska friheten och ökat lönsamheten att arbeta, utbilda sig och driva företag”.

För det kan politiska regeringar av olika färg gemensamt ta åt sig äran, och för de misskötta åren tvingas många dela ansvaret. Sett över tid är Sverige ett av de bästa exemplen på en välskött social marknadsekonomi.

Men det går inte att leva på gamla meriter. Astra Zenecas hårda besked häromdagen att de tänker lägga ned forskningsenheten i Södertälje är en allvarlig påminnelse om att välstånd inte uppstår av sig självt. Det måste grundläggas genom kunskapsskola, konkurrenskraftig forskning, fungerande arbetsmarknad, generell välfärd och goda villkor för företagande. Och tecken på idétorka finns i inrikespolitiken.

De inledda reformerna inom skola och högre utbildning måste fullföljas, klimatet för riskkapitalinvesteringar och nyföretagande förbättras, skattesystemet hållas rakt och rationellt – helst genom större, blocköverskridande uppgörelser – arbetsmarknaden fås att fungera mer flexibelt för utsatta grupper, invandring bejakas, socialförsäkringarna hållas generella och pålitliga och valfriheten i välfärden försvaras. Och som ny utmaning har kommit behovet av en skyndsam omställning till en förnybar, hållbar energiproduktion, bort från ändliga och smutsiga energikällor.

En historisk återblick förklarar varför det går bra för Sverige. Lär vi av historien? 

3 kommentarer
Etiketter: , ,

Småföretagen nyckeln till Umeås framtida tillväxt

Av , , 11 kommentarer 8

Några funderingar, som komplement till dagens krönika om Umeå, inlandet och Norrland, kring skillnaden mellan drivkrafterna bakom Umeås tillväxt på 1900-talet och vad som krävs för motsvarande tillväxt under 2000-talet. I grunden handlar det om att de stora, spektakulära etableringarnas tid är över, i framtiden är det de många små enheterna som måste skapa tillväxten – företagen.

Umeås tillväxt är ju inte bara en kontroversiell fråga utanför Umeå, utan även i Umeå. Ett antal olika förhållningssätt och ståndpunkter kan urskiljas.

En del anser att Umeå skulle må bäst av att sluta växa, eller rentav krympa. Det är den åsikt jag har minst förståelse för. Den retoriska motfrågan är förstås: vilka av de människor som vill bosätta sig i Umeå är det som i så fall borde avvisas respektive vilka av Umeås nuvarande invånare är det som utgör ett problem?
Att se negativt på att fler människor vill flytta/har velat flytta till orten eller staden (eller landet) är överhuvudtaget en ansats som jag har mycket svårt för, inte bara för att det skulle göra både Umeå och Norrland (och Sverige) fattigare, utan framför allt av de andra, principiella skäl jag också redogör för i dagens ledarkrönika.

Idealet måste vara att människor i så hög grad som möjligt ska kunna bestämma själva var de bygger upp sina liv – och då är det inte en politisk fråga att från ovan besluta var människor ska få bo och inte få bo. Det väljer människor själva utifrån var de finns jobb och utkomst. Och jobb och välfärd är ingen statisk kaka som krymper för var och en om fler människor flyttar till en region, utan något dynamiskt som växer av tillväxt och människors arbetsinsatser.

Andra anser att Umeå förvisso bör satsa på tillväxt, men tror inte att förutsättningarna för någon större befolkningsutveckling framöver finns. Och ytterligare andra tycker både att Umeås tillväxt är bra och att den kommer att fortsätta. Även i den sista kategorin finns det, trots den grundläggande enigheten både i värderingar angående och bedömningen av Umeås grundläggande befolkningstillväxt, en rad olika åsikter om vad som är ett realistiskt och för den långsiktiga planeringen rimligt tillväxtmål för de kommande decennierna.

Det är svårt att bedöma hur mycket Umeå kommer att växa till mitten av det här seklet. Att staden har expanderat som den gjort – även om man tar med införlivningen av nya kommundelar i beräkningen – de senaste 40 åren har förstås mycket med universitetets etablering här att göra.

Några sådana nya, epokgörande etableringar kan Umeå inte förvänta sig de kommande 40 åren, vare sig av offentlig eller privat karaktär. Därför kommer inte heller universiteten att vara samma befolkningstillväxtfaktor framöver över som de varit. De kommer fortfarande att vara viktiga även ur den aspekten – genom företagsavknoppningar, investeringar och matchning av utbildningar mot den regionala arbetsmarknaden osv – men inte i samma omfattning som Umeå vant sig vid.  

Löne- och skattenivåerna, stadsplaneringens utformning, boendemiljöer och boendepriser och givetvis kvaliteten inom den offentliga välfärden har stor betydelse för utvecklingen. Det går inte att peka ut enbart en orsak till att en stad lockar till sig människor eller får människor att stanna kvar.

Men ska Umeå fortsätta att växa i samma takt under de kommande decennierna som under de senaste måste något annat tillkomma som tar vid där universitetet inte längre kan fungera som ensam motor. Till skillnad från under 1900-talet handlar det då inte om spektakulära etableringar av stora enheter och institutioner, utan om framväxten av många små

Framför allt gäller det då att bryta det övertydliga sambandet mellan Umeås befolkningsutveckling och de nationella konjunkturcyklerna. Umeå är den klassiska, mindre universitetsstaden som växer snabbare när tiderna är dåliga och folk inte hittar jobb, men tappar fart när det råder högkonjunktur.

Det räcker fortfarande till en tydlig befolkningsökning, genom födelseöverskott, men inte i den takt som de officiella, kommunala tillväxtmålen förutsätter. Umeås arbetsmarknad måste bli bredare och rörligare för att kunna fånga upp exempelvis fler nyutexaminerade studenter som skulle vilja stanna i staden men inte hittar jobb och därför flyttar – ofta säkert till Mälardalsregionen.

För att förändra den bilden hänger mycket, nästan allt, i 2000-talet på det lokala småföretagarklimatet. Lyckas Umeå sämre än motsvarande universitetsstäder söderöver på att skapa goda villkor, bra konkurrenssituation och en lokal kultur för entreprenörskap – inte minst inom de nya tjänstenäringarna – och företagsetableringar som skapar fler typer av jobb på den regionala arbetsmarknaden, kan det bli svårt att nå redan det gamla befolkningsmålet om 150 000 invånare till 2050, för att inte tala om det mindre realistiska på 200 000 till samma år.
 

Småföretagarklimatet i Umeå bör ägnas mycket uppmärksamhet i den kommande lokala valrörelsen.

11 kommentarer
Etiketter: , , ,