Etikett: småföretagande

Småföretagande och jämställdhet i Norrland

Av , , Bli först att kommentera 7

Bättre villkor för småföretagare och ökad jämställdhet inom näringslivspolitiken och innovationspolitiken som ödesfrågor för Västerbotten, och för Sverige, och möjligheten till fräschare sätt att ibland närma sig området närings- och tillväxtpolitik är ämnet för min lördagskrönika den här veckan.

Malin Lindbergs avhandling som jag refererar till när det gällen innovationspolitiken och jämställdheten kan läsas i sin helhet här.

—————————————————

Småföretagande och jämställdhet i Norrland

Det ska vara manligt, tekniskt, storskaligt och redan från början förankrat högt uppe i hierarkierna eller djupt inne i de bakre rummen, annars blir det inga stålar, inga kontakter och ingen uppmärksamhet.
Det är en av förklaringar till varför Norrlands inland haft det tufft, trots tung basindustri och stora naturresurser, att bredda sina näringsliv och arbetsmarknader. Och det är en av förklaringarna till varför Sverige haft sådana problem att få fart på småföretagandet överhuvudtaget.

Första problemet: Det har, grovt uttryckt, varit män och maskiner som gällt i den svenska innovationspolitiken. Idéer, nätverk och företagande med andra utgångspunkter, framför allt inom traditionellt kvinnodominerade branscher, har exkluderats och missgynnats.
I en avhandling som lades fram i höstas vid Luleå tekniska universitet – "Samverkansnätverk för innovation. En interaktiv och genusvetenskaplig utmaning av innovationspolitik och innovationsforskning" – visar Malin Lindberg på ett givande och inträngande sätt hur innovationspolitikten i sina prioriteringar nedärver gamla, normer och hierarkier.

Hennes studie, ett utmärkt exempel på hur relevant genusperspektivet i forskning är, konstaterar att av de innovationssystem som har prioriterats i politiken är det främst ”två grupper av näringar som dominerar: bas- och tillverkningsindustri respektive ny teknik, som båda främst består av mansdominerade branscher. En lägre prioritet har givits åt gruppen service- och upplevelsenäringar, som till största delen består av näringar som sysselsätter många kvinnor.”

Kvinnor som grupp och de näringar som sysselsätter många kvinnor, skriver Lindberg, ”har fått en betydligt mindre andel av de innovationspolitiska medlen än vad män och mansdominerade näringar har fått.”
Basindustri, teknikindustri och tillverkningsindustri får omkring 80 procent av pengarna, medan området service och upplevelser får omkring 20 procent.

Malin Lindberg beskriver också de samverkansnätverk för kvinnligt företagande hon har studerat:

”De vittnar om hur de har blivit avrådda att söka medel från policyprogram som riktar sig till innovationssystem och kluster; om hur de inte ansetts vara lämpliga att ta del av statlig service inom företags- och innovationsutveckling; om hur deras målgrupper med kvinnor och verksamhetsområden med många kvinnor givits undermåliga statliga utvecklingsmedel; samt om hur män och mansdominerade sektorer prioriterats i policyprogram och forskningsstudier.”

Så den redan från början djupa könsuppdelningen inom näringsliv och arbetsmarknad kan förstärkas av innovationspolitiken.

Problemet är inte de traditionella näringarna. För Norrland är de grunden för orternas överlevnad, och själva förutsättningen också för framväxten av lokalt tjänste- och serviceföretagande. Problemet är att nya perspektiv och aktörer – de som ska generera morgondagens jobb och tillväxt – inte får chansen att utvecklas på jämlika villkor. Ojämlika maktförhållanden, formella och informella, från gårdagens samhällsliv överförs till morgondagens via de medel och insatser som hade, eller borde ha, helt andra syften.

Politikens snäva spektrum, summerar Lindberg, ”hämmar den innovativa potentialen hos de aktörer och områden som tillskrivs en central roll i den framväxande kunskapsekonomin.”

Hemläxa nummer ett.

Andra problemet: Det har under lång tid varit de allra mäktigaste företagen och de stora, rika facken som styrt och ställt när lagar utformats och byråkrati skapats för näringsliv och arbetsmarknad i Sverige. De resursstarka jättarna har haft goda relationer till varandra och till regeringarna. Och det har varit de stora, starka aktörerna som stått i centrum för mediernas bevakning – ofta ljussatt med en förutbestämd mjukmarxistisk verklighetsuppfattning – av näringsliv och arbetsliv under decennier.

Även liberaler har tenderat att glömma idealen om konkurrens och konsumentmakt och fastna i ett slentrianmässigt försvar av privat näringsliv i sig, som en motsvarighet till socialismens ryggmärgsförsvar av allt offentligt. Oavsett utväxter av monopol, oligopol och korruption, fall där allt som oftast just mindre företag körs över.

Småföretagarnas villkor, hur de drabbas av myndighetsagerande, regler, skatter, administrationstvång, frånvaro av skyddsnät och orimliga arbetstider, har tämligen systematiskt ignorerats av beslutsfattare, intresseorganisationer och medier.

Att andelen nya och mindre företag i Sverige varit för låg, och att mindre företag haft svårt att expandera, att attityderna till entreprenörskap länge var reserverade, är inte ägnat att förvåna. Det är också en orsak till den höga arbetslösheten i utsatta grupper.

Globaliseringsrådets på flera områden matnyttiga slutrapport från 2009 slår fast:

”Dessutom förefaller sysselsättningsökningen uteslutande vara hänförlig till tjänstesektorerna och företrädesvis till de mindre och medelstora företagen. Det finns skäl att tro att förskjutningen mot tjänster och mindre företag kommer att fortsätta framgent. De större industriföretagen har sannolikt spelat ut sin roll som direkta sysselsättningsmotorer.”

Hemläxa nummer två.

Tillsammans är de här två missförhållanden ett underskattat hot mot framtida jobb och välfärd. Det gäller inte minst i en region som Västerbotten, där ett av problemen är för smala och entoniga arbetsmarknader och svårigheter att locka innovatörer att satsa utanför storstadsregionerna. Även Umeå, trots att det snarare är ett framgångsexempel i Norrland, har en del problem av liknande slag.

Här finns mycket att göra nationellt och regionalt. Tillväxt- och näringslivspolitik definieras ofta snävt. Ibland reduceras den till att handla om enbart ekonomiska frågor; eller missuppfattas handla om ett slags önskelista från storföretagen som politiken ska säga ja eller nej till; eller blir föremål för mossig marxism från 1800-talet som delar in världen i arbete och kapital och sedan stänger alla ögon och öron.

Att istället utgå från hur hierarkiska normer och förlegade attityder laddar begrepp som entreprenörskap, innovationer, hållbarhet, miljö, utveckling och kön på ett sätt som hämmar lokalt ny- och småföretagande i allmänhet och innovationssatsningar inom traditionellt kvinnodominerade områden i synnerhet, är ett mer konstruktivt sätt att börja formulera en modern näringslivspolitik.

Här kan radikal samhällskritik och klassiska tillväxtperspektiv, regionala strävanden och framtidsforskning mötas, lära av och inspirera varandra. För Norrland är ny- och småföretagande inte bara en fråga om jobben, utan en fråga om makt, jämlikhet och frihet, och inte minst i det avseendet en fråga om regional överlevnad på sikt.

Småföretagen nyckeln till Umeås framtida tillväxt

Av , , 11 kommentarer 8

Några funderingar, som komplement till dagens krönika om Umeå, inlandet och Norrland, kring skillnaden mellan drivkrafterna bakom Umeås tillväxt på 1900-talet och vad som krävs för motsvarande tillväxt under 2000-talet. I grunden handlar det om att de stora, spektakulära etableringarnas tid är över, i framtiden är det de många små enheterna som måste skapa tillväxten – företagen.

Umeås tillväxt är ju inte bara en kontroversiell fråga utanför Umeå, utan även i Umeå. Ett antal olika förhållningssätt och ståndpunkter kan urskiljas.

En del anser att Umeå skulle må bäst av att sluta växa, eller rentav krympa. Det är den åsikt jag har minst förståelse för. Den retoriska motfrågan är förstås: vilka av de människor som vill bosätta sig i Umeå är det som i så fall borde avvisas respektive vilka av Umeås nuvarande invånare är det som utgör ett problem?
Att se negativt på att fler människor vill flytta/har velat flytta till orten eller staden (eller landet) är överhuvudtaget en ansats som jag har mycket svårt för, inte bara för att det skulle göra både Umeå och Norrland (och Sverige) fattigare, utan framför allt av de andra, principiella skäl jag också redogör för i dagens ledarkrönika.

Idealet måste vara att människor i så hög grad som möjligt ska kunna bestämma själva var de bygger upp sina liv – och då är det inte en politisk fråga att från ovan besluta var människor ska få bo och inte få bo. Det väljer människor själva utifrån var de finns jobb och utkomst. Och jobb och välfärd är ingen statisk kaka som krymper för var och en om fler människor flyttar till en region, utan något dynamiskt som växer av tillväxt och människors arbetsinsatser.

Andra anser att Umeå förvisso bör satsa på tillväxt, men tror inte att förutsättningarna för någon större befolkningsutveckling framöver finns. Och ytterligare andra tycker både att Umeås tillväxt är bra och att den kommer att fortsätta. Även i den sista kategorin finns det, trots den grundläggande enigheten både i värderingar angående och bedömningen av Umeås grundläggande befolkningstillväxt, en rad olika åsikter om vad som är ett realistiskt och för den långsiktiga planeringen rimligt tillväxtmål för de kommande decennierna.

Det är svårt att bedöma hur mycket Umeå kommer att växa till mitten av det här seklet. Att staden har expanderat som den gjort – även om man tar med införlivningen av nya kommundelar i beräkningen – de senaste 40 åren har förstås mycket med universitetets etablering här att göra.

Några sådana nya, epokgörande etableringar kan Umeå inte förvänta sig de kommande 40 åren, vare sig av offentlig eller privat karaktär. Därför kommer inte heller universiteten att vara samma befolkningstillväxtfaktor framöver över som de varit. De kommer fortfarande att vara viktiga även ur den aspekten – genom företagsavknoppningar, investeringar och matchning av utbildningar mot den regionala arbetsmarknaden osv – men inte i samma omfattning som Umeå vant sig vid.  

Löne- och skattenivåerna, stadsplaneringens utformning, boendemiljöer och boendepriser och givetvis kvaliteten inom den offentliga välfärden har stor betydelse för utvecklingen. Det går inte att peka ut enbart en orsak till att en stad lockar till sig människor eller får människor att stanna kvar.

Men ska Umeå fortsätta att växa i samma takt under de kommande decennierna som under de senaste måste något annat tillkomma som tar vid där universitetet inte längre kan fungera som ensam motor. Till skillnad från under 1900-talet handlar det då inte om spektakulära etableringar av stora enheter och institutioner, utan om framväxten av många små

Framför allt gäller det då att bryta det övertydliga sambandet mellan Umeås befolkningsutveckling och de nationella konjunkturcyklerna. Umeå är den klassiska, mindre universitetsstaden som växer snabbare när tiderna är dåliga och folk inte hittar jobb, men tappar fart när det råder högkonjunktur.

Det räcker fortfarande till en tydlig befolkningsökning, genom födelseöverskott, men inte i den takt som de officiella, kommunala tillväxtmålen förutsätter. Umeås arbetsmarknad måste bli bredare och rörligare för att kunna fånga upp exempelvis fler nyutexaminerade studenter som skulle vilja stanna i staden men inte hittar jobb och därför flyttar – ofta säkert till Mälardalsregionen.

För att förändra den bilden hänger mycket, nästan allt, i 2000-talet på det lokala småföretagarklimatet. Lyckas Umeå sämre än motsvarande universitetsstäder söderöver på att skapa goda villkor, bra konkurrenssituation och en lokal kultur för entreprenörskap – inte minst inom de nya tjänstenäringarna – och företagsetableringar som skapar fler typer av jobb på den regionala arbetsmarknaden, kan det bli svårt att nå redan det gamla befolkningsmålet om 150 000 invånare till 2050, för att inte tala om det mindre realistiska på 200 000 till samma år.
 

Småföretagarklimatet i Umeå bör ägnas mycket uppmärksamhet i den kommande lokala valrörelsen.

11 kommentarer
Etiketter: , , ,

Småföretagandet är nyckeln

Av , , Bli först att kommentera 9

Samhället är inte ”riggat för kvinnor som driver företag”, sa företagaren Helena Lundgren, som drabbats av omfattande myndighetskrångel i samband med graviditet och föräldraskap, i gårdagens VK.

Där har vi ett tema som borde dominera valrörelsen långt mer än det förmodligen kommer att göra. Att starta eget, att bli småföretagare, att lämna eller välja bort fast anställning för att våga satsa på en företagsidé, är fortfarande, år 2010, att utmana en koalition av fördomar, jantelag, missunnsamhet, socialistisk samhällsanalys och storkapitalpatriarkalism som präglar svenskt samhällsliv med storföretagen, intresseorganisationerna, byråkratierna, medierna och beslutsfattarna.

I den offentliga retoriken har småföretagaren ofta hjälterollen. Det förblir, tyvärr, mest retorik. Vissa lättnader i regelkrånglet görs. Men det stora, misstänkliggörande krånglet kvarstår. Till vardags är småföretagaren ett störande element för regelsystemen, myndigheterna, välfärdsinstanserna, socialförsäkringarna. Den som sällan passar in.

Det svenska samhället är nämligen fortfarande djupt präglat av och utformat för den gamla alliansen mellan storbolag, storfack och storpartier. Det starka draget av korporativism under efterkrigstiden hämmade ny företagsamhet, och lämnade ett monster av regelkrångel och snåriga system efter sig för dem som trots det orkade satsa att ta sig igenom. Småföretagaren, den egensinnige entreprenören, ägnades inte många tankar, tolererades och ignorerades i bästa fall, motarbetades ofta, mobbades ibland, älskades aldrig.

När nu en global lågkonjunktur sammanfaller med en djupgående strukturomvandling märks hur illa Sverige bäddat för framtidens arbetsmarknad och välfärd. Allra svårast har denna koalition av storkapitalism och socialism gjort det för landsbygden.  För det har regeringar, näringslivsorganisationer, fackföreningar och medier på många sätt en gemensam historisk skuld.

Men fortfarande sprattlar reflexerna.

Transportstödsförändringar som prioriterar utsatta, mindre inlandsföretag framför ett finansiellt starkt storföretag utlöser proportionslösa protester från korporativismens företrädare. 

Att mängder med småföretag kämpar desperat för överlevnad i finanskrisens spår får bara en bråkdel av den uppmärksamhet som ges den sedan decennier förlustbringande, amerikanskägda biltillverkaren Saab, trots att de förra står för långt fler arbetsplatser än den sistnämnda. (Och när hörde man kritik av genomsnittsinkomsterna hos dem som håller nybilsförsäljningen igång? Nej, det är ju en mansdominerande bransch gudbevars.)   

Det handlar om gamla industripatriarkala normer som värderar storföretag som finare än småföretagare, konsekvent håller traditionellt mansdominerade branscher högre än traditionellt kvinnodominerade branscher (och bidrar till uppdelningen) och i grunden ser skeptiskt på människor som vill starta eget och småskaligt.

Allra svårast är det för kvinnliga företagare. De måste även kämpa mot den strukturella ojämställdheten i samhället, kopplat till en könssegregerad ekonomi.  De senaste veckornas debatt om tjänstesektorn har illustrerat ett av problemen. Det påtagliga i den del av kritiken mot RUT-avdraget som inte handlar om avdraget i sig utan om en aggressiv nedlåtenhet mot hushållsnära tjänster som fenomen, är den mossiga uppdelningen i manliga områden där det – tydligen – är okej att tjäna pengar och konsumera privat och kvinnliga områden där det – tydligen – är fult att tjäna pengar och suspekt att konsumera.

Mönstret går igen i debatten om alternativa driftsformer inom offentlig sektor: skepsis mot entreprenörer i allmänhet förenas med en patriarkal syn på när företagande och ägande är okej och inte.

Det håller inte. Småföretagande är nyckeln till framtidens välfärd.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,