Detta inlägget är transkriberat från detta Youtubeklipp, förhoppningsvis är det också läsbart.

SVT:s dokumentärserie kring transvården, ”transkriget” är både kritisk och kontroversiell. Den är sevärd.

Vården och aktivismen
Det är uppenbart att aktivister fått spela en stor roll i barnens upplevda symptom, men också i vården av barn och unga.
Ökningen av könsdysfori har varit lavinartad på bara några år.

Man lyfter även betydelsen av sociala media, och sektliknande hbtq-föreningar. Vårdpersonal säger att föräldrar tagit sina barn till könsdysforiklinik. Barn ibland så unga som 3-4 år.

En tre-fyra år gammal unge tänker svårligen något på dennes kön. Att ens överväga tanken att denne skulle göra det är förstås vanvett. Det stämmer dock väl in i diverse psykologiska fenomen hos föräldrarna, exempelvis den jungianska aspekten, ”slukande modern”.

Därtill har ideella föreningar varit med och påverkat också. I dokumentären lyfts särskilt föreningarna RFSL/RFSU samt Transammans.
Vårdpersonal säger också att själva [sjukvårds]verksamheten också har haft en politisk preferens. En politisk preferens hellre än att lägga fokus på god vård.

Tyngden av behandlande ingrepp
Det är allvarliga – irreversibla – åtgärder. Stopphormoner, livslånga hormonbehandlingar, överkroppskirurgi och genital kirurgi.

Ingreppens faktiska nytta
Experterna tydliggör att det behandlingen inte finns tillräckligt vetenskapligt stöd för behandlingarna.
Därtill.
Den som genomgått könskorrigerande behandling kommer inte veta hur sitt liv sett ut ifall denne inte genomgått behandling.
Dokumentären lyfter problemen med att man exkluderas ur gemenskapen ifall man publikt ångrar sig, eller ens uttrycker sig i skeptiska ordalag kring behandlingens nytta. Finns även belagt i studier.

Mina tankar kring detta
Jag räds att detta är något framtiden kommer beskriva som ett brott mot de som utsatts för detta. Framförallt de i späd ålder.
När regionerna är i ett enormt ansträngt läge är det inte alls lämpligt att bedriva detta i offentlig regi.
Man måste också fråga sig hur det kommer sig att man lyckats lyfta upp könsdysforin så högt i prioriteringarna inom sjukvård. De resurserna behövs annanstans.
Inom förlossning, primärvård, akutsjukvård: Listan går att göras lång.
Har skrivit mycket i ämnet tidigare, senast lyfte jag återigen just att HBT+ inte är – eller ska vara – politik. Jag struntar i vad folk gör i sina sovrum.
För de få som faktiskt har nytta av behandlingar mot könsdysfori, så bör dessa ingrepp göras på egen bekostnad.
De ska ha fyllt 25 år.